Bok: Mannen mellan väggarna av Emma Ångström

Författare: Emma Ångström
Titel: Mannen mellan väggarna
Genre: Thriller
Antal sidor: 309
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2022




Första meningen: Utrymmet är mörkt och mycket smalt.

Baksidetext
Kort efter att en barnfamilj flyttar in i ett hyreshus på Tegnérgatan sker ett mord i samma byggnad. Det är ett av de märkligaste morden i Stockholms historia. En kvinna försvinner från sitt hem och hittas två veckor senare av sin man i hallen i deras gemensamma bostad. Alla är förbryllade. Var har kroppen varit gömd? Och hur har gärningsmannen kommit in och ut ur lägenheten? Samtidigt sker allt underligare saker. En hund hittas död på gatan, mat försvinner ur kylskåpen och en outhärdlig stank sprids i huset. Och när den lilla flickan i den nyinflyttade familjen leker Anden i glaset knackar det plötsligt i väggarna.

Min kommentar
Mannen mellan väggarna blev jag otroligt sugen på när den släpptes för sex år sedan. Det lät som att det skulle kunna vara en bok för mig och jag fick den när jag fyllde år det året. Trots min nyfikenhet så fick den alltså vänta tills nu, när jag hade bestämt mig för att ha ett litet skräcktema i oktober/november.

Nu i efterhand så kan jag tycka att titeln avslöjar för mycket. Det var inte till bokens fördel att man visste vad som fanns mellan väggarna. För egen del så tycker jag inte att detta är skräck, kanske mer en thriller i så fall. Speciellt läskig tycker jag inte att den är och det blev egentligen aldrig riktigt intressant. Ibland känns den som en barnbok, men med tanke på innehållet så är det nog inte så troligt att den är det.

Karaktärerna är inte många, men trots det så är de för många. Flera olika trådar startas upp med invånare i huset, men de flesta fortsätter inte. De blir bara hängande i luften. I stort sett så är det tre karaktärer som är viktiga. Alva, trodde jag, var den som man skulle känna med, men det är svårt. Att tycka om henne är omöjligt för mig. Hon är faktiskt den som är mest otäck här, eller mer oroande egentligen. Det är ett mycket bättre ord. Som mest tycker jag nog synd om henne. Jag tycker synd om alla barn som har vuxna som bestämmer att barnen måste skyddas, genom att inte berätta viktiga saker för dem. Bara för att den vuxne tycker att det är lite jobbigt att förklara. Vanja, som är Alvas mamma, är en förfärlig människa och mor och det är allt jag har att säga om henne. Och så har vi då mannen mellan väggarna ...

Det finns ett grepp som jag verkligen ogillar i böcker och det är när man sitter där med en stor textmassa (ofta dessutom kursiverad) som är/ska föreställa utdrag ur artiklar/faktaböcker. Det greppet överanvänds i den här boken. Jag behöver verkligen inte en lång text som förklarar vad en lönndörr är. Eller spöken. Eller voodoo. Eller typ faktarutor om någon seriemördare. Ge mig en sammanfattning eller till och med bara en blänkare så kollar jag själv upp det som jag blir nyfiken på. I det här fallet så tillför inte texterna någonting. Det enda som händer är att jag blir irriterad.

Inte ens läsaren får veta vad som har hänt tidigare i familjen Wärns liv. Inte i någons liv, faktiskt. Jag brukar inte klaga på att det saknas bakgrund till karaktärer, men här är den i stort sett obefintlig. Jag får egentligen inte den information som krävs för att göra boken rejält otäck. I stället sitter jag där med en massa frågetecken vad gäller drivkrafter och bakgrund. Ovisshet är något som jag gillar, men då ska den handla om vad det är som är läskigt. Inte själva grunden till allt. Det skrapas liksom bara på ytan.

Fastän det då saknas en hel del förklaringar så är boken ibland oerhört detaljrik. Detta funkar ibland, eller specifikt när det handlar om W. Där kan jag tycka att det passar att beskriva exakt hur han, typ, gör en mugg te. I alla andra fall så blir det bara för många ord. Personligen så tycker jag att det saknas en del ord i slutet också för hela historien känns oavslutad.

Det känns som att jag hade fel ingång på Mannen mellan väggarna. I alla fall så hade jag väntat mig en helt annan historia. När jag bortser från att mina förväntningar var felställda så är den ändå värd en extra halv poäng i betyget. Potentialen är ju hög, men det händer liksom ingenting. Det känns som att historien inte kan bestämma sig för om den ska vara övernaturlig eller ej. Och så blir det varken eller.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,31 i genomsnitt (beräknat på 613 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Mannen mellan väggarna: booksessed, Stories from the city, stories from the sea och I bokhyllan.

Tisdagstrion: Kyla (eller andra kalla ord) i titeln

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Kyla (eller andra kalla ord) i titeln

Jag var faktiskt tvungen att kolla efter synonymer till kyla och då löste sig allt.

1. Kall, kall jord av Adrian McKinty utspelar sig i Nordirland, på 80-talet. Första delen om kriminalinspektör Sean Duffy, mitt bland bomber, mitt i konflikten.

2. Snömannen av Jo Nesbø var faktiskt den första boken jag läste om Harry Hole. Trots att den är sjunde delen i serien, men det visste jag inte då. Den var så bra att jag var tvungen att läsa serien från början.

3. Den första frosten av Anna Kuru är den första delen i Kirunatrilogin, som handlar om Allis. En helt fantastisk serie.

Film: Top Gun: Maverick (2022)

Titel: Top Gun: Maverick
Originaltitel: Top Gun: Maverick
Genre: Action
Regissör: Joseph Kosinski
Manus: Peter Craig, Justin Marks, Ehren Kruger, Christopher McQuarrie, Eric Warren Singer
Skådespelare: Tom Cruise, Miles Teller, Jennifer Connelly, Lewis Pullman, Monica Barbaro
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 130 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 4 november 2022




Handling
Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av flygvapnets bästa piloter, är Pete "Maverick" Mitchell där han hör hemma – en modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw, även kallad "Rooster" - sonen till Mavericks bortgångne vän, radar-officeren löjtnant Nick Bradshaw, även känd som "Goose". Med en osäker framtid framför sig, och hemsökt av spöken från det förflutna tvingas Maverick att konfrontera sina största fasor.

