Sidor

torsdag 31 januari 2019

Helgfrågan v 5 (31 januari - 3 februari)

Nu är det minsann snart helg, igen och en bra inkörsport är Mias Helgfrågan.

Veckans fråga är: Har du några förslag på snygga omslag?

Jag är ju väldigt glad i omslagen på Elly Griffiths böcker. I alla fall de gamla, innan ett annat förlag tog över.

Och Idijärvitrilogin av Charlotte Cederlund är så otroligt fina. De är dessutom fina även när man tar av skyddsomslaget.

Veckans bonusfråga är: Gillar du att spela spel?

Både ja och nej. När jag spelar så är det strategispel som gäller, men det är väldigt sällan som jag tycker att jag har tid till det. Jag köpte faktiskt ett spel i höstas, Two point hospital, som är en re-make av mitt gamla favoritspel Theme hospital. Det spelade jag i några helger, sedan slutade jag bara. Inte för att det var tråkigt eller dåligt utan för att det slukade massor av timmar.

Hett i hyllan #181

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så den sista från oktober 2015.
Scarlet av Marissa Meyer är den fjärde och sista boken från det där tillfället när Akademibokhandeln hade köp fyra betala för tre.

Detta är ju andra delen i den där serien som börjar med Cinder, Månkrönikan. Jag gillade verkligen Cinder och har egentligen sett fram emot att läsa resten av serien. Tredje delen har jag redan i hyllan, men fjärde delen har inte översatts till svenska.

Det råder en del delade meningar om den är på väg att översättas eller ej. Jag tänker att jag minsann väntar med att fortsätta läsa tills den kommer på svenska. Det känns tråkigt att läsa en serie där man inte får veta vad som händer. Vi får väl se om den kanske har översatts innan Cress dyker upp i Hett i hyllan också. Eller, under över alla under, den är läst innan dess...

Så här står det på baksidan:
I Scarlet återser vi Cinder, som nu försöker fly från det fängelse där vi sist lämnade henne – trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet.

På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit – en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol – efter sin försvunna mormor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin mormor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes mormor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarligt dragen till honom – och han till henne.

Scarlet är en futuristisk version av sagan om Rödluvan. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 30 januari 2019

"Offer utan ansikte" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Offer utan ansikte
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 590
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 januari 2019




Första meningen: Kråkan landade på hans nakna mage och pressade in sina vassa klor i skinnet.

Baksidetext
En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat.

Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.

Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.

Min kommentar
Jag är ju en sucker för svenska deckarserier. Trots det så finns det en hel del serier som ungefär alla andra har läst och pratar vitt och brett om. En av de serierna är den här om Fabian Risk. Jag har nästan fått hål i huvudet av allt prat om den. Nu har jag äntligen tagit tag i det här och ja, nu förstår jag. Allt.

Bara det faktum att boken utspelar sig i Helsingborg borde ju ha gjort att jag redan hade läst den. Att läsa om miljöer jag känner igen är mysigt (om man nu kan använda det ordet i detta sammanhang). Jag kan inte påstå att jag är expert på Helsingborg, men jag har varit där tillräckligt många gånger för att få tydliga bilder.

Det finns en ohygglig mängd karaktärer här, känns det som, men ungefär hälften av dem dör så det blir ju inte speciellt många kvar. Jag har egentligen aldrig svårt att hålla isär dem allihop, det är bara Tuvesson som jag har problem att komma ihåg vem hon är. Alla andra är väldigt tydliga vad gäller personlighet och drivkraft. Fabian Risk själv gillar jag inte alls. Han är så otroligt osympatisk och han må vara en duktig polis, men han är en pest att jobba ihop med. Jag suckar lite också när Fabian visar sig vara en av de där vanliga poliserna i svenska deckare som lyssnar på musik. Irene Lilja gillar jag inte heller, hennes "Har inte du en blå bil?" och liknande kommentarer gör mig vansinnig. Den danska polisen Dunja hoppas jag få träffa igen.

