Hett i hyllan #359

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så den näst sista olästa från min födelsedag i maj 2018.

Bakom stängda dörrar av B A Paris... vad lockas jag inte av i den beskrivningen, liksom.

Den här boken känns verkligen som att den borde passa mig. Det där som inte är som det ser ut, det är jag lite fascinerad av. När något låter för bra för att vara sant så är det oftast det. Jag fattar egentligen inte hur denna fortfarande kan vara oläst. Den har ju toppbetyg på Goodreads, dessutom. Och nu såg jag att den är på gång att bli film. Det är nog dags att läsa den då. Kanske en passande författare till Boktolvan 2023...

Så här står det på baksidan:

Det perfekta äktenskapet? Eller den perfekta lögnen? Alla känner ett par som Jack och Grace. Han är snygg och förmögen, hon är charmig och elegant. Han är en hängiven advokat som aldrig har förlorat ett mål, hon sköter hemmet och maten till fulländning och avgudar sin handikappade lillasyster. Fast de är nygifta verkar de ha allt. Man kanske inte vill tycka om dem, men man gör det. Man blir ohjälpligt charmad av deras otvungna, bekväma hem och av deras trevliga middagar. Man skulle vilja lära känna Grace bättre. Men det är svårt, för man upptäcker att hon och Jack är oskiljaktiga. Vissa skulle kalla det för riktig kärlek. Andra undrar kanske varför Grace aldrig svarar i telefon. Eller varför hon aldrig kan komma och ta en kopp kaffe, fast hon inte jobbar. Hur hon kan laga sådan enastående mat och ändå vara så slank. Eller varför hon aldrig verkar ha någonting med sig när hon går ut ur huset, inte ens en penna. Eller varför det sitter skyddande ståljalusier för alla fönster på bottenvåningen. Vissa skulle kanske undra vad som egentligen pågår när middagen är över och ytterdörren har stängts.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Kommande böcker juli 2022

Det brukar inte släppas så många nya böcker under sommarmånaderna så jag blev lite förvånad när det visade sig komma flera stycken.

Ett oväntat val av Marian Keyes
Genre: Feelgood
Serie: Rachel (2)
Antal sidor: 563
Utgivningsdatum: 2022-07-21
Förlag: Norstedts

Från Bokus
25 år har gått sedan vi träffade Rachel Walsh senast. Då var hennes liv en enda röra. Men ett livsavgörande beslut får hennes liv att ta en helt ny riktning och nu har hon ett tryggt arbete som behandlingsterapeut, radhus, trädgård och en ny kärlek. Plus en bullrig familj som inte drar sig för att lägga sig i minsta beslut.

När Rachel får ett oväntat samtal som leder till att hon plötsligt står öga mot öga med sitt livs kärlek skakas hennes trygga tillvaro om rejält. Hon, som trodde att allt gick enligt plan och skulle fortsätta att göra det för alltid, inser att det inte spelar någon roll hur gammal man är, livet kan alltid förändras och ta nya, oväntade vändningar.

2002 läste jag En oväntad semester som detta alltså är en fortsättning på. Det vore kanske lämpligt att läsa den 20 år senare.

---

Bokälskare av Emily Henry
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2022-07-21
Förlag: Lavender Lit

Från Bokus
Hela Nora Stephens liv består av böcker. Som litterär agent i New York gör hon allt för sina författare, men också för sin älskade lillasyster Libby. Så när Libby ber Nora följa med till den idylliska småstaden Sunshine Falls i North Carolina ställer hon upp, om än motvilligt. Planen är att de ska ha en avkopplande systersemester tillsammans, samtidigt som Libby i hemlighet hoppas att Nora ska bli hjälte i sitt eget liv och inte bara i andras. Men i stället för picknickar i mysiga gläntor och heta möten med någon sexig skogshuggare eller snygg landsortsläkare, springer Nora ideligen på Charlie Lastra, en butter förläggare som också kommer från New York. Det skulle kanske ha kunnat bli gulligt och romantiskt, om det inte vore för det faktum att Nora och Charlie redan har träffats massor av gånger hemma i stan, och det har aldrig varit det minsta gulligt ...

En bok med den titeln... det förstår ju alla att man måste läsa den.

---

Överlevarna av Jane Harper
Genre: Kriminalroman
Serie: -
Antal sidor: 350
Utgivningsdatum: 2022-07-06
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Ett misstag förändrade Kieran Elliots liv för alltid och skuldkänslorna som fortfarande förföljer honom blossar upp när han besöker den lilla kuststad som en gång var hans hem tillsammans med sin fru och deras lilla dotter. Kierans föräldrar kämpar för att få saker att gå ihop i ett samhälle som är beroende av havet, både på gott och ont, och över dem hänger skuggan av den frånvarande brodern Finn.

När en kropp upptäcks på stranden hotar väl bevarade hemligheter att dyka upp i den mordutredningen som följer. Ett sjunket vrak, en försvunnen flicka och frågor som aldrig fått något svar.

Jag hade nog velat läsa denna oavsett, men just den här har faktiskt Mattias Edvardsson översatt.

---

Hennes rykte av Sarah Vaughan
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 380
Utgivningsdatum: 2022-07-08
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Emma Webster brinner för politiken. Men ju tydligare hon profilerar sig som parlamentsledamot, desto mer hat och hot tvingas hon utstå. När Emma drar igång en kampanj för att skydda offer för hämndporr på nätet riktas mediernas strålkastarljus mot hennes eget privatliv. Kort därefter händer det ofattbara: en man hittas död i Emmas övernattningslägenhet i London. Plötsligt finner sig Emma anklagad för mord.

Jag har ju liksom hört talas om Sarah Vaughan... den här låter spännande. Och aktuell.

---

Djävulen och det mörka vattnet av Stuart Turton
Genre: Kriminalroman
Serie: -
Antal sidor: 496
Utgivningsdatum: 2022-07-01
Förlag: Modernista

Från Bokus
Året är 1634 och Samuel Pipps, världens främste detektiv, forslas ombord på ostindiefararen Saardam. Fartyget ska föra honom till Amsterdam där han ska avrättas för ett brott han kanske - eller kanske inte - begått. I sällskap har han sin lojala livvakt, Arent Hayes, som är fast besluten att bevisa sin väns oskuld. Bland de andra passagerarna finns Sara Wessel, en adelskvinna med en hemlighet.