Min kommentar
Den tredje köpefilmen i rad ... och då blir det Top Gun: Maverick. En film som jag har längtat efter i evigheter. Den blev ju först försenad av otydliga skäl. Sedan kom pandemin. Jag har stålsatt mig och väntat på att filmen skulle landa i brevlådan, i stället för att hyra den online. Det har varit tufft. Ännu tuffare var nog de skyhöga förväntningarna.

Jo, jag har en relation till originalfilmen. Det är väl lika bra att klargöra det på en gång. Om jag hade satt betyg på den tiden så hade den varit en solklar femma. Jag minns fortfarande känslan när jag såg den. Första gången. Jag kunde inte begripa vad alla andra pratade om när de blev alldeles strålögda när de pratade om Tom Cruise. Så jag gick ju och såg filmen. Oerhört skeptisk. Resten är historia.

Om man vill vara elak så kan man nog säga att historien här är samma som i förra filmen, men jag vill inte vara elak. Själv älskar jag de nostalgiska blinkningarna till den. Det blir som en hyllning. En snygg sådan. Musiken var dock bättre i den första, men det var ju 80-tal så ...

Det blir ju en del nya karaktärer här (och en del gamla också) och jag tycker de har lyckats bra med blandningen. Speciellt Gooses son är perfekt castad. Man såg ju direkt att det var han. Men vem f-n är Penny? Efter lite googlande så visar det sig att Penny är amiralens dotter. Den som Maverick blir bestraffad för att ha haft en affär med i första filmen. Nåväl, det är skönt ändå att slippa se en krystad och sliskig kärlekshistoria.

Flygscenerna är så fräcka. Jag kunde nästan känna farten. Och skräcken. När de utför själva uppdraget är det så spännande att jag får svårt att andas. Jag kunde knappt sitta ner i soffan, eftersom jag blev adrenalinstinn. Det är så otroligt läckert alltihop. Precis som Tompas alla filmer så innehåller den också humor. På precis lagom nivå.

Ja, Top Gun: Maverick är klyschig, grabbig och osar av testosteron. Men vem bryr sig. Detta är en hederlig actionrulle, så som de gjordes förr. Fast med ny teknik. Det är också Tom Cruises show och han gör det så bra. Men varför är inte Take my breath away med? Det är det enda jag egentligen saknar i filmen.



På Letterboxd hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 558 861 betyg).
På IMDb hade den 8,4 i genomsnitt (beräknat på 417 193 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Defekta superhjältar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Hela gårdagen gick åt till middag hos sambons extrapappa. Det är verkligen trevligt att man kan träffas igen, men det är jobbigt att lägga en hel dag på det. Jag känner lite att jag skulle behöva ladda mina batterier, inte bara ladda ur dem. Nåja, det lär bli värre innan det blir bättre. Nu kommer ju snart december, som brukar vara fulltecknad.

Förmodligen kommer jag att läsa ut Defekta superhjältar av Hans Olsson i dag, men det blir en smakebit ur den ändå. En ganska intressant historia om, ja, defekta superhjältar 🙂

Min smakebit är från sida 165:

    "Jag äger dig", spottade hon fram. "Låt det sjunka in. Jag. Äger. Dig. Om du någonsin försöker något liknande igen kommer du inte ostraffat undan. Om vi tack vare det här inte får den uppmärksamhet jag vill ha, blir det du som dör där ute, till allmänhetens belåtenhet. Just nu ..." hon fick tvinga sig själv att andas ut. In. Ut. Lugnt och fint. "Vi får se om det räcker med nästa överraskningsmoment. Men jag glömmer inte det här. Aldrig."
    Hang Mans näsborrar vidgades, men han sa inget. Temperaturen återgick till det normala när hon släppte greppet.
    "Borealis", sa hon och han slöt genast upp bakom henne.
    "Det är din tur. Är du redo?"
    "Jag är redo."
    "Få världen att se oss."
    "Ingen risk att de missar", sa han med ett snett leende.

Kommande böcker december 2022

I december brukar det inte komma så många nya böcker. Det gäller tydligen även i år. Några hittade jag och en av dem är ett måste.

Det låsta rummet av Elly Griffiths
Genre: Kriminalroman
Serie: Ruth Galloway (14)
Antal sidor: 322
Utgivningsdatum: 2022-12-08
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe - till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.


En självklar post på önskelistan inför jul.

---

På ett ögonblick av Suzanne Redfearn
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2022-12-27
Förlag: Bokförlaget NoNa

Från Bokus
Livet är över på ett ögonblick för sextonåriga Finn Miller när hon och tio andra personer störtar rakt nerför ett berg i en fruktansvärd bilolycka. I gränslandet mellan liv och död ser Finn hjälplöst på när de hon älskar kämpar för sina liv.

De överlevande måste fatta omöjliga beslut och plågas i efterhand av sorg och ånger på grund av sina val. Finn kan inte släppa taget utan vakar över dem, medan de försöker återgå till sina liv. Hennes pappa Jack vill hämnas på den enda person han kan ge skulden förutom sig själv. Mo, hennes bästa vän, söker modigt efter sanningen när berättelsen om vad som hände förvanskas. Finns syster Chloe känner av hennes närvaro och längtar efter att förenas med henne. Deras mamma Ann räddade alla men förföljs av dåligt samvete för de val hon gjorde. Finn måste ge sig av, men hur kan hon göra det när livet har slagits i spillror för hennes familj?

Den låter kanske inte som ett solklart val för mig, men jag vet att den här typen av böcker verkligen kan krypa in under skinnet på mig.

---

Purpurvinter av Lupina Ojala
Genre: Skräck
Serie: -
Antal sidor: 250
Utgivningsdatum: 2022-12-07
Förlag: Catoblepas Förlag

Från Bokus
Den 14:e december 1907 tar fröken Qwelia Älling in på det nyöppnade Vintersanatoriet på Mösseberg. Där hoppas hon finna återhämtning och vila. Men vad vill flickan som bara Qwelia och gårdskarlen kan se? Och vad är det egentligen för hemligheter de nyfunna vännerna döljer?

Det som var menat att bli en kort vistelse med lyx och vattenbehandlingar drar ut på tiden, för vem kan resa hem när alltför många frågor kräver sina svar? Utanför Vintersanatoriet faller snön medan himlens färg långsamt skiftar till purpur.

