"Livets sommar" av Oddvør Johansen

Genre: Drama
Antal sidor: 137
Originalspråk: Färöiska
Originaltitel: Lívsins summar
Översättare: Sonja Carlberg
Utmärkelser: Färöarnas litteraturpris 1983
Serie: -
Förlag: Atlantis
Utgivningsår: (första) 1982 (min) 1985
Format: Inbunden
Källa: Bibliotek
Utläst: 18 januari 2012

Första meningen: Långt uppe i utmarken, norr om stan, ligger en jordbit.
Sista meningen: Nora går och öppnar fönstret lite och ut i trädgården strömmar klara pianotoner och gör allt fullkomligt.

Baksidetext
Nora hör Flovin spela. Hon sitter där på trappan i blommigt förkläde och omkring henne är världen blommande och grön.

Flovin spelar. Många sånger, den ena vackrare än den andra. Han har öppnat fönstret så att hon skall höra bättre. Nora älskar honom i det ögonblicket. Han är sju månader äldre än hon och lär sig spela piano och hon älskar honom.

I trädgården flyger det blåvioletta starar fram och tillbaka. Solen värmer i betongtrappan. Ringblommorna står och nickar och blåklockorna säger: - Mer - mer. Och ut genom det öppna fönstret strömmar klara pianotoner och gör allting fullkomligt.

Nora kommer alltid att minnas detta.

Så minns också den färöiske författaren Oddvør Johansen sin barndom i Tórshavn under femtiotalet. I hennes debutroman Livets sommar kommer man det vardagliga livet i denna särpräglade del av Norden mycket nära.

Min kommentar
Livets sommar är den bok jag valde (eller egentligen hittade) att representera Färöarna i den nordiska utmaningen. Det var riktigt intressant att få veta mer om denna lilla ö-grupp, som man (jag) knappt tänker på finns. Boken handlar till största delen om kvinnorna och hur de har det i alla olika åldrar, från vaggan till graven, och utspelar sig i början av 50-talet.

Vi får följa livet på Färöarna i allmänhet och tioåriga Nora och hennes familj i synnerhet, i knappt ett år. Det handlar om elaka barn, snälla barn, kärlek, hur både kvinnor och män sliter för brödfödan och att vissa människor är bättre än andra. Uppenbarligen var det skillnad på färöingar och färöingar. De som pratade lite mer danska var inte riktigt lika färöiska som de andra. Allt ser och upplever vi genom Noras ögon.

Föräldrarna har i många år drömt om ett eget hus, men har inte haft råd att bygga, utan de är inhysta hos andra. Deras drömhus ska byggas på den lilla jordbiten norr om stan. Drömmen att bli sin egen och oberoende är densamma som i Fria män och Utvandrarna.

Vi får följa med Nora och hennes bror när de för första gången lämnar byn och hälsar på hos mormors syster på en annan ö i ett par veckor på sommaren. Där är det inte lika modernt, det finns inga trädgårdar till husen och barnen får hjälpa till med hushållssysslor och djurskötsel. Allt är slitsamt och fattigt, men alla verkar bry sig om och ta hand om varandra. Här betraktas Nora och hennes bror Olaf som stadsbor och annorlunda.

När de kommer tillbaka till Tórshavn igen är ingenting som vanligt. Ve och fasa, läkarhustrun har lämnat man och barn och tänker flytta till Danmark med en annan man. Det är inte så populärt och till och med hennes föräldrar tar avstånd från henne.

Det är hemskt att läsa om Noras mormor som får rådet att klippa av sig håret när hon har svår huvudvärk (visserligen långt tidigare än 50-talet, men ändå). Sedan rekommenderas hon att dra ut alla tänder. Dock visar sig huvudvärken bero på diabetes. Tack och lov har läkarvetenskapen gått framåt lite sedan dess. Men tåliga verkade de vara, färöingarna.

Jag upplevde boken som väldigt rörig, det radades upp mängder av namn som man inte fick veta något om och som inte heller verkade ha någon som helst betydelse för berättelsen. Det var som att vi skulle presenteras för hela byn, vare sig vi behövde eller ej. Ibland verkade det ha gått flera månader, men då handlade det om någon vecka. Ibland kändes det som att en vecka hade gått och då var det flera månader. I och för sig ganska trovärdigt ur ett barns perspektiv.

Precis som islänningar verkar färöingar sjunga och dikta var helst de går och står. Allt detta diktande och sjungande stoppar upp hela historien och gör så att jag tappar rytmen.

Språkmässigt tilltalade den mig inte alls. Måhända på grund av att berättarrösten skulle vara ett barn, men för mig blev det bara jobbigt att läsa. Det kändes mer som en vuxen som försökte låta som ett barn. Det är en bok som ligger väldigt långt från det jag brukar läsa och hade det inte varit för den här utmaningen så hade jag aldrig läst den. Faktum är att jag aldrig hade hittat den för den fanns i källaren på ett litet bybibliotek. Jag är glad att jag antog utmaningen för det är spännande att läsa annorlunda böcker och nu vet jag hur de hade det på Färöarna i början av 50-talet.

På Boktipset fanns inte ett enda betyg, jag ger den 3.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Det finns ännu ingen annan som bloggat om Livets sommar, men jag vet att vi är många som har läst den nu i januari. Boken går heller inte att köpa.

Tematrio - Olästa författare

Lyrans Tematrio den här veckan handlar om något som vi nog allihop känner igen. De där författarna som man aldrig läst, men är så oerhört sugen på. Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa!

Jag vet inte riktigt hur jag ska få ner den här listan till bara tre stycken, det betyder ju att jag måste gradera dem allihop på något sätt och bara behålla de tre i topp. Det här är svårt... De tre som är kvar här är utan inbördes ordning, vill jag bara förtydliga.

1. Lars Keplers första bok, Hypnotisören, köpte jag i juli 2010 och den är fortfarande oläst. Dessvärre har det redan hunnit komma två till. Just nu känns det som att jag är ensam kvar om att inte ha läst denna bok, men i år är det dags för nu är den med på min boktolva.

2. Den där serien om tunnelbanan i Moskva av Dmitrij Gluchovskij lockar mig väldigt. Dystopi, mörker, elände... vad mer kan man önska? Köpte Metro 2033 i julas och vi får väl se hur länge den står oläst i hyllan.

3. Ännu en författare som jag är rätt ensam om att inte ha läst (känns det som) är Sofie Sarenbrant. Nu när hon snart släpper sin tredje bok, tänkte jag ge mig på hennes första, Vecka 36.

Det bästa med alla dessa tre är ju förstås att om jag gillar det jag läser så finns det mer än en bok...

Ännu en bok hittar hem...

Jag har i månader läst och hört massor av bra saker om Flickan med snö i håret av Ninni Schulman och nu, när hennes andra bok om journalisten Magdalena Hansson släpptes, tyckte jag det var på tiden att jag köpte den första. Den kostade dessutom bara 19 kronor... det är i alla fall vad jag hävdar till mitt försvar. Men nu är den min!

Nu ligger den ju långt bak i läskön, men ha den måste jag ju och läsa den kommer jag att göra. Frågan är bara när...

Kommande böcker i februari 2012

Februari verkar vara en riktigt trist månad, inte bara vädermässigt utan även bokmässigt. Jag lyckas inte hitta en enda nyutgivning som jag är intresserad av. Alltså får detta inlägg handla om gamla böcker som släpps i pocketutgåva i februari. Här är de jag hittade som jag har blivit lite nyfiken på.