Men fartyget har knappt hunnit komma ut på öppet hav förrän resan börjar förgiftas av djävulskap. En märklig symbol dyker upp på seglet. En död spetälsk tycks röra sig över däcken. Boskap dör i natten. Och dessutom hör passagerarna en fasansfull röst viska till dem i mörkret. En röst som utlovar tre oheliga mirakel, följda av en massaker. Onda krafter rör sig över fartygets däck och sakta men säkert får de resenärerna att vända sig mot varandra.

Med Pipps fängslad är det bara Arent och Sara som kan lösa mysteriet. En gåta som är kopplad till mörka hemligheter i passagerarnas förflutna - och som nu hotar att sänka fartyget och döda alla ombord.

Åh! Jag tyckte så mycket om hans förra bok!

Tisdagstrion: Tid i titeln

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Tid i titeln (ordet tid i olika varianter, klockor, tidsangivelser osv.)

Jaha, jo, det har jag ju några böcker med klockslag i titeln. Jag väljer att göra en triss i Agatha Chrstie, med tre olika huvudpersoner.

1. Klockan K är en bok där överkommissarie Battle medverkar.

2. Mord klockan fem? är en Poirot-deckare.

3. 4:50 från Paddington är ju en klassiker med Miss Marple.

Film: Interceptor (2022)

Titel: Interceptor
Originaltitel: Interceptor
Genre: Action
Regissör: Matthew Reilly
Manus: Matthew Reilly, Stuart Beattie
Skådespelare: Elsa Pataky, Luke Bracey, Aaron Glenane, Mayen Mehta, Zoe Carides
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: Australien | USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på Netflix 3 juni 2022





Handling
Terrorister stjäl 16 ryska kärnvapenmissiler, som de tänker skjuta mot 16 amerikanska städer. Det enda som står i deras väg är två interceptorstationer, vars enda uppgift är att skjuta ner fientliga missiler. Den ena stationen är redan satt ur spel. På den andra, mitt ute i Stilla havet, finns Kapten JJ Collins.

Min kommentar
Jag hade egentligen redan bestämt vilken film vi skulle se den här fredagen, men när jag startade Netflix så visade det sig att en annan intressant film hade haft premiär samma dag. En film som jag måste ha missat i nyhetsbreven. De här snabba och oplanerade bytena brukar inte gå så bra, men ibland så kan man kanske hitta ett guldkorn så vi bytte. Det blev alltså Interceptor som vi tittade på i stället.

Själva grundhistorien är väl inte direkt purfärsk, men den har helt klart nya inslag. Ganska mycket oväntade saker händer dessutom på vägen till det enda möjliga och förutsägbara slutet. Det mest minnesvärda är nog faktiskt att Chris Hemsworth, självaste producenten, dyker upp i egen hög person.

Dialogen är i det närmaste pinsam och vissa scener är så osannolika att jag häpnar. Slagsmålsscenerna ser helt fejk ut och chefen för de onda är bara fjantig. Varför i hela friden skulle han berätta allt? Motivet till dådet känns som hittepå. Förutom pengadelen då. Man har också försökt klämma in lite samhällskritik, den känns desperat, krystad och malplacerad.

Skådespeleriet är under medel, skulle jag nog säga, men med det manuset kan man egentligen inte begära mer. Elsa Pataky, bad-ass hjältinnan, är för övrigt gift med Chris Hemsworth, producenten. Jag utgår från att hon kan agera, hon har i alla fall gjort massvis av filmer. Som jag inte har sett. Hon är i alla fall klart bäst i den här filmen. Vilket kanske inte säger så mycket.

Interceptor kunde ha varit en riktigt bra och spännande film, för det finns en viss spänning och så även underhållsfaktor, men utförandet brister. Rejält. Och trots att manusförfattarna är från Australien så blir det olidligt amerikanskt mot slutet.



På Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 689 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 1 374 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Döden för oss samman

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ja, då är midsommar avklarad och för att citera vad min pappa alltid sa vid midsommar, vartenda år: Nu vänder det igen. Jag tror att han gillade att se hur många nästan blev helt desperata 😁 För de flesta människor så har ju sommaren bara precis börjat. Jag fortsätter att räkna ner till semestern och nu är det bara två veckor kvar. Det är ju egentligen ingenting.

Läsningen har gått undan i juni och jag har fått plocka in lite oplanerade böcker och egentligen så är det ju precis det som är meningen med min planering. Jag såg ett par, i det närmaste, lyrisk recensioner av Döden för oss samman av Håkan Mattsson för någon vecka sedan och då bestämde jag att det minsann fick bli den jag skulle läsa. Jag har nästan kommit till slutet, men smakebiten är från betydligt tidigare. Jag tycker det är så "kul" att pandemin är där i bakgrunden och så här var det ju många som trodde att det skulle bli.

Min smakebit är från sida 75:

    Antonio log sorgset mot henne. "Sarina kommer också att få gå. Men det här är ju bara tillfälligt. Om nån månad är den här jäkla smittan förbi och då återgår allt till det normala. Jag lovar att ni har era jobb här igen innan påsk."
    De kramades hastigt och Antonio lovade att höra av sig så snart som möjligt. Hannah lämnade Café Bullen med en kall förtvivlan växande i bröstet. Vad skulle hon göra nu?
    På pendeln halvvägs till Trångsund ringde mobilen. Hon tittade uppgivet på displayen, såg att det var Sarina och tryckte på grön lur.
    "Ja hej, du har kommit till arbetslösa Hannah. Vad kan jag stå till tjänst med?" Hon hörde hur bitter hennes egen röst lät.
    "Sho bre, det är Sarina. Vad händish?" Sarina lät hurtig som vanligt. Hade hon inte hunnit prata med Antonio än?

Läsplanering juli 2022

Snart är det juli och det betyder första delen av årets semester. Då har jag tänkt mig norrut, vilket jag hoppas ska speglas av det jag läser. Till viss del. Jag vet inte riktigt hur mycket eller lite lästid jag kommer att få så jag väljer bara ut fyra böcker, men har flera i reserv.

• Förbundsbryterskan av Anders Björkelid. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt av Katarina Bivald. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Fruset guld av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind.
• Slöa hästar av Mick Herron. Boktolva. Hyllvärmare.

Nytt i hyllan

Jo, men, det händer ju att det ramlar in enstaka böcker även här.

Dubbelexponering av Sebastian Avindell dök upp som en oväntad överraskning. Jag kan helt ärligt säga att jag inte alls kände till den här boken innan den ramlade ner här. Det här ska tydligen bli en serie om Östgötamord. Just denna utspelar sig i Linköping. Bra att veta om jag får lurat iväg sambon på en hotellweekend där. Tack till Modernista!