Jag har bara läst noveller av henne och dem har jag tyckt om.

---

Liv Brooks nya liv av Alexandra Potter
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: 480
Utgivningsdatum: 2022-12-27
Förlag: Bokförlaget NoNa

Från Bokus
Liv Brooks liv har vänts upp och ned. Nyligen skild och osäker på hur hennes framtid kommer att se ut väljer hon att byta sitt ordnade liv i London mot Yorkshires vilda natur. Hon är fast besluten att få en nystart, men att börja om är svårare än hon tror och hon känner sig både vilsen och ensam. Lite på impuls bestämmer sig Liv för att adoptera den gamla hunden Harry som sällskap och med ens blir tillvaron i Yorkshire lite ljusare.

Liv upptäcker snart att hon inte är den enda i byn som behöver en nystart i livet. Under hennes och Harrys dagliga promenader runt byn stöter de på Valentine, en äldre man som lider av ensamhet, Stanley, en liten rädd pojke som gömmer sig bakom trädgårdsgrinden, och tonåriga Maya som är arg på allt och alla.

När vänskapen gror börjar livet i den lilla byn långsamt förändras.

Den här låter väl trevlig.

Läsplanering december 2022

Snart är november avklarad och julen står för dörren. I år blir det faktiskt i alla fall en bok som åtminstone skulle kunna gå som julbok. Dessa fyra står på planeringen för december.

• Everland av Lars-Göran Persson. Boktolva.
• Råttjakten av M W Craven.
• Kalla vita vinternätter av Christoffer Holst.
• Tyst savann av Sigbjørn Mostue.

Hett i hyllan #380

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det är fortfarande början av februari 2019 som gäller här.

Ännu en bok som jag hittade i hyllorna på Hotell Gästis i Varberg blir det och det är Jaktsäsong av Mats Strandberg.

Det här är tydligen hans debut och det är ju egentligen jätteintressant att läsa den. Det visste jag i och för sig inte när jag ryckte den ur hyllan, men jag förstod ju att den måste vara tidig, eftersom jag aldrig hört talas om den. Jag har läst ganska många böcker av Mats Strandberg och jag har verkligen gillat allihop. Många skiftande genrer och teman har det varit, men gemensamt för dem är att karaktärerna, och deras relationer, är magnifikt skrivna. Jag hoppas ju att det är något han alltid har haft med sig.

Så här står det på baksidan:

Melinda är i trettioårsåldern och på jakt efter drömprinsen. Ett problem är att hon bara umgås i bögkretsar. Livet består till stor del av nattklubbsliv, misslyckade dejter och tv-tittande. Allt kompliceras ytterligare då hon blir handlöst förälskad i Andreas, även han homosexuell.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist

Författare: John Ajvide Lindqvist
Titel: Himmelstrand
Genre: Skräck
Antal sidor: 411
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Platserna 1
Förlag: Ordfront Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2022




Första meningen: På bristen känner man en människa.

Baksidetext
Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Min kommentar
John Ajvide Lindqvist. Han har en förmåga att skriva om saker (tänk varelser), som jag inte alls gillar att läsa om, på ett sätt som gör att jag trots alla invändningar tycker om. Jag har lite gjort en grej av att läsa hans böcker i den ordning de har kommit ut (med undantag för noveller och novellsamlingar). Nu hade turen, äntligen, kommit till Himmelstrand. En bok som har stått i hyllan i nästan åtta år.

Speciellt läskig skulle jag nog inte kalla den här boken (även om det finns vissa passager som nog skulle kvala in där). Den är mer underlig och får hjärnan att arbeta för högtryck. Jag vet nog faktiskt inte vad den egentligen handlar om, men det spelar ingen som helst roll. Jag blir inte klok på den, men jag kan knappt sluta läsa. Hade jag haft möjlighet så skulle jag ha sträckläst den.

Karaktärerna är inte många, tio stycken. Åtta vuxna och två barn. Och så en hund och en katt också då. Man får följa med in i huvudet på samtliga. Till och med hunden, dock inte katten vad jag kan minnas. Det är fullkomligt genialiskt att ha med en hund och en katt, dessutom att man får vara med i hundens huvud. Så klart blir Benny (hunden) och Maud (katten) mina favoriter. De få karaktärerna fascinerar mig. De har så olika livsöden och det är spännande att se hur olika människor reagerar på samma sak. Här finns alla sorter. Till och med foliehatten. Och Molly. Jösses, Molly gör mig rädd på riktigt. Alla slåss de mot sina inre demoner. Man kommer så obehagligt nära. Det är helt underbart att upptäcka den här Platsen tillsammans med och samtidigt som dem. På betryggande avstånd. Så klart.

Perspektivbytena är perfekt avpassade, de gör att jag hela tiden vill fortsätta läsa. Jag blev rörd, berörd och oroad. Vid ett tillfälle så blev det nästan för mycket, till och med för mig. Jag kunde på riktigt känna, rent fysiskt ... ja, du som har läst den vet nog vilket tillfälle jag menar. Ibland får jag oväntat nog skratta också, eller kanske mer le. Den stora frågan, för mig, när jag läser är Vad är det som händer?! Varför? Vad har dessa människor gemensamt egentligen? Varför just dessa? Och varför stackars Peter Himmelstrand? Det är oerhört fantasieggande och trots all osäkerhet så känner jag mig trygg när jag läser.

När jag har läst ut Himmelstrand har jag nog fler frågor än svar. Jag försöker tolka. Jag försöker förstå vad författaren vill uppnå. Det är bara att ge upp det. Jag skulle så gärna vilja diskutera det som händer med någon, men jag kan inte tvinga sambon att läsa. Han skulle avsky den här boken. Den är egentligen mer en roman om skräck än en skräckroman. Jag tror ändå, på något sätt, att boken betyder olika för olika personer. Och att det är meningen så. Jag nöjer mig med det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 3 860 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Himmelstrand: Carolina läser, Romeo and Juliet och Bokblomma.

Tisdagstrion: Runt Medelhavet

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Runt Medelhavet (böcker eller författare från länder med medelhavskust)

Oj, det är ju många länder det ... Hur ska man välja?

1. Från Turkiet - Bastarden från Istanbul av Elif Shafak har varit med i många tisdagstrior, men jag tar med den varje gång jag kan. Jag vill ju att alla ska läsa den.

