"Ett kallt fall" av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Ett kallt fall
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 364
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Extraordinary people
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Enzo Macleod 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 november 2019




Första meningen: Han står på kullerstenstorget och andningen slår tillbaka mot honom från de pelarförsedda väggarna.

Baksidetext
Paris. Ett urgammalt mysterium. Det är midnatt, en man söker desperat efter fristad och flyr in i en kyrka. Nästa dag blir hans plötsliga försvinnande en riksnyhet i hela Frankrike.

Vad hände egentligen med Jaques Gaillard? Den briljanta läraren som undervisade några av landets mest begåvade elever på École Nationale d'Administration försvann för tio år sedan. Enzo Macleod, skotsk rättsmedicinare, har gått med på ett vad han inte har råd att förlora: Han ska lösa sju av Frankrikes mest notoriska mord. Till sin hjälp har han modern teknologi, ett bristande tålamod och en ansenlig grad av respektlöshet i förhållande till rättssystemet.

Djupt ner under staden, i katakomberna, gräver Enzo fram ledtrådar - spår som tycks vara avsiktligt utplacerade. I takt med att han närmar sig mördaren blir det alltmer uppenbart att han själv riskerar att bli nästa offer.

Min kommentar
Peter May har väldigt snabbt blivit en favoritförfattare. Han har en osviklig förmåga att suga in mig i en berättelse. Det gör att jag läser hans böcker utan att ta reda på något innan. I efterhand har jag noterat att detta är en gammal serie, en av de första böcker han faktiskt skrev. Det förklarar ganska mycket.

Början av boken är riktigt rörig. Jag gillar ovisst, men detta var bara rörigt. Jag fick inte ihop all information i hoppandet fram och tillbaka mellan då och nu och hade ingen aning om var han var, var han bodde, hur allt hängde ihop med hans två döttrar och så vidare. Till slut förstod jag att vi befann oss i Paris. Det gjorde mig förvånad och besviken. Miljöbeskrivningarna är många och långa. Om man känner till Paris så är de säkert fantastiska. För mig blir de bara obegripliga och jobbiga att läsa i sin detaljrikedom. Jag får inga bilder alls.

Enzo själv får jag inget riktigt grepp om. Hela hans karaktärsutveckling har på något sätt skett innan den här boken börjar. Det påstås att Enzo är en humoristisk man, tyvärr är det inget personlighetsdrag som vi får bevis på. Personligen tycker jag att han verkar vara en gammal snuskgubbe och det beror nog mest på att alla kvinnor beskrivs oerhört detaljerat; ansiktsdrag, figur, kläder... så beskrivs definitivt inte männen. Jag brukar inte reagera på sådant här, men här var det så uppenbart att till och med jag märkte det. Det kändes på riktigt sexistiskt. De andra karaktärerna känns som att de är lätta att glömma. Förutom Bertrand, som blir min omedelbara favorit och jag hoppas att han är med i efterföljande böcker.

Förutsättningarna för mysteriet är intressanta och bra, men tyvärr är utförandet inte det bästa. Det här blir på något sätt en Dan Brown-wannabe, minus det höga tempot, men inklusive ung, snygg och sexig kvinnlig medhjälpare. Eller två faktiskt. Trots det ganska låga tempot så är det aldrig tråkigt (förutom de evighetslånga turistguidesavsnitten). Det är intelligent, men jag har läst det förut. Att Ett kallt fall skrevs redan 2006 märks och jag är glad att jag vet att de tendenser som finns här inte existerar i hans senare alster.

Visst, det är lite långsökt och det är lite för slumpmässiga genombrott för min smak, men det är ett sant äventyr. I mars sägs nästa del komma. Den ska jag läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat 4 701 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Ett kallt fall: Jag kan inte hitta någon.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Nytt av en gammal favorit

När jag såg att John Grisham skulle komma med en ny bok så äkte den rätt upp på julens önskelista, men Tomten kom tidigt i år.

Jag fick en mycket överraskande förfrågan, som jag naturligtvis tackade ja till. John Grisham har ju varit en favorit ända sedan Firman. Nu är Rooster Bar min och den läste jag faktiskt ut igår kväll. Tack till Senka på Albert Bonniers Förlag!