Många berättarröster är det också och det hade nog inte behövts för historien. Då hade dessutom boken kunnat kortas ner en del, den är nämligen alldeles för lång. Inte lång lika med tråkig, men lång lika med alldeles för utförlig. Tempot är det inget fel på. Trots tjockleken och pocketutgåva så är det snabbläst. Mest för att det är ohyggligt spännande. Ohyggliga är också sätten som folk mördas på. Det är otroligt raffinerat och jag kan inte låta bli att undra vilken typ av hjärna som har konstruerat detta. Det är rått och brutalt. Jag har förstått att många har stört sig på att det är mycket danska i dialogerna. Att läsa danska är inget problem för mig, men det som störde mig var att danskarna aldrig pratade danska med varandra. Bara med svenskarna. Något annat som irriterade mig rejält var alla ? efter meningar som Jag vet inte. Det är ingen fråga.

Själva motivet till allt som händer känns lite så där. Jag har svårt att köpa en del av grundhistorien, men eftersom resten är så bra så väljer jag att bortse från det. Att vara avundsjuk på en som mobbas och misshandlas känns märkligt, men visst, motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Att inte framkalla några känslor alls hos någon måste vara förfärligt. Även om jag har svårt att tro att någon kan vara bortglömd av precis hela världen.

Den här första delen lovar gott och jag ska självklart fortsätta läsa. Även om jag egentligen inte gillar när en huvudperson överskuggar mordgåtan, när brottet har koppling till polisen som ska lösa det. För att inte tala om hur less jag är på poliser som alltid hamnar i livsfara. Jag har förstått det som att nästa del handlar om det som bara nämns i förbifarten i Offer utan ansikte; det som hände i Stockholm som gjorde att Fabian flyttade hem till Helsingborg. Det ska bli intressant. Frågan är om inte den här serien måste smita före i läskön.

Avdelningen för olika funderingar:
Tar det inte en faslig tid för polisen att komma fram till att [spoiler]Claes och Rune är samma person[/spoiler]? Och hur är man egentligen funtad när man lämnar sin 14-årige(?) son ensam hemma för att fly ifrån förhållandet, när den andra föräldern ligger på sjukhus? Speciellt med tanke på att de var nyinflyttade och inte kände någon i grannskapet som kunde kolla till honom. Det gjorde mig fantastiskt irriterad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 3 014 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Offer utan ansikte: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Malinbooknerd.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 29 januari 2019

Veckans topplista: 1800-talet

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: 1800-talet.

Redan när jag såg temat insåg jag att det skulle bli jobbigt. Jag väljer att tolka det som "böcker skrivna på 1800-talet". Om jag bara går på de böcker jag har hemma i hyllan så har jag åtta böcker som publicerades under 1800-talet. Fyra har jag läst, fyra har jag inte läst. Men ska jag verkligen bara hålla mig till det som finns i hyllan?

1. Krig och fred av Lev Tolstoj (på min tid hette han Leo...), en fantastisk berättelse om... ja, krig och fred.
2. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, tvingade jag mig igenom i gymnasiet. Avskydde den från början, sedan blev den bara bättre och bättre.
3. Jules Verne läste jag när jag var ung. Eller mer slukade då, kanske.
4. Tre män i en båt av Jerome K Jerome har jag hört så mycket bra om att jag köpte den på bokrean för två år sedan. Någon gång ska den bli läst.
5. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad behöver nog ingen närmare presentation för den som läser skräck. All modern skräck verkar på något sätt kunna härledas till den här. Även den ska bli läst någon gång.

måndag 28 januari 2019

TV-serie: Sharp objects (2018)

Titel: Sharp objects
Originaltitel: Sharp objects
Genre: Thriller
Skapad av: Marti Noxon
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Amy Adams, Patricia Clarkson, Chris Messina, Eliza Scanlen, Matt Craven
Premiär: 2018-07-08
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på HBO december 2018-januari 2019





Handling
På sin chefs begäran beger sig Chicagojournalisten Camille Preaker till sin hemstad Wind Gap i Missouri, för att rapportera om fallet Natalie Wood, en tioårig flicka som är spårlöst försvunnen. Året innan kidnappades nioåriga Ann Nash under liknande omständigheter och hittades kort därefter mördad.

Camille har inte satt sin fot i hemstaden på åtta år och bävar inför att återse sin mor Adora. Relationen har alltid varit ansträngd och Camille inser snart att ingenting har förändrats; Adora håller henne på avstånd så som hon alltid gjort, samtidigt som hon verkar närmast besatt av att ta hand om Camilles trettonåriga halvsyster Amma, en bedårande men också manipulativ flicka som på ett märkligt sätt håller hela den lilla staden i sitt grepp.