2. Från Spanien - Den osynlige väktaren av Dolores Redondo utspelar sig visserligen i Baskien, men det ligger ju fortfarande i Spanien så att ... Det är en deckare, men det finns så många andra ingredienser här att det är lätt att glömma bort.

3. Från Italien - Ond bråd död i Venedig av Donna Leon är första delen i serien om Guido Brunetti, poliskommissarie i Venedig. Jag hade (har) en föreställning om att jag skulle (ska) läsa hela den här serien, det finns i skrivande stund 31 delar utgivna, och just den här boken läste jag faktiskt i just Venedig.

TV-serie: The terminal list (2022)

Titel: The terminal list
Originaltitel: The terminal list
Genre: Thriller
Skapad av: David DiGilio. Jack Carr (bok)
TV-bolag: Amazon Prime Video
Skådespelare: Chris Pratt, Constance Wu, Taylor Kitsch, Jeanne Tripplehorn, Riley Keough, Matthew Rauch
Premiär: 2022-07-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: 53-67 min
Såg den på Amazon Prime Video oktober-november 2022



Handling
Örlogskapten James Reece bestämmer sig för att hämnas mot de mörka krafter som ligger bakom mordet på hela hans pluton. Fri från militärens kommandostruktur tillämpar Reece de lärdomar han har lärt sig från nästan två decennier av krigföring för att hitta de ansvariga.

Min kommentar
Chris Pratt blev ju en omedelbar favorit när vi (jag) såg Guardians of the galaxy och jag ska inte säga att jag tittar på allt han gör, automatiskt, men The terminal list blev jag ju så klart nyfiken på när den dök upp på min radar.

Egentligen så hade jag inte tänkt se den här serien, eftersom det från början bara hördes en massa negativt om den. Det här ändrade sig efter ett tag och blev helt tvärtom. Så när vi skaffade Amazon Prime Video, igen, så stod den överst på listan. Nu när jag skulle skriva ihop det här inlägget så inser jag att det verkar som att "riktiga" recensenter inte gillar den, men "vanliga" människor gör det. Jag är stolt över att höra till den senare kategorin.

De två första avsnitten var så röriga, och lite sega och långsamma också, att det inte alls lockade att fortsätta titta. Det dröjde så länge att jag kände mig tvungen att se om dem (de var faktiskt lika röriga då). Sedan övertygade jag sambon om att vi skulle fortsätta se och, minsann, redan i det tredje avsnitten tar det ordentlig fart. I början var det lite osäkert om Reece hade rätt eller om han bara hade hjärnspöken. Jag bestämde mig för vilken linje jag skulle hålla, sedan var det bara att åka med.

Jag vet inte om det var meningen eller om min magkänsla bara är lyhörd, men det var en karaktär som var lite off. Redan första gången h*n dök upp. Sambon tyckte att jag var paranoid (mer än vanligt) när jag sa det, men det var faktiskt rätt. Konspirationsteorierna flödar och många frågor blir det. Alla besvaras, så vitt jag kan se. Och våldet, sättet Reece hämnas på, eskalerar för varje gång.

Glädjande nog så kan Chris Pratt inte bara spela en rolig figur, detta är en riktig karaktärsroll. Även om han mest är sammanbiten och tyst. Han gör det i alla fall mycket bra. Constance Wu balanserar Chris Pratts sammanbitna och tysta karaktär, genom att vara pratglad och utåtriktad. De kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt.

The terminal list är en snårig och komplicerad historia, men ändå rättfram och enkel. Uppenbarligen är den också en vattendelare. Jag tyckte att det ju var helt säkert att det inte skulle (kunde) bli fler säsonger av den här serien, men den står inte som avslutad. Och självaste Chris Pratt har tydligen sagt att fans inte behöver vara oroliga.



På TV Time har serien 9,74 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 86 384 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Jurassic World Dominion (2022)

Titel: Jurassic World Dominion
Originaltitel: Jurassic World Dominion
Genre: Action
Regissör: Colin Trevorrow
Manus: Emily Carmichael, Colin Trevorrow, Derek Connolly
Skådespelare: Bryce Dallas Howard, Chris Pratt, Sam Neill, Jeff Goldblum, Laura Dern
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 161 min (extended version)
Serie: -
Såg den på blu-ray 28 oktober 2022




Handling
Fyra år efter att Isla Nublar förstörts lever - och jagar - dinosaurier i människors närhet över hela världen. Denna bräckliga balans kommer att omforma framtiden och avgöra, en gång för alla, om människor kommer att förbli de främsta rovdjuren på den planet som de nu delar med historiens mest skrämmande varelser.

Min kommentar
Jodå, så atte ... det blir några köpefilmer i några veckor här. För mig är det helt omöjligt att motstå Jurassic World Dominion. Jag älskade verkligen den första filmen, den där gamla alltså, som kom för nästan 30 år sedan. Det fanns egentligen inget annat alternativ än att köpa den.

Lite förvånad blev jag när jag såg betyget på filmsajterna, nu när jag skulle skriva ihop det här inlägget. Jag kan inte låta bli att fundera över vad andra egentligen förväntar sig när de väljer att titta på en sådan här film. Själv förväntade jag mig - och ville även ha - en dinosauriefilm, med massor av action och fräcka effekter. Det var vad jag fick. Nästan exakt.

Som vanligt så blev jag förvirrad i början, när jag trodde att jag inte kom ihåg något av förra filmen. Det gjorde jag. Visade det sig. Däremot verkar kanske inte manusförfattarna komma ihåg. Det känns lite som att upplägget från Fallen Kingdom inte fortsätter här. Eller jo, filmen börjar med en storyline, den som eventuellt kunde ha varit fortsättningen, men det blir en helt annan historia en bit in. Det mest märkliga är nog ändå att det är status qou när filmen är slut. Allt är som det var från början.

Det jag saknar här är humorn. Den har ju alltid legat och pyrt i bakgrunden, åtminstone i de fyra första filmerna. Nu blir det inte mycket utrymme för ironiska kommentarer, vilket är synd. Jag fortsätter att hävda att det inte går att göra en seriös film på det här temat. Ändå tänker jag att jag vill klaga lite på det ologiska i velociraptorernas snabbhet. Claire kunde precis hålla undan när hon sprang. Det kunde Owen också. På motorcykel. Och ett startande flygplan.

