"Bödelns sång" av James Oswald

Författare: James Oswald
Titel: Bödelns sång
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 420
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The hangman's song
Översättare: Gunilla Roos
Serie: Kommissarie McLean 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 september 2016




Första meningen: "Det viktiga är att få till fallhöjden rätt."

Baksidetext
En ung man hittas hängd i sitt hem i Edinburgh. Det ser ut som ett simpelt, sorgligt självmord, men kriminalkommissarie Tony McLean blir förbryllad av det egendomliga självmordsbrevet. En andra hängd man och ytterligare ett underligt meddelande pekar mot ett olycksbådande mönster.

McLean är mitt uppe i en utredning om prostitution och trafficking, och kämpar samtidigt med att försöka koppla ihop de två självmorden. Upptäckten av ett tredje självmord övertygar honom om att det ligger ont uppsåt bakom. När han gräver djupare finner McLean svar som kommer honom närmare inpå livet än han kunnat föreställa sig. Något skräckinjagande stryker omkring på stadens gator och jakten på det riskerar att förgöra allt som McLean håller kärt.

Min kommentar
James Oswald höll ju på att bli en favorit med sin första bok, Flickoffret, trots att jag hade lite svårt för det övernaturliga inslaget i en deckare. Framför allt humorn tilltalade mig. Andra boken, Själarnas bok, blev lite av en besvikelse, men med den här tredje delen så tycker jag nog att Oswald är tillbaka igen. Nästan i klass med första delen.

Jag har ju varit i Edinburgh, vilket i och för sig var några år sedan, men jag kan inte påstå att jag alls känner igen mig. Vare sig i vädret eller stämningen, som båda är väldigt dystra och mörka i boken. Några gatunamn känner jag igen, men i stort sett så skulle jag kunna befinna mig nästan var som helst i världen. Jag får ingen Skottland-känsla överhuvudtaget. Vad den nu skulle kunna vara för något.

Helt ärligt börjar jag bli lite trött på Tony McLean och hans gnäll på överordnade, underordnade, snart sagt allt och alla som inte är som han. Om man vantrivs så på jobbet så tycker jag att man antingen får göra något åt sin situation eller helt enkelt tiga och hålla ut. Det förekommer också en hel del fullständigt ovidkommande scener med Tony och jag funderar på om de är där för att vi ska tycka synd om honom. I så fall funkar det inte. Annars är han faktiskt en ganska sympatisk kille och en polis med hög moral. Och bara en liten gnutta dubbelmoral.

En annan karaktär som jag är hjärtligt trött på är Duguid. Det var kul i första boken, hans inkompetens är ju helt osannolik, men nu börjar det bara bli smått löjligt att han ska få fortsätta förpesta tillvaron. Å andra sidan är ju inkompetens något vi här i Sverige också borde känna till när det handlar om höga polischefer. Så, OK, det är trovärdigt.

Min favoritkaraktär, Stuart MacBride, som fick väldigt mycket utrymme i första delen, syns knappt till. Är han helt avpolletterad? I stället är det Kirsty Ritchie som får hänga med Tony på uppdrag. I övrigt ligger fokus på Tony och Emma. Favoriten i den här boken blir nog faktiskt mrs McCutcheons katt, som den kallas. Bitarna med katten är de i särklass bästa i hela boken.

Fallet från förra boken fortsätter, på sätt och vis och eftersom jag har läst båda de tidigare böckerna så tycker jag att tillbakablickar och förklaringar ligger på en lagom nivå. Men det här oskicket att kalla delar i en serie för fristående blir jag smått irriterad på. Nej, den här boken är definitivt inte fristående. Jag skulle tro att man knappt förstår något alls om man inte läst de första böckerna.

Boken börjar med ett kapitel som måste vara mördarens funderingar. Insprängt i resten av boken kommer sedan kapitel med mordoffer, som är en handfull. När jag kom till sida 121 gjorde jag en anteckning om vem jag trodde var mördaren. Jag hade rätt. För min del var det ganska solklart och förutsägbart, men det förtog ingenting av spänningen. Här är, som vanligt, en hel hög olika sorters chefer som inget gör och det börjar kännas som ett tema i alla brittiska deckare jag läser nu. Det börjar bli lite tjatigt och enahanda.

Jag var nog mer beredd på typ av bok och berättarstil den här gången för jag uppskattar den trots allt gnäll här ovanför. Den övernaturliga biten stör mig inte alls, jag köper den nu eftersom det är så de här böckerna tydligen är. Det kan till och med hända att jag faktiskt uppskattar den biten. Berättandet är ganska långsamt, men inte på något sätt tråkigt. Jag tycker det är spännande. Humorn från första boken saknar jag fortfarande och jag börjar tro att den helt hängde ihop med Stuart MacBride, som jag ju också saknar. Några glimtar av brittisk humor får man dock.

En del lösa trådar lämnas hängande i slutet och kanske kan man hoppas på att de knyts ihop i nästa bok.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet var 3,61 (beräknat på 13 betyg).
På Goodreads hade den 4,06 i genomsnitt (beräknat på 1 050 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bödelns sång: Johannas deckarhörna, Annikas litteratur- och kulturblogg och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.