Bok: Skulden man bär av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt

Författare: Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
Titel: Skulden man bär
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 365
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sebastian Bergman 8
Förlag: Norstetds
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juli 2024




Första meningen: Hatet.

Baksidetext
Riksmord befinner sig i djup kris sedan en av kollegerna har avslöjats som seriemördare. Vanja Lithner kämpar för att rädda sin avdelning, när en kvinna i sextioårsåldern hittas mördad på en grisfarm utanför ­Västerås. Tecken tyder på att dådet är utfört med en speciell person i åtanke: kriminalpsykolog Sebastian Bergman.

Sebastian har under åren hjälpt Riksmord att lösa åtskilliga fall, men efter den senaste tidens händelser är han persona non grata. Blir hans återkomst Riksmords räddning eller fall?

Samtidigt hittas Tim Cunningham, en tidigare klient till Sebastian, död. Tim förlorade också ett barn i tsunamin 2004, men det visar sig ­finnas många frågetecken runt familjen Cunningham och den där julen för snart tjugo år sedan. Frågetecken som kanske Tims dotter Cathy kan räta ut.

Min kommentar
Då kom då slutligen den sista delen i serien om den taktlöse och bufflige Sebastian Bergman. Skulden man bär är den åttonde delen och sägs alltså vara den sista. Att boken bara har stått i min hylla i lite drygt ett halvår säger en del om hur bra jag tycker detta är.

Mina förväntningar var höga. Väldigt höga. Speciellt efter förra boken, som jag tycker var den allra bästa i hela serien. Jag blev inte besviken. Här är många olika trådar; Cathy, Vanja, Ellinor, Billy, mördaren. Alla gamla bekanta. Inte alla trådar knyts ihop och jag förväntade mig nog att några fler skulle ... ja, typ avslutas. Egentligen är det bara en enda tråd som får ett riktigt avslut. Jag gillar ju öppna slut så det stör mig inte (så mycket), men detta är nog det mest öppna jag någonsin har läst.

Trots alla olika trådar så blir det aldrig rörigt. Åtminstone inte om man har läst alla böckerna och känner till det som hänt tidigare. Det är väldigt bra gjort att lyckas hålla alla dessa bollar i luften, utan att ens tappa fart.

Sebastian är verkligen ingen sympatisk person, men inte ens han förtjänar allt som händer honom. Han har dock aldrig(?) något ont uppsåt. Han är bara extremt självcentrerad och genuint otrevlig. Sebastian utveckling genom alla böckerna känns rimlig. Han är fortfarande en skitstövel, men lite mindre så. Vanja gjorde ungefär samma resa, men eftersom hon började på en betydligt högre nivå så är hon nu helt okej. Jag kan nästan tycka om henne.

Själva fallet här är egentligen underordnat och inte det mest intressanta/spännande i boken. Jag tror inte ens jag funderade över vem mördaren kunde vara. Vilket nog visade sig vara tur, för det hade jag aldrig klurat ut. Det är allt det som händer runt omkring, med alla karaktärerna, som fångar mig och håller mig fast i ett stadigt grepp.

Skulden man bär kan tyckas vara ett lite märkligt slut på en serie. Allt blir typ hängande i luften och öppnar helt klart för en fortsättning. Om nu författarna skulle få lust med det. Smart. Kanske är serien inte det mest trovärdiga jag har läst. Men vem bryr sig. Det här är en av de mest underhållande serier som deckarsverige har att erbjuda.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 1 278 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Skulden man bär: hyllan, Tankar från en samlares hjärna och Ljudboksbloggen