Kommande böcker mars 2025

Färre intressanta nya böcker än vad det brukar vara, tycker jag. Jag vet inte om jag har blivit mer återhållsam eller om de faktiskt är färre.

En liten droppe blod av Christoffer Carlsson
Genre: Kriminalroman
Serie: Hallandssviten (4)
Antal sidor: 447
Utgivningsdatum: 2025-03-10
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
I Hallands gränstrakter döljer sig en hemlighet, nästan sjuttio år djup.

Dödsfallet i Sönnerskog inträffar i mars 2023 och enligt polisen Vidar Jörgensson rör det sig om ett självmord. Men är det verkligen så? Författaren Johan Oskarsson var en bräcklig själ, men det finns också tecken på att någon ville tysta honom. Sökandet efter en sanningen leder ner i den svenska historiens havsmörker, till 1950-talet, till stora hemligheter och farliga lojaliteter. Till gåtan Ingrid Klinga.

Serien som skulle bli en trilogi får en fjärde del. Jag klagar inte!

---

Anden i maskinen av John Ajvide Lindqvist
Genre: Kriminalroman
Serie: Blodstormen (3)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2025-03-20
Förlag: Ordfront Förlag

Från Bokus
Marmorfoajén, Dramaten, Stockholm. Under en paus i uppsättningen av Hamlet tar en kvinnlig självmordsbombare över fyrtio människor med sig i döden. Bland de svårt skadade finns Irma Ryding, Julia Malmros 80-åriga väninna. Ett nationellt trauma har skapats.

Efter en tid av skrivkramp har Julia återinträtt i polistjänst. Hon tilldelas perifera uppgifter i utredningen av bombdådet där hennes exmake Jonny Munther är biträdande spaningsledare. Julia hittar dock vägar att närma sig centrum, till Jonnys förtrytelse.

Kim Ribbing har beslutat sig för att låta bygga om sin sadistiske farfars herrgård till en flyktingförläggning. Efter ett attentat mot byggnaden börjar Kim göra efterforskningar och hittar kopplingar till dådet i Marmorfoajén.

Sedan sker ett nytt attentat. Denna gång är det en moské som sprängs under kvällsbönen, med ännu fler dödsoffer än på Dramaten. Känslorna svallar och ömsesidigt fientliga grupperingar bildas. Sverige blir ett delat land, där sannsvenskar och islamister hetsar på från varsitt håll.

Även Astrid Helander har via en ny väninna blivit mer radikal och deltar i en manifestation för djurrätt som till hennes förfäran urartar i grovt våld. I slutändan visar sig alla trådar vara sammanknutna.

Tredje delen redan, jag som inte har börjat med den än.

---

Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 480
Utgivningsdatum: 2025-03-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Chiamaka är en nigeriansk reseskildrare som bor i USA. Ensam under pandemin tänker hon tillbaka på sina tidigare kärlekar, och hon brottas med de val hon gjort och ångern de väcker. Chiamakas bästa vän Zikora är en framgångsrik advokat som aldrig misslyckats med något, förrän hon en dag - bedragen och med krossat hjärta - tvingas söka hjälp hos den hon trodde sig behöva minst av alla. Omelogor, Chiamakas djärva och frispråkiga kusin, är en inflytelserik finanskvinna i Nigeria som plötsligt börjar ifrågasätta hur väl hon egentligen känner sig själv. Och Kadiatou, Chiamakas hushållerska, är stolt över att se sin dotter växa upp i USA - men utsätts för en ofattbar händelse som sätter allt hon har kämpat för att uppnå på spel.

Detta kan kanske bli den andra bok jag läser av henne.

---

En farlig nystart av Christoffer Holst
Genre: Mysdeckare
Serie: KMorden längs kartan (3)
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2025-03-11
Förlag: Lovereads

Från Bokus
Våren har anlänt till Gotland och Louise Collins är där för att planera bygget av ett nytt lyxhotell i den lilla hamnstaden Katthammarsvik. Samtidigt har hon lyckats övertala systern Lina att lämna Stockholmsstressen för att fira påsk tillsammans med henne på ön. I samma by bor nyinflyttade livsstilsbloggaren Malin tillsammans med sin pojkvän Sigge. Tanken var att de skulle börja om på den här platsen, men Malin känner sig mer och mer förföljd och snart inser hon att huset de köpt rymmer en mörk historia. När Malin och Lina möts på Katthammarsviks rökeri får Lina i uppdrag att ta reda på vem som hotar Malin. Men sanningen är mörkare än vad någon av dem kunnat ana ...

Ännu en författare som är väldigt produktiv och jag hinner inte med.

---

Familjeband av Karin Fossum
Genre: Kriminalroman
Serie: Eddie Feber (1)
Antal sidor: 225
Utgivningsdatum: 2025-03-24
Förlag: Saga Egmont

Från Bokus
På en gård på norska landsbygden dör flera inhyrda arbetare i en gasläcka, något som verkar vara en tragisk olycka. Kort därpå hittas en 80-årig kvinna med krossad skalle i sitt hem. Båda fallen landar på kriminalinspektör Eddie Febers bord. Syskonen Aksel och Ellinor har alltid haft mer gemensamt än blodsband. En traumatisk uppväxt under en tyrannisk mor har slipat fram en ohelig allians för att hantera de gamla såren. När deras mor hittas mördad under mystiska omständigheter kastas de in i Eddie Febers värld, där den dolda sanningen väntar på att få se dagens ljus igen. Till synes orelaterade tragedier väver samman en historia om sorg och förlåtelse, mörka familjehemligheter och jakt på upprättelse. Eddie Feber tvingas navigera genom ett känsloladdat landskap, där varje ledtråd kan vara nyckeln till en syskonkärleks slutliga försoning eller ytterligare en länk i en ondskefull kedja.

Jag tröttnade på serien om Konrad Sejer när böckerna slutade handla om honom. En ny serie kanske kan vara något.

Hett i hyllan #498

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den fjärde (av fem) julklappsboken från 2022 som fortfarande är oläst.

Då är det dags för ännu en bok av en favoritförfattare, En främling knackar på din dörr av Håkan Nesser.

