Tisdagstrion: Vapen

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Vapen

Man skulle kunna tro att om man har mest deckare i hyllan så är det hur många som helst att välja på. Men icke. I alla fall inte om man vill ha vapnet på omslaget. Förvånansvärt få har det. Jag lyckades dock hitta så det räcker.

1. Stöld av babian av Anna Karolina är första delen i serien om polisen Amanda Paller. Titeln är kanske lite underlig, men den får sin förklaring. Det har faktiskt precis kommit en fjärde del i serien nu.

2. Fånglägret av James Clavell är fjärde delen i Asiensviten. Jag minns egentligen ingenting av den här boken. Bara det att när jag slog ihop den och tittade upp så blev jag, bråkdelen av en sekund, förvirrad över att se mitt rum och inte fånglägret utanför Singapore. Hela sviten är inget annat än fantastisk.

3. Folk med ångest av Fredrik Backman är en helt hysterisk bok, men med oanade bottnar. Precis som vanligt har karln en direktlänk till mitt hjärta.

Film: Vitt brus (2022)

Titel: Vitt brus
Originaltitel: White noise
Genre: Dramakomedi
Regissör: Noah Baumbach
Manus: Noah Baumbach, Don DeLillo (bok)
Skådespelare: Adam Driver, Greta Gerwig, Don Cheadle, Sam Nivola, May Nivola
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 136 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 januari 2023





Handling
Jack Gladney är professor i Hitlerstudier vid College-on-the-Hill, make till Babette och far till fyra barn, slits plötsligt sönder av "the Airborne Toxic Event", en katastrofal tågolycka som kastar kemiskt avfall över hans stad samtidigt som han brottas med vardagslivets konflikter. Vitt brus är en dramatisering av en modern amerikansk familjs försök att hantera vardagslivets konflikter, samtidigt som de brottas med de stora frågorna, som kärlek, död och strävan efter lycka i en osäker värld.

Min kommentar
En film som har nyckelorden udda, intellektuell och mörk komedi lockar nog alltid mig. Dock brukar de inte alltid passa mig så bra, men när det händer så blir det fantastiskt bra. Alltså kände jag att det kunde vara dags för den där Vitt brus, som beskrivs precis med de orden.

Egentligen skulle nog ett bättre nyckelord vara satir och som alla nog vet så är satir väldigt svårt att få till. Jag tror mig förstå vad den här filmen vill säga och jag håller med, fullständigt. Det är en fullkomligt hysterisk film, med helt absurda inslag. Egentligen så är den oerhört tragisk och mörk, men ibland synnerligen rolig. Tyvärr så försvinner nog budskapet lite i bruset. Vilket väl i sig är ironiskt och passande.

Här är så mycket vitt brus. Alla pratar, men ingen lyssnar. Vem som helst kan bli betraktas som expert, bara på grund av att den läst en massa (overifierade, märk väl) fakta på nätet. Man skulle kunna kalla detta en studie i den moderna människan. Ägna dig åt mindre viktiga saker, rent av bagateller. Konsumera mera, bli lycklig och tänk inte på att du ska dö.

Adam Driver, som jag inte kände igen men har sett i massor, är briljant. Även barnen i familjen är riktigt bra. När jag tänker efter så är samtliga i filmen bra. Den måste ha varit oerhört rolig att spela in. För att inte tala om scenen under eftertexterna, som är obetalbar. Om du inte klarar att se hela filmen så spola åtminstone fram till den. jag är fullständigt fascinerad. Den säger egentligen allt man behöver veta. I en mycket komprimerad form.

Filmen är väldigt mycket för lång, drygt två timmar. Om egentligen ingenting. Ändå blir jag aldrig uttråkad eller otålig. Det gäller bara att hitta rätt sinnesstämning, tror jag.

När Vitt brus slutar så är jag otroligt förbryllad, men ändå på något vridet sätt nöjd. Det känns som att jag behöver se om den för att veta exakt vad jag tycker, men på samma gång så vill jag aldrig någonsin se den igen. Däremot så blir jag sugen på att läsa boken.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 102 496 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 19 992 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: De ensamma

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag befinner på läsretreat i Varberg (i alla fall i någon timme till) och har läst så mycket att (pappers)böckerna jag hade med mig snart är utlästa. Tur då att jag inte åker någonstans utan min läsplatta. Där finns ju nästan obegränsat med böcker. Trots att jag hunnit läsa så mycket så har jag också hunnit hänga en hel del med andra bokälskare. Det är alltid lika trevligt att träffas och umgås. Och att vara ensam på rummet och läsa.

Det kan vara så att jag läser ut De ensamma av Anna Kuru på hemvägen. Högst troligt är det väl. Men smakebiten kommer ur den ändå.

Min smakebit är från sida 94:

    Barbro såg på Carina, studerade henne uppifrån och ner, andades fortfarande hetsigt, andetagen väsande som om hon inte fick nog med luft.
    Hon stirrade på sin dotter.
    Det ljusa håret, munnen.
    De blå ögonen, ögonlockens långsamma blinkningar.
    Barbro skakade på huvudet, knep ihop ögonen. Hon öppnade munnen, smackade som om hon försökte säga något utan att få fram de rätta orden. Svettdroppar letade sig fram över pannan, sökte sig ner över näsryggen. Så öppnade hon ögonen, såg på Carina med höjda ögonbryn.
    - Din djävul, viskade hon. Allt är ditt fel. Allt.

Läsplanering februari 2023

En av årets värsta månader närmar sig. Det är tur att februari är så kort ändå ... Kanske kan man eventuellt ana ljuset i tunnel, men det är en bra bit kvar. Jag vet inte om de här fyra böckerna är upplyftande, men det får bli dessa i vilket fall.

• Station Elva av Emily St John Mandel. Boktolva. Hyllvärmare.
• Satanskäftarna av Mons Kallentoft. Finish That Series. Hyllvärmare
• Bokskåpets hemlighet av Frida Skybäck.
• Morden i London av Mick Finlay. Finish That Series. Hyllvärmare

Kommande böcker februari 2023

Det blev inte så många nya som lockade mig i februari. Precis som vanligt. Det minns jag nu i alla fall, så jag slipper fundera över vad som är fel.