Hett i hyllan #358

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en av de olästa böckerna från när jag fyllde år i maj 2018.

Ett tag var det som att Dean Koontz böcker hade slutat översättas så när Tystnaden plötsligt dök upp så ville jag omedelbart ha den.

Det här känns som en lite annorlunda genre för skräck(nästan)mästaren Koontz, i alla fall vid första titten. När man läser vidare i beskrivningen så verkar det inte vara så enkelt som en ordinär agent-roman. En serie är det också och det har faktiskt kommit ytterligare två delar, som har översatts då. I original så är serien uppe i fem delar. Med tanke på att de senaste delarna kom 2018-2019 så ser det väl inte jätteljust ut för en översättning. Man kan ju alltid hoppas.

Så här står det på baksidan:

Jag måste verkligen dö nu, är de sista skälvande orden från en man som har allt men ändå tar sitt liv. I eftersvallet av hans handling står hans änka, FBI-agenten Jane Hawk. Hon är fast besluten att göra det som all sorg och ilska inom henne kräver: att finna sanningen.

Ett oroväckande mönster träder fram. Hawks make verkar inte vara ensam. Många framgångsrika människor, till synes lyckliga och rofyllda, har den senaste tiden begått självmord. Någon verkar försöka skydda en hemlighet så viktig eller hemsk att ett människoliv inte är värt någonting i jämförelse.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Eldbärare av Anders Björkelid

Författare: Anders Björkelid
Titel: Eldbärare
Genre: Fantasy
Antal sidor: 379
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berättelsen om Blodet 2
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juni 2022




Första meningen: - Den är fortfarande kvar!

Baksidetext
Tvillingarna Sunia och Wulf har tillbringat ett år i domarringen och lärt sig mycket om sitt arv. Under tiden har hotet från Kylan trappats upp och hirdjägarna tror att ett krig är oundvikligt. Deras ledare Fauho sänder Sunia och Wulf till en stad långt hemifrån. Där ska de försöka tända en av Imperiets gamla vårdkasar. Tillsammans tar de sig fram i en helt främmande värld. Dessutom måste de brottas med känslor och förväntningar som deras vuxenblivande innebär. I Wulfs fall en spirande kärlek, i Sunias en mycket motvillig invigning som kvinna av Blodet.

Min kommentar
Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet, något så ovanligt som svensk fantasy. Eller det var i alla fall ovanligt när de släpptes. De har några år på nacken. I år tog jag med serien i min Finish That Series-utmaning, så nu ska jag äntligen få veta.

Jag minns egentligen ingenting av första boken, som jag läste för tio år sedan. Några små glimtar var allt som var kvar, men glimtarna blev både fler och större medan jag läste. Man kan ju tycka att jag inte kan ha gillat första delen, eftersom det tagit så lång tid att fortsätta läsningen och då har man delvis rätt. Jag var inte helt såld, men den stora anledningen till att det dröjt så länge är att det var väldigt svårt att hitta alla delar. Eller ja, fjärde och sista delen hittade jag faktiskt för fem år sedan, men det har tagit mig ytterligare fem år att ladda för att läsa klart den.

Boken börjar i mitten, skulle man nog kunna säga, sedan hoppar man tillbaka och får allt som hänt fram till dess berättat. Jag är inget fan av det upplägget och här kan jag överhuvudtaget inte se något behov av det. Hela första kapitlet kunde ha hoppats över. Jag är osäker på om det hade hjälpt där i början, för jag tycker det är lite segt där. Om det beror på att jag hade svårt att komma in i boken eller om jag hade svårt att komma in i den för att det var segt är oklart.

Ungefär halvvägs tar det sig, ordentligt. Det blir mer spännande när de kommer till Kasan (år det förresten en slump att invånarna i Kasan har väldigt ryskklingande namn?) och än mer när de lyckas fly därifrån. Detta kan också bero på att jag då kunde ge boken min odelade uppmärksamhet. En av styrkorna genom hela berättelsen är att jag, så att säga, får upptäcka världen samtidigt och tillsammans med Wulf och Sunia. Jag får dessutom veta mer om deras bakgrund och mer kött på benen är aldrig fel.

Världsbygget här är väldigt bra, om än ibland lite för detaljerat för mig. För mycket detaljer gör så att jag får svårare att se det framför mig. Det finns en karta över Funisburg sist i boken, men den är tyvärr oanvändbar. Det går inte att se en enda siffra där. Ett av mina stora problem med fantasy, rent generellt, är det stora persongalleri som brukar finnas. Det är inget problem här, endast en handfull karaktärer dyker upp, av vilka runt hälften var med redan i förra boken. Det funkar alltså att skriva fantasy utan detta myller.

Jag upplever det som att Eldbärare är bättre än sin föregångare. Mer engagerande. Den är en aning förutsägbar, men jag tycker att det lite hör till genren. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och få veta ännu mer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 277 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Eldbärare: bookiecookiez, Fiktiviteter och Skrivprocess.

Tisdagstion: Tro, hopp och kärlek

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Tro, hopp & kärlek (en av varje)

Oväntat svårt blev det här, egentligen mest beroende på min oförmåga att bestämma mig för hur jag skulle välja.

1. Det vackra mysteriet av Louise Penny får bli min tro, eftersom den utspelar sig i ett kloster.

2. Mitt hopp får bli Överlevaren av Bethany Clift. Titeln själv andas ju hopp, men jag kände att det fanns väldigt mycket hopp hos den namnlösa huvudpersonen genom hela boken.

3. Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand får bli min kärlek och då är det inte bara den oväntade kärleken som huvudpersonen här råkar på utan också att boken är en enda stor kärleksförklaring till Indien.

Film: Senior year (2022)

Titel: Senior year
Originaltitel: Senior year
Genre: Komedi
Regissör: Alex Hardcastle
Manus: Andrew Knauer, Arthur Pielli, Brandon Scott Jones
Skådespelare: Rebel Wilson, Mary Holland, Sam Richardson, Zoe Chao, Justin Hartley
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 111 min
Serie: -
Såg den på Netflix 25 maj 2022





Handling
Året är 2002 och Stephanie, skolans mest populära tjej och kapten för cheerleadinglaget, gör sitt sista år på high school. En olycka under ett framträdande gör att hon faller och hamnar i koma. 20 år senare vaknar hon. Till en helt ny värld. Fast besluten att ta igen allt hon har missat, som att bli prom queen, återvänder hon till high school. Nu 37 år gammal, men mentalt fortfarande 17.

