En smakebit på søndag: Den frusna trädgården

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det måste ha varit i vintras som jag tyckte att den ena bokbloggen efter den andra hade inlägg om Kristin Hannahs bok Den frusna trädgården. Och alla verkade älska den. Som av en händelse så stod den redan i min bokhylla och den blev ständigt uppuffad på läslistan och nu är det alltså dags.

Boken handlar om två systrar, vars far dör. Deras mor är känslokall och har aldrig brytt sig om sina barn. Men hon verkar ha en hemlighet. En hemlighet som avslöjas bit för bit genom att hon berättar en saga.

Smakebiten är från bokens början.

På stränderna till den mäktiga Columbiafloden vilade tystnaden över fruktodlingen Belye Nochi. Den kyliga årstiden var här och andedräkten stod som vit rök i luften. Äppelträd i vintervila, med stadiga rötter djupt förankrade i den kalla, bördiga marken, bredde ut sig så långt ögat kunde se. När temperaturen sjönk och både himmel och jord förlorade sin färg, orsakade det vita landskapet ett slags vinterblindhet som gjorde det omöjligt att skilja den ena dagen från den andra. Allting frös till is och blev skört.

"En man som heter Ove" av Fredrik Backman

Genre: Humor
Antal sidor: 347
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juni 2013






Första meningen: Ove är 59 år gammal.

Baksidetext
Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Min kommentar
Det här är en bok som jag bestämde mig för att inte läsa när det började dyka upp lyriska inlägg om den överallt och hela tiden. Så småningom blev jag lite mer osäker och när jag hittade boken på bokrean så slank den ner i min elektroniska kundvagn. Inläggen fulla av superlativ fortsatte att dyka upp så till slut bestämde jag mig för att den fick åka rätt upp till förstaplatsen i läslistan. Jag behövde något lättsamt efter en riktig besvärlig bok.

Jag vet inte alls vad jag ska skriva om den för allt är nog sagt, eller kanske inte, för jag blev helt överrumplad eller kanske har jag läst alla inlägg väldigt dåligt. Här väntade jag mig en bok som skulle vara som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (förhoppningsvis bättre, men samma typ av bok), vad jag fick liknar inget annat jag läst. Framför allt så blev det nog lika mycket tårar som skratt, något som jag inte alls var förberedd på. Ett tag gick det knappt att läsa genom tårarna. Den är genuint rolig. Och sorglig. Växlingen däremellan går förvånansvärt naturligt och snabbt.

Karaktärerna är helt lysande och den som säger att Ove är överdriven har bara haft (o)turen att inte stöta på en grinig, gammal gubbe med ett hjärta av guld. Faktum är att jag själv känner igen mig i Ove, även om jag kanske mer tänker det han säger och så är jag kanske lite, lite mer socialt kompetent. Men precis så där grinig och besvärlig känner jag mig ibland och paragrafryttare är ett epitet som inte är helt främmande för mig. Parvaneh är helt underbar, så "osvensk" och rättfram. Och katten. Jag älskar katten.

Det här är aboslut årets bästa bok och om du inte läst den än, var inte lika envis och motvallskärringsaktig som jag: Läs den! Nu!

Boktipsets estimerade betyg var 4.8. Jag ger den 5.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En man som heter Ove: Lotten, Malin och C.R.M. Nilsson.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Bokbloggsjerka 28 juni – 1 juli

Första fredagen på semestern och veckan har varit riktigt bra och för att göra den ännu bättre så är det dags för Annikas bokbloggsjerka.

Veckan uppgift är: Vilken ”bad guy/girl” tycker du bäst om och varför?

Usch, vad svårt. Jag funderade och funderade, det hjälpte inte. Det jag kom fram till var att jag aldrig sällan gillar den elaka/boven.

Jag fick helt enkelt börja gå igenom mina böcker och när jag kom till King så föll allt på plats. Randall Flagg, ondskan personifierad. Han dyker upp i många av Kings böcker, bland annat Pestens tid (där han ibland faktiskt verkar lite trevlig), Det mörka tornet-serien, Hjärtan i Atlantis och Drakens ögon. Egentligen gillar jag honom av den enkla anledningen att utan honom skulle det inte bli så många och bra böcker av King, men samtidigt är han en fascinerande person. Så här har King själv sagt om Randall Flagg: "I think the Devil is probably a pretty funny guy. Flagg is like the archetype of everything that I know about real evil, going back all the way to Charles Starkweather in the '50s — he is somebody who is empty and who has to be filled with other people's hates, fears, resentments, laughs. Flagg, Koresh, Jim Jones, Hitler — they're all basically the same guy"

Läsplanering juli 2013

Semestertider och förhoppningsvis blir en hel del böcker lästa, men jag vågar inte planera in för många. De här borde jag i alla fall hinna med.

• Den frusna trädgården av Kristin Hannah. Jag vet inte vem/vilka som rekommenderade den här boken, men den/de gillade den på riktigt.

• Häxringarna av Kerstin Ekman. Nu får hon sin andra chans, med första delen i Kvinnorna och staden. Hyllvärmare.

• Weirdo av Cathi Unsworth. Låter lagom mystisk med häxor och liknande. Rec ex.