Camille börjar intervjua de försvunna flickornas anhöriga, men i takt med att pusselbitarna faller på plats tycks sökandet efter sanningen på ett oroväckande sätt leda henne tillbaka till den egna familjen, till ett sårigt förflutet som nu till slut hunnit ikapp henne.

Min kommentar
När jag såg att Sharp objects visades på HBO så blev jag väldigt sugen på att se den. För nästan exakt fyra år sedan läste jag boken och även om den inte passade mig riktigt (den var på tok för sjuk för mig, låter konstigt, men det är sant) så var den ändå bra skriven. Jag tänkte att TV-serien kanske skulle passa mig bättre.

I vissa avseenden så är TV-serien bättre, som att jag inte alls får samma hopplösa, totalt becksvarta känsla. Det känns helt enkelt inte lika utflippat och människorna känns nedtonade. Vilket kan vara svårt att tro för den som inte har läst boken. På andra sätt så är boken bättre. Något som jag är fullkomligt allergisk mot när det handlar om TV är sådana där snabba klipp, som man nästan får epileptiska anfall av. Här vimlar det av snabba, korta inklippta tillbakablickar. Det är helt omöjligt att hinna uppfatta när och vem som visas i dem. Är det en tillbakablick eller något som Camille ser i sina deliriumanfall? De gör mig nästan vansinnig och jag är nära att ge upp.

Det stora problemet är nog ändå att det blir för utdraget. Karaktären Camille etableras på bara några minuter, efter första avsnittet har man allt klart för sig om hennes uppväxt och hur trasig hon är. Ändå får vi genomlida scen efter scen som visar samma sak. Det blir helt enkelt tjatigt. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur Camille är skapt för att ha lyckats skära sig (skriva ord med något vasst) mitt på ryggen. Det känns omöjligt.

Jag tycker ändå de har lyckats bra med adaptionen, stämningen i den där otäcka lilla byn i amerikanska södern är klockrent återskapad. Det är varmt, skitigt och inte ett dugg rumsrent. TV-serien får samma betyg som boken.



TV Time har serien 9,32 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,2 i genomsnitt (beräknat på 35 729 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Solo (2018)

Titel: Solo: A Star Wars Story
Originaltitel: Solo
Genre: Science fiction
Regissör: Ron Howard
Manus: Jonathan Kasdan, Lawrence Kasdan
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Thandie Newton, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 135 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 28 december 2018




Handling
Genom en serie händelser i den mörka och kriminella undre världen möter Han Solo sin blivande andrepilot Chewbacca och träffar också på den ökände storspelaren Lando Calrissian, som äger Millenium Falcon.

Min kommentar
Jag kan nog tycka att det kommer lite väl många Star Wars-filmer nu, det har gått lite inflation i dem och det blir lite som att äta ostbågar varje dag. Till slut tröttnar man (inte på ostbågar dock) och jag hade egentligen inte tänkt se den här. Men plötsligt så hade jag köpt den och då var det ju bara att titta.

Prequels är inte något som jag brukar gilla, de känns väldigt ofta konstruerade och jag blir förvånad över att jag tycker så mycket om den som jag gör. Jag känner mig intresserad och jag tycker det är kul att få veta hur Chewbacca, Millenium Falcon och Lando kom in i Star Wars-universumet. Och kanske förstår man nu också hur Han Solo blev som han blev.

Ibland känner man igen en skådespelare, men kan inte sätta fingret på var man sett den. Så var det lite med Emilia Clarke. Det tog ett tag innan vi kunde placera henne. Tyvärr är hon ganska medioker här. Det finns en del kända ansikten och de gör väl allihop sitt jobb. Chewbacca får äntligen ta lite plats och det är väl på tiden. Alden Ehrenreich gör det bra, men någon Harrison Ford är han ju inte. Som vanligt så gillar jag androiden, L3, mest.

Jag får inte den riktiga Star Wars-känslan, men den historien har ju faktiskt inte börjat än. Den största anledningen till att det inte känns "riktigt" är nog humorn, som saknas nästan helt. Det är ju lite konstigt, eftersom det ju faktiskt är Han Solo som brukar vara komikern.

