Sidor

lördag 18 mars 2023

Bok: Satanskäftarna av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Himmelskriket
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 332
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 februari 2023




Första meningen: Jag kommer längre och längre in i mitt liv.

Baksidetext
Det är vår i Linköping. På ett gammalt slagfält hittas en ung man mördad, och någon verkar ha ätit av hans kropp. Spåren leder Malin Fors och hennes kollegor i flera olika riktningar. Mannen var homosexuell, och i en tid då hatbrotten ökar kan det vara ett motiv. Eller har mordet med hans framgångsrika arbete som kemist att göra? När ytterligare en homosexuell man hittas död, börjar Malin frukta att en sadistisk seriemördare går lös. Medan oron sprider sig i staden för utredningen henne allt längre bort, ut i en värld av hänsynslös girighet. Och i jakten på mördaren tvingas hon möta de egna begär och svagheter som hon förgäves försöker fly ifrån.

Min kommentar
Vissa serier har man kanske inte tröttnat på, men eventuellt så kan man tycka att det är dags att avsluta dem. Så känner jag för serien om Malin Fors. Att ge upp den är dock inget alternativ, vi har kamperat ihop i många år nu. Satanskäftarna är den trettonde delen i serien.

Det kan vara så att vissa serier inte heller lämpar sig för att läsa ikapp, med en bok i månaden. Ungefär. Det blir lätt lite för mycket Malin och elände. Jag är i alla fall glad att jag laddade upp med en feelgood innan jag läste denna. För här är det mörker. Kolsvart.

Min första tanke när jag började läsa var "nej men, vad är nu detta?". Jag har ju varit så glad för att det där filosofiska navelskåderiet har varit borta ett tag nu, men här går vi tillbaka till den ältande och tröttsamma Malin. Dessutom så verkar Kallentoft återgå till den "poetiska" stilen, som inte passar mig så bra. Jag har inget emot korta meningar, men det blir lite hackigt med en mening per rad. Läsflowet försvinner. Kanske hade boken blivit för tunn utan de där radbrytningarna.

I den här boken ligger fokus mer på polisernas privatliv än på brottet. Det kan vara anledningen till att detta känns som en otroligt långsökt historia. Kopplingarna blir på tok för många och uppseendeväckande. Tyvärr inte helt osannolikt, men ändå. Och varför har människan på omslaget en orkidé i munnen? Jag minns inte något om några orkidéer. Märkligt nog så har Ulf Kalmgren tydligen bytt namn sedan sist. Nu heter han Kalmvik. Det känns som ett onödigt fel.

Malin ja, min känsla om det som hände i Malins liv i förra boken var tyvärr helt rätt. Ganska less är jag på allt elände som drabbar henne. Hon är ett praktexempel på att summan av synderna alltid är konstant. Hon har hittat en ny drog att döva sig med. Det är dessvärre lika trist att läsa om den som det var om alkoholen. Jag känner mig inte längre överraskad när jag läser om Malin. Hon är väldigt förutsägbar. Det är synd. Som sagt så är det mycket fokus på privatliv här och det börjar vara farligt nära såpanivå. Det är sida upp och sida ner med lösryckta tankar om kärlekens vara eller inte vara. Jag vet inte varför Kallentoft känner sig tvungen att göra typ alla olyckliga.

Kallentoft brukar ha med aktuell samhällskritik och det har han även den här gången. Jag har inget emot det så länge det inte förvandlas till pekpinnar och predikningar. För det mesta så håller han sig på rätt sida av den gränsen. Däremot så verkar han vara av den bestämda uppfattningen att alla rika är okänsliga, samvetslösa svin och kriminella. Jag får känslan av att kapitalism är en sjukdom som kan drabba alla (om man inte ser upp). Till och med en vänsterradikalist. En lite mer nyanserad bild hade gjort underverk.

Den här serien är lite ojämn, tycker jag, och Satanskäftarna hör till de som inte har varit bland de bästa. Böckerna har hittills kommit ut ungefär en om året. Förra året kom ingen. Betyder det att den fjortonde delen, som jag har kvar att läsa, också är den sista?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 189 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Satanskäftarna: Romeo and Juliet, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.

2 kommentarer:

  1. Jag ser att jag slutade på bok 9 i serien. Jag orkade inte med missbruket och även bitterheten mot alla som hade lite mer pengar än henne. När jag lyssnade på boken tyckte jag däremot att språket fungerade bra för mig, det mer poetiska. Det var till och med vackert och något jag uppskattade. Men jag minns inte hur jag kände för det när jag läste böckerna. De bättre böckerna i serien var i alla fall för min del där Malin hade sitt missbruk under kontroll (= inte drack).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ser att jag verkar ha tyckt att det var en dipp med del nio och tio, sedan tog det sig igen i ett par böcker, Nu är det dessvärre tillbaka till dippen. Visst är det så att det är roligare att läsa om Malin när hon har sitt missbruk under kontroll. I den här boken fick hon ju ett helt annat beroende och då var det mest jobbigt att läsa.

      Radera