• Jungfrudansen av Stephen Booth. Andra delen om Ben Cooper och Diane Fry. Får se om jag kan passa in den här lagom till resan till bland annat Lake District.

• Niceville av Kathryn Stockett. Äntligen är det dags att ta sig an denna. Hyllvärmare. Boktolva.

• Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen. Andra delen i Hammarbyserien. Hyllvärmare.

Tematrio - Presenter

Bokpresenter är det bästa en boknörd vet, eller hur? I veckans Tematrio från Lyran gäller: Berätta om tre bra bokpresenter du fått eller gett till någon!



1. Presentkort på böcker är det bästa jag vet. När jag fyllde år för ett tag sedan fick jag presentkort på sammanlagt 1050 kronor. Min avsikt är att jag ska spara till bokrean. Men jag har ju haft fel förr.

2. I torsdags fick jag en sommarpresent på jobbet, en kokbok som chefer på olika nivåer bidragit till. Det är ju hur kul som helst med en så speciell bok och där finns en hel del intressanta rätter. Jag samlar på kokböcker, naturligtvis, även om jag försöker hålla igen där också.

3. Något som sporrade mig lite när det gäller att göra sig av med böcker var när jag gav min mamma fyra stycken av Ramona Fransson. Jag gillade dem inte, men min mamma älskade dem.

"Blodets meridian" av Cormac McCarthy

Genre: Western
Antal sidor: 416
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blood meridian
Översättare: Ulf Gyllenhak
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 1985 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 juni 2013






Första meningen: Se på barnet.

Baksidetext
Det är i mitten av 1800-talet. Ett gäng skalpjägare rör sig i gränstrakterna USA och Mexico. Deras uppdrag är att döda krigförande apacher, men rätt snart ger de sig också på fredliga indianer, mexikanska soldater och egentligen alla som kommer i deras väg. De är anförda av John Joel Glanton, men den som verkligen styr förloppet är den sataniske domaren Holden; en jättelik, blek hårlös man som är besatt av att kartlägga den omgivning han erövrar och förgör.

Cormac McCarthy bygger sin berättelse på en memoarbok av Samuel Chamberlain, som red tillsammans med Glanton och hans gäng. Men författaren har också arbetat med många andra källor och den värld han frammanar är både drömlik och detaljskarp i sin våldsamhet.

Min kommentar
Först vill jag poängtera att är det något jag inte gillar så är det, så kallat, poetiskt språk. För mig är språket ett verktyg, inte ett självändamål. Ordbajseri är något jag överhuvudtaget inte klarar. Med det sagt så kan jag fortsätta med att den här boken är ungefär allt som jag avskyr.

Här finns fullständigt obegriplig dialog, helt utan citationstecken, talstreck och minsta indikation på vem som säger vad. Till råga på allt detta så är en ganska stor del av dialogen på spanska. Jag kan inte ett ord spanska och om jag läser en översatt bok så förutsätter jag att den är just det; översatt. Meningarna är ibland fullständigt obegripliga, bara en massa ord travade på varandra. Och interpunktion. Vad är det? En mening som var kortare än fyra rader gjorde mig överlycklig. Om stort författarskap räknas efter långa, obegripliga meningar utan kommatecken så skulle Ulf Lundell räknas som en av våra allra största författare och här ligger till och med han i lä.

Bara för att ta ett exempel, en mening som återfinns på sida 102 (och faktiskt även 103):

De såg guvernören själv rak i ryggen och formell i sin silkesfodrade tvåhjuliga vagn skramla ut från de dubbla portarna till palatsets innergård och en dag såg de en grupp med kusliga, halvfulla mänskliga varelser rida på oskodda indianponnyer längs gatan, skäggiga, barbariska, klädda i djurskinn som sytts ihop med senor och beväpnade med vapen av alla de möjliga slag, enormt tunga revolvrar och bowieknivar lika stora som huggvärjor och korta två-pipiga gevär med eldrör så stora att man kunde stoppa in tummarna i dem och grannlåten på deras hästar var gjord av människohud och remtyget hade flätats av människohår och smyckats med människotänder och ryttarna hade scapularier eller halsband av torkade och svartnade människoöron och hästarna såg förryckta ut med vild blick och blottade tänder som förvildade hundar och i gruppen red också ett antal halvnakna vildar som raglade i sadeln, farliga, smutsiga, brutala, alltihop var som en invasion från något hedniskt land där de och andra av samma slag levde på människokött.

Den här meningen är absurd på så många sätt och trots sin längd en av de mer lättförståeliga. Jag hade väntat mig så mycket mer, eftersom jag gillade filmerna Vägen och No country for old men, men detta var bara en orgie i våld och långrandiga miljöskildringar. Det är synd, för historien är intressant och ibland glimrade den till, till och med för mig. Men i fortsättningen håller jag mig till filmatiseringarna, även om jag aldrig skulle vilja se just den här filmen.

Boktipsets estimerade betyg var 2.8. Jag ger den 2.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blodets meridian: Fiktiviteter, PocketBlogg och Bokstävlarna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Topp Tio böcker jag läst hittills under 2013

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Top Ten Books I've Read So Far In 2013.