Nödvändigt ont av Maria Adolfsson
Genre: Kriminalroman
Serie: Doggerland (6)
Antal sidor: 351
Utgivningsdatum: 2023-02-14
Förlag: Wahlström & Widstrand

Från Bokus
Julen närmar sig när den excentriske konstnären Raymond Osse försvinner hemifrån i vredesmod. Karen Eiken Friis får i uppdrag att hålla kontakt med de anhöriga i avvaktan på att en formell efterlysning kan göras. Uppdraget visar sig påfrestande i flera avseenden, och långsamt börjar hon misstänka att försvinnandet inte varit frivilligt. Samtidigt får Karens syster Helena ett brev som både förbryllar och förskräcker.

Tänk att jag fortfarande inte har läst första delen i den här serien. Men den står här i hyllan.

---

Mörkare än döden av Cara Hunter
Genre: Kriminalroman
Serie: Adam Fawley (6)
Antal sidor: 407
Utgivningsdatum: 2023-02-03
Förlag: LB Förlag

Från Bokus
Oxfordpolisen får larm om att en kropp har hittats på en enslig gård i utkanten av staden och kriminalkommissarie Adam Fawley beger sig till mordplatsen. Vad som först verkar vara ett inbrott som gått snett visar sig snart vara något mycket värre. Polisen finner kopplingar till en högprofilerad utredning från flera år tillbaka där en familj slets isär av mordet på ett barn och ett påstått rättegångsfel. När pressen får reda på kopplingen blir de som galna och plötsligt är Fawley och hans team under hårdare granskning än någonsin förr. Och när man gräver i det förflutna hittar man sannolikt några skelett.

Jag har bara läst första delen, än så länge, och den var fantastiskt bra.

---

Lycka till av Malin Stehn
Genre: Kriminalroman
Serie: -
Antal sidor: 410
Utgivningsdatum: 2023-02-03
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Emily har planerat sitt bröllop minutiöst, det finns egentligen bara tre detaljer som inte går att kontrollera: vädret, mamma Annika och storebror Erik. Vädret blir strålande men under den påkostade bröllopsfesten blir stämningen bland gästerna efterhand alltmer spänd. Åtta år gamla sanningar tvingas upp till ytan och plötsligt är det som om inga sår någonsin läkte. Strax efter midnatt görs en fasansfull upptäckt längst ner i den mörka slottsparken.

Åh! Den här måste jag ju ha.

Hett i hyllan #389

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den nästsista boken jag plockade åt mig i bokhandeln på bokrean 2019.

Sara Paborns Blybröllop lockade mig redan första gången jag la märke till den.

Många är de som har läst den och om man ska döma efter betyget på Goodreads så är det också många som gillar den. Mycket. Jag tror att den har alla förutsättningar att passa mig. I alla fall vad gäller historien, sedan beror ju så mycket på hur den är skriven. Särskilt viktigt är nog det när det handlar om tragikomiska berättelser, som ju detta verkar vara. Egentligen är det obegripligt att den fortfarande är oläst, men nu finns i alla fall Sara Paborn på långa listan för framtida boktolvor.

Så här står det på baksidan:

Irene Hussvig är bibliotekarie i en småstad och gift med kabeldragaren Horst. Efter ett långt äktenskap fyllt med ständiga pikar och sarkasm, har Irene fått nog av sin man. Hon bestämmer sig för att göra sig av med honom för gott.

Med hjälp av en gammal kista med blytyngder som hon ärvt av sin mamma, påbörjar hon sin resa från tyst mus till amatörkemist med dödlig kunskap om gifter.

Måste någon alltid ge sig i ett äktenskap? Vems vilja drar det längsta strået? Vilka mått vidtar vi för att bevara oss själva i nära relationer? Och vilka medel används på vägen dit?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Övergivna platser

Författare: Johannes Pinter / Anna-Karin Tellgren / Markus Sköld / Marie Metso / Mårten Dahlrot / Kristian Schultz / Lova Lovén / Åke Qvarfort / Joni Huttonen / Jonatan Olofsgård / Tomas Persson / Eira A. Ekre / K.G. Johansson
Titel: (13 svarta sagor) Övergivna platser
Genre: Skräck
Antal sidor: 287
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2022

Baksidetext
De övergivna platserna, de bortglömda eller kanske förbjudna – vilka mysterier döljer de? Vilka hemligheter ruvar de på? Vad sker på de platser där ingen levande människa satt sin fot på lång tid? Vad kan man hitta där? Vad eller vilka lever där i civilisationens allra mörkaste skuggsidor? Tretton skräckförfattare gör i den här antologin sitt allra bästa för att besvara de frågorna.

Min kommentar
Kanske är det en gnutta märkligt, men jag vill verkligen börja ett nytt år som ett blankt blad. Jag vill inte ha några "rester" kvar. När det nya året närmade sig hade jag fortfarande mer än hälften av novellerna i Övergivna platser olästa, men det var ändå gott om tid för att hinna läsa dem utan att stressa.

Det här med övergivna och folktomma platser är ganska läskigt utan att det skruvas till, tycker jag. Bland det mest otäcka jag visste upp till tonåren var en skolbyggnad utan människor. Det gav mig rysningar. Samtliga tretton noveller i den här antologin handlar om verkliga platser, vilket så klart gör allt lite läskigare. Efter varje novell finns det dessutom en faktura som berättar mer om platsen. Var den ligger och varför den är övergiven, till exempel.

Efter att ha läst de tre första novellerna så tänkte jag att det här kunde bli något i hästväg. De tre fick alla en fyra i betyg. Tyvärr så höll det inte i sig hela vägen, några noveller där i mitten förstod jag nog inte alls. Mot slutet blev det fler noveller som passade mig bättre.

Som vanligt så skriver jag bara om de noveller som blev något av favoriter. Den första av dem är den första i antologin, faktiskt, Ingenting bortom horisonten av Johannes Pinter. Den är väldigt fantasieggande och lite åt the devil you know-hållet. Evigresa av Anna-Karin Tellgren är den andra favoriten. För mig är den en äkta skräckhistoria. Tvisten är ganska uppenbar, men det gör inget alls. Denna skulle vara perfekt som film. Curro av Markus Sköld är en annan favorit. Den är läskig och precis så där mellan raderna, som jag vill ha det.

Favoriten blir nog ändå Kalyazins ängel av Eira A Ekre. Den kryssar i nästan varenda checkbox, till och med den om att bli överraskad. Det blir jag. Mycket. Det är en alldeles underbar tvist här. Jag började ana oråd när saker upprepade sig, men det där såg jag inte komma. Samtidigt så är den vacker, på något besynnerligt sätt.