Nostalgifaktorn blir stor när original-trion samlas igen. Jag blev så förtjust att jag började stamma. Skådespeleriet är som förväntat, tycker jag. Det går liksom inte att uttala sig om trovärdighet i en film om dinosaurier som lever samtidigt som människan. Jag hade kunnat tro på det. Sam Neill kan lyfta vilken film som helst i alla fall. Liksom Chris Pratt.

Jag valde att se extended version av Jurassic World Dominion, runt 14 minuter längre än theatrical version. Den kändes lång, men inte för lång. Påkostad kändes den också, i alla fall visuellt. Manuset ... kanske inte så mycket. Alla dinosaurier kända för människan, och några till, kastas in. Som att detta är sista filmen. Jag hoppas det, för nu räcker nog inte historierna till mer.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 212 720 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 144 713 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Angivaren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag tror att hösten, rent meteorologiskt, har kommit även till Skåne nu. Det var nästan så att vi gick från sommar till vinter, utan att passera höst ... Den här helgen har vi inte haft något alls planerat. Riktigt skönt.

Jag har börjat läsa den sista boken som var planerad för november, Angivaren av Jan-Erik Fjell. Det ska vara första delen om kriminalkommissarie Anton Brekke och det finns tydligen åtta 😲 Där har jag att göra ett tag om det här passar mig. Jag började på den igår och har kommit en bit in, men den här starten är så där lagom otäck så min smakebit får bli pro-prologen. Eller vad man ska kalla det som kommer innan prologen.

Min smakebit är från bokens början:

I två dagar hade han väntat.
    Mannen hade uppenbarligen inte känt igen honom från de två korta mötena utanför lägenheten och vid gångbron. Nu, på pizzerian, gav mannen honom ett lite uppgivet leende när en påträngande gatumusikant sjöng om att det var trist att vara ensam och att någon måste hjälpa honom att ta sig igenom natten. Själv hade han lagt den lilla blå broschyren som han hittat i hotellets lobby i knäet och lett varmt tillbaka.
    Nu befann han sig tio steg bakom mannen, som var på väg in genom porten. Mobilen måste ha ringt för han lyfte den till örat och började prata.
    Åtta steg.
    Mannen försvann in genom glasdörren medan han fortsatte prata och tryckte på hissknappen. Sa ytterligare ett par ord och stoppade sedan telefonen i fickan utan att lägga märke till att porten bakom honom öppnades igen.
    Fyra steg.

Bok: Stockholmspesten av Sofia Albertsson

Författare: Sofia Albertsson
Titel: Stockholmspesten
Genre: Skräck
Antal sidor: 288
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2022




Första meningen: Hon stod på Kungsbron och tittade ner på rälsen, sju tåg stod stilla.

Baksidetext
Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.

Min kommentar
Stockholmspesten kom som en återupplivningspresent när Swedish Zombie bestämde sig för att börja med sina nyhetsbrev igen. Jo, jag vet att det var väldigt längesedan, men det kan bli så där ibland. Trots att man egentligen är rejält nyfiken på boken. När läsningen i oktober gick undan så blev det tid över och då bestämde jag mig för att inspireras av skräcktober.

Det finns väldigt mycket som är oklart i den här historien. Missförstå mig rätt, jag gillar ovisst, men här blir det bara förvirrande. Det är svårt att förklara, men på något sätt så måste det finnas max ett par klara alternativ. Här blir jag inte klok på någonting. Händer det eller ej? Det är för många sidohistorier som inte är i närheten av att förklaras. Uppenbarligen befinner vi oss en bit in i framtiden också, men framgår inte när. Ungefär en tredjedel in så nämns i alla fall 2027 som "ett tag sedan".

Berättandet är forcerat och det gör mig stressad, nästan andfådd. Det hjälper inte heller till att texten är underlig formaterad. Nya stycken finns inte där de borde finnas, vilket gör läsningen ryckig och utan flyt. Huvudpersonen kan i ena stunden vara hemma i lägenheten för att i nästa vara på kontoret. Det där med tid som går är för övrigt mycket rörigt. Ibland verkar det ha gått lång tid, men man får ingen uppfattning om tid som går. Det tycks ha gått nästan ett år i boken.

Hela tiden saknas det information. Det känns nästan som att saker har redigerats bort, men tillhörande, senare bitar, ligger kvar. Till exempel nämns två namn i början av boken, men det är inte förrän långt senare som man får veta vilken relation de har till Elin. Boken är för övrigt uselt korrekturläst, om alls. Det hjälper inte heller till. Jag blir inte klok på varför de skumma typerna agerar som de gör. Eller ens vilka de är. Och vad hade den där radiostationen med något att göra? Det blir inte läskigt utan bara konstigt.

Jag förväntade mig en ren skräckhistoria, men fick en erotisk roman. Kanske inte i stället, men blandat. Det är två genrer som inte blandar sig speciellt väl i min värld. Kanske hade detta gjort sig bättre i novellformat för jag tycker inte riktigt att historien räcker till en roman. Det blir väldigt mycket samma sak, det står och stampar och jag kommer liksom inte vidare. Ibland är det tajtare och då blir det genast mycket bättre. Ibland glimmar det till av humor och då tycker jag det är riktigt bra.

Stockholmspesten tar ordentlig fart mot slutet och blir spännande. Tack vare det så blir det en trea i betyg. Det känns som en allegori för något. Vad vet jag inte. Speciellt läskigt tycker jag i alla fall inte att det här var, det enda som gjorde mig orolig var katten.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,37 i genomsnitt (beräknat på 76 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Stockholmspesten: I bokhyllan, Bokdivisionen och Nerdreadingbooks.

Fullbordad utmaning 2022:2

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är femte året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kanske borde ha varit fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

2022 blev Andra chansen för följande författare:
Tove Alsterdal (I tystnaden begravd)
Katarina Bivald (Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt)
Anders Björkelid (Eldbärare)
Kate Mosse (Kryptan)
Graeme Simsion (Rosieeffekten)
Sarah Waters (Hyresgästerna)

I denna femte upplaga har jag bara valt författare som jag endast har läst en enda bok av, det är det enda de har gemensamt. Någon författare är det tio år sedan jag läste, för andra är det åtta eller bara fem år sedan. Hälften av dem är dessutom av den sorten som riktigt tar emot, eftersom jag inte riktigt gillade det jag läste första gången. Men alla är ju värda en andra chans.