Hett i hyllan #224

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Dags för den nästsista från bokrean 2016.

Maggie Stiefvaters Dödsritten vet jag exakt varför jag köpte.

Det här är en författare som jag har varit nyfiken på i evigheter. Tack vare en annan bokbloggare (nu tittar jag på dig, Cassandra), som så många gånger förr. Hon bara älskar Stiefvaters böcker och varje gång hon skriver om någon av dem blir jag sugen på att läsa den enda jag har. Den gav hon full pott så man kan väl säga att förväntningarna är ganska höga... Jag undrar om jag inte måste lägga till Stiefvater som ett alternativ på nästa års Boktolva. Jo, det måste jag.

Så här står det på baksidan:

Varje höst går Scorpioloppet av stapeln på stranden nedanför Skarmouths vita klippor. Tusentals människor samlas för att se hästarna och havet som efteråt sköljer stranden ren från blod. Capaill uisce är bestialiska vattenhästar som är ofattbart snabba och extremt svåra att tämja. De dödsföraktande ryttarnas kamp om att ta kommandot över hästarna är våldsam ett nederlag innebär att hästen biter ihjäl ryttaren eller tar honom med sig ner i djupet. Vissa ryttare överlever. Andra gör det inte. Sean Kendrick, fyrfaldig vinnare av kapplöpningen, och Kate Puck Connolly, dess första kvinnliga deltagare, har båda mer att vinna och att förlora än någon annan ryttare någonsin haft. Men bara en kan segra.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Kommande böcker december 2019

Det brukar inte släppas så mycket nytt och spännande i december, men två är verkligen inte många. Och då borde egentligen inte ens den ena vara med här eftersom den faktiskt inte är ny.

Neuromancer-trilogin av William Gibson
Genre: Science fiction
Serie: Neuromancer 1-3
Antal sidor: 896
Utgivningsdatum: 2019-12-13
Förlag: Modernista

Från Bokus
Case var den smartaste datatjuven av alla, innan han hamnade i onåd och fick nervsystemet utslaget. Men en ny uppdragsgivare ger honom en sista chans, och han ger sig ut efter en oöverträffad artificiell intelligens.

Men åh! Jag vet att detta egentligen inte är någon ny bok, men det är en nyutgivning som heter duga. Alltså får den vara med ändå.

---

Kom i min famn av Caroline Eriksson
Genre: Kriminalroman
Serie: Simone Boman (1)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2019-12-30
Förlag: HarperCollins Nordic

Från Bokus
Hur skulle du reagera om du en dag kontaktades av en främmande tjugoårig kvinna som hävdade att hon var din hittills okända dotter? Det är vad som händer Thomas, en gift man med en fyraårig dotter, en man som sätter familjen främst och tycker det att är viktigt att vara en god människa. Men den vuxna dottern avvisar hans försök till omsorg och ställer upp egna villkor och krav. Samtalsterapeuten Simone hyrs in som organisationskonsult på företaget där Thomas arbetar och hon vinner hans förtroende men trots hennes stöd drivs Thomas obönhörligen mot katastrofens brant.

En författare som jag alltid vill läsa mer av.

Tisdagstrion: Frestelser

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Frestelser.

Jaha... frestelser. Hur ska man nu tolka det då? Det brukar inte vara speciellt många frestelser i böckerna jag läser så jag får helt enkelt välja böcker som frestar mig. Böcker som av en händelse står i min hylla och ropar lockande, men som jag ändå ignorerar. Var det förresten inte Oscar Wilde som sa: Det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. Eller något liknande? I alla fall, det här är de tre största frestelserna. Tror jag.

1. Folk med ångest av Fredrik Backman
2. Törnrosor av Stephen King & Owen King
3. Henrys hemlighet av Kristina Ohlsson

Film: Halloween (2018)

Titel: Halloween
Originaltitel: Halloween
Genre: Skräck
Regissör: David Gordon Green
Manus: Jeff Fradley, Danny McBride, David Gordon Green
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Andi Matichak, Haluk Bilginer, Will Patton
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på DVD 26 oktober 2019




Handling
Jamie Lee Curtis är tillbaka i rollen som Laurie Strode för en sista uppgörelse med Michael Myers, den maskerade man som förföljt henne ända sedan hon nätt och jämnt lyckades undkomma hans blodiga seriemord en Halloween-natt för 40 år sedan. Skräckfilmsmästaren John Carpenter har samarbetat med regissören David Gordon Green och producenten Jason Blum i denna uppföljare till Carpenters klassiska rysare från 1978.