Novellerna i Övergivna platser utspelar sig i olika länder, från Sverige till Australien, på platser som jag (med undantag för ett enda ställe) aldrig har hört talas om. Jag minns inga tentakelmonster, men annars så finns nog allt här. Från vackert till splatter. Om det behövs fler övergivna platser till ytterligare en antologi så kan jag tipsa om Dragon Gate, som ligger utmed E4:an, norr om Tierp. Ett märkligt ställe med potential för en bra historia.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Övergivna platser: Jag kan inte hitta någon.

Tisdagstrion: Böcker som utspelar sig under olika århundraden

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker som utspelar sig under olika århundraden (ett århundrade i varje bok)

Det blev lite krångligt, eftersom många av böckerna jag tyckte kunde vara ett alternativ utspelar sig under två (eller fler) århundraden. De här tre verkar inte göra det.

1. Bastarden av John Jakes är första delen i Kent-sagan och utspelar sig på 1770-talet. Det här blev också en helt fantastisk TV-serie på 1970-talet. Jag vill så gärna se om den, men den verkar inte finnas någonstans.

2. Utvandrarna av Vilhelm Moberg behöver nog ingen presentation. Utspelar sig runt 1850.

3. Det nya livet av Helena Dahlgren är första delen i serien Ellens val. Utspelar sig runt 1915. Det verkar finnas sex delar utgivna nu och tre olika författare har skrivit dem.

TV-serie: 1899 #1 (2022)

Titel: 1899
Originaltitel: 1899
Genre: Science fiction
Skapad av: Baran bo Odar, Jantje Friese
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Emily Beecham, Andreas Pietschmann, Aneurin Barnard, Clara Rosager, Fflyn Edwards
Premiär: 2022-11-17
Produktionsland: Tyskland, USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Netflix december 2022-januari 2023





Handling
En båt med emigranter är på väg från Europa till New York. Passagerarna kommer från olika bakgrunder och länder, men förenas av hoppet som ett nytt sekel medför och drömmen om en framtid utomlands. När de upptäcker en annan båt som driver omkring på öppet hav efter att ha varit försvunnen i flera månader tar deras resa en oväntad vändning. Ombord på den andra båten hittar de något som förvandlar resan mot det förlovade landet till en mardrömslik gåta där passagerarnas förflutna knyts samman.

Min kommentar
Tyska TV-serier och jag kommer inte alltid överens, men 1899 lät så intressant att jag gav den en chans. Nu i efterhand upptäckte jag att det är samma människor som står bakom denna som gjorde Dark. Som är en av de serier som jag inte riktigt klickade med. Det var kanske tur att jag inte visste det medan jag tittade.

Redan från början så får jag kraftiga Lost-vibbar, vilket betyder att det händer mängder av oförklarliga mystiska saker. Utan att man förstår något. Jag hoppades, så klart, att de skulle få ihop det bättre än Lost-teamet. Det fick de inte.

Ensemblen skulle jag säga är felfri, alla gör det här riktigt bra. En väldigt stor bonusgrej, för mig, var att alla karaktärer pratade sitt eget språk. Här pratas engelska, tyska, franska, portugisiska, danska, kinesiska, polska ... kanske något mer. Kanske förstår de varandra lite för enkelt, men jag har själv pratat med folk utan att prata samma språk så det funkar. Dessutom så var det oftast någon i närheten som råkade prata båda språken som talades så de kunde tolka.

Största problemet med serien är nog att inga händelser är förankrade i något. De bara kastas ut, helt planlöst. Ingen händelse påverkar heller någon annan händelse och det gör att allt blir hängande i luften. Nej, det blir inte mer mystiskt så. Det blir bara frustrerande och irriterande. För mig blir det också lite buskis av det hela. Då tänker på främst på det eviga, och obligatoriska, springandet i olika dörrar.

Det är riktigt svårt att sätta betyg på 1899. Vissa delar var det absolut inget fel på, men eftersom man inte vet vad allt gick ut på så vet man ju inte om det var bra eller bara konstigt. Efter att ha sett första säsongen så förstår jag nästan att de la ner den. Det torde vara omöjligt att få ihop detta på ett tillfredsställande sätt och det var förmodligen det de kom på. Men jag hade gärna sett dem försöka. Det var nämligen inte en helt bortkastad tittning. Det var både spännande, klurigt och snyggt.



På TV Time har serien 9,66 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 85 958 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Tack för senast (2022)

Titel: Tack för senast
Originaltitel: Tack för senast
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Moa Gammel
Manus: Maren Louise Käehne, Ella Lemhagen, May el-Toukhy
Skådespelare: Lisa Carlehed, Oscar Töringe, Christian Hillborg, Liv Mjönes, Johannes Kuhnke
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: Sverige
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 1 januari 2023




Handling
Tack för senast är en romantisk komedi om den 37-åriga sjuksköterskan Klaras jakt på kärlek och lycka. Det är en berättelse om ett kompisgäng där sjuksköterskan Klara står i centrum som den ständiga singeln som längtar efter den stora kärleken. Frågan är bara om det perfekta förhållandet finns, eller om det är en myt? Filmen är en hyllning till 90-talets romcoms och berättas genom nio kapitel som utspelar sig vid olika fester och högtider.

Min kommentar
Vi behövde en film på nyårsdagen (dock inte till kebabpizzan, men väl kebabtallriken) och jag letade faktiskt ett bra tag innan jag hittade något som kändes rätt. Tack för senast lät som något som kunde vara en bra start på filmåret. Först när jag skulle skriva ihop det här inlägget uppmärksammade jag att den faktiskt är helt ny, men bygger på den danska filmen Lång historia kort, från 2015.

Upplägget i filmen är att man tittar in vid olika högtider. Nio olika nedslag blir det och allt utspelar sig under ett knappt år. Tror jag. Det räcker med de här glimtarna för att fullt ut förstå de olika personerna och deras drivkrafter/rädslor. Jag gillar det (och det påminner mig om någon amerikansk film, med största sannolikhet New years' eve).

