Fullbordad utmaning 2019:1

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är andra året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kunde ha varit många fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

De här fick äran att vara med 2019:
Linwood Barclay (Sveket)
Sharon Bolton (Dödsdömd)
Sheila O’Flanagan (Livet kan börja)
Gilly Macmillan (Under ytan)
Ann Rosman (Vågspel)
Karin Slaughter (Den goda dottern)

Den här uppställningen får nog betraktas som ett säkert kort. Endast två av dem, Gilly Macmillan och Karin Slaughter, hade jag bara läst en enda bok av så de kunde eventuellt vara lite osäkra. Men nej, de förstärkte sin ställning och får nog betraktas som favoritförfattare nu.

Linwood Barclay, Sharon Bolton och Ann Rosman var jag ganska säker på skulle klara återseendet och det gjorde de allihop. Barclays bok var till och med bättre än jag hade hoppats på.

Sheila O'Flanagan var jag lite tveksam till, jag har inte varit helt övertygad av hennes böcker, men den här var faktiskt riktigt bra. Inte alls så där tramsig och flamsig som jag minns de andra böckerna jag har läst. Och rejält med svärta. Jag kan tänka mig att läsa mer av henne nu.

Årets upplaga av Vi möts igen var ju lite annorlunda jämfört med förra årets. 2018 var det mer typ andra chansen, men i år så satsade jag mer på författare som jag var ganska säker på att jag skulle gilla. Så facit blir att jag definitivt vill läsa mer av fem av dem och en kan jag tänka mig att läsa mer av. Ett bra facit, tycker jag.