Nu när jag tittar på den så är jag faktiskt lite osäker på vad det är för typ av bok. Det verkar vara noveller. Jag tror inte att jag hade koll på det. Längre. De sägs utspela sig i Van Veeterens Maardam, men han själv tycks inte vara med. Det är nog bra, för jag har faktiskt inte läst hela den serien. Bara lite spridda skurar. Jag tror att det kan vara så att jag inte har läst en enda novell av Nesser. Det får jag kanske ta och göra något åt.

Så här står det på baksidan:

En oväderskväll i slutet av januari knackar det på Judith Millers dörr. Hon öppnar utan att veta vad hon ska finna – och utan att förstå att hennes liv just tagit en helt ny riktning, att det här är tidpunkten som hon för alltid ska se tillbaka på som starten för både det bästa och värsta som hänt henne.

På samma sätt anar inte heller Anna Kowalski och mannen som äger hästarna Svart och Brun att några steg åt ett nytt håll kan få sådana obönhörliga konsekvenser.

I Van Veeterens Maardam fortsätter brotten att begås och kommissariens efterträdare Jung gör sitt bästa för att lösa dem, men vissa fall förblir kanske bäst ouppklarade.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Holly av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Holly
Genre: Thriller
Antal sidor: 580
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Holly
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Holly 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 januari 2025




Första meningen: Staden är gammal och inte längre i särskilt gott skick.

Baksidetext
Det är tidig kväll och ett duggregn faller när Jorge Castro joggar upp och ner för kullarna i Sugar Heights, den välbärgade stadsdelen alldeles intill stadens college. Jorge är författare och undervisar i litteratur vid colleget. Han är fyrtio år gammal, och springturerna är hans sätt att kämpa mot det oundvikliga åldrandet. Hans mål är att känna sig som fyrtio ända till femtioårsdagen, men ödet vill annorlunda.

När Jorge stannar till för att hjälpa ett äldre par i nöd, blir han överraskad av ett plötsligt nålstick i nacken. Han kommer aldrig att fylla fyrtioett.

Jorge Castro är bara ett i en rad av offer vars liv fått samma mardrömslika slut. Privatdetektiven Holly Gibney blir kontaktas av mamman till en ung kvinna som försvunnit i samma kvarter som Jorge. Holly kommer två människor på spåren, vars gärningar inte kan beskrivas som annat än monstruösa.

Min kommentar
Någon tradition är det väl egentligen inte, men detta är tredje gången jag har plockat med mig en tegelsten av Stephen King till läsretreaten i Varberg. Faktum är att de passar alldeles utmärkt att läsa när man har nästan obegränsat med tid för dem. Jag gjorde en del omplaneringar och plockade med mig Holly. Som jag läste ut på två dagar.

I den här boken gör vi nedslag 2012, 2015, 2018 och tidig vårvinter 2021, med själva huvudtråden förlagd sommaren 2021. Mitt under brinnande pandemi, med allt vad det innebär. Människan glömmer ju fort och det är faktiskt svårt att föreställa sig hur hemskt det var, trots att man var med. En tid när precis allt var politik.

Jag älskar att återse de här människorna; Holly, Jerome och Barbara. Men oj, vad jag saknar Bill. Han hade inte alls trivts i det polariserade USA som beskrivs. Att King inte gillar Trump är ju allmänt känt, åtminstone om man har lite koll på honom, och här framgår det extremt tydligt. Jag kan inte riktigt förstå invändningarna jag har sett runt omkring, för det var ju precis så här det var under pandemin. Även i Sverige.

Äntligen så har Holly fått en egen bok. Hon har varit en av mina favoritkaraktärer ända sedan vi först träffade henne i Mr Mercedes. Dock så tyckte jag bättre om henne innan hon anpassade sig och blev som en alldeles vanlig person. Jag saknar hennes kantighet. Och jag verkar hela tiden glömma att hon är äldre, typ i min ålder.

King är som bäst när han, som här, blandar svidande samhällskritik, bländande karaktärer och gnisslande relationer (jo, det blir en del adjektiv i en sådan här text). Han beskriver egentligen hela samhället i ett trovärdigt tidsdokument. Hans barnkaraktärer är oftast speciellt bra. Jag tror inte att jag har läst någon som skildrar uppväxt på ett bättre sätt. Nu finns det inte så många barn i just den här boken, men de förekommer. Men det som King behärskar allra bäst är att med en enda kort mening hinta om att det kommer att hända något hemskt. Foreshadowing som det kallas på engelska, men jag vet inget svenskt ord för det. Han använder det precis lagom ofta och på exakt rätt ställen.

I den här boken finns inga monster, förutom "vanliga" människor och det gör allt mycket hemskare. Tycker jag. Just de här personernas människosyn är rent vidrig. Vilket King får fram utan att använda speciellt många ord. Egentligen bara ett. Det är fantastiskt.

Översättningen är, som vanligt, gjord av John-Henri Holmberg och han är en så van King-översättare nu att han nog får betraktas som en förlängning av Kings penna. Tyvärr så verkar man ha haft lite för bråttom med att få ut boken för här finns en hel del korrekturfel. Bland annat så kallas Bill för Dodges (jag vill knappt skriva det!) och Jaynes för James. I mina ögon så är det oförlåtligt.

Holly är inget för den äckelmagade, men här finns inte ett spår av något övernaturligt. En makaber historia och jag blir nästan lite rädd, men inte ett dugg skeptisk. Det här är dessvärre ett fullt rimligt scenario i en värld där en del tycker att just deras behov övertrumfar andras. Tydligen har boken blivit en vattendelare och jag kan lätt föreställa mig att de som tycker som de som får en (rejäl) känga här inte alls uppskattar den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 145 044 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Holly: Breakfast Book Club, Deckarlogg och Följeslagarna

Tisdagstrion: Islam

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Islam

Det här var inte lätt. En kom jag på direkt, men sedan var jag tvungen att börja leta. Dessa tre blev det till slut.

1. Satansverserna av Salman Rushdie har ju orsakat en del ... rabalder och jag tyckte att den passade perfekt i det här temat.

2. Bortrövade av Deborah Moggach är ungefär samma historia som den mer kända Inte utan min dotter, men denna har ingen verklighetsgrund.

3. Kamelklubben av David Baldacci är första delen i serien med samma namn. Min tanke var att jag ville läsa hela serien, men det blev faktiskt inga fler. Kanske egentligen mest för att jag blev så otroligt irriterad när jag läste denna. Författaren verkar nämligen känna sig tvungen att förklara precis allt för mig. Speciellt vill han förklara islam och muslimer, vilket oftast bara blir larvigt och lite nedlåtande. Eventuellt funkar detta bättre för en amerikan.