Min kommentar
När jag var någonstans i tonåren så såg jag Alla helgons blodiga natt (som den hette på svenska då). Det var en av de första skräckfilmer jag såg (den andra, tror jag bestämt) och den skrämde mer eller mindre skiten ur mig. När Allhelgonahelgen närmade sig så tyckte jag att det passade perfekt att se den här sista(?) filmen.

Jag har sett många av Halloween-filmerna, men nog inte alla vad det verkar. Som vanligt, numer, har jag dålig koll på vad filmer handlar om och liknande så i början blir det lite förvirrat när det som hänt i tidigare uppföljare tydligen inte har hänt alls i detta parallella universum. Det visar sig att denna Halloween är en direkt fortsättning på den allra första filmen. Och det märks. Den är mycket mer lik originalet i stämningen och följaktligen då mycket bättre.

Vissa händelser är så förutsägbara att det nästan blir lite löjligt, men så brukar det ju vara i skräck. Det som skiljer sig åt är att karaktärerna är lite smartare än vad de brukar vara i den här typen av film. Det är uppfriskande. Något som får mig att lyfta lite på ögonbrynet är att så som samhällets behandling av och inställning till traumatiserade personer framställs här känns överraskande trovärdigt och samhällskritiskt.

Nej, rädd blir jag inte, men det är obehagligt. Det känns bra att avsluta den här franchisen på det här sättet. För nu räcker det väl ändå?



På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 92 358 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 101 578 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Rooster Bar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen är den första oplanerade på väldigt länge. Eller ja, den är i alla fall oplanerad för mig, sambon måste jobba idag, men lite egentid kan jag väl klara av. Min tanke är att jag bara ska ladda batterierna, som jag gjorde igår; läsa, titta på TV och kanske skriva något blogginlägg. Kanske är det också dags att börja lägga julpusslet. Vi får se hur det går med det.

I morse började jag läsa Rooster Bar av John Grisham, en alldeles ny bok på svenska (den är inte så ny i original, den kom redan 2017) av en gammal favoritförfattare. Jag har inte läst något av honom på länge så det här ska bli intressant.

Min smakebit är från sida 5:

När året nu närmade sig sitt slut firades julhelgen som vanligt, men hemma hos familjen Frazier fanns det inte mycket att glädjas över. Mrs Frazier dekorerade mekaniskt en liten gran, slog in några billiga julklappar och bakade kakor som ingen egentligen ville ha, och medan Nötknäpparen som vanligt spelade nonstop på stereon nynnade hon tappert med ute i köket som om det faktiskt var en god jul.

"Syndabocken" av Sofie Sarenbrant

Författare: Sofie Sarnebrant
Titel: Syndabocken
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Emma Sköld 6
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2019




Första meningen: Trafikljuset i Alvik slår om till rött, ändå gasar han genom kurvan mot Tranebergsbron.

Baksidetext
En inbrottsvåg drar genom Bromma och tjuvarnas metoder blir allt värre. När ett mord på en tonårspojke skakar idyllen kopplas Emma Sköld in på fallet. Allt pekar på ett villainbrott som har gått snett.

Misstankarna riktas mot familjens städerska som hittade offret. På forumet Brommavännerna sprids hatiska fördomar om henne och utländska gästarbetare. Men när fler personer hittas döda tar Emma saken i egna händer, och försätter därmed sig själv och andra i livsfara.

Min kommentar
Sofie Sarenbrants serie är ett ganska säkert kort om man vill ha något tempofyllt och snabbläst. Jag har läst alla de tidigare böckerna, Syndabocken är sjätte delen om Emma Sköld och är inget undantag.

För drygt två år sedan läste jag förra boken och som vanligt har jag problem med att komma ihåg detaljer. Det gör nu ingenting för det är bara det stora hela som återkommer här och det minns jag. I Syndabocken rör vi oss i ett rikemansområde i Bromma. Det är en miljö som jag inte alls känner mig hemma i. Vare sig när det gäller den fysiska miljön eller människorna som bor där.