Tjuvarna av Knut Faldbakken
Genre: Kriminalroman
Serie: Vallman (3)
Antal sidor: 460
Utgivningsdatum: 2012-02-01
Förlag: Ponto Pocket

Från Bokus:
Tre personer, en kvinna och två män, är involverade i jakten på ett datadokument som kan inbringa stora pengar. Men maktbalansen mellan de tre riskerar hela tiden att rubbas och konsekvenserna av deras framfart blir förödande: våld, tortyr och mord.

Kriminalkommissarie Jonfinn Valmann och hans sambo och kollega Anita Hegg blir inblandade i detta fall när Jonfinns unge släkting Konrad faller offer för trion. Oslopolisen förmodar att det rör sig om en knarkuppgörelse, men Valmann har svårt att tro att den naive och lite tafatte landsortsgrabben har haft kontakter i kriminella kretsar.

För att kunna ta reda på vem som är skyldig till Konrads död måste Valmann och Oslokollegorna få tag i kvinnan och de två männen. Men tiden är knapp. Kommer man att hitta dem innan de förgör varandra?

Till min förvåning har jag upptäckt att Knut Faldbakken skriver deckare. Någon gång i slutet av 80-talet läste jag hans Oår och jag tänker fortfarande på den. Det är kanske dags att ge sig på hans deckare också, men då börjar jag ju så klart med den första boken i serien, Gränsen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Dolda djup av Ann Cleeves
Genre: Kriminalroman
Serie: Vera Stanhope (3)
Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2012-02-08
Förlag: Bonnier Pocket

Från Bokus
En sommarkväll när Julie Armstrong kommer hem hittar hon sin tonårsson död i badkaret. Polisen uppdagar att han blivit strypt och sedan placerad i det vattenfyllda badkaret som smyckats med blommor. En märklig scen för ett mord tycker kriminalinspektör Vera Stanhope och hennes kollegor. Mer förbryllande blir det sedan de hittar en ung kvinnas kropp i en vattensamling fyllt av blommar i en klippa vid stranden. Vera tvingar lokalbefolkningen avslöja sina innersta hemligheter i jakten på den märkliga mördaren.

Första kriminalromanen med den excentriska Vera Stanhope, en medelålders, ensamstående kvinna som tillsammans med sin assistent har sina alldeles egna metoder att lösa brottsfall.

Nja, första delen är det ju inte. Första delen på svenska, ja, men det är allt den tredje om Vera Stanhope. Fattar egentligen inte varför de ljuger så. Jag har läst och gillat de tre första i Shetlandskvartetten, så det är fullt möjligt att den här serien införskaffas också.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.


Äppelkyrkogården av Anna Bovaller
Genre: Kriminalroman
Serie: Petra Wester (3)
Antal sidor: 341
Utgivningsdatum: 2012-02-13
Förlag: Norstedts

Från Bokus
På hemligt uppdrag i Budapest ska Petra Wester träffa "Mr K", ombudet för en okänd köpare till ett elektroniskt övervakningssystem. Till sin hjälp har Petra den ungersk-svenska kollegan Krisztina Lovas. Plötsligt drabbas Petra av det värsta tänkbara: hennes dotter som är med på resan kidnappas. En hetsjakt som flätar samman nutid med dramatiska händelser under Ungernrevolten 1956 tar sin början. Gamla lojaliteter ställs på prov och när det verkligen gäller - vem kan egentligen lita på vem?

Jag har inte läst någon bok i den här serien, men efter allt jag läst och hört så är det nog snart dags att börja med den första delen i serien, Svinajakten.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Turkish delight av Niclas Ericsson
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2012-02-22
Förlag: Pocketförlaget

Från Bokus
Reportern Patrik Andersson reser till Istanbul för att hjälpa sin vän Okan med att skaffa fram ett hemligt dokument. Ryktet säger att detta dokument bevisar folkmordet på armenierna 1915. Ett sådant bevis vore förstås högexplosivt politiskt stoff. Samtidigt hittar polisen en rad döda kroppar och Patrik börjar ana en koppling till det saknade dokument. Det är höljt i dunkel vilka offren är men Patrik misstänker en mycket mörk konspiration med människohandel och prostitution där spåren leder ändå till det turkiska samhällets maktelit.

I Turkish Delight blandas dagsaktuell politik och tabubelagda ämnen, där vän kan vara fiende. God kan vara ond. Och där man definitivt kan vara kvinna.

Det är en spännande thriller som för tankarna till Midnight Express och rör sig i gränslandet mellan lyx och subkulturer i en undre värld av droger, sex och normbrytande sexualitet.

Jag har aldrig hört talas om vare sig författare eller bok, men ämnet blev jag intresserad av när jag läste Bastarden från Istanbul.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Bokbloggsjerka 27 – 30 januari

Äntligen fredag! Och då är det ju dags för Annikas bokbloggsjerka dyker upp. Veckans fråga är...

Om du hittar en bok du gillar går du då bananas för att få tag på samtliga böcker som denna författare har skrivit?

När jag hittar en ny författare som redan skrivit ett antal böcker, oj, oj, oj... då är jag i himlen. Speciellt om det är en serie. Jag letar med ljus och lykta för att hitta alla hans/hennes böcker och det är ju betydligt enklare numer, med Internet, Google och Bokbörsen.

Så var det jag hittade bland annat Jo Nesbø, när jag ramlade in i serien om Harry Hole vid den sjunde boken, Snömannen. Då fick jag raskt skaffa mig resten också.

"Blodläge" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Ölandskvartetten 3
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 22 januari 2012

Första meningen: Per Mörners vänsterhand var sönderbränd, hans revben var brutna och blicken blöt och suddig, men känseln i hans kropp fanns fortfarande kvar.
Sista meningen: Framför Per vreds låset plötsligt om, och dörren öppnades.

Baksidetext
Våren har kommit till Öland. Vid kanten av det övergivna stenbrottet i byn Stenvik har två enorma lyxhus byggts under vintern. I skuggan av dem hukar stenhuggarnas vindpinade baracker.

I påsktid, när snön smält, flyttar nya invånare till stenkusten. En av dem är Per Mörner, som ärvt en gammal stenhuggarstuga och hoppas få vara ifred för sin hjärtlösa far. En annan är Vendela Larsson, uppvuxen på ön och tillbaka som vuxen med en enda önskan; att få möta älvorna på alvaret igen och be om deras hjälp. Här finns också den gamle skutkaptenen Gerlof Davidsson som återvänt till barndomsbyn för att njuta av vårsolen, kanske för sista gången.

Allt Gerlof vet om sina nya grannar är att de har byggt sina hus mellan trollen som sägs bo nere i stenbrottet och älvorna som dansar ute på alvaret. Gränslinjen mellan dem går vid det röda stråket i kalkstensklippan, blodläget, och det har alltid fört olycka med sig.

Min kommentar
Jag är lite besviken. Här hade jag väntat mig en spökhistoria med det öländska alvaret som scen och vad får jag? Jo, en ordinär deckare. Den var inte dålig på något sätt, men jag börjar fundera och undra varför jag fått för mig att Theorin skriver spökhistorier. Jag vill att han ska skriva som Nattfåk, den älskade jag.

Theorin har också använt sig av ett beprövat "trick" inom filmens värld, att börja i slutet. Det funkar sådär i en bok. Det är hyfsat enkelt att klura ut vad som ska hända, eftersom man ju faktiskt redan fått en stor del av slutet berättat för sig. Det mesta är ganska förutsägbart och jag blir inte överraskad eller förvånad en enda gång.

