"Upp till toppen av berget" av Arne Dahl

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Utmärkelser: -
Översättare: -
Serie: A-gruppen 3
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (första) 2000 (min) 2007
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 8 januari 2012

Första meningen: - Jag såg ingenting.
Sista meningen: Det är delfinernas sång.

Baksidetext
En ung fotbollssupporter blir dräpt med en ölsejdel på en känd stockholmskrog. Det är ett vanligt grått och rått vardagsvåldsbrott i huvudstadens centrum.

In kallas ett par straffkommenderade kriminalare från det som en gång var rikskriminalens "specialenhet för våldsbrott av internationell art", mer känd som A-gruppen.

Och någonting sker. Bakom det blodiga ölsejdelssplittret tonar ett helt annat händelseförlopp fram. Det leder i många riktningar. Mot Kumlabunkern, där en cell exploderar. Mot Sickla industriområde, där en uppgörelse inom den undre världen äger rum. Mot Internet, där grova övergrepp dokumenteras. Mot Danderyd, där en narkotikahandlare påtar i sin paradisiska trädgård. Mot poliskåren, där ett högre polisbefäl börjar bete sig egendomligt. Mot framtiden, där ett terrordåd plötsligt tornar upp sig. Mot det förflutna, där helvetets djupaste hålor skymtar till. Och mot ett berg i en bättre värld än vår...

Min kommentar
Detta är alltså den tredje delen om A-gruppen och trots att det var ett bra tag sedan jag läste de två första delarna, Misterioso och Ont blod, så kom jag snabbt in i det och faktiskt kändes det lite som att träffa gamla vänner. Nu fuskade jag ju kanske lite och läste Viskleken i somras, som inte ingår i serien om A-gruppen, men ändå handlar om samma människor. En bok som jag inte blev så förtjust i, så det var med lite oro jag gav mig på Upp till toppen av berget. Kom jag helt enkelt ihåg fel? Var inte språket och humorn underbar? Oron visade sig vara helt ogrundad.

A-gruppen, det är grejer det. Rena eliten. Och skärpta är de så till den milda grad. Med bara lite, lite information gör de en kvalificerad gissning. Som är rätt. Det kanske låter som att jag inte gillade det jag läste, men det är så fel. Jag älskar detta. Det är så bra och för mig helt oförutsägbart.

Vad som börjar som ett krogslagsmål slutar som något helt annat. Här finns knarkhandlare, pedofiler, terror, spionage och kontraspionage. Och alla trådar leder åt samma håll. Det är egentligen helt osannolikt att det ska gå att få ihop alla trådarna på slutet, men det går. Faktiskt. Även om det kanske blev lite för mycket sammanträffanden och fantastiska slutsatser, men det funkar. Jag är också särdeles förtjust i slutet och hur det går för en av brottslingarna. Om man nu får vara hämndlysten och tycka lite "öga-för-öga".

En del förtäckt samhällskritik får han in också, Dahl, mest mot den underbemannade polisen, hur relativt lätt det är för brottslingar att faktiskt slippa undan och det allt kallare klimatet därute. Nu är ju boken ganska gammal, men det känns fortfarande aktuellt. Tyvärr.

Personerna, de flesta i alla, känner jag ju sedan förut och trots att det faktiskt vimlar av folk så upplever jag aldrig att det är svårt att hålla isär dem. Karaktärerna i A-gruppen får mer djup och även om jag inte kan relatera helt och fullt till någon, så finns det delar hos var och en som jag känner igen mig i. Det ska bli riktigt intressant att följa dem i resterande böcker.

Arne Dahl skriver på ett sätt som verkligen passar mig, ironin riktigt dryper ut från sidorna och trots de ganska råa och brutala brotten så upptäcker jag ofta att jag sitter och skrattar. Lite exempel och jag ber i förväg om ursäkt för min dåliga humor:

"Hjelm la dojorna på hyllan. Det var fjärde gången idag han yttrade just de orden. Kerstin Holm såg handduken kastas in och plockade upp den tappade stafettpinnen. I nu nämnd klichéordning."
(sid 21)

"- Den sista ligger här borta, sa han och pekade. Bakom Berras bilverkstad.
- Allitteration sitter aldrig fel, sa Chavez och följde efter honom."
(sid 102)

Och vem kan inte känna precis hur varmt och strålande det är denna sommardag. I alla fall jag får en härlig bild i huvudet:

"I Stockholm var det emellertid soligt lördagen den tionde juli. Faktum var att det var högsta tänkbara högsommar. Staden liksom flämtade under sitt täcke av soldis. Överallt där det fanns en fri gräsfläck låg folk utströdda, som utstötta ur staden - stadens svett. Molnen hade flytt sin kos för att inte torka bort, och solen verkade ha klättrat några steg närmare jorden, som för att skärskåda den. Den trodde inte sina ögon - och klättrade ännu närmare."
(sid 294)

Det är rikigt svårt att lägga ifrån sig den här boken och man får vara fokuserad när man läser. Det är många olika (villo)spår att hålla reda på och jag var fel ute ibland och rätt på det ibland. Helt enkelt en nagelbitare. Det ska bli riktigt kul att fortsätta läsa den här serien.

Boktipset estimerade betyg var 4.0, jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Upp till toppen av berget: Svägerskorna, Du är vad du läser och En stund på jorden.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.