Vi kan väl ta och börja med Emma... Jag tycker så väldigt illa om henne. Jag skulle vilja ta tag i henne, skaka om henne och säga till henne att växa upp. Hon har inte en enda vettig vuxenrelation. Hon beter sig otroligt korkat när hon alltid, genom eget förvållande, hamnar i livsfara. Vilket jag är sjukt less på. Hon hade inte överlevt länge i verkligheten. Hon förväntar sig att kollegorna ska komma och rädda henne. Problemet är bara att hon inte har talat om vart hon har åkt. Igen. Definitionen av en idiot är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Som Emma gör.

Karaktärerna är genomgående enkelspåriga, speciellt de onda. De har inte ett enda försonande drag. Detta gör också att det blir för många pekpinnar i form av väldigt tydligt ställningstagande. Jag får ingen chans att själv tänka efter. Det gör mig alltid irriterad när någon talar om för mig vad jag ska tycka, vad som är rätt och fel.

Syndabocken är väldigt aktuell och sociala medier har en stor roll. Inte i själva brottet eller lösningen, men i allt runt omkring. Där blir det ju ofta lynchmobbsstämning, väldigt snabbt, när rykten plötsligt blir sanning. Annars tycker jag att det blir lite väl mycket relationsdrama över det hela. Josefin för alldeles för mycket utrymme (här är ännu en som borde växa upp). Hennes ältande är bara jobbigt och hennes tråd känns lite krystad i och med att lösningen indirekt kommer därifrån. Det lilla sidospåret som hör ihop med förra boken känns bara onödigt, men jag gissar att det inte är helt avslutat.

Det är väldigt snyggt ihopmonterat alltihop och det blir inte helt solklart hur allt ligger till alltför tidigt. Det känns tryggt att läsa Sofie Sarenbrant, man vet alltid vad man får och ibland är det precis vad man behöver.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat 441 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Syndabocken: Johannas deckarhörna, Romeo and Juliet och Zellys bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Läsplanering december 2019

December är snart här och det är dags att se över planeringen. Jag ska vara ledig i mellandagarna, men det är sannerligen ingen garanti för att det ska bli mycket läst. De här fyra är prioriterade, men jag hoppas verkligen att jag hinner fler.

• Selfies av Jussi Adler-Olsen. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Ön av Ragnar Jónasson.
• Häxan av Camilla Läckberg. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Moratorium av Monica Rehn.

Hett i hyllan #223

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Nu är det inte många olästa från bokrean 2016 kvar att presentera.

Mirakelverkstaden av Valérie Tong Cuong var jag nyfiken på i flera år innan den faktiskt ramlade ner i min elektroniska varukorg.

Jag vet egentligen inte vad det är som har lockat mig för jag vet nog inte vad den handlar om ens. Förmodligen måste det betyda att andra bokbloggare, som jag litar på, har läst och gillat. Vilka de är minns jag inte längre. Boken har ju faktiskt nästan sex år på nacken. Eftersom den är fransk och jag med en dåres envishet fortsätter att hävda att jag inte gillar franskt så har den blivit stående. Nu när jag läser beskrivningen så låter den ju spännande. Visst?

Så här står det på baksidan:

Mariette är historie- och geografilärare och gift med en narcissistisk politiker. Hon är på gränsen till utbrändhet och när klassens bråkstake går ett steg för långt gör hon något oerhört hon skickar honom nerför en trappa med en rungande örfil. Millie lever ett ensamt liv där vikariaten som sekreterare avlöser varandra. Men en kväll står hennes hus plötsligt i ljusan låga. Då vänder Mille flammorna ryggen och kastar sig ut genom fönstret. Monsieur Mike har deserterat från militären och har sedan dess gjort gatan till sitt hem. Överfallet från den stackars saten vars sovplats han stulit kommer som en blixt från klar himmel.