Filmen bidrar ändå till att göra universumet tydligare, men jag önskar att de inte ska förstöra känslan genom att spotta ur sig nya filmer i parti och minut.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 856 betyg).
IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 183 868 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 27 januari 2019

Smakebit på søndag: Vad Milo såg

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Vi brukar inte gå på bio speciellt ofta, vanligtvis är det en gång om året och då i samband med vår långhelg i Göteborg. Nu har vi lyckats skaffa oss sex presentkort på biobiljetter (eller ja, nu har vi bara fyra kvar) så det var ju liksom bara att pallra oss iväg. Till vår stora glädje så hade precis Britt-Marie var här (som bygger på Fredrik Backmans bok) premiär så första filmen att se var ett enkelt val.

Läsningen blev ju lite lidande igår då, men eftersom jag vaknade halv sex så hann jag påbörja en ny bok. Man skulle kunna kalla Vad Milo såg av Virginia Macgregor för mitt största dåliga samvete. Den är nämligen ett recensionsexemplar. Från oktober 2014. Så kan det bli ibland och jag brukar trösta mig med att jag faktiskt inte har bett att få den. Den har inte lockat jättemycket, eftersom jag hade helt klart för mig vad det var för typ av bok. Så här långt verkar jag ha haft fel.

Min smakebit är från sida 51.
I Syrien placerar man inte äldre människor på hem. De bor i hus med sina familjer, de sitter och berättar historier och äter baklava och dricker starkt svart kaffe från dricksglas.
    Tripi hade velat berätta för den gamla damen att han inte ville äta de där potatisarna heller, bleka som den syriska sanden, inte heller den där sega biffen som låg i sin bruna såspöl. Han ville säga till henne att han en dag skulle laga en festmåltid till henne såsom de gjorde för rika människor på De Fyra Årstiderna i Damaskus.

lördag 26 januari 2019

Läsplanering februari 2019

Februari börjar med en läsretreat i Varberg. Då brukar det bli en del läst så jag hoppas att jag hinner fler, men dessa fyra är prioriterade.

Vågspel av Ann Rosman. Finish That Series. Vi möts igen. Hyllvärmare.
Ensam kvar av Rhiannon Navin.
Förlorat ansikte av Anna Karolina. Finish That Series. Hyllvärmare.
Makten av Naomi Alderman. Boktolva.

"Göteborg rouge" av Håkan Tendell

Författare: Håkan Tendell
Titel: Göteborg rouge
Genre: Thriller
Antal sidor: 168
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Göteborg noir 2
Förlag: Nomen
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 januari 2019




Första meningen: November 2021.

Baksidetext
2020-talet. Göteborg är Skandinaviens snabbast växande storstad. En pulserande, kosmopolitisk smältdegel. Ett ymnighetshorn för rockartister, popkonstnärer, författare och filmregissörer. En av världens hetaste regioner för innovativa startups och scaleups inom tech och life science. Smolket i glädjebägaren: det vimlar av mafiosos, gatugäng, gangsters av alla slag. Göteborg har inte längre sju särskilt utsatta områden. Endast ett: hela staden. Hammarhämnaren Frank har nyss kört i havet med en Lamborghini från piren utanför Varbergs fästning.

Min kommentar
Sommaren 2016 läste jag Göteborg noir av Håkan Tendell och även om den kanske inte nådde riktigt ända fram så var den bra. Speciell, minst sagt. Jag har väntat lite på en uppföljare och jag blev mäkta glad när jag fick ett mejl med en fråga om jag ville läsa den. Trots att jag blev varnad om att den skulle vara väldigt blodig. Eller kanske tack vare.

Det tar verkligen inte många sidor förrän jag är helt fast. Bara miljön får mig att aldrig släppa boken. Vi gör härliga turer genom ett futuristiskt Göteborg, där det mesta ändå är sig likt. Västlänken är, till exempel, fortfarande inte klar år 2021. Tyvärr lämnar vi stan för andra platser, alldeles för länge. Jag hade gärna stannat kvar i stan. Till min stora överraskning så förekommer båda de små grannbyarna till byn där jag växte upp. Ett plus för det.

Göteborg rouge känns som en parodi på en modern actionfilm. En mycket lyckad parodi. Det är fullt av ironi och minsann, ett par Göteborgshistorier också. Många skratt och fniss blev det, så många att sambon undrade vad i hela friden jag läste.