TV-serie: Severance #1 (2022)

Titel: Severance
Originaltitel: Severance
Genre: Science fiction
Skapad av: Dan Erickson
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Adam Scott, Britt Lower, Zach Cherry, John Turturro, Patricia Arquette
Premiär: 2022-02-18
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 48 min
Såg den på Apple TV+ februari 2025





Handling
Mark och hans kollegor på Lumon Industries gått med på att kirurgiskt separera sina privata minnen från arbetslivet. När de är på jobbet har de ingen aning om huruvida de är gifta, har barn, är lyckliga och så vidare. Deras privata jag har heller ingen aning om vad de gör på jobbet.

Allt flyter på helt perfekt. Ända tills Mark, Dylan och Irving får en ny kollega: den högst motvilliga Helly.

Min kommentar
En serie som en av sambons kollegor har pratat sig varm om är Severance. Jag vet inte varför jag har känt ett inre motstånd mot den (förmodligen så är det bilden man ser när man tittar i listorna) för jag hade ingen som helst aning om vad den handlar om. Till slut gav jag efter och då tack vare att de serier som ligger på Apple TV+ topplista (där Severance just nu ligger etta) är sådana som vi har sett och verkligen, verkligen gillat.

Grundidén här är så underlig, ny och hemsk att den är svår att föreställa sig. Speciellt hemsk måste den vara för den version som bara jobbar och aldrig är ledig. Antagligen så är detta en arbetsgivares dröm, att ha fullständig kontroll över sina anställda under arbetstid. Det finns liksom inget alls som kan distrahera. Åtminstone inget privat och i bästa fall. Människor är ju nu, dock, en gång för alla inte alltid så lätta att kontrollera.

Först och främst, vinjetten till den här serien är så otroligt snygg. I samma klass som Game of thrones. Även om nu musiken inte är lika bra. I alla fall, det här är en riktigt märklig och annorlunda historia. Och spännande. Det var nästan omöjligt att bara se ett enda avsnitt och sedan bryta. Nästan alla avslutas med en cliffhanger (säsongsavslutningen är något i hästväg). Serien får en väldigt oväntad utveckling och tar överraskande vägar. Hela tiden.

Castingen är perfekt, jag kan inte komma på något annat ord. Det är inte (bara) jättekända skådespelare, själv känner jag bara igen två eller tre. Men oj, så bra de är. Så trovärdiga. Jag gillar nog Mark S och Helly R mest, men det är marginella skillnader. Åtminstone när det gäller de som är "splittrade".

Människor låter sig bara förtryckas till en viss gräns, sedan gör de revolt. Allt som behövs är en tändande gnista. I det här fallet levereras den av det nya tillskottet i teamet, Helly R. Mer tänker jag faktiskt inte berätta om handling eller händelser. Jag tror det är bra att inte veta för mycket. Ganska många frågetecken rätas ut i sista avsnittet, men minst lika många uppstår.

Severance handlar nog ändå mest om vad det egentligen innebär att vara människa. Helt och hållet och fullt ut. Det är oerhört svårt att veta vart detta ska ta vägen. Personligen så hoppas jag bara att det inte blir en Lost av alltihop. Andra säsongen streamar redan, men alla avsnitt har inte släppts än. Så nu blir det till att vänta i några veckor.


På Trakt.tv har serien 4,3 i genomsnitt (beräknat på 12,4k betyg).
På IMDb har serien 8,7 i genomsnitt (beräknat på 265k betyg).
Jag ger den 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Sommartider (2024)

Titel: Sommartider
Originaltitel: Sommartider
Genre: Drama
Regissör: Per Simonsson
Manus: Joakim Luciani, Per Simonsson
Skådespelare: Valdemar Wahlbeck, Lance Hedman Graaf, Ville Löfgren, Kulas Xawier, Phoenix Parnevik
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Sverige
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 19 januari 2025





Handling
En berättelse om hur det legendariska bandet Gyllene Tider blev en av Sveriges största popsensationer. Per är en ambitiös outsider i skolan, som upptäcker vänner för livet genom musikens kraft när han hittar MP, Micke, Anders och Göran. Trots svårigheter slår bandet igenom i början av 80-talet, då deras hitlåtar om livet i en liten stad gjorde dem till en rikstäckande sensation.

Min kommentar
I somras, när Sommartider, gick upp på biograferna så var jag sugen på att gå på bio och se den. Så blev det inte och jag har väntat och väntat på att den skulle komma till en streamingtjänst. När den väl kom så kunde jag inte vänta, utan det fick helt enkelt bli en söndagsfilm också.

Så här är det. Jag var (är) ett Gyllene Tider-fan. Mitt flickrum var i stort sett tapetserat med bilder på dem. Och ja, jag var med ända från första början. När jag köpte det första albumet, samma dag det släpptes, så sa jag till mina kompisar att den där Per Gessle, han är ett musikaliskt geni. Med precis de orden. Alla skrattade. Hånfullt.

Musikbiografier verkar passa mig, åtminstone när de handlar om artister som har varit viktiga för mig. Och Gyllene Tider var det viktigaste av allt under några år på 80-talet. Så att det var en hel del som inte stämde i filmen var ju uppenbart, men att den är nästan sann framgår ju i undertiteln. Tidslinjen är inte direkt korrekt. Man kan kanske säga att filmen mer berättar hur det kändes, än hur det var. Visst hade det varit kul med en mer sann film, men detta funkar så bra så.

Castingen har man väl knappt kunnat missa en massa åsikter om, men jag tycker att den var bra. Utseendemässigt är det väl så nära man kan komma utan att klona. Några bra skådespelare var de dock inte, men däremot så fick de fram hur det var att vara ung på 80-talet. Till min stora glädje så fick min favoritlåt, Flickan i en Cole Porter-sång, vara med som ett litet embryo. Och Per Gessles lilla kameo fick mig att tjuta till.

Väldigt mycket av handlingen kom tillbaka till mig i ett "ja, just det, det minns jag ju" och det var verkligen som att förflyttas tillbaka till den tiden. Favoritscenen, som jag inte vet om den stämmer eller ej, är i inspelningsstudion när MP säger "Så här gör vi i Halmstad". Jag hoppas det är sant, jag vill det. Och de där planeringsteckningarna är de på riktigt? Det är nog det jag är allra mest nyfiken på.