Precis när Mariette, Millie, och Monsieur Mike tror att allt är förlorat dyker Jean upp som svaret på deras böner och sträcker ut en hand. Det sägs att han uträttar underverk med dem han välkomnar till sin Mirakelverkstad, att han mot alla odds lyckas lappa ihop trasiga själar. Men kan man verkligen skapa sig själv på nytt utan att göra upp med sina gamla demoner? Den mystiske Jean drar i trådarna i en lek som blir allt farligare, och de boende på Mirakelverkstaden börjar ana att allt inte är som det verkar.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Kidnappad" av S B Caves

Författare: S B Caves
Titel: Kidnappad
Genre: Thriller
Antal sidor: 272
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I know where she is
Översättare: Nils Larsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 oktober 2019




Första meningen: Francine såg inte brevet förrän hon var på väg till köket för att ta ett nytt glas vodka.

Baksidetext
På tioårsdagen för Autumns bortförande får hennes mamma Francine en anonym lapp. Den innehåller bara fem ord: »Jag vet var hon är.« När en främmande ung kvinna dagen efter säger sig ligga bakom lappen vill Francine först avfärda incidenten som ett grymt och makabert skämt. Men främlingen vet saker som ingen annan än Autumn borde kunna veta, och Francine tvingas inse att hon talar sanning. Snart står det klart att hon måste ge sig in i mörka, skrämmande sammanhang för att ta reda på sanningen om vad som hänt hennes dotter. Faran visar sig komma från oväntat håll och Francine blir tvungen att göra saker som hon aldrig trodde att hon var kapabel till.

Min kommentar
Kidnappad dök upp som en överraskning förra sommaren och den har rönt samma öde som de andra som ramlade in då. Trots att debuter alltid är något som lockar, speciellt som författaren på förlagets hemsida jämförs med Karin Slaughter och Linwood Barclay. Två författare som jag verkligen gillar. Tyvärr så haltar jämförelsen. Rejält. Jag vill varna för att det finns en del spoilers här nedanför...

Boken börjar helt okej och jag fortsätter med gott hopp. Det dröjer inte speciellt länge innan allt har urartat, totalt. Dialogen är så usel att jag faktiskt ibland vrider mig av obehag. Jag vet att man inte ska förvänta sig trovärdighet på exakt allt i en thriller, men här... Den här mamman, som knappt kunnat ta hand om sig själv de senaste tio åren, och dottern, som kidnappades när hon var sex-sju(?) och sedan har suttit inlåst under eländiga omständigheter i tio år, blir plötsligt elitsoldater. Tillsammans slår det här udda paret ut ett helt gäng med erfarna soldater.

Trots den hyfsade början där författaren i alla fall försöker ge Francine lite djup så känns karaktärerna som pappfigurer. Trots allt det hemska som händer så kan jag inte känna något för någon. Jag brukar inte säga sådana här saker, men detta känns som en typisk manlig fantasi. På något sätt. Det här temat passar inte alls som enbart underhållning. Här krävs fingertoppskänsla och ett känslomässigt djup. Eller åtminstone några känslor.

Tempot är högt och kapitlen är korta. Det går snabbt att läsa. Slutet blir ju då mer eller mindre ganska fånigt och allt känns oavslutat. Det finns ett helt knippe lösa trådar kvar. Blir det kanske en fortsättning?

Kolla gärna in vad andra tycker om Kidnappad för jag känner mig ensam om att tycka så här. Jag kan lätt se den här boken bli en ganska dålig, men underhållande, film på Netflix.

På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat 2 413 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Kidnappad: boktok73, DAST Magazine och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Tisdagstrion: Först i serien

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Först i serien.

Åh nej. Det här blir jobbigt. Typ hälften av alla böcker jag läser hör till någon serie och jag har läst/läser mängder av olika serier. För att i någon mån göra det enklare för mig så bestämde jag mig för att endast ha svenska serier. Därför får inte Mörkt motiv av Louise Penny, Revolvermannen av Stephen King, Fladdermusmannen av Jo Nesbø, Flickan under jorden av Elly Griffiths eller Lång väg hem av Eva Dolan vara med.

Det tog ju bort en del favoriter, men inte tillräckligt. Alltså bestämde jag att serien också måste vara avslutad, vad jag vet i alla fall. Då försvinner Zack av Mons Kallentoft & Markus Lutteman, Fyrmästarns dotter av Ann Rosman och Solstorm av Åsa Larsson.