Min kommentar
Efter en ganska jobbig period och ett flertal mörka filmer kände jag att det var dags för en komedi. Något som fick mig att glömma bort verkligheten en stund. Valet föll på Senior year, en high school-film. Något jag verkligen gillade för så där en 30 år sedan (och nu också).

Jag tror att jag såg varenda high school-film när jag var yngre och ja, de var bättre då, men jag fortsätter ändå att se dem. Detta är en typisk sådan film och det är lite 80-talsskimmer över det hela. Eller 90-tal, om man så vill. Musiken och färgerna osar nostalgi.

Temat är ju egentligen ganska tramsigt, men det är både lättsamt och underhållande. En del av mig förstår den där önskan om att ta igen allt man har förlorat, men en annan (större) del av mig tycker bara det är patetiskt att försöka leva som en tonåring när man är nästan 40. Jag tror att det kan vara precis så här 40-åringar (och äldre) upplever tonåringar. Lite kul är det.

Jag trodde att jag hade sett Rebel Wilson i många filmer, det känns så, men så verkar det ändå inte vara. Hon är i alla fall bra. Visst, hon spelar över, men det hör till rollen. I alla fall i det här fallet.

Skolan, som Stephanie, vaknar upp till efter 20 år får mig plötsligt att förstå termen woke. Jag är säker på att rektorn menar väl och tanken är god, men den skulle på riktigt kunna vara hämtad ur en skräckfilm. Tänk The Stepford wives. Något annat som är lite läskigt är att mordförsöket varken nämndes eller fick några följder. Men det är ju inte den typen av film, förstås.

Det tar bara några minuter så vet man precis hur Senior year kommer att sluta, men det var precis en sådan film jag behövde. Kort sagt så gör filmen sitt jobb och den får mig faktiskt att glömma bort den verkliga världen i nästan två timmar.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 57 874 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 26 066 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Söta, röda sommardrömmar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en vecka gjord och ni är det bara tre kvar till första halvan av semestern. Nästa vecka är ju dessutom en kort en så den kanske går fort.

När jag i höstas köpte Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst (och även de tre efterföljande delarna i serien om Cilla Storm) så hade jag planen att läsa dem på rätt årstid. Nu har det då äntligen blivit dags för första delen och när jag började läsa den så upptäckte jag att den börjar på midsommarafton. Ändå ganska nära i tid, tycker jag. Och vilken bok det är! Den har allt; mord, mysterier, kärlek, humor, skärgårdsmys... ja, allt. Jag läste lite oväntat ut den igår, sent på kvällen, och har inte påbörjat någon ny bok än så smakebiten kommer från den ändå.

Min smakebit är från sida 180 i e-boken:

– Jösses, vilket väder! ropar Rosie under jackan som hon håller över huvudet.
    Regnet faller över Bullholmen, och på ett sätt är det skönt. Kanske kan lite regn skölja bort allt kaos. Svepa det med sig ner i Östersjön.
    Jag och Rosie tog ytterligare en drink efter att vi pratat med Benjamin. Sedan en kopp te. Mest väntade vi på att det skulle sluta regna, men nu är klockan tio och det är uppenbart att vädret inte kommer att bli bättre. Så vi håller våra jeansjackor över huvudena och springer ut. Det ska bli skönt att få komma hem, torka av sig och sedan bara krypa ner under loftsängens täcke. Men när vi kommer till slutet av backen som leder ner mot hamnen stannar vi upp.
    Synen som möter oss får både mig och Rosie att dra efter andan

Bok: 13 svarta sagor om ond bråd död

Författare: Helena Dahlgren / Jens Daniel Burman / Cia Sigesgård / Sofia Albertsson / Peter Erik Du Rietz / Katarina Emgård / Love Kölle / Lova Lovén / Hans Olsson / Camilla Linde / Johan Ring / Ida Tellestedt / Johannes Pinter
Titel: 13 svarta sagor om ond bråd död
Genre: Skräck
Antal sidor: 272
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2022

Baksidetext
Den här novellantologin bjuder på en rejäl dos skön retroskräck inspirerad av skräckfilmer från tiden då videokassetter och movieboxar räknades som högteknologi. Här möter du 13 kvinnor som på olika sätt tar sig an, drabbas av eller själva utövar mänsklig ondska.

Min kommentar
När jag var med och crowdfoundade antologin 1873 för några år sedan så fick jag även de tidigare böckerna. 13 svarta sagor om ond bråd död är den tredje "delen" och har ju en alldeles särskilt lockande titel. Omslaget minner också om skräckfilmens storhetstid, då när jag var ung.

Någonstans borde jag kanske ha anat att detta inte alls skulle passa mig. men det beror nog på vilka skräckfilmer man mest associerar med storhetstiden. Det verkar råda något slags konsensus om att ond bråd död måste vara splatter och jag håller inte alls med. I slutet av 70-talet såg jag min allra första skräckfilm och resten är historia, skulle man nog kunna säga. Jag älskade verkligen skräckfilmerna på 70- och 80-talet, men inte var väl allt splatter då? Eller åtminstone inte så splattrigt splatter (nej, jag såg aldrig Motorsågsmassakern, av den enkla anledningen att jag inte gillar splatter). I alla fall, de flesta novellerna här är splatter.

Samtliga noveller hamnar i spannet 2-4 i betyg och de som har fått det lägre betyget är inte dåliga, det är bara det att de inte passar mig så bra. En del av dem förstod jag nog inte ens.

Någon självklar favorit blev det inte, men fyra av novellerna fick en fyra i betyg och man skulle nog kunna säga att de har enkelheten gemensamt. Hotellet av Cia Sigesgård känns som en homage till The Shining och det gillar ju jag. Mycket läskigare än så blir det inte och ett oväntat slut är alltid uppskattat. Plumpudding av Peter Erik Du Rietz är, trots splattervarning, en annan novell som jag tyckte om. Miljön där är ju också speciell, isolerade platser är liksom läskiga i sig. Hallonfingrar av Lova Lovén är nog egentligen ganska förutsägbar, men tonen tilltalar mig. Och så är den ju lite äcklig också. Ett hemskt sätt att dö av Johan Ring är en fantastisk liten hämndberättelse. Den är kanske inte så skräckig, men den är hemsk.

Jag måste bara också nämna Sju sorters kakor av Camilla Linde och Rewind Tours av Johannes Pinter, som båda har teman som jag gillar. Den förra handlar om vad som skulle kunna hända om det kommer en sådan där läskig typ som vill omvandla hyresrätter till bostadsrätter. Den senare handlar om att fysiskt resa in i skräckfilmens värld och bli en del av filmen.