Håkan Tendells ambition ska, enligt honom själv, ha varit att skriva den blodigaste romanen i svensk litteraturhistoria. Tack och lov så lyckas han inte med det (jag gillar inte splatter). Att såga av ett huvud med hjälp av ett staket är visserligen makabert, men speciellt blodig tycker jag inte att berättelsen är, däremot ganska rå. Bisarr är ett annat bra ord.

Göteborg rouge gör inga anspråk på att vara seriös, men jag tycker mig ana spår av budskap. Åtminstone väljer jag att tolka det så. Här finns inga andningspauser. Det är fullt ös, medvetslös som gäller. Från första bokstaven till sista.

Goodreads hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 2 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Göteborg rouge: Tusen sidor, Hanneles bokparadis och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 25 januari 2019

En bra vecka

Förra veckan ramlade det in en del intressanta böcker.

Först kom Brännmärkt av Lizette Edelfeldt. Jag är ganska säker på att jag uppmärksammade den när den släpptes hösten 2017, men det blev aldrig av att jag skaffade/läste den. Nu när den dök upp här och jag läste vad den handlar om så blev jag riktigt sugen på att läsa den. Dystopier har jag ju en bra relation till. Om man kan säga så. Tack till Louise Bäckelin Förlag!

Om allt vore annorlunda av Sanna Mac Donald kom också som en överraskning. Jag vet inte om jag har sett den här i flödet och jag är inte helt säker på att det är min typ av bok, men jag utmanar mig gärna. Och debuter är jag alltid nyfiken på. Tack till MiMa Förlag!

Sedan kom den där boken som Adlibris inte skickade, som jag skulle få i julklapp. Den mörka ängeln av Elly Griffiths. Det var på tiden. Jag har hamnat lite efter i den här serien, men det känns som att det är dags att göra något åt det. Snart.

Av någon anledning så har jag glömt/missat att visa upp böckerna jag faktiskt fick i julklapp (det blev ju några även utan den som saknades). Så här kommer ett litet foto på dem också. Annars blir de lite ledsna. Senaste delarna av serierna om Sebastian Bergman och Malin Fors; En högre rättvisa av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt samt Himmelskriket av Mons Kallentoft. Den senaste Stephen King, Outsidern. Den syns inte, men den finns där ändå, novellen Lite krasslig bara. Även den av Stephen King. Sista delen i trilogin Systemet, Enda vägen av Anna Jakobsson Lund. De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser. En fantasieggande science fiction, Sovande jättar av Sylvain Neuvel. Tre timmar av Anders Roslund. Slutet av Mats Strandberg, som jag har hört så mycket om. Och till slut Magnus Ugglas självbiografi(?) Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen. En fin liten hög.

torsdag 24 januari 2019

Helgfrågan v 4 (24 - 27 januari)

Nu är det minsann snart helg, igen och en bra inkörsport är Mias Helgfrågan.

Veckans fråga är: Har du svårt för att stava till något ord?

Nej, inte egentligen, men jag har uppenbarligen ett pekfinger som är snabbare än lillfingret för när jag ska skriva Christian så blir det väldigt ofta Christina. Det tråkiga, eller vad man ska säga, är att sambon heter just Christian.

Veckans bonusfråga är: Vilken film som har premiär 2019 vill du se?

Jag har egentligen ingen koll på vilka filmer som kommer i år, men jag vet vilken som har premiär i morgon, på fredag; Britt-Marie var här. Den ska jag se på lördag 😁

Och jo, den nya Pet semetary har väl premiär i vår också. Den är ju så klart ett måste.

Hett i hyllan #180

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi håller lite till i oktober 2015.
Så var det dags för den tredje av de jag köpte på Akademibokhandeln när de hade köp fyra och betala för tre, Den första lögnen av Sara Larsson. Återigen är det så att en annan bokbloggare (nu tittar jag på dig igen, Lotten) pratat så väl om en bok att jag bara var tvungen att köpa den.

Ämnet är ju, tyvärr, väldigt aktuellt och förmodligen kommer jag att bli upprörd av massor av saker när jag väl läser den. Ibland kan man ju förstås behöva skakas om lite. Kanske är det snart dags att ta tag i denna?

Så här står det på baksidan:
Visby 1997. Sextonåriga Josefin vaknar i en främmande säng och det tar en stund innan hon inser vad som har hänt. Att hon har blivit brutalt våldtagen av tre manliga skolkamrater. I den följande rättegången frias de åtalade eftersom ord står mot ord.