Tyvärr så har jag fortfarande sju favoriter kvar. Då tänker jag att jag bara vill ha en av varje genre, vilket gör att Askungar av Kristina Ohlsson, Människa utan hund av Håkan Nesser, Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen och En väktares bekännelser av Elin Säfström försvinner.

Kvar blir de här tre.

1. Misterioso av Arne Dahl är första delen i dekalogin (ja, jag föredrar att ignorera att det har kommit en elfte, den hör inte hit) om A-gruppen. En helt fantastiskt bra serie.

2. Middagsmörker av Charlotte Cederlund är första delen i Idijärvitrilogin och handlar om skåneflickan som tvingas flytta upp till norraste norr. Massor av magi här.

3. Tredje principen av Anna Jakobsson Lund är första delen i den dystopiska trilogin Systemet. De här böckerna är så löjligt bra.

Japp. Till och med jag var tvungen att fuska den här veckan.

Film: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott (2018)

Titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
Originaltitel: Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald
Genre: Fantasy
Regissör: David Yates
Manus: J K Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Johnny Depp, Jude Law
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: Storbritannien | USA
Längd: 134 min
Serie: -
Såg den på DVD 25 oktober 2019




Handling
Grindelwald har lyckats undkomma arresten och har bestämt sig för att samla anhängare som inte får veta sanningen om hans egentliga agenda: att uppfostra renblodstrollkarler till att styra över alla icke-magiska varelser. I ett försök att hindra Grindelwalds planer, tar Albus Dumbledore hjälp av sin tidigare elev Newt Scamander, som går med på att hjälpa till - ovetandes om vilka faror som väntar? Såväl kärlek som lojalitet testas, även hos trogna vänner och inom familjer, i en alltmer uppdelad värld.

Min kommentar
Förra året såg jag den första filmen i den här "serien" när sambon var tvungen att jobba kväll. Den här andra filmen hade jag planerat att se när han var borta på en tredagarskonferens. Den här typen av film ser jag nämligen bäst utan störande och uttråkad sambo.

Jag inser snabbt att jag nog inte kommer ihåg speciellt mycket från Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Kanske är det på grund av det som jag upplever den här filmen som väldigt rörig. Det blir så trassligt att jag förmodligen missar en del vändningar. Öppningsscenen ger mig dessutom nästan epilepsi. Jag avskyr verkligen snabba klipp. För mig är det bara en ursäkt för att inte göra det snyggt. Man ser ju ändå ingenting.

Det är på tok för lite av fantastiska vidunder här, även om nu ett av dem hade en nyckelroll. Humorn finns fortfarande, men inte lika mycket/bra. Glädjen och det "barnsliga" är spårlöst försvunna. Här finns bara nattsvart mörker. Massmötesscenen (som för övrigt påminner en hel del om den i Indiana Jones och det sista korståget) ger mig tydliga vibbar av Hitler och nazister. Så mörkt är det.

Jacob Kowalski, spelad av Dan Fogler, är fortfarande min favorit. Jag förstår ju att det inte är meningen, men han är obetalbar och definitivt den som är lättast att relatera till och känna med. Eddie Redmayne är fortfarande riktigt bra. Johnny Depp är... Johnny Depp, bara lite mer återhållsam än vad han brukar vara. Tack och lov. Jude Law är jag lite svag för, precis som jag är för hans karaktär Albus Dumbledore.

Jag är inte lika begeistrad av den här filmen. Visuellt är det perfekt. Innehållsmässigt... not so much.



På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 106 493 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 183 421 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Mannen som lekte med dockor

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Kalasen fortsätter här i släkten, men den här helgen var det i alla fall bara ett och det var igår. Då blev det i stort sett ingen läsning alls, men jag hoppas att det blir mer i dag. Jag är i sluttampen på min bok just nu, Det tredje tecknet av Yrsa Sigurðardóttir, och mitt mål är att läsa ut den i dag. Därför kommer min smakebit ur nästa bok jag ska läsa, Mannen som lekte med dockor av Magnus Jonsson.

Min smakebit är från sida 5:

Andetagen var korta och snabba. Kroppen ryckte till i sömnen, som om hon instinktivt kände på sig att hon inte var ensam. Mannen som betraktade henne tog försiktigt ett steg tillbaka in i det dunkla hörnet. En svag doft av vanilj låg över rummet. Mannen mindes den sedan tidigare. Det var hennes doft. Den hade alltid varit en del av henne. En barnslig doft. På en äldre kvinna hade den uppfattats som alltför påträngande och i värsta fall migränframkallande. Men inte på den unga kvinnan, eller flickan, i sängen.