När det gäller Anders Björkelid så blev det faktiskt ytterligare två böcker lästa av honom. Jag läste klart hela Berättelsen om Blodet. Han verkar inte ha skrivit något mer än den serien, egentligen, så jag behöver inte ens fundera på om jag vill läsa mer eller ej.

Av Kate Mosse vill jag nog inte läsa något mer, men jag har en liten tunnis av henne stående i hyllan. Den blir säkert läst, eftersom jag har svårt för att ge bort böcker som jag inte har läst.

Tove Alsterdal, Katarina Bivald, Graeme Simsion och Sarah Waters har samtliga förvaltat sin andra chans på ett förtjänstfullt sätt. Jag har inga fler böcker i hyllan av någon av dem, men jag kan helt klart tänka mig att läsa mer.

Slutresultatet är att jag definitivt kan plocka bort två författare ur min vill-läsa-mer-av-lista. Tre av författarna kommer det med största säkerhet att bli mer av. En är det lite mer osäkert, men fullt möjligt att jag läser någon ytterligare bok av.

Betygssnittet för 2022 blev 3,5 och det var det minsann även 2021.

Hett i hyllan #379

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi får hålla oss kvar ett tag i början av februari 2019.

Precis som förra veckans bok så hittade jag även Pojken i resväskan av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis i hyllorna på Hotell Gästis i Varberg.

Jag har länge varit nyfiken på den här serien, men jag har bara hittat senare delar och faktiskt lyckats avstå från att köpa dem bara på grund av det. När jag då hittade denna, som är första delen, så fick den omedelbart följa med mig. Nu, snart fyra år senare, så kan jag fundera lite över varför jag helt enkelt inte har läst serien på Storytel. Den finns nämligen där. Nåväl, nu står den i hyllan och så småningom kommer den att bli läst.

Så här står det på baksidan:

I resväskan låg en pojke. En naken, ljushårig pojke, liten och mager, knappast mer än tre år gammal. Hans ögon var slutna, och hans hud lyste blekvit i skenet från lysrören. Det var först när hon såg hans läppar skiljas åt, helt lätt, som det gick upp för henne att han levde.

Nina Borg är sjuksköterska och har svårt att värja sig mot allt det lidande hon möter i sitt arbete med flyktingar för Röda Korset. När en väninna oväntat hör av sig och ber om hjälp att hämta en väska på Köpenhamns centralstation, finner Nina något hon aldrig kunnat föreställa sig: en liten pojke, naken och neddrogad - men lyckligtvis vid liv. Hon bestämmer sig för att på egen hand ta reda på vem pojken är och varifrån han kommer. Det visar sig vara ett livsfarligt beslut, som sätter hela hennes tillvaro på spel.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Slutet av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Titel: Slutet
Genre: Science fiction
Antal sidor: 512
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 oktober 2022




Första meningen: Mina ben känns konstigt stumma när jag följer strömmen ut i korridoren.

Baksidetext
Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta. Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Vad vill du göra den sista tiden? Och vem vill du vara med när allt tar slut?

Slutet är en preapokalyptisk berättelse om två ensamma unga människor i en värld som lever på lånad tid. En tragisk händelse binder dem samman och växer till en gemensam besatthet, men kommer de att få svar på sina frågor innan himlen blir vit och haven förångas?

Min kommentar
Läsningen i oktober gick undan så bra att jag hade massor av dagar kvar på månaden när läsplaneringen var färdigläst. Då tänkte jag att det minsann skulle bli skräcktober här hos mig. Eller nja, Slutet är väl egentligen inte skräck, men jag tyckte att den platsade ändå.

Den här boken gav mig riktigt starka vibbar av På stranden av Nevil Shute, i alla fall som jag minns den. Det kan ha varit den allra första bok jag läste om jordens undergång. En fantastisk bok och bara hälften så lång som Slutet. I alla fall ... mitt problem nu när jag ska skriva ihop det här inlägget är att det egentligen inte finns något mer att säga om boken. Alla har läst den och jag tycker ungefär som dem. Det känns som att jag bara kommer att upprepa samma saker. Förvånansvärt nog så blir det ändå ett ganska långt inlägg. Tänk ändå att den här fantastiska boken har stått oläst i hyllan i fyra år ...

Karaktärerna är fantastiska. Strandberg är ett geni när det handlar om att teckna människor och beskriva känslor samt relationer. Precis som Stephen King så skriver ju Mats Strandberg om vanliga människor i ovanliga situationer och det är exakt så jag vill ha det. Jag får lov att känna själv. Och jag känner. Lättnad över att inte vara själv om att dö. Att världen liksom inte fortsätter utan en, att helt enkelt få veta hur det slutar.

Tyvärr så dyker det upp en mordgåta mitt i apokalypsen och det drar ner betyget. Den hade jag klarat mig utan. Det känns som att jag får fel fokus när den dyker upp. Jag glömmer bort att jorden håller på att gå under och kastas ut ur min ångestbubbla. Kanske är det meningen, men jag hade hellre varit kvar i den bubblan.

Ett embryo till ångest dyker upp ibland, men det som kunde ha blivit en hemsk och panikframkallande läsning blir i stället en fin historia. På något underlig sätt så är den hoppfull. Katastrofer har ju en tendens att ta fram både det bästa och det sämsta hos människan. För flertalet så är det lyckligtvis det bästa. När samhället kollapsar så finns det ändå volontärer som håller det viktigaste flytande. Ingen får lön. Pengar har ju inte längre något värde.

Det här känns trovärdigt och jag kan tänka mig att det skulle vara ungefär så här. Det långsamma accepterandet. Att man (de flesta i alla fall) plötsligt förstår vad som är viktigt här i livet. Att ha sina nära och kära omkring sig, i möjligaste mån. Jag tycker det är lysande att boken fokuserar på det lilla, detta enda samhälle. Egentligen bara två personer.