13 svarta sagor om ond bråd död borde tilltala alla som växte upp med skräckfilmer på 70- och 80-talet. Eller de som inte var födda då, men som ändå gillar filmerna. Nästa "del" i 13 svarta sagor är den om superskurkar. Det låter ju spännande!

På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 28 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om ond bråd död: Barrikaden, Fear not the dark och Tentakelmonster.

Fem en fredag v 24: Antingen eller

I dag tänkte jag återigen hänga på Fem en fredag som utgår från elisamatilda. Varje fredag lägger hon upp fem frågor som vi ska svara på. Det låter kul, även om jag tror att det ibland kan bli svårt.

Veckans tema är Antingen eller

Äter du hellre pinnglass eller mjukglass?
Det här är ju en svår fråga, eller jag funderar egentligen på hur jag ska tolka mjukglass. Det som heter mjukglass för mig är jag inte så glad i, däremot är jag svag för kulglass på sommaren. Så mitt svar blir kulglass 😁

Väljer du en fysisk bok eller ljudbok?
Jag klarar inte av ljudböcker, i alla fall inte om jag ska hänga med i en handling. Biografier och liknande brukar däremot funka bra, men det är ju inte så ofta jag läser det. SÅ egentligen är det enkla svaret att jag alltid väljer en fysisk bok.

Vara för kall på vintern eller för varm på sommaren?
Jag gillar inte att frysa, men fördelen med att frysa är att man kan klä på sig mer. När man är för varm så är det liksom kört. De där olidligt varma sommarnätterna... usch och fy, det går ju inte att sova då.

Bada i pool eller hänga på strand?
Egentligen inget av det, men jag badar väldigt sällan i pool så det får väl bli strand då.

Vakna till solsken eller somna till regn?
Somna till regn är ju så skönt och så döljer det även mycket av grannarnas ljud. När jag var yngre och bodde i tält så fanns det inget mysigare än regnsmattret mot tältduken. Förutsatt då att jag var helt säker på att tältet inte läckte.

Hett i hyllan #357

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag fick många böcker när jag fyllde år i maj 2018. Några av dem är fortfarande olästa.

Här är det minsann en Jo Nesbø som har blivit hyllvärmare. Macbeth har väl en del likheter med den "riktiga" Macbeth.

Den här boken var så klart självklar för mig att önska mig. Jag vill ha allt Nesbø skriver. Ett tag efter att jag hade fått den så började det dyka upp lite negativa recensioner. Till och med pålitliga människor slutade läsa innan boken var slut. Det lockar ju inte till läsning, kan man väl säga. Inte heller lockar det att boken är så tjock. Kanske inte en tegelsten, men bra nära i alla fall. Om jag väntar några år till så kanske den kan vara med i en Vi möts igen-utmaning...

Så här står det på baksidan:

Kommissarie Macbeth är stadens främsta polis. När ett tillslag mot en stor knarkleverans förvandlas till ett blodbad blir det hans uppgift att rensa upp. Macbeth tycks ha allt inom räckhåll – makt, pengar och respekt. Men han är även en före detta missbrukare, med ett trasigt förflutet. Plågad av hallucinationer och paranoia kommer han inte att kunna få det som rättmätigt är hans, om han inte dödar för det.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Terapeuten av Alex Michaelides

Författare: Alex Michaelides
Titel: Terapeuten
Genre: Thriller
Antal sidor: 320
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The maidens
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 maj 2022




Första meningen: Edward Fosca var en mördare.

Baksidetext
Edward Fosca är en mördare. Det är Mariana säker på. Men Fosca är oåtkomlig: en attraktiv, karismatisk professor i grekisk dramatik på Cambridge, omtyckt av både personal och studenter - och särskilt av medlemmarna i det hemliga sällskap av kvinnliga studenter som kallar sig Jungfrurna.

Mariana Andros är en framstående men problemtyngd gruppterapeut som blir fixerad av Jungfrurna när en medlem - en vän till Marianas systerdotter Zoe - hittas mördad i Cambridge. Mariana misstänker att något ondskefullt lurar bakom de idylliska spirorna och tornen. Och hon blir övertygad om att Edward Fosca - trots alibi - är skyldig.

Men varför skulle Fosca ha mördat en av sina studenter? Och varför återkommer han ständigt till jungfrun Persefones riter och hennes resa till Dödsriket? När ännu en kropp hittas eskalerar Marianas besatthet av fallet. Hon är fast besluten att hitta mördaren, även om det kan kosta henne allt.

Min kommentar
För snart två år sedan läste jag hans förra bok, som jag kände mig ganska ensam om att inte hylla. När Terapeuten överraskande dök upp på hallmattan så kände jag mig lite tudelad. I mångt och mycket så tycker jag ju att alla är värda en andra chans, men ibland tar det emot lite mer. När jag behövde en snabbläst bok i slutet av maj så föll då valet på den.

Min allra första reflektion blir att Alex Michaelides verkligen måste gilla terapeuter. Även den här boken handlar nämligen om en. Naturligtvis var jag ju tvungen att googla lite på honom och det visar sig att han har pluggat psykoterapi i tre år. Med facit i hand så kan jag ju tycka att man nog borde ha bättre insikt i det mänskliga sinnet då. Eller så är det ju fullt möjligt att det är bristen på det som gör att han faktiskt har bytt yrke.

Karaktärerna är inte speciellt många, men ingen av dem är egentligen speciellt bra skriven. Om man vill vara elak så är det inte någon av dem som är trovärdig. De gör och säger saker som passar in i historien, men som inte är ett dugg sannolika. Mariana själv, till exempel, hon verkar inte vara någon speciellt bra terapeut. Hon är ingen människokännare överhuvudtaget och är varken inkännande eller lyssnande. Hon gör underliga val och beter sig rent allmänt mycket märkligt. Inte alls som en välutbildad och klart tänkande människa. Självklart springer hon bort från ställen där folk rör sig, till helt öde platser, när hon tror att hon är förföljd.

För mig känns det som att författaren har kastat in "fakta" om psykologi, mytologi, grekiska och kanske något mer som jag har glömt. Det skulle kunna vara intressant, men problemet är att han kastar in det utan hänsyn till om det passar in. Tyvärr så är det sällan det gör det. Dialogen är krystad och ibland rent pinsam. Det händer att jag känner mig illa berörd. Jag undrar också lite över varför alla kvinnor (och oftast männen också) är vackra som en saga. Var är alla vardagliga kvinnor (och män)? Får de inte gå på Cambridge? Och allvarligt, hade tjejen verkligen en tom kokainflaska på rummet? Eller var det kanske en tom Coca Cola-flaska?