Vendela och hennes man Max är ett underligt par, där jag retar mig fördärvad på Max. Den dryge "författaren" som egentligen inte verkar kunna någonting, utan det är frun som fixar allt. Men munläder har han och han skryter vitt och brett om allt han gör. Det andra paret, Kurdins, är om möjligt ännu underligare och dem får man knappt veta något alls om. I bästa fall kan man säga att författaren "planterat" dem. Per, ensamstående halvtidsfar till tvillingar har också en otroligt jobbig och ganska osympatisk far, som Per avskyr och knappt umgåtts med alls. Ändå tycker Per att det är viktigare att ta hand om sin far och flänga runt och jaga skuggor i hela södra Sverige än att vara med sin svårt sjuka dotter på sjukhuset. Vilket ju gör att Per heller inte är så väldigt sympatisk.

Deckardelen och mystikdelen hålls väldigt avskilda från varandra och vävs inte ihop på något sätt, det är helt enkelt två olika trådar. Själva kriminalhistorien är en mordbrand i Pers fars företagsbyggnad. Och varför Per får för sig att gräva i den röran fattar jag inte. Inte heller förstår jag hur Per kan luska fram saker som inte ens polisen kan ta reda på. Det "mystiska" inslaget ska då vara älvorna, som Vendela tror så benhårt på. Egentligen blir det aldrig speciellt läskigt, ruskigt eller spökligt, jag tycker det framgår ända från början vad det handlar om.

Trots att jag saknar det mystiska, gåtfulla och spökliga så är det ändå spännande. Theorin har en förmåga att berätta en historia så man hela tiden vill veta mer. Men jag hoppas verkligen att fjärde delen blir lite mer lik Nattfåk, jag vill ha mysrys.

Boktipset estimerade betyg var 3.6, jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blodläge: Eli läser och skriver, ...med näsan i en bok... och En bok om dagen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Yes please / Rather not, but maybe

Den senaste virala enkätliknande är en där man skriver sina JA- och NEJ-formuleringar när det gäller böcker. Här är mina...

YES PLEASE
en gastkramande och spännande historia
psykologisk spänningsroman
vaknar upp i en helt ny värld
en svart och dyster framtid
utspelar sig i Göteborgsområdet
postapokalyps
öde landskap
virus/pandemi
klassisk spökhistoria
suggestivt och ondskefullt
mörkt, skitigt och spännande
klaustrofobisk skräck
avskalat språk
parallellt universum
pusseldeckare
ironi

NO NEVER
Sanningen är att jag faktiskt inte har något No never. Det finns ingenting som jag kategoriskt kan säga att jag vägrar läsa. Ja, det skulle vara självhjälpsböcker då, men inte ens där kan jag säga No never. Usch, vad trist jag är, men jag har en släng av FOMO och jag tycker det är lite synd att begränsa sig på det viset. Jag har i stället kategorin helst inte, men kanske, där placerar jag in sådant som jag förmodligen inte kommer att vilja läsa, grundat på en baksidetext.

RATHER NOT BUT MAYBE
vampyrer
zombies
det vackra, rika folket
modevärlden
shopping
en riktig skröna
vackert och poetiskt språk
andlighet/spiritualism
fars
revyliknande
buskis

Andra bloggar som drabbats av denna lista är Ord och inga visor (hon som startade alltihop), enligt O, Feuerzeug, Talk nerdy to me och Bokstävlarna.

Tio böcker jag var tvungen att ha men som fortfarande är olästa

Veckans Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday) är en väldigt fri sak. Man får själv välja vad de tio ska vara.

Eftersom jag gärna köper på mig böcker, som jag bara måste ha, för att sedan ställa dem i hyllan, så har jag ett antal måste-ha böcker som fortfarande är olästa.

1. Odyssén - Den här får faktiskt vackert stå oläst i hyllan tills nästa gång jag kommer till Grekland. Förhoppningsvis blir det inom en inte alltför avlägsen framtid.

2. Strax före solnedgången av Stephen King - En King-bok måste man ju bara ha. Av någon anledning har jag fortfarande inte läst den. Jag känner på mig att jag snart tar tag i den.

3. Hypnotisören av Lars Kepler - Den här är faktiskt med i min Boktolva, så någon gång i år så...

4. Hjälten av Dean Koontz - Se punkt 2.

5. En sannolik historia av Karin Alvtegen - Jag har läst alla hennes S-böcker och tyckte jättemycket om dem, men den här är fortfarande oläst.

6. Brisingr av Christopher Paolini - Nu har ju faktiskt sista delen kommit så det får nog bli snart, men den är så tjock och tar så stor plats i ryggsäcken.

7. Barn 44  av Tom Rob Smith - Har hört och läst så mycket om denna, nu är den med i min Boktolva.

8. Fyrmästarns dotter av Ann Rosman - Har lyckats köpa nästan alla i serien utan att ha läst någon. Hoppas de är bra. Också med i min Boktolva.

9. Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami - Låter som en lagom konstig bok och någon gång ska jag väl ge mig på den.

10. Häxringarna av Kerstin Ekman - Skamligt nog så har jag aldrig läst något alls av Ekman. Det här ska bli den första. Kanske.

Tematrio - August m fl

Veckans Tematrio från Lyran handlar om svenska klassiker, det är ju Strindberg-år i år. Berätta därför om tre svenska klassiker ni gillar, med eller utan August!

Vad är då en klassiker? Jag vet vilka böcker som självklart räknas till klassiker, men det finns ju en ganska så stor gråzon här. Enligt NE är en klassiker "Författare eller verk som på grund av sitt bestående värde anses förtjäna beteckningen klassisk.” Jaha, och vem bedömer det då? Lite jobbig fråga alltså... För att göra det enkelt för mig och för att tydligt hålla mig inom gränsen, här är mina tre:

1. Romanen om Utvandrarna av Vilhelm Moberg - Ett projekt i nian, där vi skulle läsa en bok, men jag plöjde alla sex. Fantastiska böcker och jag är glad att mitt första möte med Vilhelm Moberg avlöpte så väl.

2. Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf - När jag tänker på den här så ser jag alltid mig själv i första klass, när fröken läser den för oss. Den var jag ju bara tvungen att läsa själv när jag blev större.

3. Barabbas av Pär Lagerkvist - Faktiskt också ett skolprojekt. Jag måste ha varit skicklig på att att välja bok på den tiden eller så hade jag bara tur. Redan i gymnasiet var den här riktigt bra.

Någon August Strindberg blev det inte här, det enda jag läst av honom och verkligen gillat är Ett halvt ark papper och det känns som att den inte platsar här bland "riktiga" böcker, även om det fortfarande är något av det vackraste jag läst.

Jag vill också prova Excess!

På bloggen Ett dussin pannor kan man tävla om en bok i ett lite annorlunda format, Excess. En bok som inte är större än 8x12 cm passar perfekt för en pendlare. Den är ju inte större än telefonen, så den får plats i fickan till och med.

Tävlingen slutar i dag, 22 januari.

Yta eller innehåll?

Då har det varit fredag och då är det det för Annikas bokbloggsjerka igen. Den här veckan ber Annika oss att fundera över följande:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.

Om du ställer dig på min sida: Berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet.