När jag sätter betyg på Sommartider så är jag inte ett dugg objektiv. Det är en film som på ett prefekt sätt matchar låtarna och nostalgikänslan rusar genom taket. Jag ser den med ett leende på läpparna och mer än en tår i ögat.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 154 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Lämna inget spår

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ytterligare en utmanande och utmattande vecka är lagd till handlingarna. Det krävs en del återhämtning efter en sådan, men tyvärr så är det inte aktuellt den här helgen. I stället för återhämtning så blir det kalas i dag och eftersom det tar ett par timmar att ta sig dit så kommer hela dagen att gå åt till det. Nästa vecka kommer att påbörjas rejält på minus.

Ibland hittar man böcker som verkligen tilltalar en, på många (eller alla) sätt. Det gjorde jag förra våren, när jag läste Jo Callaghans första bok. Nu har andra delen om kriminalintendent Kat och hennes AI-sidekick Lock kommit. Lämna inget spår lyckades ta sig till överst i läshögen, snabbt och lätt.

Min smakebit är från sida 19-20:

"Bra jobbat, Locke", sa Kat så fort de stängt McLeishs dörr bakom sig. "Har du läst Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning nu igen?"
    "Nej. Borde jag det?" Lock studerade hennes ansikte och sneglade sedan på professor Okonedo. "Åh. Var det ett skämt?"
    Kat skakade på huvudet. "Målet med det där mötet var att övertyga McLeish om att låta oss arbeta med ett aktuellt fall. Du gjorde det just tio gånger svårare."
    "Jag sa bara den objektiva sanningen."
    "Jag vet, det är bara det att ibland måste man..."
    "Ljuga?" föreslog Lock.
    "Nej, inte ljuga, bara..."
    "Inte säga sanningen?"
    "Alltså. Inte hela sanningen."

Läsplanering mars 2025

Nu går det undan, mars närmar sig snabbt. Den första vårmånaden, vilket kanske inte avspeglas i de planerade böckerna. Endast fyra har jag valt ut, men jag hoppas ju som vanligt att jag ska hinna några till. Jag tror faktiskt att detta kan bli en bra blandning.

• Tusende våningen av Katherine McGee. Boktolva. Hyllvärmare.
• Armasjärvi av Thomas Engström & Margit Richert. Finish That Series.
• Katthotellet vid kusten av Jessika Devert.
• En äkta man av Dennis Lehane. Vi möts igen. Hyllvärmare.

Den årliga bokrea-statistiken

Det ser ut som att det är dags för något som blivit en tradition inför bokrean. Det är dags att gå igenom hur många av de där bokrea-böckerna som faktiskt är lästa. I dag verkar vara en perfekt dag för det, med bara några dagar kvar till årets bokfest.

Den här lilla sammanställningen är nog faktiskt ganska nyttig. Det skadar aldrig att se de här lite sorgliga siffrorna.

Så här har inköpen sett ut sedan 2010.

Det har gått lite upp och ner med inköpen på bokrean. Mest ner ändå, tycker jag. Från att ha klättrat rätt ordentligt där, de första åren, så är antalet nu mer rimligt. Fyra är ju det hittills lägsta antalet. Kanske slås det i år för så här långt har jag inte hittat en enda bok jag vill köpa.

Så här såg siffrorna ut, per 1/2-2025.

Bokreainköp per år
År	Köpta	Lästa		Olästa
2010	14	13	(13)	1
2011	18	16	(16)	2
2012	28	22	(21)	6
2013	40	32	(32)	8
2014	32	15	(11)	17
2015	19	12	(12)	7
2016	32	20	(17)	12
2017	23	12	(10)	11
2018	17	4	(4)	13
2019	21	13	(6)	8
2020	13	4	(3)	9
2021	15	3	(2)	12
2022	4	2	(2)	2
2023	9	2	(0)	7
2024	6	1	(-)	5
Summa	291	171	(149)	120	(136)

Hur många som är lästa (förra årets siffror i parentes) är inte någon munter läsning. Förra året hade ju faktiskt de olästa minskat med några stycken, men nu har de ökat igen. Faktum är ändå att hur länge det än dröjer innan jag läser dem, så gör jag det. Så småningom.

Hett i hyllan #497

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den tredje (av fem) julklappsböcker från 2022 som fortfarande är olästa.

Anders de la Motte har ju varit något av en favorit i några år nu och Bortbytaren var det självklart att jag önskade mig.

Detta är första delen i en serie om Leonore Asker, i Malmö. Han är nästan osannolikt produktiv och han skriver olika sorters deckare. Ibland tillsammans med andra. Jag håller ju precis på med hans årstidskvartett och sedan har jag serien Morden på Österlen att läsa innan jag kommer att ge mig på den här. Så här långt har det kommit tre delar i serien och jag gissar att den inte är klar efter det.

Så här står det på baksidan:

Den egensinniga kriminalinspektören Leonore Asker ser ut att ha chefskapet för Malmös grova brottsrotel inom räckhåll. Men mitt i ett högprofilerat kidnappningsfall väljer ledningen att ”befordra” henne till chef över den så kallade Avdelningen för förlorade själar, en enhet för udda utredningsärenden i polishusets källare.

Trots förödmjukelsen dras Asker in i ett av de egendomliga fallen. Någon placerar ut små olycksbådande figurer i ett modelljärnvägslandskap och en av dem visar sig föreställa den kidnappade kvinnan.

Fallets kopplingar till det gömda och förfallna får Asker att kontakta Martin Hill, lektor i arkitektur med ett intresse för urban exploration. Snart misstänker Asker och Hill att bortom det till synes banala ruvar en ovanlig sorts ondska.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Brinn mig en sol
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 januari 2025




Första meningen: Det var sommaren då Evy Carlén blev mycket sjuk, förstod att hon snart skulle dö och anförtrodde mig att hon visste vad som hade hänt Sven Jörgensson och hans son Vidar däruppe i Tiarp.

Baksidetext
I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.

För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien – varför skriver han?

Min kommentar
Brinn mig en sol planerade jag in sist i januari så att den skulle läsas under läsretreaten i Varberg. Det tyckte jag kunde vara lämpligt, eftersom jag då hade befunnit mig, åtminstone, i rätt landskap. Nu blev det inte så, i stället läste jag ut den samma dag som jag anlände till Varberg. Det var helt enkelt omöjligt att dra ut på det hela.