Klara är en ganska vanlig person, hon har fastnat lite i tiden och letar efter den perfekta kärleken. Som ju så klart inte finns. Där är det lite svårt för mig att förstå affären med en gift man, som är så långt ifrån perfekt man man tänkas komma. Det är lätt att känna igen de olika karaktärerna, även om många (de flesta?) är något överdrivna. Jag har flera av dem i min närhet, eller kanske snarare har haft. Man får hänga med det här kompisgänget och även om det nu faktiskt är Klara och Victor som ska vara huvudpersoner så är det just kompisgänget som är behållningen. Ingen av dem har det egentligen bra, men alla vill ge sken av det.

Jag måste bara nämna Oscar Töringe, som är bra, men det är så märkligt att höra honom prata ... inte skånska. Varje gång han pratar låter det som en dialekt som definitivt inte är en infödd stockholmares. För min del så hade det varit klart bättre om man gett honom en bakgrund som inflyttad, men det kan ju vara på grund av att han är så starkt förknippad med Tunna blå linjen. Numer.

Tack för senast är ovanligt bra och ohysterisk för att vara svensk. En hel del pinsamheter och genanta situationer serveras, på en lagom nivå utan behov av skämskudde. En bagatell, som på något skruvat sätt får mig att må bra.



På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 75 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 233 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Fallet från Eden

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Veckan som har gått har varit en riktig pestvecka. Det känns som att jag har haft, minst, tre heltidsjobb att sköta. Bara en tillfällig topp, men den kommer nog dessvärre att fortsätta in i nästa vecka också. Det var ont om positiva saker, men en av dem var att sambon och jag firade 26-årsjubileum i veckan. Jösses, vad tiden går.

En bok som jag har sett fram emot ganska länge och blev själaglad när den dök upp är E P Ugglas Fallet från Eden, som är andra delen i en dystopiserie (tror det ska bli en trilogi, men vet inte säkert). Första delen var fantastiskt bra. Jag har inte börjat läsa den än, men kommer nog att börja i morgon så det blir en smakebit därifrån. Jag hade tänkt ta första stycket i boken, men den innehåller en så kraftig spoiler för första delen så jag hoppar över det 🙂

Min smakebit är från sida 7:

    Tage sitter upp i sängen. Täcket med gunghästarna har trillat ner och ligger över de smala benen.
    Blicken som möter Avas är ren och klar, som den var innan allt det här. Innan han blev en del av Edens tortyr av Ava. Innan influensan tog honom.
    Han ler, och Ava tar två steg fram. Omsluter den lilla kroppen i sin famn. Hon trycker näsan mot hans hår som luktar nytvättat av Bamses schampo och balsam, två i ett.
    Hon håller kvar Tage i famnen när ljuset exploderar ut från henne och slår ut Edens mörker.

Bok: Institutet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Institutet
Genre: Skräck
Antal sidor: 661
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Institute
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2022




Första meningen: En halvtimme efter att Tim Jamiesons Deltaplan enligt tidtabell skulle ha lyft från Tampa på väg mot New Yorks skarpa ljus och höga byggnader stod det fortfarande kvar vid gaten.

Baksidetext
Luke Ellis har alltid vetat att han är speciell. Det är inte bara hans extrema begåvning, det är också den märkliga påverkan han har på sin omgivning varje gång han blir riktigt upprörd. Ett glas som spricker i tusen bitar utan att någon rört det, en tallrik som faller ner och krossas mot golvet. Det Luke inte vet är att någon haft ögonen på honom och hans svårförklarliga talang länge. En natt blir han kidnappad och flugen till en plats belägen djupt inne i skogarna i Maine: Institutet. Där utnyttjas tillfångatagna barn med ovanliga förmågor som brickor i ett farligt globalt spel.

Min kommentar
Läsningen i december gick så fantastiskt bra att jag hade massor av månad kvar när jag hade läst hela planeringen plus två julböcker. Jag var lite trött på fluff och mys efter de där julböckerna och ville ha något rejält att sätta tänderna i. Vad passar bättre då, än en tegelsten av min husgud, Stephen King? Det fick bli Institutet, som jag hört mycket bra saker om.

Första delen av boken (jag vet inte hur många delar den är uppdelad i, men det är kanske ett tiotal) är så bra. Jag tyckte så mycket om att läsa om Tim Jamieson. Honom lämnade vi dock ganska snabbt, för att inte återvända förrän mot slutet. Det här var lite förvirrande för mig, de två olika bitarna verkade inte alls ha med varandra att göra. Allt blev liksom hängande i luften med massor av frågor ... Vad går det ut på? Vad har första delen med resten att göra? Är de frågor jag hade som inte spoilar något. Orolig blev jag egentligen aldrig. Jag är alltid helt säker på att mr King ska ta hand om mig på bästa sätt. Det gör att jag kan koppla av och bara åka med.

Karaktärerna är legio. Jag tror inte att jag någonsin har läst en bok med så många karaktärer. De är runt 100-talet. Så vitt jag kan minnas så är inte någon av dem återanvänd från andra böcker. Lyckligtvis så är inte de viktiga personerna speciellt många och det är lätt att ha koll på dem. De flesta är barn och det är nog ingen som kan skildra barn som Stephen King. De går rätt in i hjärtat. Som vanligt handlar det om vanliga människor (i vissa fall med lite ovanliga egenskaper) i ovanliga situationer. Det är precis sådana jag vill läsa om och är ytterligare en av Kings styrkor.

Samhällskritik är kanske inte det gemene man främst associerar Stephen King med, men faktum är att hans böcker är fulla av det. Om man bara tänker på vad man faktiskt läser. Det är mycket att fundera över här och det finns många referenser till både historiska och moderna företeelser. Den stora grejen här torde vara etik, moral, rätt och fel. Vad har man "rätt" att göra i det "godas" namn? Det är ju lätt att snacka om offer. När man själv inte offrar något.

Lite David mot Goliat, skulle man nog kunna kalla detta. För visst är det väl så att den som försvarar (sin frihet, sitt land eller liknande) oftast är mer motiverad och då starkare än den som angriper. Hur stor och skräckinjagande Goliat än är. Om man bara jobbar ihop så kan man klara det mesta, även att rå på stora, elaka Goliat. Trots att man bara är ett gäng barn.

Stephen King är ju nästan alltid lite ordrik, så även här, men inte så att det egentligen stör. Jag tycker nog ändå att den kunde ha kortats ner något. Uppbyggnaden på Institutet och själva end game är en aning utdraget. Jag har ju läst ganska många böcker av King och det gör att jag nästan alltid börjar bli orolig när jag närmar mig slutet. Att få ihop en historia utan att hemfalla åt bombastiska skeenden är inte hans bästa gren. Det här slutet har han dock fått till hyfsat bra.