Man skulle kunna tro att detta är lätt att svara på, eftersom jag ju faktiskt sätter betyg på böckerna jag läser. Ett tag trodde jag också att det skulle bli perfekt, men det visar sig att jag läst tre fullpoängare och sex stycken som nästan nått ända fram. Det blir bara nio. Då har jag satt betyget fyra på tolv stycken böcker. Bara en av dem får vara med här alltså... Och för en gångs skull så är listan i inbördes ordning.

1. En man som heter Ove av Fredrik Backman

2. Boktjuven av Markus Zusak

3. Dit drömmar färdas för att dö av Mattias Edvardsson

4. Gengångare av Jo Nesbø

5. Himmel över London av Håkan Nesser

6. Människohamn av John Ajvide Lindqvist

7. Kaninhjärta av Christin Ljunqvist

8. Evig natt av Michelle Paver

9. Kritikern av Dean Koontz

10. Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Kommande böcker juli 2013

En enda bok i juli, men inte vilken som helst. Och så någon mystisk ny serie av Margit Sandemo.

Torka aldrig tårar utan handskar: 3. Döden av Jonas Gardell
Genre: Drama
Serie: Torka aldrig tårar utan handskar (3)
Antal sidor: 235
Utgivningsdatum: 2013-07-24
Förlag: Norstedts

Från Bokus
Det här är berättelsen om mina vänner. Om Paul och Bengt, Seppo och Lars-Åke. Om Rasmus och Benjamin.

De som sökte friheten och kärleken i en tid inte långt från nu.

Det här är berättelsen om en sjukdom som tog mina vänners liv medan de ännu var helt unga. En berättelse om lidande och om förnedring och om svek men också en berättelse om kärlek som trotsar allt.

För du vet hur det är: Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

Det som berättas i den här historien har hänt.

Allt är sant.

Jag var en av de som överlevde.

Jag ville bryta tystnaden.

Jag har gjort det nu.

Jag har ännu inte läst något alls i den här serien och jag äger bara den första boken. Än. Men jag har sett TV-serien och jag kan garantera att alla tre böcker kommer att återfinnas i min hylla så småningom.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

---

Jag hittade dessutom något som ser ut som en ny serie, Kiaras saga, av Margit Sandemo. En bok som heter Skyddsanden ska tydligen släppas 19 juli, men det finns ingen information någonstans, inte ens hos förlaget, Boknöje. Vad är detta?

Jag vill inte kalla det genomklappning, men...

Jag har ju sagt mig själv att jag faktiskt inte behöver fler böcker (vad nu det har med något att göra) och jag har lyckats ganska bra. Inte en enda ny bok har blivit inköpt sedan 2 mars. Men sedan släpptes den här

Vem är jag att stå emot Nesbøs senaste, Polis. Jag menar, det är ju faktiskt den tionde delen i en serie som jag är väldigt, väldigt förtjust i.

Sedan kom det ett erbjudande från Adlibris; fyra pocket för 149 kronor. Jamen. Det kan man ju bara inte stå emot. Speciellt som jag hittade de här böckerna bland de valbara

Gräspojken av Christer Lundberg, Mississippi av Hillary Jordan, Stryparen av Jonas Moström (ja, jag vet att jag sagt att vi gjort slut, men man får väl ändra sig?) och Den sista safarin av Deon Meyer.

Det lär inte vara slut med detta. Fortsättning följer.

"Bödeln Frälsaren Observatören" av Catrine Tollström

Genre: Thriller
Antal sidor: 524
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 7 juni 2013





Första meningen: Kan man dö av rädsla?

Baksidetext
Leona Bowmoore anländer till den isolerade ön Palawu för att jobba som projektledare vid Sveriges hittills största produktion inom reality-tv. Här, bland palmer och korallstränder, upptäcker hon snart att allt inte står riktigt rätt till. Märkliga saker händer och Leonas kamerateam kan inte längre få kontakt med produktionsledningen på andra sidan ön. Sedan gör hon en skrämmande upptäckt: Det finns ingen ledning kvar. Alla är spårlöst försvunna. Leonas team har dessutom förlorat sina möjligheter att kommunicera med omvärlden. Ett dödligt spel tar sin början. Ett spel som tvingar var och en att möta sina djupaste rädslor och får dem att omvärdera allt de hittills har trott på. Från och med nu går det inte att lita på någon.

Min kommentar
En bok som handlar om en dokusåpa på en ö någonstans långt borta. En dokusåpa från vilken inte alla återvänder levande. En sådan bok måste jag ju bara läsa, jag som älskade Robinson, i alla fall de tidiga säsongerna. Det var tur att baksidetexten lockade för omslaget gav mig flashbacks från 70- eller 80-tal, det gav mig rysningar. Och det var inte av välbehag.

Först och främst, karaktärerna, de är trovärdiga som dokusåpadeltagare och jag lär känna några av dem ganska bra. Andra figurerar bara i utkanten. Jag gillar sättet som rädslor, tankar och känslor beskrivs, men det blir lite för mycket av samma. Vissa uttryck återanvänds lite för frekvent. Och alla känner något precis hela tiden, det är aningar, rysningar och what not. I alla beskrivningar av vad folk känner och detaljerade miljöreferat (där spindlarna är så stora att deras ögon reflekterar ljus) drunknar spänningen lite grann. Det blir helt enkelt lite för långsamt. Detta trots ett korthugget språk och ofullständiga meningar när karaktärerna känner. Jag brukar gilla det, men här blev det lite för mycket av det också.