Förra våren gjorde jag ett besök i trakterna av Marbäck så jag såg tydligt miljön framför mig. Till och med så bodde jag på Tallhöjdens värdshus, där de var och åt en gång i boken. Här handlar det om en författare, vars föräldrar hette Carlsson i efternamn, som flyttar hem till barndomshemmet i närheten av Toftasjön. Huset var gult. Och nu undrar jag, har jag inte läst någonstans att Christoffer Carlsson växte upp i ett gult hus i närheten av Toftasjön? Jag tror dock inte att historien är biografisk, men jag kan tänka mig att mycket är hämtat från verkligheten.

En väldigt bra sak med den här berättelsen, som jag uppskattar oerhört mycket, är att trots att allt utspelar sig under lång tid så sker allt, i stort sett, kronologiskt. Ramberättelsen utspelar sig 2019, där ungefär en tredjedel av boken har sin handling. Dessa kapitel ligger först och sist. Inte mitt i. Inte samtidigt. Efter inledningen hoppar vi tillbaka till 1986 och går sedan framåt, med nedslag 1988 och 1991. Helt skilt åt.

Vidar är huvudperson även i den här boken och jo, det blir lite rörigt i mitt huvud när jag börjar fundera på vad man fick veta om honom i förra delen, som utspelar sig 1994, 2004 och 2017. Vilket ju betyder att nutiden ligger senare i den här andra boken, men allt annat är tidigare. Jag bestämde mig för att sluta grunna över det, för det har jag inget som helst minne av.

Karaktärerna är inte speciellt många och de är helt vanliga människor, med både bra och dåliga sidor. Jag får verkligen känna karaktärernas känslor, som skuld, ånger, förväntningar på sig själv och på andra. Det är helt omöjligt för mig att gilla det somliga av dem gör, men jag kan helt klart förstå det. Eftersom jag förstår deras drivkrafter. Här handlar det då mycket om hur brott påverkar alla, egentligen, och hur hemligheter har en förmåga att fräta sönder en inifrån. Det finns mycket att fundera på och förfasas av. Mest hur man man lever vidare med vetskapen att det man har undanhållit har kostat en oskyldig livet.

Tempot är riktigt långsamt, men det ska absolut inte förväxlas med tråkigt. Personligen så tycker jag att tempot passar perfekt med hela stämningen, men framför allt så är detta ingen action utan mycket mer psykologi och relationer. Jag gillar när man lägger in stora verkliga händelser i en fiktiv berättelse. För oss som var med så blir det en extra knorr och här handlar det om mordet på Olof Palme. Precis så där var det, då när det hände något med den svenska folksjälen. Något som inte kunde återställas, varken förr eller senare.

För det mesta så är det ovisst, när det gäller gärningsperson. Dock förstod jag ganska snart hur det låg till med vissa saker, som David Linder. Annat anade jag inte ens förrän det avslöjades. Jag uppskattar det och för mig betyder det att man har skrivit en riktigt bra berättelse. En som har så mycket mer än en kriminalgåta.

Jag bara älskar Christoffer Carlssons böcker som utspelar sig i hans gamla hembygd, som Brinn mig en sol gör. Det blir en speciell stämning och känsla, det liksom vibrerar. Jag tycker att vi ska skapa en ny genre - roman om ett brott - där det inte är brottet som står i fokus, utan människorna. Jag vet flera författare vars böcker kvalar in där. Christoffer Carlsson är en av dem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 4 329 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Brinn mig en sol: Lottens bokblogg, enligt O och Stories from the city, stories from the sea

Tisdagstrion: Musik

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Musik (i titel eller på omslaget)

Jag gjorde det enkelt för mig och valde titel. Mest för att jag upptäckte att jag direkt hittade tre av dem.

1. Kaffe med musik av Karin Brunk Holmqvist handlar om tre äldre damer (man får inte veta hur gamla de är, men de torde vara någonstans mellan 70 och 90), som tar en bussresa till en julmarknad i Tyskland. De lämnar sina männen att klara sig själva och sticker iväg.

2. Minnen av en sång av Patrik Centerwall är en novellsamling och den första jag läste av honom. En sång är ju musik, tänker jag och musik spelar en väldigt stor roll i åtminstone huvudnovellen.

3. Erich Zanns musik av H P Lovecraft är också en novell, men av en helt annan typ. Bara tolv sidor lång, men både innehållsrik och läskig.

Film: Alien: Romulus (2024)

Titel: Alien: Romulus
Originaltitel: Alien: Romulus
Genre: Science fiction
Regissör: Fede Alvarez
Manus: Dan O'Bannon, Ronald Shusett, Fede Alvarez
Skådespelare: Cailee Spaeny, David Jonsson, Archie Renaux, Isabela Merced, Aileen Wu
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 120 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 17 januari 2025





Handling
Året är 2142 och några ungdomar, som är mer eller mindre slavar på en gruvplanet, gör vad som helst för att fly därifrån. De hittar ett gammat övergivet rymdskepp och bestämmer sig för att ta sig dit och plocka med sig allt de behöver för den långa färden till planeten Yvaga. Dessvärre lurar ett främmande väsen där som är snäppet värre än livet på en gruvplanet.

Min kommentar
Min allra första Alien-film såg jag i gymnasiet, så det måste ha varit i början av 80-talet, i aulan där vi satt på stenhårda träbänkar. Trots det så är den filmen en av mina största filmupplevelser. Att jag skulle fortsätta se alla filmer som kommer har det aldrig varit någon som helst tvekan om. Alien: Romulus släpptes på streamingtjänsten på onsdagen. På fredagen såg vi den.

Det finns nu nio filmer i den här franchisen och jag blir ganska så förvirrad av dem och då tänker jag på i vilken ordning de utspelar sig (se nedan). Denna tilldrar sig i alla fall direkt efter original-Alien. Filmmässigt så liknar den faktiskt originalet, vilket är ett bra beslut eftersom just den är nästbäst i hela Alien-universumet. Här finns massor av blinkningar till de tidigare filmerna. En hel del missar jag nog, för även om jag har sett alla så är jag inget hardcore-fan.