Thailand 2010. Den framgångsrike idrottsmannen Oskar semestrar med sin fru och sina två barn. Även om det på ytan ter det sig idylliskt är Oskar mer intresserad av barerna och nattlivet än av familjen. Men efter en särskilt blöt kväll går allt överstyr och han tvingas fatta ett helt livsavgörande beslut.

Många år efter det som hände i Visby 1997 dyker det upp mejl och sms med hotfulla meddelanden och bilder av gruppvåldtäkten. Männen är vuxna nu, lever vitt skilda liv, men måste träffas för att hindra att deras liv slås i spillror. Efter den första lögnen måste nu flera nya ta vid för att de ännu en gång ska gå fria.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 23 januari 2019

Kommande böcker februari 2019

Jaha? Nu vet jag inte om jag ska börja bli orolig... Bara två intressanta boksläpp i februari. Nu vill jag poängtera att det endast är nysläpp som kommer med på den här listan. Inga nyutgivningar, vare sig det handlar om nyutgåva eller annat format.

Törnrosor av Stephen King & Owen King
Genre: Skräck
Serie: -
Antal sidor: 703
Utgivningsdatum: 2019-02-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Ja, men alltså. Far och son. Och den andra sonen, inte den jag redan har läst några böcker av.

Boken kan köpas på AdLibris och Bokus.



Den leende mannen av Joseph Knox
Genre: Kriminalroman
Serie: Aidan Waits (2)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2019-02-01
Förlag: Bokförlaget Polaris

Från Bokus
Kriminalaren Aidan Waits har klippta alla band till det förflutna och gett upp hoppet om framtiden. Han jobbar natt: en ändlös cykel av meningslösa utryckningar och ensamma återvändsgränder. Tills han och hans partner kriminalkommissarie Peter Sutty Sutcliffe skickas till Palace, ett stort igenbommat hotell mitt en rastlös, kokande stad. Där hittar de en man. Han är död. Och han ler. Etiketterna har klippts bort från mannens kläder. Tänderna har filats ner och bytts ut. Inte ens fingertopparna är hans egna. Insytt på insidan av hans byxor finns den enda ledtråden om vem han var och de sista desperata dagarna av hans liv

Men medan Waits pusslar ihop en främlings liv rotar någon igenom skärvorna av hans eget. När de mystiska bränderna, anonyma telefonsamtalen och direkta hoten trappas upp inser han att ett spöke från hans förflutna hemsöker honom. Och för att upptäcka vem den leende mannen egentligen är måste han först konfrontera sig själv.


En brittisk deckarserie som jag har missat? Är det ens möjligt?

Boken kan köpas på AdLibris och Bokus.

"Avgrund" av Jeff VanderMeer

Författare: Jeff VanderMeer
Titel: Avgrund
Genre: Science fiction
Antal sidor: 155
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Annihilation
Översättare: Jan Risheden
Serie: Southern Reach 1
Förlag: Fria Ligan
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2018




Första meningen: Tornet, som egentligen inte borde finnas där, störtar sig ner i jorden på en plats strax innan skogen av svarttall börjar övergå i träsk som därefter blir till marsklandets vassruggar ovh vindpinade träd.

Baksidetext
Område X har varit avskuret från resten av kontinenten i årtionden. Naturen har återerövrat de sista resterna av mänsklig civilisation. Den första expeditionen återvände med rapporter om ett vackert Edenlikt landskap. Den andra expeditionen slutade med massjälvmord. Den tredje expeditionen gick under i ett regn av kulor när dess deltagare vände sig mot varandra. Deltagarna i den elfte expeditionen återvände som skuggor av sina forna jag. Inom veckor var alla döda i cancer. I Avgrund följer vi den tolfte expeditionen.

Gruppen består av fyra kvinnor: en antropolog, en lantmätare, en psykolog - den faktiska ledaren - och vår berättare, en biolog. Deras uppdrag är att kartlägga landskapet, att anteckna observationer av sin omgivning, av varandra, och över allt annat, att undvika att själva bli smittade av Område X. Expeditionen anländer redo för det oväntade, och Område X lever upp till sitt rykte. Deltagarna upptäcker en enorm topografisk anomali och livsformer bortom all förståelse. Det är dock hemligheterna som de fört med sig över gränsen som till slut ska förändra allt.