Institutet är en klassisk King och då menar jag att den mer liknar Carrie, Eldfödd, Död zon och The Shining. De han skrev i början av sin karriär. Jag skulle nog inte kalla den för renodlad skräck, även om historien är otäck. Mer tanken på den än det som faktiskt händer. Jag såg att någon hade beskrivit den som en science fiction-skräck thriller. Det känns väl ungefär rätt. Tydligen är den på gång att bli mini-serie. Det ser jag fram emot.

Avdelningen för olika funderingar:
[spoiler]Man skulle ju kunna hävda att de där som såg in i framtiden borde ha sett hur Tim Jamiesons val påverkade framtiden. Och dödat honom. Om det som hände verkligen hade fått de långtgående konsekvenser som den läspande mannen påstod.[/spoiler]

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 218 836 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Institutet: C.R.M. Nilsson, Kulturbloggen och Vargnatts bokhylla.

Den som väntar på något gott

2023 är bara knappt tre veckor gammalt och det har redan kommit två recensionsexemplar. Om det fortsätter i den här takten så blir det många i år.

I mitten av oktober förra året fick jag ett mejl från Emanuel Blume där han undrade om jag ville läsa hans nya bok, Nagriljärerna. Eftersom jag gillade hans förra så tackade jag omedelbart ja. Tyvärr så hade förlaget problem med den de valt ska leverera böcker och jag hade väl egentligen nästan gett upp hoppet om att den skulle komma. Då plötsligt, då dök den upp. Kanske frå även denna följa med till Varberg på läsretreat. Det måste jag fundera på.

Hett i hyllan #388

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en oläst bok inköpt på bokrean 2019.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius blev jag nyfiken på första gången jag såg den.

Jag läser inte speciellt många ungdomsromaner, men det händer och de är oftast väldigt bra. Det brukar inte vara så mycket onödiga utvikningar i dem och det passar mig. Denna utspelar sig i Kiruna och bara det gör att den lockar. Kanske måste jag tänka om, men jag hoppas nog egentligen fortfarande att jag ska läsa den på plats i just Kiruna. Det är dock ganska långt dit och än så länge är ingen resa planerad. Tyvärr.

Så här står det på baksidan:

Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud. LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar! Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Julakuten för ensamma hjärtan av Callum Bloodworth

Författare: Callum Bloodworth
Titel: Julakuten för ensamma hjärtan
Genre: Feelgood
Antal sidor: 344
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 december 2022




Första meningen: Hej Elsa, eller borde jag säga bonjour?

Baksidetext
Elsa och Sophia har fått den galna och härliga idén att skapa ett julfirande på hjul. Ett julfirande för alla som är ensamma eller ledsna. Men Sophia måste plötsligt åka och ta hand om sin mamma, och Elsa står ensam precis när projektet ska dra igång. Hon som inte riktigt känner sig som eldsjälen i detta. Kommer hennes besök att bli uppskattade eller kommer alla bara att tycka att hon är en galning med skåpbil som tränger sig på när de är som mest sårbara? Som om inte det vore nog måste hon dessutom jonglera en surmulen tonåring, en översocial granndam och en misstänksam äldre herre som verkar arg på precis allt och alla. Och en tomte som skulle kunna ha dejtingpotential men som hon faktiskt inte vet hur han ser ut under masken.

Min kommentar
Redan ganska långt innan jul så hamnade Julakuten för ensamma hjärtan på min radar, men det var inte förrän jag var med på SelmaStories julmys som jag insåg att det här nog var en bok som jag faktiskt ville äga. Jag har på tok för få julböcker i mina hyllor. Sagt och gjort, en beställning lades, boken (eller böckerna, jag beställde ju inte bara en) kom och när det blev fjärde advent så tyckte jag att det var dags.

Feelgood är en genre som inte alltid funkar för mig. Mycket svärta krävs för att jag ska stå ut med det fluffiga. När jag började läsa så var jag alltså ganska skeptisk och lite tveksam. Starten bekräftade faktiskt mina farhågor. Hysterisk är ett passande ord. Det kändes påklistrat hurtigt. Men så plötsligt, utan att jag egentligen märkte det, så vände det. Här finns både humor och svärta (mycket svärta), både skratt och gråt.

Humorn ja, den är ofta i nivå med "hjulfirande". Där fnittrar jag faktiskt. Jodå, exakt så dålig humor har jag och det är jag stolt över. Personligen så tycker jag att beskrivningen av sorg är bokens styrka. Det är där den fångar in mig. Det är precis lagom många ord. Framför allt så är det rätt ord. Ibland är det så berörande att det knyter sig i magen.

Förutsägbar är den och det hör till genren. Det är ganska uppenbart hur det ska sluta, men det är resan dit som är grejen. Och så händer det ju en hel del på vägen. Särskilt vad gäller karaktärsutveckling. Mycket fika är det också och jag älskar att läsa om fika. Mer än jag gillar att utföra det själv. Jag gillar varken att baka eller att äta bullarna som blir resultatet, men att läsa om det ...

Det är inte speciellt många karaktärer här och bara en handfull riktigt viktiga. Ovanligt nog så gillar jag dem allihop. Även om jag i verkliga livet skulle ha haft mycket svårt för en person som Sophia. Hennes positivitet och energi hade knäckt mig. Elsa verkar vara en bra person, med alldeles för dålig självkänsla. Högst normal alltså. Jag är speciellt glad i att hon har en bra relation till sina föräldrar (det har även Sophia). Motsatsen är ju annars en vanlig ingrediens. Pigga granntanten Britt är ett riktigt bra inslag och det är också den grinige gamle gubben Alfred. Han påminner lite om Ove. Julia är nog min favorit. Denna buttra och vresiga tonåring. Kan så känna igen mig i henne. Minus bakningen då.

Här finns, i stort sett, ingen kärlekshistoria alls (bara embryon) och det är så uppfriskande. Det visar ju med all önskvärd tydlighet att det inte behövs i varenda julroman/feelgood. Dock är boken inte utan kärlek, men av en helt annan sort. Det är så mycket värme här att den hade kunnat lösa hela energibehovet nu i vinter. Och medmänsklighet, som ju annars (i verkliga livet) är närmast en bristvara.