Det här var en lätt fråga. När jag går in i en fysisk bokhandel så brukar jag, till att börja med, bara ställa mig och låta blicken svepa över alla böcker. Och självklart är det så att då är det ju omslaget som lockar och får mig att ta upp boken och läsa på baksidan (såvida jag inte känner till författaren sedan innan). Men det behöver inte vara ett snyggt omslag, det enda det behöver göra är att dra till sig min blick och det kan handla om titel, färger, tjocklek... vad som helst.

För mig är innehållet det viktigaste, ytan har ingen som helst betydelse. Det är ju inte så att jag ska sitta och titta på omslaget, jag ska ju läsa innehållet. Omslaget får vara precis hur snyggt det vill, om inte innehållet är bra så vill jag inte ha boken.

Don't judge a book by its cover.

"Kvinnorna på 10:e våningen" av Karin Alfredsson

Genre: Thriller
Antal sidor: 317
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Ellen Elg 2
Förlag: Damm
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 16 januari 2012

Första meningen: Ett minne hejdar rörelsen ett ögonblick.
Sista meningen: I det återlämnade svärdets sjö.

Baksidetext
Det som den gamla cigarettförsäljerskan Lieu har sett, går inte att förklara bort. Kvinnan med sportbagen tar med sig nyfödda barn från sjukhuset och säljer dem till västerländska par. Det sker i parken intill Lieus kvadratmeterstora handelsplats på en Hanoi-trottoar. Lieu vet, för hon har spanat.

Det soldaten vet, går inte heller att förklara bort. Den svenske biståndsarbetaren Lasse Johansson har skadat flera unga flickor svårt. Sexuellt och svårt. Soldaten vet vad vissa män kan använda glödlampor och fjärrkontroller till.

Den svenska kvinnoläkaren Ellen arbetar på ett sjukhus i Hanoi och möter i sitt arbete regelbundet flickprostitution, sexuell misshandel och mycket unga mödrar, vars nyfödda spädbarn oförklarligt försvinner till destruktion. När Ellens vägar korsar Lieus och soldatens, förstår hon det som ingen velat tro...

Min kommentar
I denna andra del i serien om Ellen Elg befinner hon sig i Vietnam och vi möter återigen utnyttjade och utsatta kvinnor. Den här gången handlar det om prostituerades utsatthet, barnförsäljare, kvinnors icke-värde i Vietnam och att i stort sett allt kan köpas för pengar. Till och med på sjukhuset tar sjuksköterskor extra betalt för bandage, sprutor, ja allt man kan komma på att ta betalt för. Vilken vård du får beror helt och hållet på hur mycket pengar du har.

Jag blir så otroligt upprörd när jag läser, jag känner vanmakt och hjälplöshet. Och jag märker hur lätt det är att döma andra, när man själv har det bra. Något som illustreras perfekt av det som Nhung tänker (sid 182): "Det är lätt för dig att vara etisk, tänker Nhung. Du som har flera gånger mer betalt än jag för att du är "biståndsarbetare" och dessutom har hela det svenska systemet i ryggen. Du som skulle kunna bryta alla ben och alla armar och få en livstids rehabilitering betald av svenska staten. Du som kommer att kunna skicka Nadja till universitetet utan att ha sparat en enda krona. Du som aldrig behöver oroa dig för att din mamma får cancer och kan få sämre vård för att du inte betalat tillräckligt. Det är lätt för dig att vara etisk."

Vad vi kan tycka är dåligt, orättvist och hemskt, kan för andra vara lyx och räddningen från ett ännu sämre liv. När Ellens man Björn är ute och går samma väg som cigarettförsäljerskan Lieu (sid 210-211) får jag nästan dåligt samvete för att jag tänker som jag gör. Det Björn tycker är vidriga arbetsförhållanden, tycker Lieu är en fantastisk förtjänstmöjlighet. Det Björn tycker är urusla rullstolar som borde kasserats är för Lieu en ynnest som bara väldigt privilegierade personer får. När Björn tycker att det är synd att gamla, karaktärsfulla hus rivs för att göra plats för nya, moderna byggnader blir Lieu stolt över att de usla bostäderna utan vare sig vatten eller avlopp äntligen rivs och att hennes stad blir fin och kan locka turister.

Det är verkligen lätt att döma och utgå från sig själv. Här finns annars mängder att bli upprörd över. Och förutom alla "vanliga" orättvisor så verkar det dessutom vara kutym att mannen ska skilja sig från sin fru om hon inte lyckats bli gravid på i alla fall två år. För självklart är det kvinnans ansvar att se till att mannen får sina avkommor. Det är också helt inom gränsen för en man att vara otrogen, men en kvinna kan inte ens vara ensam i ett rum med en man, som hon inte är gift med. Ett vietnamesiskt talesätt gör det väldigt enkelt att förstå vad det handlar om (sid 75): Män är av guld och kvinnor av tyg. Vilket ska betyda att om en man faller i leran kan man skölja av honom, men kvinnans vita tyg kan aldrig tvättas helt rent igen.

Ellen är inte en helt igenom sympatisk person, på något sätt förväntar hon sig att alla ska göra som hon tycker är rätt. Det är möjligt att det är jag som har en konstig uppfattning, men när Ellen är på besök hos en kvinna (sid 152), så tycker Ellen att kvinnan som bor där ska be om lov innan hon tänder en cigarett. Visst kan man tycka att folk ska visa hänsyn, men hemma hos mig ber jag inte om tillåtelse för någonting. Till och med verkar hon tycka att hennes man borde vara hos henne så hon slapp ta hand om deras dotter, i stället för att han är hemma i Sverige med sin mor som preics fått en hjärtinfarkt. Hon vill väldigt gärna vara rättskaffens och att allt ska vara rättvist. Det gör att hon i stället blir aningens självgod och lite naiv och lättlurad tycker jag nog att hon är också, när hon själv går i fällan med prostituerade.

Den här boken kändes inte lika genomarbetad som den första. Framför allt slutet känns väldigt hastigt påkommet och jag saknar en egentlig upplösning. Vad hände med "barnförsäljarna"? Fick någon något straff? Hur gick det med Nhung? Blev det någon rättsak av 10:e våningen? Betyder slutet att alla kom undan? Förmodligen är det så, för i Vietnam verkar inte kvinnor vara värda något alls. Och precis som förra boken: Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.

Boktipset estimerade betyg var 4.2, jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kvinnorna på 10:e våningen: Klok som en bok, enligt O och En bok om dagen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Utläst och påbörjat

Nu har jag läst ut andra delen i serien om Ellen Elg, Kvinnorna på 10:e våningen av Karin Alfredsson. Recension låter så pretentiöst, men tankar och funderingar kommer, till helgen tror jag.

Även boken Livets sommar av Oddvør Johansen är utläst. Den ingår i den nordiska läsutmaningen, så det inlägget kommer inte förrän 31 januari.
Boken jag har börjat på nu är Johan Theorins Blodläge och har kommit 50-60 sidor in. Än så länge verkar den lovande. Det ska bli intressant med denna tredje del i Ölandskvartetten. Skumtimmen var inte riktigt så bra som jag hade trott och önskat, men Nattfåk tyckte jag riktigt mycket om. Läste böckerna i fel ordning, så kanske hade jag för höga förväntningar.

Första inköpet 2012

På Trettondagen var vi bjudna till svärmor på middag och på vägen dit passerar vi det som förut hette Ekohallen, numera bara Eko. Ett besök där är nästan ett måste. När man ändå åker förbi...