Jag älskar när man inte får alla fakta på en gång, när det liksom portioneras ut lite här och lite där. Men återigen blir det för mycket. Huvudpersonen tänker på sin far och vad som hänt honom otroligt ofta, ett tag på varannan sida. Och vi får ändå inte veta mer. Huvudpersonen är för övrigt en kvinna som kan allt, hon syr ihop skottskador med tandtråd, hon kan klättra i branta berg, när hon vaknar känner hon på sig, utan att öppna ögonen, om en liten detalj har ändrats i rummet sedan hon somnade och så vidare.

Karaktärerna utvecklas under vägen och de ytliga, utseendefixerade får lära sig vad som verkligen spelar någon roll och även den mest egocentriska och rädda människa kan bli stark när döden närmar sig.

Mot slutet blir kapitlen kortare och tempot höjs betydligt. Spänningen är på topp och jag hade ingen aning om vem som var skyldig, men när förklaringen kom så köpte jag den genast. Förutom det där lite sötsliskiga och cliffhangern. Enligt författarens blogg så är en uppföljare på gång. Låt mig säga så här: Om detta är en debutbok så ska jag definitivt läsa en andra bok.

Boktipset hade inget estimerat betyg, det var bara fyra satta och genomsnittet på dem var 3.75. Jag ger den 3.5.

Tack Hoi för recensionsexemplaret!

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bödeln Frälsaren Observatören: BookieCookiez, En bok om dagen och Boklysten.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Bokbloggsjerka 21 – 24 juni

Midsommarafton och åtta veckors semester framför mig. Vad är då bättre än att ta sig an Annikas bokbloggsjerka.

Veckan uppgift är: Vad tycker du om dialekternas vara eller icke vara i böckernas värld?

Det är en svår fråga och egentligen hade jag nog kunnat kopiera Annikas svar, men hur kul är det?

I princip kan man säga att jag inte gillar dialekter (eller talspråk överhuvudtaget) i böcker, ibland kan man ju faktiskt inte den dialekt man läser och då blir det ganska svårt att förstå. Rent allmänt tycker jag i alla fall att man ska vara konsekvent, är man det så köper jag det mesta. Det betyder att om man är på Gotland och gotlänningar pratar så ska alla prata gotländska. Inte bara en gammal, grinig och inskränkt gubbe, som i Silverkronan av Anna Jansson. I mitt huvud blir det då att man talar om att den här gubben är lite dummare och enklare än alla andra och det gillar jag inte. Dessutom är gotländska riktigt svårt...

Om jag vill lyssna på olika dialekter så finns det massor av sidor på nätet där man kan göra det, till exempel denna som är en gammal favorit.

Tag: Bokhyllebingo

Den här taggen hann självdö innan den kom till mig så jag tjuvar den helt enkelt, för det här var riktigt kul. Den verkar i alla fall ha börjat hos BokBeate. Med lite fri tolkning så lyckades jag få ihop en full spelplan.

Hitta en bok vars författare eller titel innehåller bokstaven Z: Blaze av Stephen King
Hitta en klassiker: Dödssynden av Harper Lee
Hitta en bok med en nyckel på omslaget: Identitet Kain av Robert Ludlum
Hitta något i din bokhylla som inte är en bok: De här bookbagarna hänger visserligen utanför hyllan, men i hyllorna finns det inte ens plats för bokstöd

Hitta den äldsta boken i din bokhylla: Det här är svårt, men det kan vara Låt mej få gråta av Cookie Rodriguez, en bok jag fick i skolan i åttan eller nian
Hitta en bok med en tjej på omslaget: Vattenmelonen av Marian Keyes
Hitta en bok som innehåller djur: Den långa flykten av Richard Adams
Hitta en bok med en manlig protagonist: Pansarhjärta av Jo Nesbø, mer man är Harry Hole går det knappast att vara

Hitta en bok med bara ord på omslaget: Osynlig av Paul Auster, om man nu inte räknar strecken som något annat
Hitta en bok med illustrationer: Magiker och glas av Stephen King
Hitta en bok som har guldbokstäver: Bortrövade av Deborah Moggach
Hitta en dagbok (sann eller påhittad): Bridget Jones dagbok av Helen Fielding

Hitta en bok vars författare har ett vanligt namn: Bländverk av Thomas Erikson
Hitta en bok som har en närbild på omslaget: En nästan vanlig man av Dan Buthler & Dag Öhrlund
Hitta en bok som utspelar sig i en tidig tidsperiod: Grottbjörnens folk av Jean M Auel
Hitta en inbunden bok utan sitt skyddsomslag: Hajen av Peter Benchley

Hitta en turkos bok: Häxringarna av Kerstin Ekman
Hitta en bok med stjärnor på omslaget: Född den fjärde juli av Ron Kovic
Hitta en bok som inte är för ungdomar (Young Adult): S/Y Glädjen av Inger Alfvén eller nästan vilken bok som helst i mina hyllor
Hitta en bok vars författare varken är engelsktalande eller svensk: Illiaden som sägs vara berättad av greken Homeros

Eftersom jag själv stulit taggen så vill jag inte skicka den vidare, men om du inte gjort den: Gör det! Det här var fantastiskt roligt.