Personligen så hade jag nog inte klarat att okända människor kom hem till mig och ordnade ett påtvingat julfirande. Jag skulle hellre ha sett att mina nära och kära ringde mig, på egen hand. Utan inblandning av andra. Men det är ju jag det och egentligen tycker jag att det här är en lysande idé. Flertalet skulle säkert uppskatta det. Och, som sagt, ingen ska sitta ensam på julafton.

Julakuten för ensamma hjärtan får ett extra plus för att tidernas bästa julfilm nämns så många gånger och faktum är att detta torde vara böckernas Love actually. Jag hade så gärna sett denna filmatiserad. Om jag bara hade kunnat bli garanterad att det gjordes bra. Den inspirerar dessutom till att bli en bättre människa. Dock inte just på det här sättet, för egen del.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 162 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Julakuten för ensamma hjärtan: Lottens bokblogg, malins bokblogg och Basilica.

Tisdagstrion: Systrar

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Systrar

Jag hittade hur många böcker som helst med en bror och en syster, vilket tekniskt sätt borde funka också, men jag ville verkligen ha två systrar. Och det hittade jag.

1. Sargad av Flynn Berry överrumplade mig totalt. Nora tar tåget från London till sin syster på den engelska landsbygden. Men den mysiga helgen som hon förväntat sig förvandlas till en mardröm när hon hittar Rachel brutalt knivmördad i sitt hus. Så obehaglig stämning i hela boken.

2. Kaninhjärta av Christin Ljungqvist är en ungdomsbok om Mary och Anne som är enäggstvillingar. Det är dystert, mörkt, becksvart och deprimerande. Obehaglig läsning, men bra. Utspelar sig i Kungsbacka, där jag höll till ganska mycket i min ungdom, och det kan ha gjort boken ännu mer obehaglig.

3. Vattenmelonen av Marian Keyes var den första jag läste av henne och som jag skrattade. Handlar om Claire, en av de ganska kända systrarna Walsh.

TV-serie: NOS4A2 #1 (2019)

Titel: NOS4A2
Originaltitel: NOS4A2
Genre: Skräck
Skapad av: Jami O'Brien, Joe Hill (bok)
TV-bolag: AMC
Skådespelare: Ashleigh Cummings, Ólafur Darri Ólafsson, Jahkara Smith, Zachary Quinto, Dalton Harrod
Premiär: 2021-01-02
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 40-56 min
Såg den på Amazon Prime Video december 2022-januari 2023





Handling
Unga Victoria upptäcker kraften att låsa upp portaler som hjälper henne finna förlorade objekt. När hon dyker djupare in i detta dolda universum möter hon många andra med samma övernaturliga kraft, bland andra den odödlige Charlie Manx som blir hennes ärkefiende.

Min kommentar
Eftersom Stephen King har varit min husgud i över 40 år så var det naturligt för mig att vilja stifta bekantskap även med hans son, Joe Hill. Det har varit ganska svårt, för hans böcker verkar inte alltid bli översatta. Endast tre av dem finns på svenska. NOS4AU är en av dem som inte finns. Jag har väntat och väntat och väntat, men nej. Alltså fick det bli TV-serien i stället. Inte också.

Av titeln så har jag gissat att det skulle handla om vampyrer. Något som jag vanligtvis inte gillar. Den sorten som är med här är en väldigt annorlunda sort och det funkar faktiskt. Kanske främst för att det inte finns något egentligt vampyrsplatter. Dessutom är serien full av referenser till både Joe Hills och Stephen Kings tidigare verk. Bara det ger extra poäng.

Det är oerhört svårt att gilla någon av karaktärerna, vilket givetvis inte är något krav. Mitt krav är att jag ska kunna relatera till dem och det kan jag. De är nämligen som folk är mest, med både bra och dåliga sidor. Minus magin då, för somliga. Vics föräldrar är nog en historia för sig själv. Jag vet inte vem jag tycker mest/minst om för den som är mest stöttande i allt har en del andra allvarliga fel. Hennes mamma är fullständigt sanslös, men oerhört trovärdig.

En fråga som dyker upp är om Zachary Quinto bara kan spela ond psykopat. För det kan han sannerligen. Han har varit med i annat jag sett också, men som jag inte minns vad han spelar för karaktär i så jag vet inte om han någonsin har spelat god. I alla fall, här är han så läskig, men samtidigt på något skruvat sätt artig och belevad. Vilket nästan gör det ännu värre. Ashleigh Cummings, com Vic, imponerar inte. Det är väldigt mycket överspel där. Inte heller Jahkara Smith, som Maggie, gör något positivt bestående intryck. Ólafur Darri Ólafsson, som Bing, däremot är riktigt bra. Jag tror verkligen på honom.

Det som händer i sista avsnittet (även näst sista, faktiskt) gillar jag inte alls. Jag blir nästan lite arg och tycker det är fruktansvärt onödigt. Samtidigt så är det precis sådant som ger ett högre betyg. Märkligt nog.

NOS4AU är både spännande, berörande och obehaglig på mer än ett sätt. De som har läst boken säger att boken är bättre (så klart) och att det är en del som skiljer dem åt. Jag vet ju inte så jag gillar detta.



På TV Time har serien 8,52 i genomsnitt.
På IMDb har serien 6,6 i genomsnitt (beräknat på 9 476 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: A quiet place Part II (2020)

Titel: A quiet place Part II
Originaltitel: A quiet place Part II
Genre: Skräck
Regissör: John Krasinski
Manus: John Krasinski, Scott Beck, Bryan Woods
Skådespelare: Emily Blunt, Millicent Simmonds, Noah Jupe, Cillian Murphy, Djimon Hounsou
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 30 december 2022





Handling
Efter de dödliga händelserna i hemmet, måste nu familjen Abbott möta farorna i omvärlden när de fortsätter sin kamp för överlevnad i tysthet. När de blir tvingade att våga sig ut i det okända inser de snabbt att varelserna som reagerar på ljud inte är de enda hot som lurar bortom sandstigen.

Min kommentar
A quiet place Part II blir den tredje uppföljaren på raken. Jag lovar att det är en slump. Den här filmen la jag till på listan i somras, tror jag, men skräckfilm är helt bortkastat att se under den ljusa årstiden. Alltså fick den vänta tills det är nästan så mörkt som det blir.