Självklart stannade jag och tittade på böckerna de hade. Fast jag inte skulle ha någon. Men när man hittar inbundna böcker för 49 respektive 59 kronor, då måste man ju slå till. Visst?

Båda böckerna jag hittade har jag sneglat lite på så jag höll mig i alla fall inom de ramarna. Och det blev ju bara två...

Fruset ögonblick av Camilla Ceder är första delen om Christian Tell.

Triptyk av Karin Slaughter är första delen om Will Trent.




Kanske inte så taktiskt att köpa första delen av två nya serier, men vad gör man...?

Topp Tio böcker jag rekommenderar till någon som inte läser deckare

Dags igen för en Topp Tio Tisdag (originalet hittar du hos The Broke and the Bookish). Den här veckan handlar det om de tio böcker jag rekommenderar till någon som inte läser en specifik genre. Eftersom jag läser mest deckare just nu, så kommer här tio deckare som är något utöver det vanliga. Naturligtvis utan inbördes ordning.

1. Edward Finnigans upprättelse av Roslund & Hellström. Är dödsstraff uprättelse eller hämnd? Den här tänker jag fortfarande på.

2. Solstorm av Åsa Larsson. Såg filmen och tyckte den var rent dålig. Läste boken och är för evigt såld.

3. Efterskalv av Arne Dahl. Den första bok jag läste av Arne Dahl och den nionde i serien om A-gruppen. Den var så bra att jag kände mig tvungen att skaffa resten av serien och läsa från början.

4. Askungar av Kristina Ohlsson. En debutbok som heter duga. Om nästa är lika bra så blir detta en ny favoritförfattare.

5. Fallet G av Håkan Nesser. Den sammanfattande och avslutande delen om Van Veeteren. Sträckläste den.

6. Älskade Poona av Karin Fossum. Den femte delen om Konrad Sejer och det var denna som blev inkörsporten till norska deckare.

7. Sommardöden av Mons Kallentoft. Hettan dallrar och svetten rinner. Den bästa boken i serien om Malin Fors?

8. Kråkflickan av Eriksson & Axlander Sundquist. Den här var otäckt spännande och vilken cliffhanger. Har skaffat andra delen, men inte läst den än.

9. Djävulsstjärnan av Jo Nesbø. Min norska favoritförfattare. Det är ett under att han lyckas få ihop alla trådar i slutet.

10. Mord.net av Buthler & Öhrlund. Läste den här för flera år sedan och det var ett fascinerande ämne. Beställningsmord via Internet? Ja, varför inte?

Tematrio - Skrivande svenskor

Veckans uppgift i Lyrans Tematrio är att berätta om tre läsvärda skrivande svenskor. Lätt! Tänkte jag. Men jag hade fel. Det var inte alls lätt att bara plocka ut tre stycken. Här är de i alla fall.

1. Passande nog håller jag faktiskt just nu på att läsa en av de läsvärda skrivande svenskorna, nämligen Karin Alfredsson. Jag är bara på min andra bok av henne, men hon kvalar lätt in här. Hennes böcker kallas av någon outgrundlig anledning för "deckare" och "kriminalroman", men där hör de inte alls hemma. Enligt mig. Hennes böcker handlar om kvinnors olika förutsättningar runt om i världen och förtjänar ett betydligt bättre öde än att förpassas till deckarträsket.

2. Bara som motvikt måste jag ju då ta med min svenska deckarfavorit, Åsa Larsson. Jag förpassas direkt norrut när jag läser hennes böcker. Hennes språk får mig att uppleva ett Norrland jag aldrig varit i. Visst handlar det om mord och brott, men det är inte allt som behandlas. Nu kommer snart hennes femte bok ut också, äntligen.

3. Maria Gripe får vara med här också, fast jag inte läst något av henne på många år. Men hon hade ett totalt grepp om min ungdom och jag tänker fortfarande på böckerna jag läste då, för 25-30 år sedan. Det är ju ett gott betyg om något.

"Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist

Genre: Skräck
Antal sidor: 414
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: -
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (första) 2004 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 13 januari 2012

Första meningen: Blackeberg.
Sista meningen: Men det är väl annorlunda när man är ung.

Baksidetext
Naturligtvis finns det inga vampyrer i Blackeberg. Bara en massa vanliga människor som stretar med sina vanliga liv. Eller...?

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten nordväst om Stockholm. Människorna strömmar på och av tunnelbanan, i källarförråden sniffar tonåringar lim och på kinakrogen hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om en rysk u-båt som gått på grund i Karlskrona.

I ett av hyreshusen sitter tolvårige Oskar och läser skräcknoveller. Han drömmer om att bli en hämnare. Att äntligen slippa gå till skolan och förnedras av sina plågoandar.

En dag har en pojke mördats på ett chockerande brutalt sätt i närbelägna Vällingby. Precis samtidigt har Oskar fantiserat om att döda mobbaren Jonny och han får ett ögonblick för sig att han har makt att få oerhörda saker att hända.

Livet i Blackeberg ska snart förändras, människor dras in i en okänd och ond virvel. Men för Oskars del sker något viktigare. Han möter den första kärleken – en nyinflyttad flicka som heter Eli. Men det är något egendomligt med henne.

Min kommentar
Jag har i åratal hävdat att vampyrer inte är min grej. Trots att jag blivit överbevisad ett flertal gånger bara sedan jag började bokblogga (älskade ju till exempel Salem's Lot), så har jag med en dåres envishet fortsatt att hålla fast vid min åsikt. Och nu har jag alltså läst Låt den rätte komma in, den svenska vampyrboken nummer ett.

Det första som slår mig är den fantastiska tidsanda som byggs upp. Igenkänningsfaktorn är hög med Dallas och Notknäckarna på TV och blandat smågodis som man köpte för fyra kronor i kiosken. Jag blev fullkomligt nostalgisk. Det kändes lite som om man hade satt sig i en tidsmaskin och åkt tillbaka 30 år. Nu växte jag visserligen inte upp i en betonggrå förort, men känslan var där.

En otroligt grå vardag målas upp, där de vuxna är upptagna av sitt och barnen mer eller mindre får klara sig själva. Ingen som curlar här inte, snarare tvärtom. Ingen ser, ingen hör, ingen bryr sig. Alkoholisterna, som läser Dostojevskij, sitter och dricker på kinakrogen och ingen bryr sig om dem heller. Här är det egentligen inte vampyrerna som skrämmer mig. Det värsta och som verkligen är otäckt på riktigt är mobbarna, de som ser men inget gör och vad mobbning kan göra med en människa.

Vissa saker förstår jag inte alls och det kan ju bero på att jag inte är så jätteinsatt i det här med vampyrer. Varför blev inte Tommy smittad när Eli drack blod från hans arm? Att blanda blod med Oskar var ju tydligen farligt och att bli biten överallt annars. Varför blev Håkan en "annorlunda" vampyr? Han kunde komma in oinbjuden och fungerade inte alls på samma sätt som Eli. En annan liten detalj som jag hakade upp mig på var att Eli, vid ett tillfälle, hade på sig en klänning, men ändå tydligen hade en bakficka att lägga saker i. Nåja, bagateller i det stora hela kanske, men det är sådant som stör mig.

Karaktärerna i boken är många. Många. Och de har dessutom liknande namn, flera av dem. Larry, Lacke, Jocke, Jonny, Tommy, Tomas. Det gör att det är lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Personerna känns flerdimensionella och allt annat än stereotypa. Ingen är helt igenom god eller helt igenom ond. Till och med Oskar, offret, har en del tendenser som jag inte alls gillar. När Oskar börjar ge tillbaka så är egentligen skillnaden mellan förövare och offer hårfin. Men jag bryr mig om allihop och undrar hur det ska gå för dem, de blir på sätt och vis mina vänner.