Till min stora besvikelse så är människan fortfarande korkad och fattar korkade beslut, men det är ju samtidigt det det är att vara människa. En människa försöker alltid att rädda en annan människa, utan funderingar på om det innebär risk för sig själv eller andra. Det är därför det är så läskigt med AI, för den lägger inte in några som helst känslomässiga resonemang.

Skådespelarna är allihop mer eller mindre okända. En del av dem har jag sett i annat, men ingen av dem har gjort något större intryck tydligen. Jag tycker generellt att samtliga här är ganska mediokra. Cailee Spaeny gör det bra, men någon Sigourney Weaver är hon inte.

Alla filosofiska funderingar, som jag tyckte det fanns så mycket av i Covenant, är som bortblåsta, tack och lov. Det här är en mer renodlad science-fiction-skräck. Tyvärr så lider den av samma sak som så många andra filmer i liknande genre, det blir helt enkelt för mycket mot slutet. Just i den här filmen är det inte monster och äckel det blir för mycket av utan det gäller mer superhjälteinslaget.

En film som, till och med innan monstren dyker upp, (nästan) får mig att börja ångra att jag tittar på den, som till och med får mig att vända bort blicken ibland, måste bara få en fyra. Något annat är faktiskt inte möjligt. Jag skulle bli ytterst förvånad om Alien: Romulus visade sig vara den sista filmen. Frågan är väl bara var i tidslinjen de kan trycka in en ny.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 823 497 betyg).
På IMDb hade den 7,1 i genomsnitt (beräknat på 209k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmerna i kronologisk ordning:

• Alien vs. Predator
• Aliens vs. Predator: Requiem
• Prometheus
• Alien: Covenant
• Alien
• Alien: Romulus
• Aliens
• Alien 3
• Alien: Resurrection

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Smugglaren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här veckan har varit så utmattande. En massa intensivt tänkande på jobbet, med vad som tycks vara ett nästan omöjligt problem, och så började det suga i semestercellerna. Jag letade som en tok, både där vi har varit tidigare och andra ställen. Men inget kändes rätt. Tills jag kom ihåg Portugal. Så det blir det i höst, som avkopplingssemester. Igår var jag feelgoodmässa på biblioteket och ägnade tiden mest åt att sitta och lyssna på de samtal som var på scenen. Minglet är inget som passar mig. Alls.

I morse började jag läsa Smugglaren av Jan-Erik Fjell, som är andra delen i serien om kriminalkommissarie Anton Brekke. Första delen läste jag för något år sedan och den passade mig inte helt och hållet, men den var helt okej. Jag hoppas att denna är ännu bättre.

Min smakebit är från början av boken:

En gammal moped och några backar tomglas var det enda som fanns inne i den mörka gränden. Doskino stannade och såg bort mot gatan som låg trettio meter längre fram. En polisbil körde sakta förbi men de kunde omöjligt se något i mörkret.
    Samtidigt som dörren slog igenom bakom honom kunde han höra hur mannen kämpade för att komma loss från järngreppet som Ivan hade tagit om hans hals.
    Doskino räknade sekunderna.
    Det längsta någon hade hållit ur var tjugo.
    Chauffören, som hade blivit girig och tagit för sig av metamfetaminet under sin sista körning, sjönk ihop efter tolv.

Bok: I en människa av John Irving

Författare: John Irving
Titel: I en människa
Genre: Drama
Antal sidor: 482
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: In one person
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 januari 2025




Första meningen: Jag ska börja med att berätta om miss Frost.

Baksidetext
Billys episka och tragikomiska uppväxtskildring tar sin början i 1940-talets Vermont och för läsaren genom årtionden, från Billys första förälskelse i bibliotekarien miss Frost - som han ska komma att återkomma till under resten av sitt liv - vidare till Wien, Los Angeles och aidsepidemins New York och tillbaka till födelsestaden igen. Med varsam hand och en stor portion svart humor skildrar Irving en del av vår historia sedd ur Billys perspektiv, ett sekel av krig, depression, politisk revolution och sexuell frigörelse. Det är en värld i ständig förändring, som angår oss alla.

Min kommentar
John Irving var något av en favorit när jag växte upp och jag älskade hans skruvade, men humoristiska stil. Sedan tappade jag bort honom och senast jag läste något av honom var 2001. Av den anledningen så fick han vara med i min utmaning Vi möts igen i år. Den bok jag har i hyllan, I en människa, var egentligen inte den jag ville köpa/läsa, då när det begav sig, men eftersom den nu fanns där så fick det bli den.

Det jag minns mest från mina möten med John Irvings tidigare böcker är att karaktärerna är ordentligt tillskruvade, men ändå väldigt lätta att känna med och beröras av. Den humoristiska tonen hittar jag, ibland, dock är den inte lika framträdande som jag minns att den brukar vara. Berättarstilen finns i mångt och mycket kvar och det är nog tack vare den som detta ändå är uthärdligt. Knappt. För det mesta är det förvillande likt en gubbsjuk mans fantasier. Kanske behöver man inte skriva precis allt man tänker.

Karaktärerna är inte jättemånga, men de känns inte levande. De är mer som kulisser, bara där för att få fram Irvings agenda. Det är synd, för det är ändå en intressant agenda. Eller är den det, egentligen? Sexuella preferenser är, enligt mig, högst personliga och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vem någon somnar och vaknar med. Däremot så är boken intressant ur ett historiskt perspektiv. Eller kunde ha varit i alla fall. Dessutom är karaktärerna helt osannolikt dramatiska, hela tiden. De ropar. De skriker. De utbrister. Det är utmattande att läsa. Billys enda sysselsättning verkar vara att tänka på bröst och penisar. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig någonsin har läst en bok där bröst och penisar nämns så ofta. Inte vill jag göra det igen heller.

Upplägget är otroligt rörigt och tidslinjen är helt kajko. Berättelsen börjar när Billy är 14-15 år, någon gång på 50-talet. Ibland hoppar vi framåt, många år, till när han är vuxen och får något berättat där. Sedan hoppar vi tillbaka igen. På grund av detta så måste allt upprepas, gärna ordagrant, när tidslinjen väl kommer till den historia vi egentligen redan känner till. Allt blir bara osammanhängande och förvirrande.