Länkkärlek

Jag har blivit taggad av C.R.M. Nilsson att fortsätta denna länklista som startats av Författardrömmar. Den beskrivs på detta vis:

Man publicerar hela listan, även sin egen blogglänk, och lägger i slutet av listan till en länk till en blogg som man vill tipsa om (Det behöver inte vara en bokblogg). Därefter skriver man en kommentar till den man länkat till med en direktlänk till inlägget med länklistan. Den person som blivit länkad gör samma sak och förhoppningsvis kommer listan spridas till flera bloggar för att slutligen komma tillbaka till Författardrömmar.

Den som har den sista länken när klockan blir 22.00 den 23 juni publicerar hela listan i sin blogg och länkar i slutet av listan till Författardrömmar och skriva en kommentar i hennes blogg med en direktlänk till listan så att hon kan publicera den i sin blogg. Kontakta Författardrömmar om ni har några frågor.

Här är listan:

1. Författardrömmar
2. Ninas film och bokblogg
3. 23 Minuter
4. C.R.M Nilsson
5. Monika
6. Lotten

"Dataterror" av Dean Koontz

Genre: Thriller
Antal sidor: 264
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Strike deep
Översättare: Jenny Berthelius
Serie: -
Förlag: Bra Spänning
Utgivningsår: (original) 1974 (min) 1984
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juni 2013






Första meningen: Lee Ackridge var två kvarter hemifrån då en häftig snöby kastades mot hans ansikte.

Baksidetext
I begynnelsen var Ordet.

Och nu, när terrorklockan tickar allt fortare, är Ordet återigen människans värdefullaste - och farligaste - tillgång. Inga vapen kan mäta sig med de order, den information, som ligger lagrad på band djupt nere i Pentagons hemligaste valv. Där - i tungt bevakade datorhallar - finns attack- och vedergällningsplaner, vapenformler, mödosamt hopsamlade avslöjande hårddata om världens ledande män och kvinnor. Information som kan störta regeringar över en natt.

Bara sju män, förutom presidenten och chefen för CIA, har tillgång till koden som bevakar bandens hemlighet. Vad skulle hända om någon - eller några - utomstående fick tag i koden? Tänk om de skulle begära en lösen mer värdefull än pengar? Och när de fått den ändå avslöja - eller sälja - informationen på banden? Med det enda syftet att en gång krossa och förstöra USA?

Som det såg ut den här nyårsdagen skulle de faktiskt kunna göra det. Om de inte på något sätt hindrades i tid...

Min kommentar
Jag har gillat Koontz, mer eller mindre, ända sedan jag av en slump råkade få hem hans Nattens ögon. Det var i slutet av 80-talet. Den här boken är ett av hans tidigare alster, från 1974, och jag måste erkänna att det var med stor nyfikenhet och lite bävan jag började läsa en bok från 1974 som heter Dataterror.

Det här är ingen vanlig Koontz-bok, så som i alla fall jag tänker på hans böcker. Inget övernaturligt, inga konspirationer och inga superhjältetendenser. Inga hundar heller faktiskt. Bara ett brott och ett motiv. Uppfriskande. Men så var det det där med 70-talet. Jag försökte sätta på mig 70-talsglasögonen, men ibland blev jag ändå lite förskräckt. Vilken människosyn. Alla kvinnor är vackra, alla män är ärrade och hjältemodiga, men här kan man i alla fall skylla på en gammal bok. Vilket ju inte går med dagens böcker.

För dig som brukar läsa Koontz så kan jag berätta att kärleksscenerna inte är bättre beskrivna än i hans nya böcker. Han har inte ändrat någonting, kan man väl säga. Jag ställer mig lite frågande till varför man har med kärleksscener i en thriller, här är det absolut inget som för berättelsen framåt och jag hade definitivt klarat mig utan dem. Humorn är också något som inte verkar ha ändrats nämnvärt, den finns här den också och jag gillar den. En del karaktärer är något krystade och verkar bara vara påhittade för att lösa ett uppenbart problem i logiken, det är lite synd att han tar till sådana genvägar.

Slutet är det enda tänkbara och faktiskt tycker jag att idén och upplägget är riktigt bra för att vara från 1974, nästan 40 år gammal, men boken hade nog varit ännu bättre om man läst den på 70-talet.

Boktipsets estimerade betyg var 3.0. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Tro det eller ej, men ingen verkar ha bloggat om den här gamla boken. Och inte kan den köpas heller.

Topp Tio böcker på min sommarläslista

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Top Ten Books At The Top Of My Summer TBR List.

Det här är ju riktigt svårt. Jag har egentligen ingen aning om hur mycket läst det blir den här sommaren, det beror helt och hållet på. Vi hade tänkt utforska Skåne lite, med hjälp av våra Skånekort och eftersom de resorna förmodligen kommer att ske med tåg så kan det ju hjälpa upp mängden lite. Som sommar räknar jag juni-augusti och detta är vad jag hoppas läsa.