Trots att det är många sidor och texten är extremt liten så flyter läsningen på. Det finns ett driv i berättelsen som gör att jag vill vidare, måste vidare. Hur ska det gå och hur ska det sluta? Jag ska erkänna att det mot slutet blev lite väl mycket och för många groteska detaljer (gillar inte det i filmer heller, det blir på något sätt bara... töntigt). Bråket i källaren, till exempel, gick över gränsen med råge. Sedan blev det lite segt samtidigt som händelserna eskalerade lite för snabbt. Slutet var kanske lite väl abrupt, men lite lagom mystiskt.

Jag gillade verkligen den här boken, trots vampyrer, och när jag läste om Oskar så kände jag mig lika övergiven och ensam som han. Lika glad när han äntligen hittade en kompis, Eli. Och lika chockad och förvirrad när kompisen visade sig vara vampyr. Det här är en komplex historia, men ändå lätt att ta till sig. Dock blir det ett poängs avdrag för sluttampen och de konstigheter som jag beskrivit ovan och inte förstod mig på.

Jag kommer att fortsätta hävda att vampyrer inte är min grej. Trots allt. Det var inte vamyprerna som gjorde denna historia bra och intressant. Men nu vet jag vad som händer om de kommer in oinbjudna.

Boktipset estimerade betyg var 4.8, jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Låt den rätte komma in: Eli läser och skriver, Dagens bok och Ett glas juice.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Chick-lit utlottning

Hos bokmärkt kan du inte vinna bara en, utan två chick-lit böcker. Där finns ett riktigt maffigt urval, du har inte mindre än fjorton böcker att välja mellan!

Tävlingen pågår till 31 januari.

Jerka om bokliga julklappar

Äntligen har Annika startat upp bokbloggsjerkan igen. Årets första fråga: Fick du några bokliga julklappar i år?

Jag "tvingas", två gånger om året, att skriva en utförlig önskelista (jul och födelsedag). Inte så förvånande är majoriteten av önskeklapparna böcker. Detta har faktiskt avhandlats i ett annat inlägg, men jag tar det så gärna igen.

I år kom Tomten med hela fem böcker:

Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Skendöd av Thomas Enger
Dewey Decimal av Nathan Larson
Det fjärde offret av Mari Jungstedt
Vad natten döljer av Dean Koontz

Förhoppningsvis blir någon av dem läst i år...

Du och din läsning

Nu var det längesedan jag hade en enkät här och passande nog hittade jag en hos Bokhora.

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jag har faktiskt ingen aning om vilken bok som var först, jag minns bara en hel radda utan inbördes ordning. För sakens skull så kan jag väl välja något med Plupp av Inga Borg. Det borde ju ha varit relativt tidigt.

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej.

Läser du ”allt” – dvs gärna på mjölkpaketen och sånt?
Jag läser allt, mjölkpaket, gatuskyltar, reklamskyltar, registreringsnummer...

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Tåg är ett bra ställe, förutsatt att det är tyst. Jag pendlar varje dag till jobbet så det blir en del tågåkande. Annars gillar jag soffan.

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Jag måste svara som jag alltid gör: Ostbågar. Bara man aktar sig så man inte tar i boken med samma hand man äter med.

Är du med i någon bokklubb?
Nej.

Lånar du ofta på biblioteket?
Nej. Jag har visserligen skaffat mig lånekort nu, men det enda jag lånat på ungefär 25 år är en e-bok i början av december och januariboken för den Nordiska Läsutmaningen. Förhoppningsvis ska det bli fler, men inte så länge jag har så många olästa i min egen bokhylla.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag handlar nog 95% av alla böcker på nätet och 95% av de böckerna handlar jag på AdLibris. Jag har roat mig med att jämföra priser, men det slutar alltid med att AdLibris är billigast. Det kan hända att någon enstaka bok är billigare någon annanstans, men jag handlar väldigt sällan bara en bok.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Nej, nej och åter nej. Man kan inte våldföra sig så på böcker.

Tjocka eller tunna böcker?
Ju tjockare en bok är, desto större dragningskraft har den på mig. Men generellt tycker jag att runt 350-400 sidor är lagom.

Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Upp till toppen av berget av Arne Dahl.

Vad läser du just nu?
Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! Eller värre ändå: tråkig!
Det här var en svår fråga. Jag tror inte jag läst någon hopplöst dålig bok, eller jo, vänta... Partisaner av Alistair MacLean.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja, jag ville inte tro att den var så dålig.

Fem böcker du älskar?
Här skulle jag ju kunna göra det lätt för mig och bara välja fem stycken av Stephen King. Eller Dean Koontz för all del. Men om jag sätter upp lite egna regler och inte får ta mer än en bok av samma författare så blir det Pestens tid av Stephen King, Väktare av Dean Koontz, Den långa flykten av Richard Adams, Bilbo av Tolkien och Stekta gröna tomater av Fannie Flagg.

Favoritförfattare?
Stephen King och Dean Koontz (har jag inte svarat på det här förut?).

Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Alldeles för många, kanske Karin Slaughter eller Ninni Schulmann.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Det finns nog bara en sorts faktaböcker som jag läser och det är programmeringsböcker.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Alltid boken först, om jag vet att det finns en bok.

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då? Alltså om du inte visste att den fanns som bok innan.
Om filmen är bra så brukar det sluta med att jag läser boken också.

Favoritfilm (baserad på bok)?
Stekta gröna tomater.

Läser du lyrik? (Ge gärna exempel)
Nej, jag klarar inte att läsa dikter, det låter inte klokt inne i huvudet.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej, varför skulle jag? Jag är nördig och stolt över det.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Ja, sedan jag började läsa bokbloggar så dyker det upp tips på nya böcker mycket snabbare än vad jag hinner läsa. Jag vill egentligen inte ha fler tips nu, på ett år eller så.

Tycker du att det saknas nåt i bokutbudet?
Ja, alla böcker borde finnas som e-böcker. Ett riktigt mastodontjobb, men det borde de faktiskt.

Din relation till böcker i stort! Vad vore världen – & DU – utan böcker?
Jag tror världen skulle vara en väldigt liten, intolerant och enfaldig värld, där vi inte lärde oss något nytt alls. Min värld skulle vara helt tom. Jag kan inte föreställa mig en värld utan böcker.

Tematrio - Barndomsskildringar

Lyrans Tematrio den här veckan handlar om barndomsskildringar: Berätta om tre läsvärda barndomsskildringar!

Det gav mig lite huvudbry. Först var jag lite osäker på vad en barndomsskildring egentligen är. Och jag kom inte på en endaste en som jag hade läst. Det blev bara helt tomt i huvudet. Så jag började googla på barndomsskildring. Då fattade jag... Jag har ju läst massor, men det var längesedan. Långt innan jag började samla på böcker, därav står endast en av dessa tre i min bokhylla. Jag fick leta upp mitt anteckningsblock som jag använde pre-dator för att hitta mina guldkorn och tyvärr fick jag ju bara välja ut tre.

1. Serien om Karolin av Gunborg Wildh - Den här serien slukade jag på ungefär en vecka. Fantastiska böcker om Stockholm på 1890-talet.