Det kommer ett flertal referenser till förra boken, psykologen (eller vad han nu är) i den förekommer även här. Detta är inte det enda gemensamma, upplägget här påminner väldigt mycket om Den tysta patienten. Med det menar jag att den har inte speciellt mycket substans och sedan en tvist som förändrar allt. Är det nog meningen i alla fall. Till skillnad från Mariana så lyssnar jag så ganska tidigt hade jag på känn vem. Däremot så var varför oklart för mig. Vilket det fortfarande är när boken är slut.

Historien i Terapeuten känns så oerhört konstruerad och alldeles för ospännande för att vara en thriller. Motivet kan vara det dummaste och mest inaktuella som jag någonsin har råkat på. Nej, boken är inte helt utan underhållningsvärde och många har faktiskt gillat den. Mig passar den inte så bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 162 548 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Terapeuten: DAST Magazine, Snowglitter och Bokprataren.

Tisdagstrion: Husdjur

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Husdjur

Jag väljer att satsa på katter och då av den sorten som finns med i handlingen, i två fall på ett väldigt trevligt sätt.

1. Granne med döden av Alex Marwood är en groteskt äcklig (och fin och rolig också) historia, men katten är bara ljuvlig.

2. I Bödelns sång av James Oswald finns mrs McCutcheons katt. Den är min favoritkaraktär och bitarna där den är med är i särklass bäst i boken.

3. Jag fick lite problem med att få med en King (egentligen inte, men den bok som har en katt var med i tisdagstrion för inte så länge sedan). Sedan hittade jag novellen Katten från helvetet i novellsamlingen Strax efter solnedgången. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg den, men den verkar ju ha med en katt...

TV-serie: Folk med ångest (2021)

Titel: Folk med ångest
Originaltitel: Folk med ångest
Genre: Drama
Skapad av: Felix Herngren, Fredrik Backman (bok)
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Dan Ekborg, Marika Lagercrantz, Per Andersson, Leif Andrée, Sascha Zacharias
Premiär: 2021-12-29
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix juni 2022





Handling
Komediserie om ett gisslandrama under en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en höggravid kvinna, en självmordsbenägen mångmiljonär och en kanin. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den…tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör får vi efteråt höra allas version av vad som egentligen hände.

Min kommentar
När jag såg att Folk med ångest skulle bli TV-serie så flyttade jag omedelbart fram boken i den prioriterade hyllan (nej, jag hade inte läst den). Det tog mig ett bra tag ändå att läsa, vilket jag gjorde i mars i år. När vi efter en fullständigt fullspäckad dag under vår Göteborgssemester hade däckat och behövde något att titta på så plockades äntligen serien fram.

Trots att det bara är knappt tre månader sedan jag läste boken så hade jag, min vana trogen, ändå lyckats glömma en del. I alla fall ett tag. Väldigt mycket kom tillbaka efter ett par avsnitt. Det måste ha varit mycket svårt att göra en vettig filmatisering av den här historien, men jag tycker att de har lyckats riktigt bra.

Nackdelen med det här formatet är alla tankar som går förlorade och de är väldigt många. Alldeles speciellt så saknas Fredrik Backmans egen filosofiska funderingar, de som fungerar som en motvikt till det buskisaktiga. Tyvärr gör det att det här blir lite mer buskis än boken, men egentligen så är det här en vacker historia. Om att våga öppna sig för främlingar och att man då kan hitta både tröst och stöd.

Man kan nog säga att en stor del av svenska skådespelareliten är med här. Dan Ekborg är, som vanligt, fantastisk i sin roll som pappa polis och han behöver inte spela över ett enda dugg för att få fram det han vill. Till skillnad från Alfred Svensson, som spelar hans son som även han är polis. Han spelar över en hel del. Per Andersson, som kaninen, är förvånansvärt lågmäld och inte alls så hysterisk som man är van vid.

Folk med ångest som TV-serie är inte lika mörk, inte lika galen, inte lika rolig som boken, men den är precis lika hoppfull. Den är minst lika bra i alla fall och faktiskt förmodligen bättre om man har läst boken. Om jag inte hade gjort det så skulle det nog vara en del som jag inte förstod. Nu kunde jag själv fylla i luckorna. Kanske är det vad man helt kallt har räknat med.



På TV Time har serien 8,1 i genomsnitt.
På IMDb har serien 6,8 i genomsnitt (beräknat på 3 839 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Unhinged (2020)

Titel: Unhinged
Originaltitel: Unhinged
Genre: Thriller
Regissör: Derrick Borte
Manus: Carl Ellsworth
Skådespelare: Russell Crowe, Caren Pistorius, Gabriel Bateman, Jimmi Simpson, Anne Leighton
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Storbritannien | USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Netflix 21 maj 2022





Handling
En stressad mamma råkar tuta på fel bil vid ett rödljus under rusningstid. Ett ödesdigert misstag som gör henne själv och alla hon älskar till måltavlor för en man som tröttnat på allt och bestämt sig för att lära världen en sista läxa.

Min kommentar
Den andra filmen som sambon fick att välja mellan för ett tag sedan var Unhinged. Även den en film som legat på listan länge. Eller i alla fall på vill-se-listan, för det var inte så längesedan den dök upp på Netflix. Tror jag. Egentligen var jag osäker på om jag ville se den, trots att jag flera gånger varit nära att köpa den, men det är ju det här med Russell Crowe...

Detta är en otroligt rå och brutal film. På gränsen till utstuderat och ibland över, men oftast så fick man åtminstone inte se själva våldet i detalj. Vilket förmodligen är tur. Titeln är på riktigt passande; rubbad, galen. För det är han. Det finns inte ett enda försonande drag i den här karaktären. Inte ens ett mänskligt.

När vi började titta så var det svårt att inte lägga märke till hur mycket vikt Russell Crowe lagt på sig. Naturligtvis undrade ju i alla fall jag om det var pandevikt eller om han har gjort det för rollen. Det visade sig vara det senare. Det är helt otroligt att man gör det för en roll och kan ju inte vara nyttigt. Det finns ju kroppsdräkter de kan använda, men varför göra det enkelt. Han är i alla fall övertygande som fullblodspsykopat. Lillgrabben Kyle, som spelas av Gabriel Bateman, är också bra. Caren Pistorius har jag svårt att bedöma av mer än ett skäl, men även hon gör det nog bra.