1. Den femte årstiden av Mons Kallentoft. Femte delen om polisen Malin Fors.

2. Weirdo av Cathi Unsworth. Den här boken kanske inte passar på sommaren, men jag måste läsa den nu.

3. Jungfrudansen av Stephen Booth. Andra delen om poliserna Diane Fry och Ben Cooper som jobbar i Lake District, UK. Denna hoppas jag få läsa på plats.

4. Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Blev inspirerad av Bokmoster och tänkte läsa denna ihop med Sveriges Radios bokcirkel.

5. En man som heter Ove av Fredrik Backman. 'Nuff said. Den är faktiskt redan utläst.

6. Den frusna trädgården av Kristin Hannah. Kommer inte ihåg vilka som rekommenderade denna, men de personerna gillade den verkligen.

7. Niceville av Kathryn Stockett. Sist av alla(?) ska jag läsa den. Sedan ska jag se filmen också.

8. De ensamma av Håkan Nesser. Fjärde delen om Gunnar Barbarotti, polisen som förhandlar med Gud.

9. Okänt offer av Tana French. Alla författare (nästan) förtjänar en andra chans. Detta är hennes andra chans. Började läsa den igår.

10. Den nya människan av Boel Bermann. Dystopisk sci-fi-saga kallades den. Det var allt som behövdes.

Tematrio - Island

Islands nationaldag. Det måste vi uppmärksamma och det görs bäst genom veckans Tematrio från Lyran. Berätta därför om tre bra isländska romaner eller andra texter eller om tre du skulle ha lust att läsa.

Ah, Island, denna fantastisk vackra ö och sina väldigt speciella författare.

1. Halldór Laxness har skrivit den väldigt speciella berättelsen Fria män. Den handlar om Bjartur, som tycker att det viktigaste som finns är att fåren har det bra. Något annat tror han överhuvudtaget inte på.

2. Snorres Edda är något som jag alltid velat läsa, men det får nog vänta tills jag har obegränsat med tid. Det är nog inte direkt någon lätt läsning, men väl intressant.

3. En liten deckare får smyga sig in här också, Arnaldur Indriðason skriver väldigt speciella sådana om Erlendur Sveinsson. Och bra. Men det mesta är väldigt mörkt, kargt, ensamt, dystert... Men bra.

Snäll kollega

Förra tisdagen kom en kollega fram till mig på jobbet och frågade om jag läser. Jag förstod inte frågan och bara tittade, tills hon förtydligade frågan till om jag brukar läsa. Förmodligen stod svaret skrivet i ansiktet på mig, men jag svarade "JA" i alla fall. Då sträckte hon fram den här boken.

Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Jag blev jätteglad eftersom det är en av de böcker som jag blivit riktigt nyfiken på och funderat på om jag kanske borde läsa, men det är det där med att inte köpa för många nya böcker. Nu är problemet löst. Tack Kristina!

En smakebit på søndag: En man som heter Ove

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har gett efter för grupptrycket och börjat läsa Fredrik Backmans En man som heter Ove. Något som jag än så länge inte ångrar för en sekund. Jag är helt säker på att Ove och jag kommer bra överens, men bästa vänner kommer vi nog inte att bli. Vi är på tok för lika. Även om jag nu oftast bara tänker det som Ove säger rätt ut. Och Ove säger en hel del. Och gör också. Men jag är nog lite mer socialt kompetent...

Smakebiten är från sida 60, där Ove får besök av sina nya grannar, som vill presentera sig. Jag är säker på att Ove och Parvaneh kommer att bli bästa vänner längre fram i boken. Eftersom jag vet att ordvitsar är besvärliga på andra språk så vill jag för mina norska vänner förklara att pärs är något som är riktigt, riktigt jobbigt.

- Är du alltid så här otrevlig? undrar Parvaneh intresserat.
     Ove ser förnärmad ut.
     - Jag är för fan inte otrevlig.
     - Du är lite otrevlig.
     - Är jag ju inte.
     - Nejnejnej. Dina ord är som kramar, verkligen, svarar hon på ett sätt som får Ove att misstänka att hon inte alls menar det.
     Han släpper taget om dörrhandtaget något ögonblick. Inspekterar kakburken i sin hand.
     - Jaha. Arabiska kakor? Ska det vara något det? muttrar han till sist.
     - Persiska, rättar hon.
     - Va?
     - Jag är från Iran. Då är man pers, förklarar hon.
     - En pärs?
     - Ja.
     - Ja, det är ju det minsta man kan säga, instämmer Ove.
     Hennes skratt överrumplar honom. Som om det var kolsyrat och någon hällt upp det för snabbt och det nu bubblade över alla bräddar. Det passar inte alls in bland all grå cement och raklagda trädgårdsplattor. Det är ett stökigt och bråkigt skratt som inte fogar sig efter regler och förordningar.

Tag: 5 Books to Movies

Upptäckte precis att jag alldeles glömt bort att göra den här taggen som jag fick av romeoandjuliet för... ja, väldigt längesedan. Lite lustigt är det när jag går igenom mina favoritböcker, många av dem är redan filmade...

1. Jag skulle ju gärna se hela serien om Det mörka tornet av Stephen King som film/TV-serie.

2. En annan serie jag gärna skulle se är Jo Nesbøs om Harry Hole.

3. Passagentrilogin av Justin Cronin tror jag skulle kunna bli några riktigt bra filmer, även om jag bara läst första delen och den tredje inte släppts än.