Min kommentar
När jag såg den här boken första gången, när jag gick igenom intressanta boksläpp i februari förra året, så kände jag mig så otroligt lockad. Baksidetexten är ju så spännande och väcker mitt intresse, för att inte tala om min nyfikenhet. Inför min födelsedag så stod den högt upp på min önskelista.

Jag vet egentligen inte hur jag ska få ihop det här inlägget, detta är nämligen ingen vanlig science fiction. Jeff VanderMeers böcker kallas weird science och jag har absolut ingenting att invända mot det. Faktum är att det förklarar en hel del och uppenbarligen funkar inte kombinationen weird ihop med fiction för mig.

Det börjar väldigt bra. Första halvan ökar på min nyfikenhet. Sedan flippar allt bara ut. Jag tappar helt intresset i den andra halvan och bryr mig knappt om vad det är som har hänt och ska hända. Specifikt är det det där Tornet och vad som finns där som förstör det mesta för mig. Visst, jag kan förstå symboliken i hela berättelsen och den är tänkvärd, men för flummig (filosofisk? romantisk?) för mig.

Karaktärerna är fyra till antalet och ingen av dem har något namn, alla kallas vid sitt yrke; psykologen, antropologen, lantmätare (surveyor på engelska, känns inte som riktigt rätt översättning) och biologen. Vilket väl låter som en dålig Bellmanhistoria, men rolig är inte boken. Inte alls. Det är biologen som är berättaren och även om vi inte får lära känna henne heller så är det henne man kommer närmast. Vi upptäcker den här mystiska världen tillsammans med henne, genom hennes ögon och vi vet precis lika mycket som hon gör. Det är ett grepp jag gillar.

Jag kan nog inte riktigt förklara vad det är som skaver, men jag läste en recension som jämförde Avgrund med sista säsongen av TV-serien Lost. Det är en väldigt bra och träffande liknelse. Här finns mängder av underliga händelser, bara för att man kan, som inte alltid hänger ihop, ingen logik och ingen förklaring överhuvudtaget. Nu är ju detta en trilogi så kanske kommer det förklaringar i de andra böckerna, men det lär jag inte få veta i så fall.

Avgrund får mig att tänka på när vi läste om romantiken (epoken) i skolan. Det här är ungefär samma. Jag gillade inte det heller speciellt mycket. Filmen ska jag se i alla fall. Det ska bli intressant att se upplägget i den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,5 (beräknat på 36 betyg).
Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 114 374 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Avgrund: C.R.M Nilsson, Bokstapeln och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 22 januari 2019

Veckans topplista: Vita bokomslag

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Bokomslag: vita.

Det borde vara enkelt, eller hur? Vitt är ju liksom vitt... men, hur mycket vitt? Får det gå i grått? Med tanke på att det är en topplista, ska omslaget vara snyggt eller boken bra? Jag förstår ju att jag förmodligen gör detta mer krångligt än det borde vara och jag insåg snabbt att jag inte kunde vara kräsen. I alla fall inte om omslaget skulle vara mest vitt.

1. Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser
2. Styggelsen av Amanda Hellberg
3. Vinterfolket av Jennifer McMahon
4. De förjagade av Mikael Strömberg
5. Vita nätter av Ann Cleeves

måndag 21 januari 2019

TV-serie: Bodyguard #1

Titel: Bodyguard
Originaltitel: Bodyguard
Genre: Thriller
Skapad av: Jed Marcurio
TV-bolag: BBC One
Skådespelare: Richard Madden, Gina McKee, Keeley Hawes, Ash Tandon, Anji Mohindra
Premiär: 2018-08-26
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på Netflix januari 2019





Handling
Brittisk serie som utspelar sig i maktens korridorer och berättar historien om David Budd, en hjältemodig men labil krigsveteran som nu jobbar för Londonpolisen som livvakt. När han får i uppdrag att skydda inrikesministern Julia Montague slits Budd mellan plikten och sina egna övertygelser. Är mannen som ansvarar för inrikesministerns säkerhet i själva verket hennes största hot?

Min kommentar
Det är inte alls svårt att hitta TV-serier att titta på. Det svåra är att hitta de bra, guldkornen, i allt brus. Jag minns inte riktigt hur jag fick ögonen på Bodyguard, men den är definitivt ett guldkorn.