Ganska förvånad är jag över att filmen sägs vara från 2020 och att jag såg den första för så längesedan som hösten 2018. När jag kollade när filmen hade premiär så såg jag att det var i mars 2020. Sedan var det ett jättehopp på över ett år till nästa datum. Först fattade jag ingenting, sedan kom jag ihåg. Pandemin. Att det har gått över fyra år sedan jag såg ettan gör att minnet är rejält grumligt, men jag kom i alla fall ihåg grundkonceptet.

Filmen börjar dag ett. Vi gör alltså ett hopp tillbaka till hur allt började. Jag hade gärna sett mer av den för det var den bästa biten. Sedan blev det väldigt likt första filmen; var tyst, överlev. Jag skulle nog säga att vi inte alls rör oss framåt, men vi får i alla fall veta hur det startade. Dock inte vad, varifrån och/eller varför. Jag tänker att även monster måste ha ett motiv. Speciellt de som verkar vara långväga "gäster".

Som jag minns det så fanns det inga ljud (pålagda, alltså) i den första filmen. Ingen filmmusik eller liknande. Det finns det här. Inte mycket, men det kommer lite filmmusik ibland. Tyvärr. Det funkar, men jag hade tyckt det varit bättre utan.

Så klart görs det en del ogenomtänkta saker, men det är egentligen inget som stör på riktigt. Något som däremot irriterar mig lite är varför i hela friden Emmett hade en signaleld när han så uppenbart inte vill ha besök. Och monstren. Jag tycker de ser lite töntiga ut, förutom att de beter sig väldigt otäckt. Det är ju sällan som monster lyckas på film, tycker jag.

A quiet place Part II slutar lite abrupt och tanken blir ju att det är ett upplägg för en trea. Och jodå, den är på gång. Jag tycker inte att uppföljaren är lika bra som den första filmen, men ändå tillräckligt bra för en fyra. Personligen så tycker jag att det är fantastiskt att det fortfarande går att göra riktigt bra film på under två timmar. Utan att egentligen använda ljudeffekter. Om man inte ser frånvaron av ljud som en ljudeffekt. Det är i alla fall minst lika otäckt. Förmodligen vill jag se om båda filmerna innan trean kommer.



På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 472 348 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 231 176 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Himmelskriket

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit en bra vecka, men samtidigt ganska jobbig och energikrävande så jag hoppas på en lugn och skön helg. Än så länge har det varit det. Handbolls-VM är igång och det är ju alltid kul, men jag förstår inte varför de måste spela så sent. Om det vill sig illa så är man ju så uppspelt när matchen är slut att det är omöjligt att somna.

Jag betar av de första utmaningsböckerna och Himmelskriket av Mons Kallentoft är en av dem. Detta är tolfte delen i serien om Malin Fors. Det var ett tag sedan jag läste förra boken så ibland känner jag mig som ett frågetecken, men det löser sig nog.

Min smakebit är från sida 113:

Malin hittar befälet på stationens andra våning, framför ett tangentbord och en skärm där han just håller på att fylla i en rapport om nattens händelse. Hon ställer sig bredvid honom och han är så lång att han inte ens behöver titta upp på henne när han sitter ner.
    "Vad har du? Tove blev sexuellt ofredad", säger hon. "Och jag vill göra en motanmälan mot mannen som gjorde det."
    "Det finns inga vittnen som har sett något ofredande."
    Befälet är kort i tonen.
    Provocerande kort.
    "Då får ni se till att fråga igen. Och det finns garanterat kameror på krogen."
    "Jag har begärt ut bilderna av ägaren. De som utreder får ta hand om det."

Bok: Nu är det jul igen av Annika Devert & Jessika Devert

Författare: Annika Devert & Jessika Devert
Titel: Nu är det jul igen
Genre: Feelgood
Antal sidor: 159
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sardinön 1
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 17 december 2022




Första meningen: De tunga träportarna till Enskilda gymnasiet svängde upp och ut sprang tjugofem ystra nybakade studenter i vita kläder.

Baksidetext
Trebarnsmamman Emelie har tröttnat på tillvaron. Sedan pappan till hennes barn flyttat hem till Gambia har hon kämpat för att få vardagen att gå ihop. Budgeten är tajt, jobbet är urtråkigt och trots påtryckningar vågar hon inte skaffa Tinder. Hon är helt enkelt inte redo. Men just som allt känns som mörkast får hon ett oväntat brev - ett brev vars innehåll kommer att ändra hennes liv för all framtid.

Det visar sig att Emelie ärvt ett hus på Sardinön - och när hon åker dit får hon sitt livs chock. Huset är nämligen fyllt till bredden med juldekorationer! Emelie tvekar, men när barnen bestämt sig för att de vill stanna på ön så dröjer det inte länge innan flytten från Växjö är ett faktum. Allt som återstår nu är att lista ut svaren på två viktiga frågor: Vad är egentligen grejen med Andreas, snyggingen som ärvt gäststugan på tomten? Och vad i hela fridens namn ska Emelie göra med alla sina julsaker?

Min kommentar
2022 verkar bli året då jag faktiskt läste julromaner. Jag har haft tanken i flera år, men det har aldrig blivit så. I år hade jag en planerad redan innan december började och sedan flöt läsningen på så bra att jag hade massor av månad kvar när planeringen var färdigläst. När det årliga decemberbesöket hos min släkt i Göteborgstrakten närmade sig tyckte jag att det skulle vara fint att läsa en (jul)bok som utspelar sig där. Jag hittade ingen, men det blev tillräckligt nära med Nu är det jul igen, som utspelar sig på en ö på Västkusten.

Trots titeln så börjar boken när det är sommar och den håller sig också där nästan hela vägen (ja, jag blev lite besviken). Däremot så planeras en julmarknad, som inte är av denna världen. Typ. Jag gillar rent allmänt inte julmarknader, men denna hade jag gärna besökt.

Förklaringen till varför huset var julpyntat året runt kändes väldigt krystad. Själv hade jag nog funderat på om jag någonsin ville fira jul igen efter den händelsen, men vi är ju alla olika. Det vimlar av tramsiga missförstånd och förutfattade meningar, vilka alla hade kunnat undvikas om man bara hade sagt något i stället för att vara tyst. Ön, var den nu ligger någonstans, är i alla fall så mysig att jag omedelbart vill åka dit.