4. Mer King åt folket! Under kupolen skulle jag tveklöst se (lite fusk ser jag att detta är, för TV-serien är redan på gång).

5. Elly Griffiths serie om Ruth Galloway, om den blir lika myspysig som Morden i Midsomer.

Bokbloggsjerka 14 – 17 juni

Då är det minsann fredag igen, efter en av de (nu på våren) ovanliga femdagarsveckorna. Då är det kul att ta sig an Annikas bokbloggsjerka.

Veckan uppgift är: Vilken karaktär önskar du skulle vara din allra bästa vän och varför?

Mäh. Det här är ju en jättesvår fråga och jag känner att de karaktärer jag inte nämner kanske kommer att bli sårade och sura. Men nåja, vi kör väl...

Eftersom jag oftast läser deckare/thriller/skräck så finns det inte så där jättemånga sympatiska personer, men Ruth Galloway ligger bra till. Hon verkar vara en genomtrevlig människa och hon kan mycket som hon skulle kunna berätta för mig. Vi skulle kunna viktnoja ihop och göra massa annat kul, till exempel göra Nelson tokig. Och så kan jag vara kattvakt ibland också, även om de där saltängarna där hon bor är lite läskiga.

Karaktär står ju i singular så jag tänker vara duktig och faktiskt bara nämna en.

Femton böcker: Något som gör mig glad

Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort utan mina syskon.

"Gengångare" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 561
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Gjenferd
Översättare: Per Olaisen
Serie: Harry Hole 9
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2013





Första meningen: Skriken kallade på henne.

Baksidetext
Harry Hole kommer tillbaka från Hongkong efter tre år. Han återvänder med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. Det är en pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen - Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel. I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande. Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse.

Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det är med livet som insats.

Men alla spår pekar i en riktning - till mycket högt uppsatta personer i staden.

Min kommentar
Nionde boken om Harry Hole och de flesta andra deckarserier börjar kännas uttjatade och lite trötta vid det här laget. Så icke när det gäller Jo Nesbø. På något sätt lyckas han göra det nytt och ännu lite bättre. Det är helt enkelt olidligt spännande.

Jag är förbehållslöst helt förlorad i Harry Hole, vilket kanske färgar mitt omdöme, men det här är bra, kanske den bästa i serien. Hole är en underlig person, han är macho och stentuff (inget biter på honom, han syr ihop sina egna sår och även om han slagits nästan till döds så tar han upp jakten igen, senast dagen efter). Samtidigt är han en otroligt känslig människa, med stora, öppna sår i hjärtat. Han är extremt principfast och hans uppfattning om rätt och fel ruckar man inte på. Kort sagt, jag bryr mig om Harry och jag hade gärna haft en sådan vän. Han är definitivt någon att hålla i handen när åskan går och han går bokstavligen genom eld för nära och kära. För mig känns det här som en lite annorlunda Harry Hole-bok, med mörkare mörker och ljusare ljus.

De kursiva kapitlen, som jag generellt inte har något emot, tillför extra mycket i den här boken. Man kommer riktigt nära. Personteckningarna, som brukar vara bra, är ännu bättre. Jag tycker jag får lära känna alla karaktärerna, som är relativt och föredömligt få, på ett djupare plan. Till och med råttan, vilkens perspektiv gör det ännu läskigare. Om man nu ska leta efter något negativt så är det alla referenser i Oslo som gör det lite jobbigt att läsa, det hade hjälpt om man haft lokalkännedom, vilket jag inte alls har. Och kanske Harry Holes överlevnadsförmåga. Men jag är beredd att förlåta allt bara för att det är så bra, finurligt, genomtänkt, spännande, snillrikt, oförutsägbart... och helt enkelt alldeles lysande. Ett litet frågetecken bara; vem var egentligen mannen på kyrkogården i slutet?

Man alltså, slutet?! Hade jag inte hört så många desperata rop förra året när boken var ny så hade jag blivit helt förtvivlad. Allt är glömt och förlåtet Harry. Kom tillbaka!

Boktipsets estimerade betyg var 4.4. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Gengångare: Bokbrus, Lotten och Booze'n'Books.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Topp Tio böcker för strandläsning

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Top Ten Beach Reads.

Det här blir en något annorlunda lista än vanligt, för detta är en lista på böcker som jag ännu inte läst, men som jag känner/tror borde passa som strandläsning. Det här kan man nog se som min drömuppställning om jag skulle få två-tre veckor vid stranden.

1. En man som heter Ove av Fredrik Backman

2. Inferno av Dan Brown

3. Kaffe med musik av Karin Brunk Holmqvist

4. De första tolv av Justin Cronin

5. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

6. Främlingen av Diana Gabaldon

7. Förr eller senare exploderar jag av John Green

8. Himmelsdalen av Marie Hermanson

9. Onda flickor av Alex Marwood

10. Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh

Tematrio - Hembygdsläsning

Alla vill vi ha läser, men det är få förunnat. Lyran är grön av avund så i veckans Tematrio vill hon att vi berättar om tre bra texter/författare från vår hembygd.