2. Mitt liv som hund av Reidar Jönsson - En sommar i Småland i slutet av 50-talet. Och vilken sommar det var. Tyvärr har jag inte läst de andra två i Hundtrilogin. Det kanske man borde.

3. Underdog av Torbjörn Flygt - Samma epok som jag själv växte upp. Igenkänningsfaktorn var hög, trots att pojken i boken växte upp i Malmö och jag på landet utanför Göteborg. Måste nog läsa Outsider också...

"Upp till toppen av berget" av Arne Dahl

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Utmärkelser: -
Översättare: -
Serie: A-gruppen 3
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (första) 2000 (min) 2007
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 8 januari 2012

Första meningen: - Jag såg ingenting.
Sista meningen: Det är delfinernas sång.

Baksidetext
En ung fotbollssupporter blir dräpt med en ölsejdel på en känd stockholmskrog. Det är ett vanligt grått och rått vardagsvåldsbrott i huvudstadens centrum.

In kallas ett par straffkommenderade kriminalare från det som en gång var rikskriminalens "specialenhet för våldsbrott av internationell art", mer känd som A-gruppen.

Och någonting sker. Bakom det blodiga ölsejdelssplittret tonar ett helt annat händelseförlopp fram. Det leder i många riktningar. Mot Kumlabunkern, där en cell exploderar. Mot Sickla industriområde, där en uppgörelse inom den undre världen äger rum. Mot Internet, där grova övergrepp dokumenteras. Mot Danderyd, där en narkotikahandlare påtar i sin paradisiska trädgård. Mot poliskåren, där ett högre polisbefäl börjar bete sig egendomligt. Mot framtiden, där ett terrordåd plötsligt tornar upp sig. Mot det förflutna, där helvetets djupaste hålor skymtar till. Och mot ett berg i en bättre värld än vår...

Min kommentar
Detta är alltså den tredje delen om A-gruppen och trots att det var ett bra tag sedan jag läste de två första delarna, Misterioso och Ont blod, så kom jag snabbt in i det och faktiskt kändes det lite som att träffa gamla vänner. Nu fuskade jag ju kanske lite och läste Viskleken i somras, som inte ingår i serien om A-gruppen, men ändå handlar om samma människor. En bok som jag inte blev så förtjust i, så det var med lite oro jag gav mig på Upp till toppen av berget. Kom jag helt enkelt ihåg fel? Var inte språket och humorn underbar? Oron visade sig vara helt ogrundad.

A-gruppen, det är grejer det. Rena eliten. Och skärpta är de så till den milda grad. Med bara lite, lite information gör de en kvalificerad gissning. Som är rätt. Det kanske låter som att jag inte gillade det jag läste, men det är så fel. Jag älskar detta. Det är så bra och för mig helt oförutsägbart.

Vad som börjar som ett krogslagsmål slutar som något helt annat. Här finns knarkhandlare, pedofiler, terror, spionage och kontraspionage. Och alla trådar leder åt samma håll. Det är egentligen helt osannolikt att det ska gå att få ihop alla trådarna på slutet, men det går. Faktiskt. Även om det kanske blev lite för mycket sammanträffanden och fantastiska slutsatser, men det funkar. Jag är också särdeles förtjust i slutet och hur det går för en av brottslingarna. Om man nu får vara hämndlysten och tycka lite "öga-för-öga".

En del förtäckt samhällskritik får han in också, Dahl, mest mot den underbemannade polisen, hur relativt lätt det är för brottslingar att faktiskt slippa undan och det allt kallare klimatet därute. Nu är ju boken ganska gammal, men det känns fortfarande aktuellt. Tyvärr.

Personerna, de flesta i alla, känner jag ju sedan förut och trots att det faktiskt vimlar av folk så upplever jag aldrig att det är svårt att hålla isär dem. Karaktärerna i A-gruppen får mer djup och även om jag inte kan relatera helt och fullt till någon, så finns det delar hos var och en som jag känner igen mig i. Det ska bli riktigt intressant att följa dem i resterande böcker.

Arne Dahl skriver på ett sätt som verkligen passar mig, ironin riktigt dryper ut från sidorna och trots de ganska råa och brutala brotten så upptäcker jag ofta att jag sitter och skrattar. Lite exempel och jag ber i förväg om ursäkt för min dåliga humor:

"Hjelm la dojorna på hyllan. Det var fjärde gången idag han yttrade just de orden. Kerstin Holm såg handduken kastas in och plockade upp den tappade stafettpinnen. I nu nämnd klichéordning."
(sid 21)

"- Den sista ligger här borta, sa han och pekade. Bakom Berras bilverkstad.
- Allitteration sitter aldrig fel, sa Chavez och följde efter honom."
(sid 102)

Och vem kan inte känna precis hur varmt och strålande det är denna sommardag. I alla fall jag får en härlig bild i huvudet:

"I Stockholm var det emellertid soligt lördagen den tionde juli. Faktum var att det var högsta tänkbara högsommar. Staden liksom flämtade under sitt täcke av soldis. Överallt där det fanns en fri gräsfläck låg folk utströdda, som utstötta ur staden - stadens svett. Molnen hade flytt sin kos för att inte torka bort, och solen verkade ha klättrat några steg närmare jorden, som för att skärskåda den. Den trodde inte sina ögon - och klättrade ännu närmare."
(sid 294)

Det är rikigt svårt att lägga ifrån sig den här boken och man får vara fokuserad när man läser. Det är många olika (villo)spår att hålla reda på och jag var fel ute ibland och rätt på det ibland. Helt enkelt en nagelbitare. Det ska bli riktigt kul att fortsätta läsa den här serien.

Boktipset estimerade betyg var 4.0, jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Upp till toppen av berget: Svägerskorna, Du är vad du läser och En stund på jorden.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Nu så, äntligen...

Bok nummer två för 2012, Upp till toppen av berget av Arne Dahl, är utläst. En hyllvärmare down, 46 to go... Recension av den kommer.

Nästa bok blir, ja, nu ska det äntligen bli av, förmodligen sist av alla, nu ska här läsas vampyrboken nummer ett. Kolla till höger... jajamän, nu är det dags.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Det är verkligen på tiden. Eller hur? Det känns ju också som att jag vill läsa den när det är mörkt och otäckt, i stort sett hela dygnet. Boken är lite tjockare än vad jag trodde, med riktigt liten text, så vi får se hur lång tid det tar att läsa ut den. Och hur bra det går att läsa på tåget. Kanske får jag ha ett förstoringsglas och en lampa med mig...

Sista beställningen 2011

Ja, inte kunde jag stå emot AdLibris utförsäljning av Ordfronts böcker, som Therese på Dantes bibliotek tipsade om. Året var ju liksom snart slut också, så det var lika bra att förstöra statistiken för 2011 ännu mer, än att starta riktigt dåligt 2012 (alla undanflykter är giltiga).

Jag har inte läst en enda bok av Kjell Eriksson (första delen om Ann Lindell har dock stått ett tag oläst i hyllan), men när jag ser att nästan hela serien, i inbunden version, säljs ut för 29 kronor styck, då är det inget att tveka på. Del 4, 5, 7, 8 och 9 är numera också mina. Var jag ska lyckas hitta de saknade delarna 2, 3 och 6 får bli ett senare problem.

Inte heller har jag någonsin läst något av Håkan Östlundh, men del 1 och 2 i hans serie om Fredrik Broman finns i min hylla, och nu även del 4, också den för 29 kronor. Då saknas bara del 3...