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren

Författare: Sara Bergmark Elfgren
Titel: Albino
Genre: Fantasy
Antal sidor: 578
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stockholmsserien 1
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2019




Första meningen: "Jag kommer att ställa några frågor nu."

Baksidetext
Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Min kommentar
Norra Latin stod högt på min önskelista inför julen 2017. Av någon anledning så hade jag fått för mig att det var en skräckhistoria (jag är ganska säker på att jag sett flera kalla den det) och därför tänkte jag att den skulle passa perfekt i slutet av oktober. Det visade sig dock att detta nog var mer magisk realism. Skräck skulle jag i alla inte kalla den.

Jag är inte speciellt bevandrad i Stockholmsmiljöer, därför lämnar den mig ganska oberörd och jag tycker den är på tok för detaljerad. Däremot så älskar jag skolor som miljö, där kan man ju (oftast) känna igen sig och tomma skolor... visst är de läskiga?

Vi får ta del av historien genom två olika perspektiv i vartannat kapitel, Cleas tråd är i presens och Tamars är i preteritum (eller imperfekt som det hette på min tid). Det är både positivt och negativt, framför allt blir det lite konstigt eftersom båda berättelserna utspelar sig under samma tid och det blir en aning svårt att vänja sig vid varje perspektivbyte.

Det är väldigt svårt för mig att relatera till min egen gymnasietid. Jag är medveten om att jag inte alls är rätt målgrupp för den här boken, mycket var dessutom annorlunda när jag växte upp och den här rikemansmiljön är mig så totalt främmande. Jag blir ledsen när jag läser om de här föräldrarna som inte har tid och låter sina ungar flyga vind för våg. Tamar kan jag relatera till lite i alla fall. Det känns inte som att det var en så stor grej med att försöka passa in när jag växte upp. Eller så hade jag bara tur med min uppfostran, Det där med att passa in är i alla fall överskattat. Det finns ingen som passar in, alla är vi lite knasiga och har unika egenskaper.

En annan grej som stör mig är att ordet hen används för en enda person i hela boken. Personen är inte någon okänd vem som helst utan en alldeles specifik karaktär. Jag har aldrig förstått det där med att ens kön på något sätt ska definiera vem man ska vara. Jag är osäker på om ens någon skulle känna sig helt bekväm då. Ordet hen får för mig helt motsatt effekt här än den avsedda, eftersom det berättar för mig att könet visst är viktigt. Så viktigt att man inte vill ha något.

Norra Latin är på tok för lång, det är alldeles för utdraget. Jag tror den hade vunnit på att komprimeras lite. Jag får en känsla av för mycket, som att författaren har försökt klämma in så många aktuella företeelser som det bara går. Det gör att jag upplever det som utspätt.

Jag kan inte se magi som skräck och förmodligen hade jag gillat boken mer utan magin, den delen har jag svårt att köpa. Vilket i sig är underligt för jag gillade ju verkligen Engelsforstrilogin, men jag hade nog lättare att relatera till de karaktärerna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat 1 473 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Norra Latin: Bokhuset, Romeo and Juliet och Agnes bokblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Från A till Ö: Ä - Ärvd

Ä - Ärvd. En bok du läste efter att dina föräldrar läste den.
En av dina föräldrar rekommenderade den här boken till dig efter att de själva läst den. Vad tyckte du själv om den?

Det finns en bok som min pappa alltid pratade om, som väl är att betrakta som hans favoritbok. När jag hittade den i en bokbytarhylla på ett hotell så ryckte jag den direkt, men jag har faktiskt inte läst den än. Det får ändå bli den för mina föräldrar har inte direkt varit av den läsande sorten.

Bilden är länkad till ett Hett i hyllan-inlägg.

Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz

Hett i hyllan #222

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Knappt en handfull kvar från bokrean 2016.

Även veckans bok är från Island, detta fantastiska sagoland. Ödemark av Yrsa Sigurðardóttir är fjärde delen i serien om Þóra Guðmundsdóttir, men den utspelar sig tydligen på Grönland.