Det där bra ställer till det, men det får helt enkelt också bli författare jag inte läst. Och som min hembygd räknar jag Göteborg med omnejd, inget annat. Även om jag nu lever i exil i Skåne.

1. En författare som jag faktiskt inte läst, men som jag väldigt gärna vill läsa är Evert Lundström och hans böcker om Lilla London.

2. En bok som var väldigt bra och som utspelade sig, mestadels, i Göteborg är Kaninhjärta av Kungsbacka-författaren Christin Ljungqvist. Och så bor hon faktiskt i Majorna nu.

3. En annan författare som jag inte läst, och det skäms jag lite över, är Marianne Fredriksson.

Hmm, nu blev jag inspirerad. Måste försöka hitta både Lundström och Fredriksson...

Välkommen!

Den här boken dök plötsligt upp här för ett par veckor sedan, Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Dessvärre får den nog vänta ett tag på att bli läst, den känns på tok för nära just nu, när det inte var så längesedan jag själv förlorade en förälder.

Ett stort tack till Modernista! Jag är helt säker på att jag kommer att älska boken när jag väl orkar läsa den.

En smakebit på søndag: Blodets meridian

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nästan exakt två år har boken jag börjat läsa nu stått i hyllan och blängt elakt på mig, Blodets meridian av Cormac McCarthy, du vet han med Vägen och No country for old men. Jag har inte läst något av honom innan, däremot har jag sett båda filmerna och gillat. Egentligen borde jag se fram emot att få läsa denna, men den ligger en bit utanför min comfort-zone så det känns inte bara bra utan också lite jobbigt. Dessutom går texten på sidorna ända ut i kanterna och är helt tättskrivna, det brukar inte locka mig till läsning. Jag gillar mycket luft i marginalerna.

Så här börjar boken i alla fall:

Se på barnet. Han är blek och smal, han är klädd i en tunn och trådsliten linneskjorta. Han rör om i brasan i diskrummet. Utanför ligger mörka plogade åkrar med lite snö här och där och mörkare skog längre bort där det fortfarande finns några få vargar. Hans familj är känd som skogshuggare och vattenhämtare men ska sanningen fram har hans far varit lärare. Han ljuger när han dricker, han citerar poeter vars namn nu gått förlorade. Pojken kryper ihop vid elden och betraktar honom.

"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hammarbyserien 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 maj 2013





Första meningen: Den bruna sekelskiftesvillan är ståtlig där den står på toppen av den gräsbevuxna kullen, omgiven av högresta tallar.

Baksidetext
En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.

Min kommentar
Så många har pratat så väl så länge om den här boken och nu var det alltså dags för mig att läsa den. Det var med lite oro som jag började läsningen, men i det stora hela så behövde jag inte vara orolig.

Jag gillade poliserna, allihop och det är befriande att läsa en deckare där inte huvudkaraktären har problem med alkohol, andra droger, relationer eller bara problem med allt möjligt. Nu tyckte jag väl i och för sig att paret Sjöberg blev lite väl puttenuttigt i all sin tomtebolycka, även om de nu hade något som påminde om ett gräl. I stort tycker jag att karaktärerna var bra, de hade både fel och brister, och eftersom detta är första delen i en serie så förmodar jag att vi får lära känna dem bättre i framtiden.

Morden var tydligen särdeles grymma och otäcka, men det var inget som jag som läsare fick ta detaljerad del av, tack och lov. Det räcker så bra med bara lite detaljer. Sidohistorien med Petra tyckte jag nästan mer om än huvudgåtan och jag hoppas verkligen man får följa utvecklingen i det "fallet".

Själva deckargåtan var väldigt förutsägbar, det var uppenbart vem som var mördaren bara några sidor in, trots (övertydliga) villospår, men det gjorde inte så mycket för vägen till upplösningen var ändå intressant. Vi får följa mördarens tankar i dennes dagbok och där får vi veta varför alla måste dö. Jag har ingen aning om det är realistiskt att man kan bli så påverkad av händelser i barndomen, men det räcker väl med att läsa tidningen för att inse att det inte är speciellt otroligt i alla fall.

Då kommer vi till det som nästan alltid finns med i mina små tyckanden; klagomålen. Jag börjar bli så otroligt less på samhällskritiken och den politiska korrektheten i svenska deckare, allt är så tillrättalagt att det blir lite löjligt och jag avskyr verkligen när jag blir skriven på näsan vad som är rätt och fel. Här är så många pekpinnar och kängor åt alla håll att jag bara blir trött. Lite frågande ställer jag mig också till att ingen från den gamla lekskoleklassen minns någonting. Själv har jag en del tydliga minnen därifrån, men kanske är det jag som är konstig då. Och till sist, korkade poliser gör ingen glad, utan att säga för mycket så tror jag det finns vissa tillfällen när poliser inser att det inte är bra att köra med sirenerna på.

När det gäller titeln, som jag hört många klaga på, att den inte har något med boken att göra, så tolkar jag det som att huset där allt började var som ett sagohus, men inuti hände otäcka grejer. Precis som i häxans pepparkakshus. Till syvende och sist, det här var i alla fall så bra att jag redan planerat in del två i läslistan.

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Pepparkakshuset: en bok om dagen, Boktoka och PocketBlogg.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.