Förhoppningsvis är den här filmen överdriven, men kanske är det inte så långt bort. Allt verkar ju eskalera. Det enda som gjorde att jag klarade att se detta, utan att gå sönder av upprördhet, var att Rachel är extremt osympatisk hon också. Hon har definitivt gjort sig förtjänt av en näsbränna. Dock inte alls på den här nivån. Det är svårt att gilla henne och det känns ändå som att det är meningen att man ska heja på henne. Ibland väljer hon att göra saker som bara är korkade. Eller kanske mer väljer att inte göra.

Det är tur att Unhinged inte är längre för 90 minuter av sådant här våld är nog max vad jag klarar. Så här i efterhand så är jag, om inte annat, glad för att jag inte köpte den.



På Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 52 528 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 65 037 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Lust att döda

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det blev en väldigt kort vecka för mig, bara torsdag och fredag var jobbdagar. Ganska lagom egentligen. Nu är det bara fyra veckor kvar till den första semesterperioden. Det ska jag väl klara.

Jag har börjat läsa Lust att döda av Anki Edvinsson, en deckardebut som utspelar sig i Umeå. Där har jag aldrig varit, men det är mycket trevligt med böcker som har en annan miljö än den "vanliga". Detta är tydligen också första delen i serien om Charlotte von Klint och Per Berg, de två poliserna som är huvudpersoner. Vad jag kan se så har det bara kommit ytterligare en del.

Min smakebit är från sida 158:

Umeå var uppdelat i tiden före dådet, och tiden efter. Tiden efter var ung, bara två veckor gammal. Ett spädbarn. Men Mariam kände sig gammal, som om hon åldrats flera år under den korta tiden. Hon satt på en bänk längs med väggen i det luftiga rummet. Utanför speglade sig Umeälven i solen. Den skapade ett dansande skimmer i rummet. Stora panoramafönster släppte in ljus längs med väggen. Mitt i rummet stod en båge. Tolv metallstänger reste sig från det vita trägolvet och möttes två meter upp. Som ett indiantält utan tält.

Bok: Olympia av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Olympia
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 392
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Herkules 7
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 maj 2022




Första meningen: Döda ett barn.

Baksidetext
Två barn avrättas. En organisation som liknar en terrorsekt tar på sig det fruktansvärda dådet. Men vilka är de, och vad vill de? På Särskilda enheten är Zack Herry och hans kollegor satta i högsta beredskap. Zack, som nu har fått en son tillsammans med Hebe, oroar sig för att något ska hända dem. Olympia har förbjudit honom att träffa dem, och han slits mellan sin kärlek och rädslan för vad hans maktfullkomliga mor är kapabel att göra. Så sker en explosion på Grand Hôtel och Zack dras in i en grym härva som blir djupt personlig. I ett samhälle som post covid blivit alltmer ojämlikt, där vissa människor kämpar för sin överlevnad och andra vältrar sig i rikedom, kan vad som helst hända.

Min kommentar
När jag upptäckte att åttonde delen släpptes nu i maj så insåg jag till min stora förvåning (och bestörtning) att jag ännu inte hade läst sjunde delen, Olympia. Eftersom jag låg bra till i maj-läsningen så letade jag snabbt upp boken och ställde den sist i maj-kön och räknade med att den skulle hinnas med utan att jag ändrade i någon planering.

De tidigare böckerna i serien har Mons Kallentoft skrivit tillsammans med någon annan författare. Denna är den första han har skrivit själv. Det märks. Enligt mig så blir det mycket mer flum, vilket jag tycker är synd, och det blir mycket mer upprepningar. Helt enkelt mer av allt Kallentoftskt. Det har tidigare varit stor skillnad på böckerna i den här serien och de i serien om Malin Fors, men den skillnaden har nu jämnats ut.

Jag är så sanslöst less på hela den här Zack-Hebe-grejen. Antingen så är det här bara helt sjukt eller så den fullständigt onödig. Nu när jag tänker efter så gäller det senare oavsett. Och den här Olympia... vad ska man överhuvudtaget säga om henne? Vad kan man säga om henne? Och Ester, stackars Ester. Varför behandla henne så illa? Jag hade velat ha mer av Zacks kollegor, här känns de bara som bakgrundsfigurer och jag tycker de förtjänar mer. Jag vill ha mer samarbete och jobbrelationer.

Tempot är, som vanligt, högt, men här finns betydligt fler andningshål än i de tidigare böckerna. När Zack funderar på sin situation så sänks farten avsevärt. Och det gör han ganska ofta. Historien är rå och brutal, även det precis som vanligt. Personligen så tycker jag att boken nog hade mått bra av en medförfattare. Allt blir nu så väldigt störst/bäst/värst och jag kan tycka att det behöver tonas ner något.

Enligt mig så innehåller den här historien en rejäl miss. Som faktiskt får hela bygget att rasa. Jag kan inte förstå hur de tänkte att det här skulle fungera. Det borde inte ha fungerat. Om man blir dödad trots att man gör som de här människorna säger så finns det ju ingen anledning att göra det. Jag hade ju hellre chansat på att komma undan då. Konstigt nog gör ingen den här reflektionen. Högst besynnerligt. Och hur i hela friden visste mördaren att barnen skulle vara på lekplatsen och inte i förskolan? De gick ju bara dit ibland.

I övrigt så är detta ganska förutsägbart. Det tog inte speciellt lång tid innan jag gissade vem som låg bakom. Men det gör faktiskt inte så mycket. Det är liksom resan som är grejen, inte målet. Rent allmänt så saknas det något i berättandet. Alternativt så är det för mycket av något.

Olympia innehåller alla ingredienser som kan tänkas behövas för att kunna behålla referensen till den grekiska mytologin. Trots att den faktiskt verkar vara borttagen. Jag kan inte låta bli att fundera över varför serien nu har bytt namn till Zackserien, i stället för Herkulesserien. Är det en ny serie? Beror det på förlagsbytet? Är det därför Kallentoft plötsligt skriver själv? Nåväl, för mig är det här samma serie och precis som vanligt så rekommenderar jag alla att läsa böckerna i rätt ordning.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 154 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Olympia: DAST Magazine, Tofflan och Cinnamon Books.

Fem en fredag v 23: Bäst

I dag tänkte jag återigen hänga på Fem en fredag som utgår från elisamatilda. Varje fredag lägger hon upp fem frågor som vi ska svara på. Det låter kul, även om jag tror att det ibland kan bli svårt.