Slutet på Slutet är det bästa man kan få, tycker jag. Det känns bra att Strandberg har vett att avsluta i tid. Alla vet vi ju ändå vad som händer sedan. Detta är en viktig bok. Inte bara för ungdomar, utan för alla. Den väcker många tankar. Vem blir man när det inte finns något hopp? Egentligen så borde man ju lite leva som att varje dag skulle kunna vara den sista. Till skillnad från de i Slutet så vet vi ju inte vilken dag det blir.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,86 i genomsnitt (beräknat på 3 089 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Slutet: Just nu - just här, Nilmas bokhylla och Carolina läser.

Tisdagstrion: Hobbyer & fritidssysselsättningar

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Hobbyer & fritidssysselsättningar (böcker om en hobby, eller böcker där någon ägnar sig åt en hobby)

Ett klurigt tema den här veckan. Om man hårdrar det så kan man säkert hitta en hobby/fritidssysselsättning i varenda bok, men så enkelt kan man ju inte göra det för sig. Jag fick leta länge och väl. Någon kan vara lite långsökt.

1. I Duma Key av Stephen King återupptar Edgar sin gamla hobby, att måla. Han målar tavlor som tycks leva sitt eget liv.

2. Björnstad av Fredrik Backman känns på något sätt självklar. Hockeyn är ju en hobby.

3. Boktjuven av Markus Zusak kan tyckas vara långsökt, men jag skulle nog säga att läsningen är en hobby.

TV-serie: Derry girls #3 (2022)

Titel: Derry girls
Originaltitel: Derry girls
Genre: Komedi
Skapad av: Lisa McGee
TV-bolag: Channel 4
Skådespelare: Saoirse-Monica Jackson, Louisa Harland, Nicola Coughlan, Jamie-Lee O'Donnell, Dylan Llewellyn
Premiär: 2022-04-12
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 7
Avsnittslängd: 25-48 min
Såg den på Netflix oktober-november 2022




Handling
Det har blivit 1996 i Derry och de fem vännerna har blivit äldre. Dock inte klokare. Konflikten i Nordirland fortsätter. Liksom den det innebär att växa upp.

Min kommentar
Glädjen var stor när jag såg att tredje säsongen av Derry girls hade kommit på Netflix. Av olika anledningar så dröjde det ändå ett halvår innan vi började titta. Detta är ju av tradition vår lunch-TV-serie, men eftersom vi inte jobbar hemma så mycket längre och inte heller samma dagar så tog det ett bra tag innan vi hade tittat färdigt. Sista avsnittet är dessutom dubbelt så långt så det hann vi inte ta på en lunch.

Den nordirländska konflikten, som alltid funnits i bakgrunden förut, hamnar nu ännu längre bak och märks knappt. Ända till det där extra långa sista avsnittet. Då blir det plötsligt väldigt politiskt. Inte på ett dåligt sätt. Jag tycker det känns väldigt äkta.

Jag gillar tokigt, men det får inte bli för knäppt. Här blir det lite väl hysteriskt ibland och det känns som att nästan allt är skruvat, minst, ett extra varv. Mitt stora problem, tror jag, är att de har gjort tjejerna så korkade. Nu är det nästan på imbecill-nivå och nej, det är inget jag uppskattar. Fokuset tappas också lite, tycker jag, och det känns som att man är lite överallt. Vissa händelser/scener förstår jag överhuvudtaget inte meningen med. Här finns bland annat ett dödsfall, som egentligen inte betyder något, och en dansscen, som jag visserligen gillar, men inte förstår vitsen med. Soundtracket till sista avsnittet är för övrigt fantastiskt.

Erins pappa är nog lite oväntat min stora favorit. Han har i särklass de roligaste replikerna och scenerna. Han är i sanning en mästare på ironi. Syster Michael, som varit favoriten tidigare, är sitt vanliga ironiska jag, men hon är med på tok för lite. Mest på grund av att de i stort sett inte alls är i skolan och jag saknar de roliga scenerna som brukade utspela sig där. Liam Neeson dyker upp i en pytteliten roll och det är alltid välkommet.

Den här säsongen av Derry girls verkar vara den absolut sista, vilket kanske är lika bra, och detta känns ändå som en värdig avslutning. Även om jag totalt sett inte tycker tredje säsongen är lika bra som de andra. Sista avsnittet lyfter den rejält.



På TV Time har serien 9,38 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,5 i genomsnitt (beräknat på 41 462 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Pinocchio (2022)

Titel: Pinocchio
Originaltitel: Pinocchio
Genre: Äventyr
Regissör: Robert Zemeckis
Manus: Robert Zemeckis, Chris Weitz, Carlo Collodi (bok)
Skådespelare: Benjamin Evan Ainsworth (röst), Tom Hanks, Joseph Gordon-Levitt (röst), Kyanne Lamaya, Cynthia Erivo
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 23 oktober 2022



Handling
En sen kväll i en liten italiensk by tar sig Benjamin Syrsa in i den gamle träsnidaren Geppettos hem. Geppetto har just blivit färdig med sitt senaste verk: en marionett som han döper till Pinocchio. Innan han går och lägger sig vänder han sig mot stjärnhimlen och uttrycker en önskan.

Min kommentar
Det blev en söndagsfilm också, den här helgen när vi var helt slut efter ett födelsedagskalas. Och vad passar väl bättre som söndagsmatiné än en Disneyfilm? Den nya Pinocchio hade jag ju sett en del om och den fick det alltså bli.

Rent generellt så är jag inget fan av re-makes eller att man bara gör samma sak, men med ny teknik. Själva sagan har jag inte i så färskt minne att jag kan säga hur mycket och vad som har ändrats. Jag minns grundbitarna och de är där allihop. Originalfilmen vet jag inte ens om jag har sett. Kanske är det därför som jag inte sågar den här filmen längs med fotknölarna, som "alla andra". Eller så beror det helt enkelt på att jag, tack vare min ålder, kan se en hel del likheter med dagens verklighet. Lite metaforiskt så där.

Det är inte ofta jag ser en film med både riktiga människor och icke-verkliga figurer, samtidigt (kallas tydligen live-action). Kanske var det Vem satte dit Roger Rabbit? från 1988 som var senaste gången (nej, så kan det väl ändå inte vara). Det måste vara svårt att agera mot något som inte finns där. I vilket fall så är det otroligt imponerande och helt sömlöst. Ganska mycket förvånad blir jag också över att det är Robert Zemeckis som regisserat (för övrigt även Roger Rabbits regissör).