En del annat råkade också ramla ner i kundvagnen, nu när jag ändå beställde lite. Eftersom jag läst otaliga bra recensioner på Anders de la Mottes [geim], så var jag ju bara tvungen att köpa den och läsa den själv.

Andra delen av Victoria Bergmans svaghet, Hungerelden, av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist var jag ju också bara tvungen att köpa. Med den cliffhangern i slutet av första delen... och så fanns den ju i pocket nu också.

Två delar om Maria Wern av Anna Jansson fick även de följa med hem. Silverkronan har jag försökt beställa i flera månader, men den har alltid tagit slut innan jag kommit till skott. Därför fick det även bli nästa del i serien, Drömmar ur snö.

En bok som jag hört en del bra om och låter som något jag skulle gilla är Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde. Den verkar annorlunda och rolig och jag behöver muntras upp.

Peter James har jag läst en enda bok av, Ett snyggt lik, men gillade den inte alls. Då tipsade Annika mig om Levande begravd, som verkar vara första delen i serien om Roy Grace. Så den fick det också bli.

För ett tag sedan upptäckte jag till min stora förvåning och fasa att en bok som jag trott att jag hade, faktiskt inte alls fanns i min hylla. Jag samlar, på sätt och vis, på Dean Koontz böcker, men saknade alltså nu Hjärtats mörka flod, så den fick följa med hem.

Senaste delen om Cato Isaksen av Unni Lindell, Sockerdöden, hittade jag i pocketversion nu, så den föll ner i kundvagnen.

Och så tre böcker till den Nordiska Läsutmaningen, som jag hittade till en billig penning: Vi, de drunknade av Carsten Jensen, Sommarljus och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson och Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård.

Och så hoppas jag att den här fullständiga genomklappningen ska rädda statistiken för 2012 (I wish)...

Årsberättelse 2011

Nu när röken från nyårsfyrverkerierna har lagt sig, 2011 har förpassats till historien och 2012 har satt sig litegrann, så är det dags för mig att sammanfatta året som gått. I ord och bild, inte bara siffror.

2011 var året då jag började bokblogga. Något som jag trodde att jag aldrig skulle göra, men se vad fel man kan ha. Jag har funderat på bokblogg i flera år, men tänkt att jag egentligen inte har något att säga som möjligtvis skulle kunna intressera någon annan. Man kan ju förstås blogga för sin egen skull också, tänkte jag och startade upp min blogg i slutet av juni så vi har tillbringat drygt ett halvår ihop nu. På den tiden har jag haft 7400 sidvisningar och det är utan att räkna mig själv. Långt över förväntat.

2011 var året då jag (förmodligen) slog personligt rekord i antal lästa böcker, hela 71 stycken. Jag kom nämligen på att man kan läsa när man pendlar till och från jobbet. Jag har försökt förut, men har svårt att börja läsa när det pratas och stimmas runt omkring mig så det har inte funkat så bra. Men nu har jag upptäckt tysta kupén. Vilken fantastisk upptäckt!

2011 var året då jag skaffade inte mindre än två lånekort på två olika bibliotek. Jag som inte haft något sådant sedan 80-talet. Det har inte blivit så mycket lånat, däremot, men med tanke på de läsutmaningar som jag tycker det är lämpligt(?) att anta så lär det bli en och annan.

2011 var också året då jag köpte mig en läsplatta och lånade en e-bok på biblioteket. Läsplatta och e-bok var en tudelad upplevelse, men om jag bortser från att plattan inte är en "riktig" bok så älskade jag det. Men det är inget som kommer att slå igenom hos mig så länge e-böckerna kostar som inbundna böcker.

2011 lät jag mig utmanas som läsare och anslöt mig till Boktolva, Tre på tre och Nordisk läsutmaning. Både Boktolva och Tre på tre är avklarade enligt plan och i Nordisk läsutmaning (som pågår till september 2012) så ligger jag enligt lässchema. Hyllvärmar-utmaningen är ständigt pågående och har varit i många år, även om jag först nu har ett namn på den.

2011 var året då jag, efter att i många år ha suttit fast i deckarträsket, sakta började släpa mig upp och tillbaka till den typ av böcker som jag läste förr och som jag tyckte riktigt mycket om. Jag trivs visserligen alldeles utomordentligt bra i deckarträsket också, men omväxling förnöjer. Har jag hört.

2011 är också året som går till historien då jag hade köpstopp (som för övrigt gick bra större delen av året), men slutade som året då jag köpte fler böcker än någonsin (105 stycken). Jag fick en riktig genomklappning de sista skälvande dagarna på året och jag skyller allt på bokbloggarna jag läser :)

Jag är alldeles tokig i serier och det kan man ju kanske se här. Ungefär 80% (57 stycken, men bara 29 olika) av alla böcker jag läste 2011 ingick i serier. Av dessa är 14 nya serier för mig och 9 är avslutade (eller så har jag läst senaste utgivna boken). 21 serier kommer jag fortsätta att läsa.

Betygsystemet i programmet är 1-10, men jag har valt att ha 1-5 med halva steg här på bloggen, så 7 i betyg i diagrammet motsvarar alltså 3.5 i mina inlägg. Det känns som att de flesta böckerna jag läser är klart godkända. Men jag tycker nog att det är för få med högsta betyg, 2 av 71 är inte speciellt bra. Eller så är jag kanske bara väldigt snål?

44 olika författare blev det till slut, med Jo Nesbø och Unni Lindell i topp med vardera sex böcker. En del böcker har ju två författare (som Roslund & Hellström) och då räknas de som två också.

Ja, deckare är ju min grej. En bild säger mer än 1000 ord...

Svenska böcker ligger klart i topp, helt ohotat. Det gäder mig.

Fördelning per kön är ganska jämna, ungefär 58/42 i procent. Med tanke på vilken sorts böcker jag läser så är det nog inte så konstigt att det är några fler böcker skrivna av män.

När 2011 slutade hade jag 147 egenägda böcker i bokhyllan som inte är lästa. Jag vågar inte lova att de ska minska i år, men jag ska försöka. Av dessa 147 böcker är 47 st inköpta 2010 och fortfarande olästa, de hoppas jag beta av allihop i år.

För 2012 hoppas jag att jag kan klara att läsa lika många böcker som under 2011, fler vågar jag inte ens hoppas på. Och så hoppas jag att jag hittar min egen "bloggröst", på riktigt. Jag letar lite fortfarande, men kommer nog närmre och närmre för varje inlägg.

Nytt sällskap i hyllan

På juldagen tog sambon och jag en liten promenad, bara för att komma ut lite och skaka ner julmaten. Vi behövde fylla på lite med färskvaror också så vi passade på att gå inom Coop. Det skulle vi ju aldrig ha gjort, för där hade de erbjudandet "Två pocket för 69 kronor". Det är ju billigt med 34.50/styck så sagt och gjort, jag började gräva lite i korgen där böckerna låg.

Naturligtvis hittade jag ju två som jag ville ha...

Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel: Den här har jag sneglat på länge nu och, tja, nu är den min. Jag har läst så många olika åsikter att jag helt enkelt måste läsa den själv.

Kampen om järntronen av George R R Martin: Jag bara gissar nu (not) men det här måste ju vara samma George R R Martin som jag läste Harmageddon Rag av för snart 20 år sedan (och gillade skarpt, för övrigt). Det har tagit mig ett bra tag att koppla ihop en så gammal bok med hypen som är nu, men nu är kopplingen gjord och då var jag ju tvungen att kolla upp den här serien.