Veckans tema är Bäst

Vilken har varit din bästa semester?
Det här är faktiskt en omöjlig fråga att svara på. Men jag gör det lätt för mig och väljer den som var längst, både i tid och resväg; min nästan-jorden-runt-resa. Stoppen vi gjorde var Hawaii, Fiji och Nya Zeeland. Det grämer mig fortfarande att vi inte hann med Australien också, men man hinner liksom inte hur mycket som helst på sju veckor.

Vilken tycker du är den bästa månaden?
Det är lätt maj, månaden då livet vaknar igen. Bokarna får löv, rapsen blommar, jag fyller år 😁

Vad är nummer 1 i ditt liv?
Jag gillar egentligen inte alls den här sortens frågor, där en endaste sak ska plockas ut, men jag får väl välja ostbågar då. Om man bortser från nära och kära som jag helst inte vill gradera.

När tävlade du senast, och i vad?
Jösses. Det var nog så längesedan att jag har glömt det. Det var säkert i skolan, någon idrottstävling eller liknande, så jag skulle säga att det är preskriberat.

Vad är det bästa med livet just nu?
Livet är inte på topp just nu, kan man nog säga, men det är bara fyra veckor kvar till lite semester. Det får nog betraktas som det bästa just nu.

Hett i hyllan #356

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då har vi kommit till min födelsedag i maj 2018.

Historieläraren av Matt Haig var ett måste att önska sig.

Redan 2016 läste jag en bok av Matt Haig som jag verkligen tyckte väldigt mycket om. Jag bestämde mig för att jag ville läsa mer av honom, men än så länge har det inte blivit så. Dock är det väldigt mycket lättare och snabbare att önska sig böcker och den här var självklar på min önskelista. Jag har hört mycket bra om den, liksom allt annat han har skrivit. Underligt nog så har jag inte önskat mig fler... hmmm, det får jag nog göra något åt.

Så här står det på baksidan:

Tom Hazard bär på en hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv. Tom är kvasi-odödlig. På 13, 14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjuda, är att bli kär. Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att komma ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Den andra kvinnan av Greer Hendricks och Sarah Pekkanen

Författare: Greer Hendricks & Sarah Pekkanen
Titel: Den andra kvinnan
Genre: Thriller
Antal sidor: 377
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wife between us
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 maj 2022




Första meningen: Hon går trottoaren fram med raska steg, håret flaxande mot axlarna, rosenröda kinder och en gymbag över armen.

Baksidetext
Hon är inte den du tror. Vanessa Thompson har blivit lämnad för en yngre kvinna av sin exmake Richard. Han är nu förlovad med Nellie, och Vanessa är svartsjuk och besatt av sin ersättare. Och av tanken på att till varje pris stoppa deras giftermål. I alla fall är det så det verkar. Den andra kvinnan är en isande thriller som skildrar de komplexa hemligheterna i vad som på ytan varit ett avundsvärt äktenskap och hur farligt det kan vara att ignorera sanningen i kärlekens namn.

Min kommentar
Den andra kvinnan dök upp som en överraskning för ganska många år sedan nu. Jag vet egentligen inte varför den har blivit stående. Beskrivningen låter väl ganska spännande, även om det kanske låter som något man har läst förut. Det enda jag kan skylla på är det där vanliga... så många böcker... Nu blev det i alla fall dags, efter att jag helt enkelt tog med den i min Boktolva.

När jag skulle sätta ihop det här inlägget så upptäckte jag att de allra flesta gillade första halvan mest och att de sedan tyckte att det blev tråkigt. För mig var det helt tvärtom. I de negativa recensioner jag hittade så verkar det ibland som att de har missat själva Grejen (och ja, med stort G).

Starten blev, som sagt, inte speciellt bra. Tillbakablickar blandas in hej vilt och det är svårt att hålla reda på om det hände då eller nu. Till råga på allt elände så byter huvudpersonen Nellie namn till Nelly och tillbaka igen redan efter fyra sidor. Några sidor längre in så är det dags igen, men då byter hon till Nelli. Så otroligt slarvigt och störande. Och helt ärligt så förstår jag inte... de här två är förlovade (och fullvuxna, ska jag tillägga) och ska snart gifta sig, men de bor inte ihop. Är det vanligt i USA? Det är så segt, hoppigt och rörigt. Jag ville knappt läsa eftersom det tog emot och orkade bara något tiotal sidor innan jag var fullständigt uttråkad.

Ungefär halvvägs så händer något omvälvande, boken tar fart och det blir helt tvärtom. Som att vända en hand. Plötsligt kan jag knappt lägga ifrån mig boken. Det hade helt klart kunnat bli en riktigt bra film, men kanske svårare att åstadkomma visuellt. Dock tampas jag med min vanliga känsla av att allt inte går ihop. Det gör det nog förmodligen för när jag tänker tillbaka så verkar allt stämma.

I första halvan så berättas vartannat kapitel i presens och i jag-form, vartannat är i imperfekt (eller preteritum) och i tredje person. Det spär på känslan att det är något lurt som pågår. Vid ett flertal tillfällen antyds att stora saker har hänt i det förflutna. Det tar en evighet innan vi får veta vad. Då har jag hunnit ledsna många gånger redan.

Detta är ju en psykologisk thriller, kan man nog säga, med den sedvanliga opålitliga berättaren. Grundhistorien är gammal och välkänd, nästan lite uttjatad. Sättet som den berättas på är lite annorlunda, men det blir lite för sensationalistiskt. Det blir helt enkelt för många händelser, som var för sig är helt okej, men tillsammans blir det en aning för mycket.

En liten reflektion och något jag inte alls kan förstå är alla dessa kaxiga kvinnor som självsäkert deklarerar att detta inte skulle kunna hända, i alla fall inte dem. De verkar tycka att om man är så lättlurad och naiv så får man skylla sig själv litegrann. Visst, hela jag vred mig av olust så fort den perfekte Richard var i närheten, men jag hade ju öppna ögon. Dessutom förväntade jag mig att han inte skulle vara så perfekt som han verkade. Nåväl, jag önskar inte någon att råka ut för det här.

Jag skulle nog säga att Den andra kvinnan gör den snyggaste upphämtning jag varit med om när det gäller böcker. För mig var det här en bekräftelse på att jag gör rätt som inte ger upp om en bok är för tråkig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 292 902 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den andra kvinnan: Snowglitter, LitteraturMagazinet och Enligt Jenny.