Eftersom jag inte var medveten om att det skulle finnas riktiga skådespelare med här så blev jag först nästan paff över hur lik Tom Hanks Geppetto var. Nu var det ju inte så konstigt, eftersom det ju faktiskt var han. Och Tom Hanks är verkligen Geppetto. Tyvärr så har han en alltför lite roll enligt mig. Pinocchio själv görs av Benjamin Evan Ainsworth, som jag inte hört eller sett i något annan tidigare. Han gör det bra. Katten Figaro är min favorit. Så klart.

Jag är ganska säker på att jag förstår vad Pinocchio vill förmedla, budskapet. Den är nämligen lite moderniserad, för att bättre passa vår tid. Snygg är den också, tycker jag. Tyvärr så upplever jag filmen lite väl lång och den känns för utdragen. Det är mycket samma sak som händer. Och så undrar jag lite över Pinocchio. Han verkar ha en hyfsat bra moralisk kompass redan från början. Han är vare sig ond eller elak. Bara naiv.



På Letterboxd hade den 2,0 i genomsnitt (beräknat på 43 641 betyg).
På IMDb hade den 5,1 i genomsnitt (beräknat på 29 824 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Summan av alla synder

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den meteorologiska sommaren här i Skåne fortsätter och det är väl egentligen det enda sättet man kan beskriva det som sommar. Det har inte direkt varit njutbart att vara utomhus. Det blåser nästan hela tiden och om det inte regnar så duggar det. November i ett nötskal. Förutom temperaturen då.

Nu på morgonen började jag läsa Summan av alla synder (A great reckoning) av Louise Penny. Tolfte delen om den otroligt sympatiske Armand Gamache och den helt osannolikt mysiga byn Three Pines. Det är nästan ofattbart att en så lång serie har den höga och jämna kvaliteten. Att läsa de här böckerna är lite som att komma hem.

Min smakebit är från bokens början:

Armand Gamache satt i det lilla rummet och slog omsorgsfullt ihop mappen, tryckte ner omslaget, stängde in orden.
    Mappen var inte tjock. Den innehöll bara några få blad. Precis som alla de andra runt omkring honom på det gamla trägolvet i arbetsrummet. Och ändå inte lik alla de andra.
    Han såg på de tunna liven som låg för hans fötter. I väntan på hans beslut om deras öde.
    Det här hade han hållit på med att bra tag nu. Att gå igenom personakterna. Noterat de små prickarna i övre högra hörnet av flikarna. Röda för de underkända. Gröna för de antagna.
    Det var inte han som hade satt dit prickarna. Det var hans företrädare.

Bok: Skred av Sara Strömberg

Författare: Sara Strömberg
Titel: Skred
Genre: Thriller
Antal sidor: 362
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vera Bergström 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 oktober 2022




Första meningen: Det blir stora hål efter honom.

Baksidetext
Sommaren regnar bort i Åre. Grävskoporna fortsätter att gröpa ur berget för att ge plats åt exklusiva fritidshus. Till slut går ett jordskred, som inte bara river upp nya sår i samhället utan också drar fram mörka hemligheter.

Vera Bergström har fått tillbaka jobbet som lokal redaktör på Jämtlandsposten och försöker ställa politikerna till svars för skredet. Samtidigt, på en gata i Stockholm, hittas ett armband som visar sig tillhöra den försvunne fårbonden Jonte Andersson. Varför dyker armbandet plötsligt upp i staden, när han försvann spårlöst mitt på fjället för över ett år sedan?

Vera börjar gräva i fallet, och i takt med att pusselbitarna faller på plats leds hon allt längre in i ett skrämmande förflutet som snart ska hinna i kapp alla inblandade.

Min kommentar
Förra året läste jag Sara Strömbergs debut, Sly, och blev omedelbart förtjust i huvudpersonen Vera. Jag hoppades, lite försiktigt, att det skulle bli fler böcker om henne. När jag gick igenom intressanta boksläpp för augusti så dök plötsligt Skred upp där. Jag hade helt missat att den var på gång och glädjen var stor när boken ett tag senare ramlade ner i brevlådan.

Detta är samhällskritik när den är som bäst. Här handlar det, återigen, om storstad kontra glesbygd och turister kontra bofasta. Det är en klockren beskrivning som är lätt att applicera på annat. Som, till exempel, när man själv åker till en turistort. Var går gränsen för vad man gör för turisternas skull? Ska samhället leva och fungera även när de inte är där?

Karaktärerna är riktigt många, en faslig massa faktiskt. Många av dem är rena bifigurer som bara dyker upp en enda gång. Det finns då också ett fåtal återkommande, som Vera själv då, men de är inte många. Inte ens en handfull egentligen. Här finns alla sorter; de "goda", rättskaffens, de som egentligen är "goda" men som gör fel saker för vinnings skull, de som bara har halkat in på fel väg och, naturligtvis, de rent "onda". Gemensamt för samtliga är att de kämpar på, så gott de kan. Trots att karaktärerna är så många till antal så känns de tydliga och äkta. Jag förstår deras respektive drivkrafter, utan att det förklaras i så många ord. Och Vera alltså, jösses, vad jag gillar henne!

Mycket humor finns det insprängt här, oftast är det Vera som står för den och då mestadels med en rejäl dos cynism. Berättandet är utan krusiduller och det känns ärligt. Man rör sig hela tiden framåt, även om tempot inte är skyhögt, men det är effektivt.

För mig passar språket perfekt och det är så skönt med en författare som inte känner sig tvingad att använda fler ord än vad som faktiskt behövs. Det finns en del märkliga ordval, men det skriver jag på kontot för dialektala uttryck. Sara Strömberg behärskar, dessutom, förmågan att skriva samhällskritiskt utan pekpinnar och utan att skriva läsaren på näsan. Jag hade lite svårt för bytet till jag-form, när Vera tar över berättandet och det gjorde mig nog mest förvånad. Det är inget jag brukar reagera på. De andra två berättarna är i tredje person.

Skred är egentligen becksvart tecknad, men det finns en viss tillförsikt, några ljusglimtar. Det känns inte helt hopplöst. Mest tack vare hur de bofasta håller ihop. Det ger i alla fall mig hopp. Jag har för mig att jag såg någonstans att det här skulle bli en trilogi så nu väntar jag på tredje boken.

På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 44 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Skred: Lottens bokblogg, Kapprakt och Tankar från en samlares hjärna.