Jag hade nog förväntat mig en sådan där ordinär livvaktsserie, en där den som blir vaktad är i livsfara och där den som blir vaktad och den som vaktar blir kära. Mycket av det stämmer även in på Bodyguard, men den blev snabbt en helt annan serie än den jag förväntade mig. Det kan bero på att den är brittisk. De kan det här med thrillers och det är alltid lättare att relatera till karaktärerna än vad det brukar vara i amerikanska filmer/serier där allt är mycket mer glamoröst. Här är det skitigt och nära.

Avsnitten är förhållandevis långa och något av de i mitten är lite sega och småtråkiga (det kan också ha berott på att jag var sanslöst trött). Det gäller att vara på tårna, annars missar man något. De sista avsnitten bingewatchar vi, de är otroligt spännande.

Det händer inte speciellt ofta att jag gissar fel på goda och onda, men i den här serien gör jag det. Vissa karaktärer är jag aldrig riktigt säker på, andra är jag bombsäker på (pun intended). Jag får två rejäla överraskningar. Det gillar jag.

Richard Madden fick Golden Globe-priset best performance by an actor in a television series - drama för sin rolltolkning. Jag förstår det. David Budd är en ytterst berörande karaktär. Och komplex.

Bodyguard var lite som att lägga ett pussel där ett par viktiga bitar saknas. Plötsligt hittar man dem. Då ser man vad allt föreställer.



TV Time har serien 9,58 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,2 i genomsnitt (beräknat på 47 067 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Bird box (2018)

Titel: Bird box
Originaltitel: Bird box
Genre: Skräck
Regissör: Susanne Bier
Manus: Eric Heisserer, Josh Malerman (bok)
Skådespelare: Sandra Bullock, Trevante Rhodes, John Malkovich, Sarah Paulson, Jacki Weaver
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 124 min
Serie: -
Såg den på Netflix 21 december 2018





Handling
När en mystisk kraft börjar utrota världens befolkning är det bara en sak som är säker: du dör om du får syn på den. När Malorie ställs inför det okända hittar hon kärlek, hopp och en ny början – men snart faller allt isär. Hon tvingas fly med sina två barn nerför en förrädisk flod som leder till den enda plats där trygghet finns. Men för att överleva måste de ge sig ut på den farliga tvådagarsresan med ögonbindel.

Min kommentar
Sandra Bullock har länge varit en av mina favoritskådespelare (förmodligen ända sedan Speed, kanske tidigare) och när jag såg att hon hade huvudrollen i Netflix nyaste egenproduktion så var det ett givet val för fredagsfilmen. Samma dag den släpptes. Trots mina invändningar mot nästan allt Netflix har producerat.

Jag har insett att jag nog är lite kräsen när det kommer till skräck och det som skrämmer andra påverkar ofta inte mig alls. Det här var dock otroligt läskigt att föreställa sig. Ett av människans viktigaste sinnen oanvändbart. Just synen är nog det som jag är mest rädd för att förlora. Då kan man ju liksom inte se sin fiende. I den här filmen är det dessutom förenat med livsfara att se fienden. Tack och lov så slipper tittaren se vad det nu är för något. Det brukar vara ett av mina största problem med skräckfilmer, att filmmakarna tror att det blir läskigare om man får se. Så är det inte för mig. Att se "monstret" brukar bara betyda att allt blir fjantigt.

Filmen påminner en aning om A quiet place (som jag skrivit om här), men där var det ju hörseln som var det viktiga. Inte heller i Bird box får man någon egentlig bakgrund till vad som händer, utan man kastas rätt in i eländet. Jag har nu upptäckt att jag inte behöver någon bakgrund om allt hänger ihop. Det fungerar i alla fall i den här filmen.

Sandra Bullock är precis lika bra som hon brukar vara, om inte bättre. Jag kan känna precis det hon känner bara genom att titta på henne. John Malkovich känns som att han spelar sig själv, åtminstone är hans karaktär ungefär likadan som de han brukar spela. De andra skådespelarna känns mer som utfyllnad, men alla är bra.

Jag har egentligen inget alls att klaga på, men kanske var de lite för länge i det där huset. Slutet var väl det bästa tänkbara. Det var definitivt inte för lite. Kanske en aning för mycket, men i så fall bara marginellt. Det var spännande mest hela tiden och ibland var det andlöst spännande. Nu känner jag mig väldigt nyfiken på boken som filmen är baserad på.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 0 betyg).
IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 32 877 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på discshop.