Boken ger mig också en känsla av att jag har gått en kurs om klassiska pjäser. Jag upplever det som att jag har gått igenom varenda klassisk pjäs, i detalj, som finns och jag är inte säker på att jag räknar det som en bonus. I stället uppfattar jag det som att Irving vill stila lite, som "se på mig, jag har minsann läst Shakespeare, Ibsen ..." och så vidare. De bitarna får mig bara att bli uttråkad.

Med allt detta sagt så kunde I en människa, en beklämmande historia om en tonårspojke, ha varit en berörande och fin berättelsen om en förvirrande uppväxt. I stället får jag en ... ja, politisk agenda där ungefär en femtedel är intressant. Resten är bara brus och utfyllnad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,70 i genomsnitt (beräknat på 27 251 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om I en människa: C.R.M. Nilsson

Två villhöver-böcker

Med två presentkort som bränner i fickan så är det nästan underligt att jag inte köper fler böcker, men jag försöker verkligen besinna mig. Det finns ju dock böcker som går under kategorin "måste ha". Detta är två av dem.

När Jo Nesbø släpper nytt, då köper jag. Blodsband är andra delen i en serie som nog inte var tänkt att bli en serie. I alla fall så kallades förra boken, Kungariket, för fristående. Nu spelar det ingen som helst roll, för vem är liksom inte nyfiken på hur det ska gå för Roy och Carl.

Så här långt kan man nog faktiskt säga om författarduon Kim Faber och Janni Pedersen. Deras serie om Martin Juncker är fenomenal och av någon anledning så hade jag helt missat släppet av femte delen, Lögner, i december. Nu är det misstaget åtgärdat.

Hett i hyllan #496

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag fick ju fler än en bok i julklapp 2022, detta är den andra av fem som fortfarande är olästa.

Tydligen så hade John Ajvide Lindqvist ett bra år och släppte även Skriften i vattnet under 2022.

När det skulle skriva ännu en fortsättning på Millennium-serien så var John Ajvide Lindqvist påtänkt för att skriva den. Hans manus refuserades dock. Eftersom det var "för roligt". I stället släppte han alltså historien som första delen i en egen deckarserie - Blodstormen. Personligen så är jag tacksam för att det inte blev som det var tänkt, för då hade jag inte velat läsa boken. Det har kommit en andra del också, som redan står i hyllan, och den tredje släpps i vår.

Så här står det på baksidan:

Det är midsommarafton och bordet på bryggan är dukat med finporslinet. Affärsmannen Olof Helanders gäster från Kina och Frankrike är på plats. Nu ska här festas på svenskast möjliga vis. Då glider en öppen båt in mot bryggan. Två maskerade män reser sig. En halv minut senare är midsommaridyllen förbytt mot ett blodbad.

Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros har fått i uppdrag att skriva fortsättningen på en välkänd deckarserie. För att göra research tar hon kontakt med den arton år yngre Kim Ribbing. Kim är en udda figur och liknar ingen Julia vanligtvis umgås med. Kanske är det just därför blodstormen blåser upp emellan dem, en intensiv kärlekshistoria med många tvära kast. Så småningom dras Julia och Kim in i utredningen av det som kallas Midsommarmassakern där Julias exmake Johnny är spaningsledare.

En internationell thriller tar sin början med storpolitiska konsekvenser och utflykter till Kina, Kuba och Norge. Varför blev sex personer med kopplingar till utsläppsrätter brutalt mördade?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Vintereld av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: Vintereld
Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 januari 2025




Första meningen: Hon hade alltid älskat sjön.

Baksidetext
Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.

Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.

Min kommentar
Eftersom jag var ledig nästan en vecka in på det nya året så gick läsningen betydligt snabbare än vad min planering hade tagit hänsyn till. Jag behövde en bok inemellan de andra och valet föll på Vintereld. Tredje delen i Årstidskvartetten.

Trots att detta kallas en serie så är böckerna, ovanligt nog, fristående. Inga gemensamma karaktärer, vad jag har upptäckt, tema och geografi är dock gemensamt. Även denna utspelar sig i ett litet (fiktivt) samhälle i nordvästra Skåne. Även här kommer någon (tillbaka) och börjar nysta i något som hände för längesedan, men som påverkar nuet.

Här utspelar sig dåtiden 1987 och fram till ungefär halvvägs in i boken så får dåtid och nutid vartannat kapitel. Jag skulle inte säga att tidshoppandet är rörigt, men ibland har jag svårt att mentalt förflytta mig mellan tiderna. Många av karaktärerna förekommer i båda trådarna och då brukar det tydligen bli besvärligt för min hjärna. Nutidshistorien är mer intressant, tycker jag, och det är även karaktärerna som befolkar den. Jag tycker att det är tråkigt att man inte fick lära känna Hedda. Hon var nog den mest intressanta karaktären.

Något som jag tycker riktigt bra om i de här böckerna är att det kanske inte är omöjligt att gissa vad som har hänt, men det är svårt. Det är både väldigt ovisst och klurigt. Själv gissade jag på allt möjligt, en del var förvisso rätt (som det ju blir när man gissar hej vilt), annat var det inte. Helt säker var jag dock inte förrän mot slutet. Då blev det så vansinnigt spännande att jag inte hade något annat val än att läsa ut den.

Jag tycker att Anders de la Motte beskriver småstadsmentaliteten bra och realistiskt. Folk är så oerhört snabba med att döma (jag vet inte om de faktiskt är snabbare i små orter, men de är ju definitiv närmre). Helst utan att ha någon som helst verklig fakta, eller ens förstahandsinformation. Dessvärre gäller tydligen även det motsatta, att en del människor lyckas hålla sig kvar på sina piedestaler, helt oförtjänt. Ganska ofta räcker det med att bara ha mycket pengar, men allra säkrast är att göra riktigt bra insatser för samhället. Sedan kan man i stort sett bete sig hur man vill.

Grundhistorien här är så tragisk. Jag blir så ledsen när folk tappar kontakten med viktiga människor. Många gånger på grund av inbillade oförrätter. Plötsligt är det för sent att fixa och det gör mig ledsen. Jag kan ju förstå att det är svårt när man själv inte är vuxen och vet allt, men när man har växt upp så borde man faktiskt tänka lite längre. För mig var det solklart vad som hade hänt.