Invånarna på den här ön är, minst sagt, speciella, men de är det på ett charmigt sätt. Folk i allmänhet beter sig oerhört märkligt, men jo, jag vet ju att öfolk är lite eljest. Eller kan vara i alla fall. Det är nästan som om alla karaktärer har egenskaper som de lever ut i kubik. Emelie själv gillade jag nog inte speciellt mycket från start. Hon tog sig dock lite mot slutet, men hon kändes lite som dottern, medan dottern Linn ofta kändes som mamman. Ett försonande drag som Emelie hade var i alla fall att hon lyssnade på Ed Sheeran. Stackars Andreas var det desto lättare att tycka om. Han blir bemött med misstro och behandlad på ett ganska respektlöst sätt. Han är ju bara snäll och hjälpsam.

Tyvärr så är boken dåligt korrekturläst och som vanligt stör det mig orimligt mycket. Det är ju trots allt inte speciellt många sidor i den så man kunde verkligen ha gjort bättre. En detalj som jag inte vet om det är ett misstag eller om det var en lögn är att ön sas, i början, vara bilfri, men helt plötsligt vimlar det av bilar som hämtar och lämnar.

Nu är det jul igen är lite för mycket drama och innehåller lite för många dramaqueens för mig, men det är onekligen mysig läsning. Förmodligen är det på grund av mina förväntningar som boken inte är så bra som jag hade hoppats och trott. En del trådar verkar glömmas bort, men detta är ju faktiskt första delen i en serie på fem böcker så de kanske fortsätter i senare delar.

På Goodreads hade den 3,06 i genomsnitt (beräknat på 151 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Nu är det jul igen: Mias bokhörna, Boklusens bokblogg och Mysterierna.

Årets första nya bok

2023 hade inte blivit speciellt gammalt när första boken dök upp.

Jag blev riktigt glad när jag öppnade den lilla brevpåsen, för där i låg Fallet från Eden av E P Uggla. Det här är andra delen och jag gillade verkligen den första. Jag undrar jag om inte denna får följa med på läsretreaten om ett par veckor. Tack Emmelie och Bonnier Carlsen!

Hett i hyllan #387

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ytterligare en oläst bok inköpt på bokrean 2019.

Jag hade kikat på Trasdockan av Daniel Cole länge och många gånger innan jag faktiskt köpte den.

Första gången den dök upp på min radar var månaden innan den släpptes, när jag gick igenom vilka nya böcker som skulle komma. Min reaktion var att den lät både grym och brutal. Vilket borde passa mig. Första delen i en serie är det och det verkar ha kommit ytterligare två, men där är det nog slut på den. Dessvärre så ser det ut som att den tredje, och sista, delen inte är översatt till svenska. Ännu ett sådant där hopplöst fall som jag inte vet vad jag ska göra med alltså.

Så här står det på baksidan:

Ett lik bestående av kroppsdelar från sex olika personer hittas. Den makabra upptäckten får namnet Trasdockan av pressen.

Kriminalaren William Fawkes får ta hand om fallet tillsammans med sin förra kollega.

Mördaren hånar polisen genom att meddela pressen namnen på de personer han tänker döda härnäst.

Kommer polisen att kunna stoppa mördaren innan sex personer till mister livet?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Tyst savann av Sigbjørn Mostue

Författare: Sigbjørn Mostue
Titel: Tyst savann
Genre: Thriller
Antal sidor: 304
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Taus savanne
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Even Stubberud 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 december 2022




Första meningen: Livet på den afrikanska savannen är hårt och skoningslöst och ofta kort.

Baksidetext
Efter att ha pensionerat sig från yrket som specialsoldat i en antiterrorism-enhet söker Even Stubberud nu ett nytt liv i Kenya. Han har en önskan om att göra bot för den brutalitet han utövat under sin tidigare karriär genom att utbilda viltvårdare på savannen och därmed bidra till att förhindra den skoningslösa slakten av elefanter och annat djurliv.

Det ska dock visa sig att det är starka krafter som ligger bakom tjuvjakten – med förgreningar till en av världens mäktigaste nationer. Samtidigt kontaktas Stubberud av sin tidigare chef – Elna Husøy, som leder Försvarets underrättelsetjänst – om en allvarlig situation i Norge. Stubberuds liv blir inte enklare när han startar en personlig vendetta i Nairobi, som hotar att kasta in Norge i en diplomatisk mardröm. Det tycks bara finnas en utväg: Even Stubberud måste dö.

Min kommentar
Efter att jag hade läst första delen i den här serien för drygt 1,5 år sedan så undrade jag lite skeptiskt hur det överhuvudtaget skulle kunna bli en serie. Samtidigt som jag verkligen såg fram emot att bli överbevisad. När Tyst savann överraskande ramlade ner i brevlådan blev jag riktigt glad och förväntningarna var höga.

Detta är en mycket politisk bok, till och med mer än förra boken som var på gränsen till för mycket. Temat är behjärtansvärt, viktigt och aktuellt, men om jag läser en thriller så förväntar jag mig just det. Här blir det ganska ofta nästan som att sitta på en föreläsning. Segt och lite mästrande.

Even tyckte jag om i första delen, även om han var nästan lite för mycket. Nu ... inte så mycket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad skillnaden är, men han har helt klart tagit steget över den där gränsen. Rent generellt så blir det nog för grabbigt för mig. Då menar jag stora, starka män som känner sig tvungna att beskydda svaga kvinnor. Det är rent obehagligt och kan helt ärligt få mig att vrida mig som en liten mask.

Även Elna var jag ganska glad i tidigare, men det hon gör här vet jag inte om jag gillar. Människor, som i sin självgodhet, tycker att alla andra gör fel och självsvåldigt försöker rätta till det ger mig rysningar. Hon tar verkligen till vilka vapen som helst. Anne Miriam, som var min favorit i förra boken, var med på tok för lite. Nästan ingenting.

Jag kan förstå att man känner ett behov av att skriva en sådan här bok och dessvärre är den nog hyfsat sann. I alla fall vad gäller storpolitiken och tjuvjägarna. Det är tragiskt, hemskt och frustrerande. Och då menar jag inte bara tjuvjägarna.

Jämfört med Himlen ska gråta blod, som var en ren adrenalinkick, så var Tyst savann nästan som ett sömnpiller. Här är det mer fokus på politik än på action. Om man gillar det så är nog boken bättre. Själv blev jag lite besviken. Och varför måste det (alltid) finnas en (hjälplös) kvinna att rädda?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Tyst savann: Jag kan inte hitta någon.