Det är lite knepigt med den här serien, den verkar inte ha översatts i ordning och det har varit klurigt att få fram i vilken ordning de ska vara. Tack vare den isländska Wikipedia-sidan så är jag nu (ganska) säker på vad som är rätt. Jag läser precis första delen (som har stått i bokhyllan i evigheter och var nummer 13 ut i Hett i hyllan) så nu är det bara att fortsätta. Tyvärr så har jag inte den tredje boken, men det får väl lösas när jag väl kommer dit.

Så här står det på baksidan:

En ung tysk student hittas mördad och torterad på en kyrkogård i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan. Þóra, en kvinnlig isländsk advokat, åtar sig fallet och inser snabbt att det finns förgreningar långt bakåt i tiden samt utanför öns gränser. Och till den nordvästra delen av Island, där de isländska häxbålen brann. Þóra får inblick i en värld hon inte trodde existerade.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Albino" av Mons Kallentoft & Anna Karolina

Författare: Mons Kallentoft & Anna Karolina
Titel: Albino
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 330
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Herkules 6
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 oktober 2019




Första meningen: Han tränger in i sin syster.

Baksidetext
En man hittas död i novembersnön intill en motionsslinga. Hans ena arm har huggits av vilket lett till att han förblött. Kort därpå kidnappas en kvinnlig modell. Båda offer är albiner.

På Särskilda enheten försöker Zack Herry och hans kollegor förstå sambandet. Har den smutsiga handeln med albinokroppsdelar nått Sverige? Samtidigt dras Zack in i en alltmer komplicerad relation till Hebe, som kan vara hans syster. När hennes liv plötsligt hänger på honom händer det som inte får hända.

Min kommentar
Jag minns fortfarande, efter över ett år, exakt hur hög puls och hur adrenalinstinn jag var när jag läste förra delen i den här serien. Jag har verkligen längtat efter den nya boken och jag kunde inte hålla mig när den väl dök upp hemma utan började genast läsa. Med det i åtanke så kan man kanske fundera på om mina förväntningar var för höga.

Något är annorlunda i Albino. Eller mycket, faktiskt. Effekten blir i alla fall att historien inte tar tag i mig på samma sätt. Jag är helt enkelt inte lika intresserad av vad som händer. Det är svårt att sätta fingret på en enskild grej, jag tror snarare att det är en kombination av många saker. Man kan kanske inte påstå att de tidigare böckerna har svämmat över av trovärdighet, men här blir det lite väl fantastiskt. Framför allt så tycker jag att Olympia är lite väl maktfullkomlig och har hon inte en aning för mycket inflytande?

Det är också för lite Zack i Albino, i alla fall den tuffa, stenhårda Zack. Jag börjar bli orolig att han ska bli en softis. Det är även för lite Särskilda enheten och då tänker jag på själva polisarbetet. I stället blir det ganska många sidohistorier, eller vad man ska kalla det. Bland annat blir det massor av parrelationer, när alla plötsligt blir kära i varandra. Eller slutar vara det.

Jag tycker att tempot är väldigt mycket lugnare i den här boken, jag blir liksom aldrig andfådd av spänning. Trots de korta kapitlen. Inte heller är det några direkt överraskande element och jag saknar dem. Det finns visserligen någon enstaka ögonbrynshöjare, men det är alldeles för lite. Albino är inte heller riktigt lika rå och brutal som de tidigare böckerna, i alla fall inte lika mycket av det. Det saknar jag dock inte.

Det finns fortfarande massor av frågor som inte har fått svar och jag är nog ganska säker på att vi inte har fått veta allt om relationen mellan Zack och Hebe. Det finns nog mer att få reda på där. Abdula dyker upp igen och det är kul att träffa honom, men det hade varit roligare under andra omständigheter.

Boken tappar mig lite i mitten någonstans, men återhämtar sig mot slutet. Min slutsats är att jag helt enkelt har blivit bortskämd av de tidigare böckerna för allt sammantaget så är Albino fortfarande en spännande och snabbläst bok. Det finns dessutom mycket att klura på tills nästa bok kommer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat 9 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Albino: Olivias deckarhylla, Zellys bokhylla och En blogg för bokugglor.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.