Det är ganska mycket som man inte får svar på, men det är gott så. I alla fall vad det gäller det mesta av det. Men det här latenta viruset i kroppen, det förstår jag inte. Var det bara ett hjärnspöke eller var det på riktigt? Jag tröttnade faktiskt lite på tjatet om den där vinterelden, vad det nu var, och ärret, som verkade leva sitt eget liv.

Vintereld är liksom sina två föregångare inte en renodlad deckare. Den är mycket mer ett familjedrama, men med en knorr i form av ett mysterium. Den är både vemodig och olycksbådande. Tempot är långsamt och jag gillar att saker och ting inte bara hastas förbi utan de får en chans att landa.

På Goodreads hade den 4,10 i genomsnitt (beräknat på 1 976 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vintereld: Håkans hylla, Tankar från en samlares hjärna och Svenska deckarbiblioteket

Tisdagstrion: Barn på omslaget

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Barn på omslaget

Det här blev ett jobbigt tema för mig. Jag kom inte på en enda bok och ett tag funderade jag på om jag skulle behöva ge upp. Sedan började jag gå igenom vad jag har i hyllorna. Då visade det sig att ett helt annat problem uppstod. Först och främst hur jag skulle definiera barn. Hur gammal, max, ska man vara för att kvalificera sig dit? Efter ett tag förstod jag att det var helt onödigt att fundera på det. Jag hade ju jättemånga. Dessa tre blev det till slut.

1. Den nya människan av Boel Bermann vet jag dyker upp med jämna mellanrum, men det är den helt klart värd. 2014 föds det sista barnet i världen, helt utan anledning slutar människor bara att föröka sig. Tre år senare börjar det födas barn igen, men de verkar inte vara riktiga barn. De har ingen empati och uppträder i stort sett som robotar.

2. Varsel av Stephen King (eller nu mer känd som The shining) är en helt fantastiskt otäck historia. Jag vet inte om den behöver någon presentation, men utifall att ... Jack Torrance är på väg utför med en rasande fart. När han får ta hand om Overlook Hotel ser han det som den stora chansen. Overlook Hotel påstår sig vara vackrast belägen i världen. Men det är en skönhet som ruvar på minnen av gamla blodsdåd. Minnena materialiserar sig, blir till hot mot de levande. Det är som de legat där och väntat just på familjen Torrance ... Och kanske mest på femåriga Danny. Och kanske mest hans kropp och själ.

3. Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist handlar om zombies. Som jag verkligen inte gillar. Men John Ajvide Lindqvist skriver inte vanliga zombiehistorier. De är väldigt mycket mer. Massor av människor som avlidit under den senaste tiden tycks ha vaknat till liv igen. Hur ska man hantera dem? Precis som vanligt så är det inte monstren som är det otäcka.

TV-serie: Slutet på sommaren (2023)

Titel: Slutet på sommaren
Originaltitel: Slutet på sommaren
Genre: Thriller
Skapad av: Björn Carlström & Stefan Thunberg
TV-bolag: Sky Showtime
Skådespelare: Julia Ragnarsson, Vilhelm Blomgren, Lars Schilken, Torkel Petersson, Linus James Nilsson
Premiär: 2024-12-26
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på SkyShowtime januari-februari 2025





Handling
En sensommardag 1984 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder.

Tjugo år senare leder hans storasyster Vera gruppterapisamtal i Stockholm. En dag ansluter en ung man och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande. Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Vera. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren då hennes lillebror försvann?

Min kommentar
Det var ganska längesedan nu, som jag hörde att Slutet på sommaren skulle filmatiseras. Då hade jag ännu inte läst boken så det fick jag ju göra snabbt. Sedan blev det problem för streamingtjänsten som hade rättigheterna och allt bara gick i stå. Jag kollade och väntade, väntade och kollade. Till slut så började det röra på sig och vid jul dök den äntligen upp.

Tyvärr, för min egen del, så kom jag plötsligt ihåg vad det var som hade hänt, någon gång i tredje avsnittet. Det händer ytterst sällan att jag får så tydliga minnesbilder, men ja, den här historien är speciell. Sambon spekulerade vilt och jag ville ju inte avslöja slutet utan fick försöka hålla god min. Det förstörde ingenting, tror jag, förutom det att jag kanske tittade på ett annat sätt.

Mest positivt tycker jag det att skåningarna pratade skånska var. De flesta gör ändå det och då blir det heltokigt när det bara springer runt en massa stockholmare (som i Wallander-filmerna). Ibland var skånskan bättre, ibland var den sämre, men de flesta av huvudkaraktärerna verkar faktiskt vara födda och uppvuxna i Skåne. Julia Ragnarssons (Vera som vuxen) byte från stockholmska till skånska när hon kommer "hem" förtjänar ett eget omnämnande. Lysande.

Den tuggummituggande polisen Månsson gjorde mig nästan tokig och jag har svårt att tro att det var okej, ens då på 80-talet. För egen del så hade åtminstone jag inte haft något förtroende för en polis som såg ut som en idisslande ko. Det är synd på riktigt, för Månsson var en väldigt trevlig karaktär i boken. Och Vera, nej, hon är fortfarande inte lämplig som terapeut. Hon har på tok för mycket oavslutat i sitt liv. Harald, den där Harald alltså, jag har inga ord som räcker till för att beskriva vad jag tycker om honom. Eller om alla de bybor som dansar efter hans pipa.

En hel del är ändrat jämfört med boken. Jag vet inte riktigt hur mycket, det minns jag inte, men vissa bitar är i alla fall bortplockade. Något som förstörde lite av helheten är att jag inte för mitt liv kan få ihop när dåtiden egentligen utspelar sig. Det påstås vara 1984 (i boken är det 1983), men svartvita polisbilar och vindkraftpark funkar inte ihop. Annars så älskar jag tidsmarkörerna, som till exempel metallburkarna för O'boy och kaffe.

Till syvende och sist så är det en enda persons beslut att "skydda" sin familj som får de här katastrofala följderna. Som ringar på vattnet breder det ut sig och drabbar helt urskillningslöst. Vad jag inte förstår är hur man kan leva med den vetskapen.

Slutet på sommaren har fångat stämningen från boken på ett helt okej sätt, men inte riktigt fullt ut. Jag tycker att serien saknar det djup som boken har och eventuellt tycker jag bättre om serien just för att jag har läst boken och kan fylla på med detaljer själv.


På Trakt.tv har serien 3,5 i genomsnitt (beräknat på 32 betyg).
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 982 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig