Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Tunna böcker.
Eftersom jag har en förmåga att göra allt mycket svårare än vad det är så kan jag ju inte låta bli att fundera lite över exakt var gränsen går för en tunn bok... Räknas en novell som en bok? Nåväl, jag bestämde mig för att hålla mig till böcker med mellan 100 och 200 sidor.
1. Jag känner mig ganska ensam om att ha gillat Fågeltribunalen av Agnes Ravatn (189 sidor), men den passade mig väldigt bra. Lågmäld, långsam och med en ödesmättad stämning. Min reflektion var att det var fantastiskt att det kunde hända så mycket i en bok, där det egentligen inte hände något.
2. Jenny av Jonas Gardell (174 sidor) är en hemsk, sorglig och hjärtknipande historia. Den är sista delen i trilogin En komikers uppväxt. Tre böcker som borde vara obligatorisk läsning i skolan.
3. Nu när julen närmar sig så kan ju kanske God jul av Jonas Karlsson (166 sidor) passa. En helt sanslöst rolig berättelse om när kommunen ska julpynta kommunhusets fasad. Jag har funderat på att lyssna på boken varje jul (Jonas Karlsson läser själv), men än så länge har det inte blivit så. Kanske i år.
Mest om böcker, men lite om film och TV-serier också. En bra berättelse är en bra berättelse.
Sidor
▼
tisdag 30 november 2021
måndag 29 november 2021
Film: Nomadland (2020)
Titel: Nomadland
Originaltitel: Nomadland
Genre: Drama
Regissör: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder (bok)
Skådespelare: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May, Charlene Swankie, Bob Wells
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 7 november 2021
Handling
Nomadland följer Fern, en kvinna i 60-årsåldern som bor i sin van och reser dit de tillfälliga jobben finns runtomkring i USA. Hon har valt att leva som nomad, en person som inte slår sig ned på en fast plats utan både bor och jobbar dit vägen tar dem. Fern trivs bra med sitt liv och känner sig fri, men som hos de flesta människor bär också hon på ett känslomässigt bagage som puttrar under ytan. Längs med krokiga vägar, klippa berg, lummiga skogar och snustorra öknar skildrar Nomadland sedan några år av Ferns liv på vägarna. Människorna hon möter, naturen hon ser men framförallt sakerna hon lär sig om sig själv.
Min kommentar
Ibland blir jag sugen på den film som vinner Oscar för bästa film. Jag brukar se dem, men ibland så vill jag verkligen. Ibland håller jag med. Ibland inte. Nomadland är en av de där filmerna som jag verkligen ville se och för ett bra tag sedan upptäckte jag att den gick på Disney+. Det här är ju dock en film som jag anade att alla stjärnor måste stå rätt för att orkas titta på. Till slut var det äntligen dags.
Först blir jag förskräckt över hur hon/de lever. Hur hårt och otryggt det är. Sedan inser jag att de faktiskt lever det liv de vill leva. Inte alla, men för de flesta verkar det vara ett medvetet val. De flesta har alternativ. Frågan är nog ändå om inte "de" är lyckligare än "vi".
Detta är ingen historia med en handling, utan mer som en dokumentär road movie. Som ett krasst konstaterande "så här är det". Inget annat än livet händer. "Safety in numbers" får en solklar innebörd, för här är det riktig, som i äkta, gemenskap. Alla finns där för varandra. Trots att de egentligen inget har, rent materiellt, så delar de glatt med sig. Tyvärr så tycker jag att det blir svårt att hänga med i var Fren är någonstans. Det framgår liksom inte när hon flyttar sig, men plötsligt verkar hon vara någon annanstans. Eller inte. Det blir lite ryckigt.
Ibland känns det här nästan som en reklamfilm för USA och då menar jag naturen. Vyerna som dyker upp med jämna mellanrum är helt magiska. De flesta karaktärerna, utom de som spelar Fren och Dave, är på riktigt, alltså äkta nomader, vilket ger en extra genuin känsla. Frances McDormand är fantastisk, men ändå blir hon utspelad av amatörerna.
Filmen vann inte bara Oscar för bästa film, utan även för bästa kvinnliga huvudroll och bästa regi. Om jag håller med? Jag kan inte svara på det, eftersom detta är den enda film, av de nominerade, som jag har sett så här långt. Men bra är den.
Nomadland är vacker, sorglig och hoppfull. Helt enkelt en ocean av känslor. När filmen är slut sitter jag nog ändå där med en liten svag känsla av romantisering av nomadlivet. Kanske tolkar jag det så på grund av att jag inte förstår grejen/det inte är ett liv för mig. En liten del av mig längtar dock efter friheten. Men då helst utan pengabekymmer. Och gärna ett lite bekvämare hem. Och wifi.
På Letterboxd hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 296 998 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 132 529 betyg).
Jag ger den 4,0.
Originaltitel: Nomadland
Genre: Drama
Regissör: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder (bok)
Skådespelare: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May, Charlene Swankie, Bob Wells
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 7 november 2021
Handling
Nomadland följer Fern, en kvinna i 60-årsåldern som bor i sin van och reser dit de tillfälliga jobben finns runtomkring i USA. Hon har valt att leva som nomad, en person som inte slår sig ned på en fast plats utan både bor och jobbar dit vägen tar dem. Fern trivs bra med sitt liv och känner sig fri, men som hos de flesta människor bär också hon på ett känslomässigt bagage som puttrar under ytan. Längs med krokiga vägar, klippa berg, lummiga skogar och snustorra öknar skildrar Nomadland sedan några år av Ferns liv på vägarna. Människorna hon möter, naturen hon ser men framförallt sakerna hon lär sig om sig själv.
Min kommentar
Ibland blir jag sugen på den film som vinner Oscar för bästa film. Jag brukar se dem, men ibland så vill jag verkligen. Ibland håller jag med. Ibland inte. Nomadland är en av de där filmerna som jag verkligen ville se och för ett bra tag sedan upptäckte jag att den gick på Disney+. Det här är ju dock en film som jag anade att alla stjärnor måste stå rätt för att orkas titta på. Till slut var det äntligen dags.
Först blir jag förskräckt över hur hon/de lever. Hur hårt och otryggt det är. Sedan inser jag att de faktiskt lever det liv de vill leva. Inte alla, men för de flesta verkar det vara ett medvetet val. De flesta har alternativ. Frågan är nog ändå om inte "de" är lyckligare än "vi".
Detta är ingen historia med en handling, utan mer som en dokumentär road movie. Som ett krasst konstaterande "så här är det". Inget annat än livet händer. "Safety in numbers" får en solklar innebörd, för här är det riktig, som i äkta, gemenskap. Alla finns där för varandra. Trots att de egentligen inget har, rent materiellt, så delar de glatt med sig. Tyvärr så tycker jag att det blir svårt att hänga med i var Fren är någonstans. Det framgår liksom inte när hon flyttar sig, men plötsligt verkar hon vara någon annanstans. Eller inte. Det blir lite ryckigt.
Ibland känns det här nästan som en reklamfilm för USA och då menar jag naturen. Vyerna som dyker upp med jämna mellanrum är helt magiska. De flesta karaktärerna, utom de som spelar Fren och Dave, är på riktigt, alltså äkta nomader, vilket ger en extra genuin känsla. Frances McDormand är fantastisk, men ändå blir hon utspelad av amatörerna.
Filmen vann inte bara Oscar för bästa film, utan även för bästa kvinnliga huvudroll och bästa regi. Om jag håller med? Jag kan inte svara på det, eftersom detta är den enda film, av de nominerade, som jag har sett så här långt. Men bra är den.
Nomadland är vacker, sorglig och hoppfull. Helt enkelt en ocean av känslor. När filmen är slut sitter jag nog ändå där med en liten svag känsla av romantisering av nomadlivet. Kanske tolkar jag det så på grund av att jag inte förstår grejen/det inte är ett liv för mig. En liten del av mig längtar dock efter friheten. Men då helst utan pengabekymmer. Och gärna ett lite bekvämare hem. Och wifi.
På Letterboxd hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 296 998 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 132 529 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
söndag 28 november 2021
Smakebit på søndag: Regissören
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Första advent! Nu närmar sig julen med stormsteg. Som det ser ut just nu så blir det en likadan jul som förra året. Sambon och jag. Hemma. Det är ju lite tråkigt, men det funkar. Vi har i alla fall tänkt hälsa på min familj om ett par veckor, men vi får väl se hur det blir med det.
Boken jag läser nu är en hett efterlängtad en. Regissören av M W Craven är tredje delen om den omaka duon Washington Poe och Tilly Bradshaw. De tidigare två delarna har varit riktigt bra och så här långt är även denna det.
Min smakebit är från sida 229:
Första advent! Nu närmar sig julen med stormsteg. Som det ser ut just nu så blir det en likadan jul som förra året. Sambon och jag. Hemma. Det är ju lite tråkigt, men det funkar. Vi har i alla fall tänkt hälsa på min familj om ett par veckor, men vi får väl se hur det blir med det.
Boken jag läser nu är en hett efterlängtad en. Regissören av M W Craven är tredje delen om den omaka duon Washington Poe och Tilly Bradshaw. De tidigare två delarna har varit riktigt bra och så här långt är även denna det.
Min smakebit är från sida 229:
"Det började inte ens som ett rykte", sa Melody Lee. "Utan mer som ett rykte om ett rykte. Jag satte dit en kille från Boston för bedrägerier och han försökte få till en bättre deal med åklagaren med skitsnack om en mördare. Som kallar sig Regissören efter sättet på vilket han bedriver sin verksamhet. Allt på behörigt avstånd från händelserna. Han medverkar aldrig själv så det går inte att få fast honom med traditionella polismetoder. Han påstås hjärntvätta sårbara ungdomar att göra det han vill."
lördag 27 november 2021
Kommande böcker december 2021
Som vanligt så kommer det inte speciellt många nya spännande böcker i december, men några hittade jag allt.
Dödsjö av Elinor Kapp
Genre: Kriminalroman
Serie: Mord i skärgården (2)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2021-12-01
Förlag: Bokfabriken
Från Bokus
Kriminalkommissarie Eddie Öhlund kallas till ett vägbygge ute på Tjörn. En grävmaskinist har upptäckt kvarlevorna efter ett spädbarn. Stenungsundspolisens utredning kan inte avgöra vem som grävt ner barnet och varför, men när ytterligare ett bylte påträffas i närheten inser Eddie att han och kollegorna står inför en prövning som de kanske aldrig kommer att hämta sig ifrån.
Jag var fast redan vid Tjörn...
Syndoffer av Jeanette Bergenstav
Genre: Kriminalroman
Serie: Jennifer Sundin (1)
Antal sidor: 450
Utgivningsdatum: 2021-12-02
Förlag: Norstedts
Från Bokus
Ingen har hört något. Ingen har sett något. Ändå har två personer blivit brutalt mördade i Torshammarskolans nyrenoverade bildsal. Utsänd av lokaltidningen råkar frilansjournalisten Jennifer Sundin kliva rakt in på brottsplatsen. Innan hon larmar tar hon närgångna bilder av de sargade kropparna. Snart inträffar ytterligare ett mord i ett stillsamt radhusområde i närheten. Finns det ett samband? Handlar det om ett våldsamt svartsjukedrama eller uppgörelser i den undre världen? Fallen väcker den gamla kriminalreportern inom Jennifer. De innebär också en chans att tjäna snabba pengar och att slippa tänka på sitt havererade privatliv. Hon är nyligen stelopererad och äter mer smärtstillande än hon borde. Hennes man har träffat en annan och lagt beslag på huset. Jennifer tvingas fly till sin pappas gamla båt vid Drömmarnas kaj, i Göteborg. Medan hon blir allt djupare indragen i mordgåtan kämpar hon för att vinna tillbaka sitt hem och sin älskade dotter.
Denna tänkte jag först inte ha med, men sedan kom jag till Drömmarnas kaj...
Betraktaren av Helene Flood
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2021-12-06
Förlag: Bokförlaget Polaris
Från Bokus
Rikke är forskare och lyckligt gift med sin ungdomskärlek Åsmund. Tillsammans har de två barn. Deras nya bostad ligger ett stenkast från Oslos innerstad och här faller allt på plats, det känns perfekt. Harmonin bryts dock när familjens granne ovanpå hittas död, mördad. I ett slag förbyts idyllen i något helt annat. Alla i bostadsområdet är berörda av mordet. Särskilt Rikke. Hon blir varse hur litet hon vet om sina grannar hon lever vägg i vägg med. Likaså att hon måste berätta för sin man vilken relation hon hade till Jörgen, den mördade grannen. Ett besked som även mordutredarna väntar på.
Jag har inte läst hennes förra bok, men jag har hört väldigt mycket bra om den.
Dödsjö av Elinor Kapp
Genre: Kriminalroman
Serie: Mord i skärgården (2)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2021-12-01
Förlag: Bokfabriken
Från Bokus
Kriminalkommissarie Eddie Öhlund kallas till ett vägbygge ute på Tjörn. En grävmaskinist har upptäckt kvarlevorna efter ett spädbarn. Stenungsundspolisens utredning kan inte avgöra vem som grävt ner barnet och varför, men när ytterligare ett bylte påträffas i närheten inser Eddie att han och kollegorna står inför en prövning som de kanske aldrig kommer att hämta sig ifrån.
Jag var fast redan vid Tjörn...
Syndoffer av Jeanette Bergenstav
Genre: Kriminalroman
Serie: Jennifer Sundin (1)
Antal sidor: 450
Utgivningsdatum: 2021-12-02
Förlag: Norstedts
Från Bokus
Ingen har hört något. Ingen har sett något. Ändå har två personer blivit brutalt mördade i Torshammarskolans nyrenoverade bildsal. Utsänd av lokaltidningen råkar frilansjournalisten Jennifer Sundin kliva rakt in på brottsplatsen. Innan hon larmar tar hon närgångna bilder av de sargade kropparna. Snart inträffar ytterligare ett mord i ett stillsamt radhusområde i närheten. Finns det ett samband? Handlar det om ett våldsamt svartsjukedrama eller uppgörelser i den undre världen? Fallen väcker den gamla kriminalreportern inom Jennifer. De innebär också en chans att tjäna snabba pengar och att slippa tänka på sitt havererade privatliv. Hon är nyligen stelopererad och äter mer smärtstillande än hon borde. Hennes man har träffat en annan och lagt beslag på huset. Jennifer tvingas fly till sin pappas gamla båt vid Drömmarnas kaj, i Göteborg. Medan hon blir allt djupare indragen i mordgåtan kämpar hon för att vinna tillbaka sitt hem och sin älskade dotter.
Denna tänkte jag först inte ha med, men sedan kom jag till Drömmarnas kaj...
Betraktaren av Helene Flood
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2021-12-06
Förlag: Bokförlaget Polaris
Från Bokus
Rikke är forskare och lyckligt gift med sin ungdomskärlek Åsmund. Tillsammans har de två barn. Deras nya bostad ligger ett stenkast från Oslos innerstad och här faller allt på plats, det känns perfekt. Harmonin bryts dock när familjens granne ovanpå hittas död, mördad. I ett slag förbyts idyllen i något helt annat. Alla i bostadsområdet är berörda av mordet. Särskilt Rikke. Hon blir varse hur litet hon vet om sina grannar hon lever vägg i vägg med. Likaså att hon måste berätta för sin man vilken relation hon hade till Jörgen, den mördade grannen. Ett besked som även mordutredarna väntar på.
Jag har inte läst hennes förra bok, men jag har hört väldigt mycket bra om den.
fredag 26 november 2021
Läsplanering december 2021
December är på ingång och mina utmaningar ser väldigt bra ut, så här inför årets sista månad. Jag har bara en bok kvar i den enda utmaning som inte är klar och den står först i kön. Annars är där faktiskt mest hyfsat nya böcker. Ovanligt för att vara mig.
• Absoluta bevis av Peter James. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Sly av Sara Strömberg.
• Överlevaren av Bethany Clift.
• Trettio dagars mörker av Jenny Lund Madsen.
• Absoluta bevis av Peter James. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Sly av Sara Strömberg.
• Överlevaren av Bethany Clift.
• Trettio dagars mörker av Jenny Lund Madsen.
torsdag 25 november 2021
Hett i hyllan #328
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Nu när vi klarat av alla olästa från Black Friday så kommer vi till nästa dåliga samvete; julklappar 2017.
Annabelle av Lina Bengtsdotter känner jag mig ensam om att inte ha läst.
Den här boken syntes precis överallt när den kom. Alla verkade vara överens om att den var fantastiskt bra. Jag var väldigt nyfiken på den och, faktiskt, också sugen på att läsa. Det skulle man kanske inte kunna tro, med tanke på att den nu har stått i hyllan i snart fyra år. Utan att ha blivit läst. Nu har det kommit ytterligare två delar och jag vet inte om jag vill ha dem eller ej, eftersom jag ju inte har läst första delen. Jag tror att det snart måste bli dags för den här boken.
Så här står det på baksidan:
Nu när vi klarat av alla olästa från Black Friday så kommer vi till nästa dåliga samvete; julklappar 2017.
Annabelle av Lina Bengtsdotter känner jag mig ensam om att inte ha läst.
Den här boken syntes precis överallt när den kom. Alla verkade vara överens om att den var fantastiskt bra. Jag var väldigt nyfiken på den och, faktiskt, också sugen på att läsa. Det skulle man kanske inte kunna tro, med tanke på att den nu har stått i hyllan i snart fyra år. Utan att ha blivit läst. Nu har det kommit ytterligare två delar och jag vet inte om jag vill ha dem eller ej, eftersom jag ju inte har läst första delen. Jag tror att det snart måste bli dags för den här boken.
Så här står det på baksidan:
En varm sommarnatt försvinner sjuttonåriga Annabelle från det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hennes föräldrar är utom sig av oro, lokalpolisen står handfallen och Missing people letar förgäves.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Kriminalinspektör Charlie Lager skickas dit tillsammans med sin kollega. Hon är utredare vid Nationella operativa avdelningen, en skicklig polis som i arbetet funnit de rutiner som hennes kaotiska inre behöver. Hon värjer sig, vill inte åka, men gör till slut som alltid: följer order. Det blir en resa bakåt i tiden. Hon tvingas återvända till platsen hon lämnade när hon var fjorton, ett förflutet och en barndom som hon gjort sitt bästa för att fly från. Väl där väcks minnena till liv. Av att växa upp där valmöjligheterna är få och drömmen om att ge sig av stark. Av mamman, som var allt det som Charlie är rädd för att bli, alkoholiserad och sjuk.
Medan hon försöker få fram sanningen om vem Annabelle var och vad som hänt henne, gör Charlie skrämmande upptäckter om sin bakgrund. Och hon tvingas möta sitt värsta minne: den gången hon lät en annan människa dö.
onsdag 24 november 2021
"Inkräktare" av Tana French
Författare: Tana French
Titel: Inkräktare
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 572
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The trespasser
Översättare: Christian Ekvall
Serie: Dublin Murder Squad 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2021
Första meningen: Mamma berättade alltid historier för mig om pappa.
Baksidetext
Det ser ut som ett typiskt partnermord. Ett bord dukat för två. En ung kvinna i festklänning, med skallen spräckt mot gaskaminen. En förutsägbar variant av en gammal historia, den sortens fall som man ger till dem som befinner sig längst ner i hackordningen på mordroteln.
När mordet på Aislinn Murray landar på Antoinette Conways och Stephen Morans bord på Dublins mordrotel ser det först ut att bli lätt att lösa. Aislinns pojkvän ljuger uppenbarligen i förhören. Men Antoinette är övertygad om att något inte stämmer, och att hon har sett Aislinn någonstans förut. Kanske är det här fallet som hon har väntat på. Fallet som ska bli avgörande för hennes karriär. Som den enda kvinnan och den enda icke-vita utredaren på mordroteln tvingas hon ständigt kämpa mot fördomar och jargong, och mot känslan av att alla bara väntar på att hon ska misslyckas. Samtidigt som Antoinette blir allt mer säker på att någon saboterar utredningen dyker en mystisk man upp utanför hennes hus. Är hon bara paranoid eller är det någon som förföljer henne?
Min kommentar
Jag har ju sagt det tidigare, men jag säger det igen: Jag är så glad att jag, egentligen mot bättre vetande, fortsatte läsa den här serien efter att jag hade blivit besviken på den första delen. Inkräktare är sjätte boken. För ovanlighetens skull så stämmer det där med fristående delar, även om huvudpersonen i denna förekom även i den förra, men fallen har inget med varandra att göra.
Det har tagit mig några böcker, men med denna så kan jag se ett tydligt tema. Jag tyckte först att det påminde väldigt mycket om det i Otrygg hamn. Sedan slog det mig att det påminner om temat i alla böckerna. Egentligen handlar det inte så mycket om själva brottet, som brukar vara en ganska enkel intrig trots allt, utan mer om den utredande polisens kamp mot sina demoner.
I En hemlig plats dök Antoinette Conway upp för första gången och som jag gillade henne där. Här har hennes paranoia nått nya nivåer. Det är oerhört svårt att tycka om en så taggig person, som hela tiden har samtliga taggar utåt. Hon tror att hela jorden roterar kring henne (och hur alla avskyr henne och vill ha bort henne från mordroteln). Allt som händer, allt alla gör är för att skada henne. Hon stöter bort alla som försöker närma sig, som att hon inte tror att hon är värd att tycka om. Just den biten kan man nog härleda till hennes uppväxt. Paranoian får nog skyllas på sömnbrist, som ju kan orsaka psykoser. Det är sannerligen inte lätt att misstro alla. Hennes kollega Moran, som också var med i förra boken och även en tidigare, är så mycket lättare att tycka om.
För mig blir det här lite som att frossa i en utredning, det är på riktigt liksom. Jag älskar hur förhören beskrivs, hur de tänker och kommunicerar. Ordlöst. Man är verkligen med i utredningen, typ vartenda ord av den. Här finns inget av det som jag kallar för fusk, att läsaren undanhålls information. Kanske är det därför som jag tyckte att det var självklart vem. Eller så var det för att jag inte var förblindad av konspirationsteorier och upptagen med att gissa vem av kollegorna som eventuellt gjorde vad för att jävlas med mig. Varför var däremot inte så solklart, men det klarnar mot slutet.
Layouten i den här boken är inte den bästa. Det är tätskrivet, med mycket långa kapitel och i stort sett ingen styckeindelning alls. Det gör att det blir tungt att läsa. Ofta får jag bryta mitt i texten och ja, jag vet, det är förmodligen fjantigt, men det stör mig oerhört mycket.
Inkräktare är en spännande bok, om man gillar utredningar, med en riktigt deprimerande och lite läskig historia. Den är på tok för lång, men underligt nog så funkar det ändå.
På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 74 446 betyg).
Jag ger den 4,0.
Andra som bloggat om Inkräktare: Just nu - just här, Kulturnästet och Fantastiska berättelser.
Titel: Inkräktare
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 572
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The trespasser
Översättare: Christian Ekvall
Serie: Dublin Murder Squad 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2021
Första meningen: Mamma berättade alltid historier för mig om pappa.
Baksidetext
Det ser ut som ett typiskt partnermord. Ett bord dukat för två. En ung kvinna i festklänning, med skallen spräckt mot gaskaminen. En förutsägbar variant av en gammal historia, den sortens fall som man ger till dem som befinner sig längst ner i hackordningen på mordroteln.
När mordet på Aislinn Murray landar på Antoinette Conways och Stephen Morans bord på Dublins mordrotel ser det först ut att bli lätt att lösa. Aislinns pojkvän ljuger uppenbarligen i förhören. Men Antoinette är övertygad om att något inte stämmer, och att hon har sett Aislinn någonstans förut. Kanske är det här fallet som hon har väntat på. Fallet som ska bli avgörande för hennes karriär. Som den enda kvinnan och den enda icke-vita utredaren på mordroteln tvingas hon ständigt kämpa mot fördomar och jargong, och mot känslan av att alla bara väntar på att hon ska misslyckas. Samtidigt som Antoinette blir allt mer säker på att någon saboterar utredningen dyker en mystisk man upp utanför hennes hus. Är hon bara paranoid eller är det någon som förföljer henne?
Min kommentar
Jag har ju sagt det tidigare, men jag säger det igen: Jag är så glad att jag, egentligen mot bättre vetande, fortsatte läsa den här serien efter att jag hade blivit besviken på den första delen. Inkräktare är sjätte boken. För ovanlighetens skull så stämmer det där med fristående delar, även om huvudpersonen i denna förekom även i den förra, men fallen har inget med varandra att göra.
Det har tagit mig några böcker, men med denna så kan jag se ett tydligt tema. Jag tyckte först att det påminde väldigt mycket om det i Otrygg hamn. Sedan slog det mig att det påminner om temat i alla böckerna. Egentligen handlar det inte så mycket om själva brottet, som brukar vara en ganska enkel intrig trots allt, utan mer om den utredande polisens kamp mot sina demoner.
I En hemlig plats dök Antoinette Conway upp för första gången och som jag gillade henne där. Här har hennes paranoia nått nya nivåer. Det är oerhört svårt att tycka om en så taggig person, som hela tiden har samtliga taggar utåt. Hon tror att hela jorden roterar kring henne (och hur alla avskyr henne och vill ha bort henne från mordroteln). Allt som händer, allt alla gör är för att skada henne. Hon stöter bort alla som försöker närma sig, som att hon inte tror att hon är värd att tycka om. Just den biten kan man nog härleda till hennes uppväxt. Paranoian får nog skyllas på sömnbrist, som ju kan orsaka psykoser. Det är sannerligen inte lätt att misstro alla. Hennes kollega Moran, som också var med i förra boken och även en tidigare, är så mycket lättare att tycka om.
För mig blir det här lite som att frossa i en utredning, det är på riktigt liksom. Jag älskar hur förhören beskrivs, hur de tänker och kommunicerar. Ordlöst. Man är verkligen med i utredningen, typ vartenda ord av den. Här finns inget av det som jag kallar för fusk, att läsaren undanhålls information. Kanske är det därför som jag tyckte att det var självklart vem. Eller så var det för att jag inte var förblindad av konspirationsteorier och upptagen med att gissa vem av kollegorna som eventuellt gjorde vad för att jävlas med mig. Varför var däremot inte så solklart, men det klarnar mot slutet.
Layouten i den här boken är inte den bästa. Det är tätskrivet, med mycket långa kapitel och i stort sett ingen styckeindelning alls. Det gör att det blir tungt att läsa. Ofta får jag bryta mitt i texten och ja, jag vet, det är förmodligen fjantigt, men det stör mig oerhört mycket.
Inkräktare är en spännande bok, om man gillar utredningar, med en riktigt deprimerande och lite läskig historia. Den är på tok för lång, men underligt nog så funkar det ändå.
På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 74 446 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Inkräktare: Just nu - just här, Kulturnästet och Fantastiska berättelser.
tisdag 23 november 2021
Tisdagstrion: Massor av mord
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Massor av mord.
Ja, det här borde ju vara min typ av tema... Vilket inte alls gör det lättare, utan snarare tvärtom. Vilka böcker är det exceptionellt många mord i? Hur ska jag komma ihåg det?
1. I Den nionde graven av Stefan Ahnhem är det så många döda att jag faktiskt slutar att bry mig efter ett tag. Jag jämförde den lite med en pizza med extra allt. Bara för att var sak för sig är god så behöver det inte betyda att allt på samma gång är gott.
2. Fågelmannen av Mo Hayder är väldigt rå och brutal, vilket faktiskt verkar hänga ihop med antalet döda. De är många.
3. Mörker, ta min hand av Dennis Lehane är ännu ett exempel på min teori från punkt två (många mord = brutala mord). Lehane ja, han är ju en favorit... har han slutat skriva böcker? Jag har inte sett något nytt från honom sedan... 2017, tror jag.
Veckans tema: Massor av mord.
Ja, det här borde ju vara min typ av tema... Vilket inte alls gör det lättare, utan snarare tvärtom. Vilka böcker är det exceptionellt många mord i? Hur ska jag komma ihåg det?
1. I Den nionde graven av Stefan Ahnhem är det så många döda att jag faktiskt slutar att bry mig efter ett tag. Jag jämförde den lite med en pizza med extra allt. Bara för att var sak för sig är god så behöver det inte betyda att allt på samma gång är gott.
2. Fågelmannen av Mo Hayder är väldigt rå och brutal, vilket faktiskt verkar hänga ihop med antalet döda. De är många.
3. Mörker, ta min hand av Dennis Lehane är ännu ett exempel på min teori från punkt två (många mord = brutala mord). Lehane ja, han är ju en favorit... har han slutat skriva böcker? Jag har inte sett något nytt från honom sedan... 2017, tror jag.
måndag 22 november 2021
TV-serie: Brave new world (2020)
Titel: Brave new world
Originaltitel: Brave new world
Genre: Science fiction
Skapad av: Grant Morrison, Brian Taylor, David Wiener
TV-bolag: Peacock
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Jessica Brown Findlay, Harry Lloyd, Nina Sosanya, Hannah John-Kamen
Premiär: 2020-07-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på HBO november 2021
Handling
I ett framtida London härskar tre regler: inget privatliv, ingen familj och ingen monogami. Bebisar alstras genom avancerad labbteknik och sex sker endast för njutningens skull. I New London är alla människor odlade i ett labb och indelade i strikta klasser: De härskande alfa och beta och de arbetande gamma, delta och epsilon. Alla är (i teorin) nöjda med att vara del av den kontrollerade samhällskroppen tack vare lyckodrogen soma som samtliga medborgare proppar i sig. Familj och monogami är utplånad – det är varken nödvändigt eller önskvärt eftersom barn inte tillåts födas på naturlig väg.
Min kommentar
För bara någon vecka sedan läste jag Du sköna nya värld. En bok som mer eller mindre är ett måste för ett science fiction-fan, som jag gärna vill kalla mig. Det har dröjt länge, boken skrevs 1932, och lite skäms jag över att erkänna att anledningen till att den till slut blev läst är TV-serien Brave new world. Jag ville ju inte gärna se den innan jag hade läst boken.
Som vanligt så har jag svårt att separera boken från serien och som vanligt så känner jag knappt igen historien från boken. Jag tror (är ganska säker på) att Aldous Huxley hade blivit både ledsen och besviken om han hade sett detta. Men mest ledsen. Jag har inget emot att man moderniserar, men när man tappar hela grundkonceptet och fokuserar på helt andra saker då blir jag inte så glad.
I den här framtida värld finns inga pengar, inget ägande, inget privatliv, inget själsliv. Allt och alla tillhör alla. Livet är fullständigt utan känslor. De känslor, eller så nära man kan komma, upplever man på stora fester genom en storytellers "feelies". Precis allt är konstgjort. So far so good.
Tyvärr så verkar manusförfattaren vara av den bestämda åsikten att obegränsat sex är det enda som gör människor riktigt lyckliga. Det är väldigt mycket mer sex, pillerknaprande och våld här, vilket väl i och för sig säger allt om den tid vi lever i nu. Det är ju så dystopier fungerar, trots allt. Hela biten med vi-vet-att-det-är-fel-men-vi-gör-det-ändå-för-att-alla-ska-hålla-sig-lugna, som jag tyckte var tydlig i boken, saknas helt. Även betingningen är helt borta och då menar jag den "medfödda".
Personligen så hade jag inte haft något emot mer fokus på "vilden" och då gärna lite mer nyanserat. Jag tycker man slarvar bort det subtila perspektivet och bara gör allt våldsamt. Där boken har djup och tydliga (filosofiska) funderingar över vad total lycka kostar i frihet så har serien bara yta och effektsökeri. Här finns snygga vyer, mycket sex och vackra människor.
Jag tror att Brave new world möjligtvis är bättre för att jag har läst boken. Det gör att jag liksom själv lägger till det som saknas. Det största problemet med den här moderniserade versionen, tycker jag, är dock att den inte alls är en framtidsvision. Vi är redan där.
På TV Time har serien 9,3 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 13 039 betyg).
Jag ger den 2,5.
Originaltitel: Brave new world
Genre: Science fiction
Skapad av: Grant Morrison, Brian Taylor, David Wiener
TV-bolag: Peacock
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Jessica Brown Findlay, Harry Lloyd, Nina Sosanya, Hannah John-Kamen
Premiär: 2020-07-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på HBO november 2021
Handling
I ett framtida London härskar tre regler: inget privatliv, ingen familj och ingen monogami. Bebisar alstras genom avancerad labbteknik och sex sker endast för njutningens skull. I New London är alla människor odlade i ett labb och indelade i strikta klasser: De härskande alfa och beta och de arbetande gamma, delta och epsilon. Alla är (i teorin) nöjda med att vara del av den kontrollerade samhällskroppen tack vare lyckodrogen soma som samtliga medborgare proppar i sig. Familj och monogami är utplånad – det är varken nödvändigt eller önskvärt eftersom barn inte tillåts födas på naturlig väg.
Min kommentar
För bara någon vecka sedan läste jag Du sköna nya värld. En bok som mer eller mindre är ett måste för ett science fiction-fan, som jag gärna vill kalla mig. Det har dröjt länge, boken skrevs 1932, och lite skäms jag över att erkänna att anledningen till att den till slut blev läst är TV-serien Brave new world. Jag ville ju inte gärna se den innan jag hade läst boken.
Som vanligt så har jag svårt att separera boken från serien och som vanligt så känner jag knappt igen historien från boken. Jag tror (är ganska säker på) att Aldous Huxley hade blivit både ledsen och besviken om han hade sett detta. Men mest ledsen. Jag har inget emot att man moderniserar, men när man tappar hela grundkonceptet och fokuserar på helt andra saker då blir jag inte så glad.
I den här framtida värld finns inga pengar, inget ägande, inget privatliv, inget själsliv. Allt och alla tillhör alla. Livet är fullständigt utan känslor. De känslor, eller så nära man kan komma, upplever man på stora fester genom en storytellers "feelies". Precis allt är konstgjort. So far so good.
Tyvärr så verkar manusförfattaren vara av den bestämda åsikten att obegränsat sex är det enda som gör människor riktigt lyckliga. Det är väldigt mycket mer sex, pillerknaprande och våld här, vilket väl i och för sig säger allt om den tid vi lever i nu. Det är ju så dystopier fungerar, trots allt. Hela biten med vi-vet-att-det-är-fel-men-vi-gör-det-ändå-för-att-alla-ska-hålla-sig-lugna, som jag tyckte var tydlig i boken, saknas helt. Även betingningen är helt borta och då menar jag den "medfödda".
Personligen så hade jag inte haft något emot mer fokus på "vilden" och då gärna lite mer nyanserat. Jag tycker man slarvar bort det subtila perspektivet och bara gör allt våldsamt. Där boken har djup och tydliga (filosofiska) funderingar över vad total lycka kostar i frihet så har serien bara yta och effektsökeri. Här finns snygga vyer, mycket sex och vackra människor.
Jag tror att Brave new world möjligtvis är bättre för att jag har läst boken. Det gör att jag liksom själv lägger till det som saknas. Det största problemet med den här moderniserade versionen, tycker jag, är dock att den inte alls är en framtidsvision. Vi är redan där.
På TV Time har serien 9,3 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 13 039 betyg).
Jag ger den 2,5.
Serien är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Film: The guilty (2021)
Titel: The guilty
Originaltitel: The guilty
Genre: Thriller
Regissör: Antoine Fuqua
Manus: Justin Malen, Amy Krouse Rosenthal (bok), Tom Lichtenheld (bok)
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Riley Keough, Peter Sarsgaard, Ethan Hawke, Christina Vidal
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 november 2021
Handling
Efter att ha blivit involverad i en internutredning har polisen Joe Baylor förflyttats till att ta emot inkommande SOS-samtal. När han får ett nödsamtal från en kvinna som säger att hon är utsatt för en pågående kidnappning, hamnar Joe i en händelsekedja som ska komma att sätta hans handlingsförmåga och omdöme på prov.
Min kommentar
Det är svårt att välja fredagsfilm, kanske mest för att den typ av film vi egentligen vill se inte finns att tillgå. Alltså får det bli en axelryckning och så bara väljer man någon. Den här fredagen fick det bli The guilty. Det lät som att den hade potential att bli bra och där var ju en del kända namn i rollistan.
Detta är tydligen en re-make av den danska filmen Den skyldige, som sägs vara mycket bättre och som jag inte har sett. Det visste jag inte när vi tittade. Jag är inte helt säker på att jag hade valt den om jag hade vetat. Re-makes har en tendens att bli... inte så bra.
Jake Gyllenhaal är egentligen den enda person som man får se. Han är duktig, men tyvärr inte tillräckligt för att bära upp hela filmen själv. Hans karaktär är sannerligen inte lätt att tycka om. Han är irrationell, har en riktigt taskig impulskontroll, han beter sig oerhört oprofessionellt. Förmodligen hör det ihop med hans uppenbara hjältekomplex. Han ser sig själv som riddaren på den vita hästen, som dundrar in och räddar svaga kvinnor och utsatta barn. Med det psyket borde han faktiskt inte vara polis.
Någonstans finns det en bakgrundshistoria, men den är väldigt vag och förblir det genom hela filmen. För mig är den bara ett stort Varför?, vad gäller i stort sett allt. Vad som däremot är tydligt, tycker jag, är vad som har hänt. För mig är det uppenbart, men jag vet ju att jag tittar på en film och helt ärligt så hade det inte blivit mycket till film om det hade varit på något annat sätt. Det gäller att inte döma innan man har hela historien.
Att spela in den här typen av film i pandemitider, när man inte ska träffa och vara nära andra människor, är riktigt smart. Tyvärr blir det lite tråkigt för tittaren, som bara får höra en massa kändisar, inte se dem. För det mesta är det bara skrikande i telefon. Dialogen blir lite pinsam ibland och jag tycker att huvudpersonen stundtals ställer helt fel frågor.
The guilty är, trots allt, förvånansvärt bra, med tanke på hur den är filmad, men den är lite seg emellanåt. Jag tycker också att man gör en re-make för att man tror att man kan göra det bättre/tillföra något. Inte för att amerikaner ska slippa förbättra sin simultankapacitet och lära sig läsa undertexter, samtidigt som de tittar på film. Nu ska jag i alla fall försöka hitta det danska originalet och se på den.
På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 106 848 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 80 354 betyg).
Jag ger den 3,0.
Originaltitel: The guilty
Genre: Thriller
Regissör: Antoine Fuqua
Manus: Justin Malen, Amy Krouse Rosenthal (bok), Tom Lichtenheld (bok)
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Riley Keough, Peter Sarsgaard, Ethan Hawke, Christina Vidal
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 november 2021
Handling
Efter att ha blivit involverad i en internutredning har polisen Joe Baylor förflyttats till att ta emot inkommande SOS-samtal. När han får ett nödsamtal från en kvinna som säger att hon är utsatt för en pågående kidnappning, hamnar Joe i en händelsekedja som ska komma att sätta hans handlingsförmåga och omdöme på prov.
Min kommentar
Det är svårt att välja fredagsfilm, kanske mest för att den typ av film vi egentligen vill se inte finns att tillgå. Alltså får det bli en axelryckning och så bara väljer man någon. Den här fredagen fick det bli The guilty. Det lät som att den hade potential att bli bra och där var ju en del kända namn i rollistan.
Detta är tydligen en re-make av den danska filmen Den skyldige, som sägs vara mycket bättre och som jag inte har sett. Det visste jag inte när vi tittade. Jag är inte helt säker på att jag hade valt den om jag hade vetat. Re-makes har en tendens att bli... inte så bra.
Jake Gyllenhaal är egentligen den enda person som man får se. Han är duktig, men tyvärr inte tillräckligt för att bära upp hela filmen själv. Hans karaktär är sannerligen inte lätt att tycka om. Han är irrationell, har en riktigt taskig impulskontroll, han beter sig oerhört oprofessionellt. Förmodligen hör det ihop med hans uppenbara hjältekomplex. Han ser sig själv som riddaren på den vita hästen, som dundrar in och räddar svaga kvinnor och utsatta barn. Med det psyket borde han faktiskt inte vara polis.
Någonstans finns det en bakgrundshistoria, men den är väldigt vag och förblir det genom hela filmen. För mig är den bara ett stort Varför?, vad gäller i stort sett allt. Vad som däremot är tydligt, tycker jag, är vad som har hänt. För mig är det uppenbart, men jag vet ju att jag tittar på en film och helt ärligt så hade det inte blivit mycket till film om det hade varit på något annat sätt. Det gäller att inte döma innan man har hela historien.
Att spela in den här typen av film i pandemitider, när man inte ska träffa och vara nära andra människor, är riktigt smart. Tyvärr blir det lite tråkigt för tittaren, som bara får höra en massa kändisar, inte se dem. För det mesta är det bara skrikande i telefon. Dialogen blir lite pinsam ibland och jag tycker att huvudpersonen stundtals ställer helt fel frågor.
The guilty är, trots allt, förvånansvärt bra, med tanke på hur den är filmad, men den är lite seg emellanåt. Jag tycker också att man gör en re-make för att man tror att man kan göra det bättre/tillföra något. Inte för att amerikaner ska slippa förbättra sin simultankapacitet och lära sig läsa undertexter, samtidigt som de tittar på film. Nu ska jag i alla fall försöka hitta det danska originalet och se på den.
På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 106 848 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 80 354 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
söndag 21 november 2021
Smakebit på søndag: De sista flickorna
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Ännu en lugn och skön helg, riktigt välbehövlig efter en jobbig vecka. November visar sig från sin allra värsta sida, tyvärr, så promenaderna är inte speciellt mysiga. Det är lite otäckt att gå i skogen när det blåser så det knakar i träden. Hemma, där vi bor, vågar vi knappt gå längre. Bara i fredags var det två rån på gångvägarna utanför, ett på förmiddagen och ett på kvällen så inte ens dagsljus verkar avskräcka dem.
Nästa bok till läsning är De sista flickorna (Final girls) av Riley Sager, en bok som funnits på min läslista i över tre år. Självaste Stephen King är blurbad och har tydligen kallt den årets första stora thriller. Det var ju 2017 då, förstås och jag tror inte att man ska lägga för mycket vikt vid de där blurbarna. Men ändå. Detta är också den sista författaren i årets Boktolva.
Min smakebit är från början av boken:
Ännu en lugn och skön helg, riktigt välbehövlig efter en jobbig vecka. November visar sig från sin allra värsta sida, tyvärr, så promenaderna är inte speciellt mysiga. Det är lite otäckt att gå i skogen när det blåser så det knakar i träden. Hemma, där vi bor, vågar vi knappt gå längre. Bara i fredags var det två rån på gångvägarna utanför, ett på förmiddagen och ett på kvällen så inte ens dagsljus verkar avskräcka dem.
Nästa bok till läsning är De sista flickorna (Final girls) av Riley Sager, en bok som funnits på min läslista i över tre år. Självaste Stephen King är blurbad och har tydligen kallt den årets första stora thriller. Det var ju 2017 då, förstås och jag tror inte att man ska lägga för mycket vikt vid de där blurbarna. Men ändå. Detta är också den sista författaren i årets Boktolva.
Min smakebit är från början av boken:
Skogen hade klor och tänder.
Taggarna och grenarna och stenarna klöste och stack henne när hon skrikande sprang genom den. Men hon stannade inte. Inte när vassa stenar skar in i fotsulorna. Inte när en gren snärtade till henne i ansiktet och blodet rann nerför kinden.
Quincy kunde inte stanna. Om hon gjorde det skulle hon dö. Så hon fortsatte att springa, fast en taggig ranka snodde sig runt hennes vrist och skar in i huden. Rankan sträcktes ut med ett knakande innan hon lyckades rycka sig loss. Hon kände inte om det gjorde ont. Hennes kropp var redan fylld av mer smärta än den kunde hantera.
lördag 20 november 2021
"Vingården för vilda drömmar" av Caroline Säfstrand
Författare: Caroline Säfstrand
Titel: Vingården för vilda drömmar
Genre: Feelgood
Antal sidor: 378
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vid livets vägskäl 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 30 oktober 2021
Första meningen: När staden bäddas in i drivor av snö, när iskalla vindar kniper tag om mina kinder och tårna sticker som tusen nålar, då drömmer jag mig bort.
Baksidetext
Sommaren på en skånsk vingård väcker drömmar till liv och får sanningar att bubbla upp till ytan.
Erica sätter sig på tåget och lämnar hastigt sin man och livet i storstaden. Hon vet inte vart hon är på väg, bara att hon måste komma bort för att orka möta sorgen hon bär på. I Arild, femtiosex mil söderut, hamrar Marcus ner en skylt i marken: ”Rum uthyres!” Det är färgstarka grannen Beatrix idé för att få ekonomi i vinodlingen som Marcus och hans farfar driver. Samtidigt sitter Lilian ensam i lägenheten i Helsingborg och iakttar allt som pågår utanför hennes fönster. Med pennan tecknar hon det som livet inte gav henne. Vad hon inte anar är att en ung kvinna i Stockholm just påbörjat en resa söderut, och att detta kommer att förändra livet för Lilian och flera andra.
Min kommentar
I slutet av oktober så hade vi bokat in en hotellhelg i Helsingborg och eftersom jag var i stort behov av upplyftande läsning så tyckte jag att Vingården för vilda drömmar skulle vara lämplig läsning där och då. Den utspelar sig visserligen mestadels på Kullahalvön, men lite, lite i Helsingborg också.
Jag var ju väldigt glad i den första boken i den här serien, Klubben för lyckliga slut, och hade nog faktiskt ganska höga förväntningar på den här andra delen. Ändå kände jag mig inte speciellt orolig och jag blev faktiskt fast ända från start. Det finns en del småsaker som gör att den inte får full pott, men den hade nästan lika gärna kunnat få det.
Karaktärerna är inte speciellt många, men de är färgstarka och underbara, med både fel och brister. Varje karaktärs egen historia är både intressant och inspirerande och när de dessutom läggs ihop så blir det fantastiskt bra. Jag funderade på var i historien Lilian hörde hemma, men jag måste ha missförstått hennes ålder och fick inte ihop det. Det är härligt befriande att läsa om människor som lyfter och stöttar andra. I en liten bisats får man också veta hur det har gått för ett par i förra boken. Det gläder mig.
Det finns en väldigt lågmäld humor här, som är ständigt närvarande. Den gör så att sorgen blir än mer tydlig. Viktigast av allt är att vara sann, först och främst mot sig själv. Då faller allt annat på plats. Släktskap är inte det enda som avgör vilka som hör till ens familj, biland så kan helt otippade personer höra dit. Allt är fyllt till brädden av värme och kärlek. Detta är berörande, på så många plan.
För mig blir det helt omöjligt att slita sig från läsningen och jag fick vara uppe lite längre än vad jag hade tänkt, bara för att jag helt enkelt måste läsa ut den. Jag är väldigt svag för passionerade människor och då menar jag inte passionerad som i kärlek, utan engagerad i vad det nu kan vara. Här är det alltså vinodling och jag blir nästan smått sugen på att starta upp en vingård.
Vingården för vilda drömmar är en vacker historia, om sorg och hopp. Och drömmar, så klart. Den får mig att känna mig upplyft, peppad och stärkt. Jag mår helt enkelt bra av den.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 98 betyg).
Jag ger den 4,0.
Andra som bloggat om Vingården för vilda drömmar: Nilmas bokhylla, malins bokblogg och What You Readin?.
Titel: Vingården för vilda drömmar
Genre: Feelgood
Antal sidor: 378
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vid livets vägskäl 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 30 oktober 2021
Första meningen: När staden bäddas in i drivor av snö, när iskalla vindar kniper tag om mina kinder och tårna sticker som tusen nålar, då drömmer jag mig bort.
Baksidetext
Sommaren på en skånsk vingård väcker drömmar till liv och får sanningar att bubbla upp till ytan.
Erica sätter sig på tåget och lämnar hastigt sin man och livet i storstaden. Hon vet inte vart hon är på väg, bara att hon måste komma bort för att orka möta sorgen hon bär på. I Arild, femtiosex mil söderut, hamrar Marcus ner en skylt i marken: ”Rum uthyres!” Det är färgstarka grannen Beatrix idé för att få ekonomi i vinodlingen som Marcus och hans farfar driver. Samtidigt sitter Lilian ensam i lägenheten i Helsingborg och iakttar allt som pågår utanför hennes fönster. Med pennan tecknar hon det som livet inte gav henne. Vad hon inte anar är att en ung kvinna i Stockholm just påbörjat en resa söderut, och att detta kommer att förändra livet för Lilian och flera andra.
Min kommentar
I slutet av oktober så hade vi bokat in en hotellhelg i Helsingborg och eftersom jag var i stort behov av upplyftande läsning så tyckte jag att Vingården för vilda drömmar skulle vara lämplig läsning där och då. Den utspelar sig visserligen mestadels på Kullahalvön, men lite, lite i Helsingborg också.
Jag var ju väldigt glad i den första boken i den här serien, Klubben för lyckliga slut, och hade nog faktiskt ganska höga förväntningar på den här andra delen. Ändå kände jag mig inte speciellt orolig och jag blev faktiskt fast ända från start. Det finns en del småsaker som gör att den inte får full pott, men den hade nästan lika gärna kunnat få det.
Karaktärerna är inte speciellt många, men de är färgstarka och underbara, med både fel och brister. Varje karaktärs egen historia är både intressant och inspirerande och när de dessutom läggs ihop så blir det fantastiskt bra. Jag funderade på var i historien Lilian hörde hemma, men jag måste ha missförstått hennes ålder och fick inte ihop det. Det är härligt befriande att läsa om människor som lyfter och stöttar andra. I en liten bisats får man också veta hur det har gått för ett par i förra boken. Det gläder mig.
Det finns en väldigt lågmäld humor här, som är ständigt närvarande. Den gör så att sorgen blir än mer tydlig. Viktigast av allt är att vara sann, först och främst mot sig själv. Då faller allt annat på plats. Släktskap är inte det enda som avgör vilka som hör till ens familj, biland så kan helt otippade personer höra dit. Allt är fyllt till brädden av värme och kärlek. Detta är berörande, på så många plan.
För mig blir det helt omöjligt att slita sig från läsningen och jag fick vara uppe lite längre än vad jag hade tänkt, bara för att jag helt enkelt måste läsa ut den. Jag är väldigt svag för passionerade människor och då menar jag inte passionerad som i kärlek, utan engagerad i vad det nu kan vara. Här är det alltså vinodling och jag blir nästan smått sugen på att starta upp en vingård.
Vingården för vilda drömmar är en vacker historia, om sorg och hopp. Och drömmar, så klart. Den får mig att känna mig upplyft, peppad och stärkt. Jag mår helt enkelt bra av den.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 98 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Vingården för vilda drömmar: Nilmas bokhylla, malins bokblogg och What You Readin?.
fredag 19 november 2021
Fullbordad utmaning 2021:1
I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en tendens att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!
Det är sjunde året som jag har kört den här utmaningen och jag har verkligen börjat beta av alla de där serierna jag följer. Även i år ingick arton böcker i utmaningen och antalet serier är tio. Alla är nu lästa och man skulle kunna tro att det betyder att jag har lyckats avsluta tio olika serier, men icke. Inte i år heller. Tre serier har fått nya delar under året som gått, men eftersom det är de böcker som finns utgivna/översatta när utmaningen bestäms som gäller, så räknas inte de nyutkomna. Det kan dock hända att de nya delarna dyker upp i den här utmaningen om något år...
Böckerna jag läst är
Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen
#8. Offer 2117
Fabian Risk av Stefan Ahnhem
#2. Den nionde graven
#3. Arton grader minus
#4. Motiv X
#5. X sätt att dö
Björnstad av Fredrik Backman
#2. Vi mot er
Promise Falls av Linwood Barclay
#3. 23
Dublin Murder Squad av Tana French
#6. Inkräktare
Hatet av Magnus Jonsson
#2. Asätarna i Kungsträdgården
#3. Kvinnan som jagade ensam
MemoRandum av Anders de la Motte
#2. UltiMatum
Harry Hole av Jo Nesbø
#12. Kniv
Martin Benner av Kristina Ohlsson
#3. Henrys hemlighet
Hagfors av Ninni Schulman
#2. Pojken som slutade gråta
#3. Svara om du hör mig
#4. Vår egen lilla hemlighet
#5. Välkommen hem
#6. När alla klockor stannat
Serierna där det har kommit nya delar under 2021 är Fabian Risk, Björnstad och Hagfors. De två första står redan här i hyllan. Den tredje väntar jag på ska släppas i pocket.
Majoriteten av böckerna, tretton stycken, har fått en fyra i betyg. En har fått snäppet högre, alltså 4,5. Genomsnittet ligger på 3,91, vilket egentligen är helt fantastiskt. Men så är ju de flesta väldigt bra serier.
Det här är definitivt en utmaning som jag ska fortsätta med och jag håller som bäst på att bestämma vilka som ska vara med nästa år. Det ser ut som att det bara blir tolv böcker i den. Inte för att serierna börjar ta slut, utan för att de nu är ett mer hanterbart antal och jag vill gärna läsa lite annat också. Kanske påbörja några nya serier, så de inte tar slut.
Det är sjunde året som jag har kört den här utmaningen och jag har verkligen börjat beta av alla de där serierna jag följer. Även i år ingick arton böcker i utmaningen och antalet serier är tio. Alla är nu lästa och man skulle kunna tro att det betyder att jag har lyckats avsluta tio olika serier, men icke. Inte i år heller. Tre serier har fått nya delar under året som gått, men eftersom det är de böcker som finns utgivna/översatta när utmaningen bestäms som gäller, så räknas inte de nyutkomna. Det kan dock hända att de nya delarna dyker upp i den här utmaningen om något år...
Böckerna jag läst är
Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen
#8. Offer 2117
Fabian Risk av Stefan Ahnhem
#2. Den nionde graven
#3. Arton grader minus
#4. Motiv X
#5. X sätt att dö
Björnstad av Fredrik Backman
#2. Vi mot er
Promise Falls av Linwood Barclay
#3. 23
Dublin Murder Squad av Tana French
#6. Inkräktare
Hatet av Magnus Jonsson
#2. Asätarna i Kungsträdgården
#3. Kvinnan som jagade ensam
MemoRandum av Anders de la Motte
#2. UltiMatum
Harry Hole av Jo Nesbø
#12. Kniv
Martin Benner av Kristina Ohlsson
#3. Henrys hemlighet
Hagfors av Ninni Schulman
#2. Pojken som slutade gråta
#3. Svara om du hör mig
#4. Vår egen lilla hemlighet
#5. Välkommen hem
#6. När alla klockor stannat
Serierna där det har kommit nya delar under 2021 är Fabian Risk, Björnstad och Hagfors. De två första står redan här i hyllan. Den tredje väntar jag på ska släppas i pocket.
Majoriteten av böckerna, tretton stycken, har fått en fyra i betyg. En har fått snäppet högre, alltså 4,5. Genomsnittet ligger på 3,91, vilket egentligen är helt fantastiskt. Men så är ju de flesta väldigt bra serier.
Det här är definitivt en utmaning som jag ska fortsätta med och jag håller som bäst på att bestämma vilka som ska vara med nästa år. Det ser ut som att det bara blir tolv böcker i den. Inte för att serierna börjar ta slut, utan för att de nu är ett mer hanterbart antal och jag vill gärna läsa lite annat också. Kanske påbörja några nya serier, så de inte tar slut.
torsdag 18 november 2021
Hett i hyllan #327
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Och så till slut den sista från mina synder på Black Friday i december 2017.
I en mörk, mörk skog av Ruth Ware är ju omöjlig att inte lockas av.
Ja, vad kan liksom gå fel med den här handlingen? Den har ju i stort sett alla ingredienser man kan önska sig. Ett isolerat hus. Gammal vänskap. Minnesförlust. Den här boken borde absolut inte stå oläst, känner jag. Återigen så får jag skylla på att den låg i en hög på golvet i flera år, eftersom den inte fick plats i hyllan. Nu när jag har fått ögonen på den, igen, så blir jag väldigt sugen på att läsa den. Omedelbart.
Så här står det på baksidan:
Och så till slut den sista från mina synder på Black Friday i december 2017.
I en mörk, mörk skog av Ruth Ware är ju omöjlig att inte lockas av.
Ja, vad kan liksom gå fel med den här handlingen? Den har ju i stort sett alla ingredienser man kan önska sig. Ett isolerat hus. Gammal vänskap. Minnesförlust. Den här boken borde absolut inte stå oläst, känner jag. Återigen så får jag skylla på att den låg i en hög på golvet i flera år, eftersom den inte fick plats i hyllan. Nu när jag har fått ögonen på den, igen, så blir jag väldigt sugen på att läsa den. Omedelbart.
Så här står det på baksidan:
En oväntad inbjudan dyker upp i den tillbakadragna författaren Noras mejl. Det är barndomsvännen Clare som ska gifta sig. En av Clares väninnor håller på och organiserar en möhippa, och vill gärna att Nora kommer trots att det var åratal sedan Nora och Clare hade någon kontakt.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Väl på plats, långt ute i skogen, för en helg med sprit och lekar, gör alla sitt bästa för att bjuda till, men snart uppstår spänningar mellan både nya och gamla bekantskaper. Är alla verkligen där på samma premisser? Varför är Nora bara bjuden på möhippan men inte på bröllopet? Och vem är det egentligen Clare ska gifta sig med?
Kontakten med omvärlden är i det närmaste obefintlig i det isolerade huset. Mobiltäckningen är usel och den fasta telefonen fungerar inte. Inom loppet av ett dygn går möhippan från krystad och märklig till våldsam och katastrofal och Nora hamnar på sjukhus. Frågan är bara vad som hänt från det att hon och de andra lämnade huset tills det att hon vaknade upp i en sjukhussäng. Hur har hon fått alla skador? Var är de andra? Och varför sitter det poliser på vakt utanför rummet där hon ligger? Och framför allt varför minns hon inte vad det är som har hänt?
onsdag 17 november 2021
"Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson
Författare: Shirley Jackson
Titel: Vi har alltid bott på slottet
Genre: Skräck
Antal sidor: 176
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: We have always lived in the castle
Översättare: Torkel Franzén
Serie: -
Förlag: MiMa Förlag
Utgivningsår: (original) 1962 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 oktober 2021
Första meningen: Jag heter Mary Katherine Blackwood.
Baksidetext
En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.
Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.
Min kommentar
Förra året, precis vid den här tiden, så läste jag Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House och jag var väl inte helt övertygad. När jag behövde något tunnare att läsa, för att passa in en annan bok, så kändes det som att Vi har alltid bott på slottet skulle passa alldeles ypperligt. Förhoppningsvis rysligt bra.
Boken börjar med ett förord, som jag hoppar över och läser sist. Det har hänt ett antal gånger att förordet innehåller spoilers eller matar mig med tolkningar som jag inte vill ha. I alla fall inte innan jag har bildat mig en egen uppfattning. Just det här förordet innehåller inga spoilers, utan är mer en reflektion över Shirley Jacksons liv. Det förklarar en hel del och hela boken kommer i ett annat ljus. Kanske är det så att den här historien hade varit läskigare om jag hade läst förordet först.
Enligt min definition så är detta inte skräck, utan mer psykologisk spänning, men då inte av den nagelbitande sorten. Den är egentligen mer obehaglig än spännande. Inte för att man inte vet vad som har hänt, det vet man från första början, men nästan allt skorrar falskt. Stämningen fullkomligt osar av onda aningar, man bara känner att detta aldrig kan sluta väl.
Karaktärerna är väldigt få och man får inte veta speciellt mycket om dem. Det mesta antyds bara. Merricat ger mig rysningar, hon är superkuslig. Constance uppmuntrar och sporrar egentligen Merricats underliga beteende. Farbror Julian är det faktiskt bara synd om och kusin Charles är bara irriterande och hemsk. Även i den här boken är huset i sig en egen karaktär och får mänskliga egenskaper. Vilket blir solklart efter att jag läst förordet.
Trots att man känner till Constances och Merricats hemlighet så är det inte dem man ogillar. Det är folket i byn och kusin Charles som drabbas av min avsky. Däremot så är relationen mellan systrarna riktigt ohälsosam och destruktiv. Jag känner mig lite ambivalent om huruvida familjen var snäll mot Merricat eller om de borde ha hanterar allt annorlunda. Eftersom allt blev som det blev så lutar jag åt alternativ två.
För mig är Vi har alltid bott på slottet en oerhört tragisk historia. Jag funderade länge på om den skulle få en fyra i betyg, men den stannar vid snäppet under. Därmed inte sagt att den inte är bra. Det är den och definitivt mycket läsvärd, men den tog aldrig riktigt tag i mig.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 143 306 betyg).
Jag ger den 3,5.
Andra som bloggat om Vi har alltid bott på slottet: Boktanken, C.R.M. Nilsson och Enligt Jenny.
Titel: Vi har alltid bott på slottet
Genre: Skräck
Antal sidor: 176
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: We have always lived in the castle
Översättare: Torkel Franzén
Serie: -
Förlag: MiMa Förlag
Utgivningsår: (original) 1962 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 oktober 2021
Första meningen: Jag heter Mary Katherine Blackwood.
Baksidetext
En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.
Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.
Min kommentar
Förra året, precis vid den här tiden, så läste jag Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House och jag var väl inte helt övertygad. När jag behövde något tunnare att läsa, för att passa in en annan bok, så kändes det som att Vi har alltid bott på slottet skulle passa alldeles ypperligt. Förhoppningsvis rysligt bra.
Boken börjar med ett förord, som jag hoppar över och läser sist. Det har hänt ett antal gånger att förordet innehåller spoilers eller matar mig med tolkningar som jag inte vill ha. I alla fall inte innan jag har bildat mig en egen uppfattning. Just det här förordet innehåller inga spoilers, utan är mer en reflektion över Shirley Jacksons liv. Det förklarar en hel del och hela boken kommer i ett annat ljus. Kanske är det så att den här historien hade varit läskigare om jag hade läst förordet först.
Enligt min definition så är detta inte skräck, utan mer psykologisk spänning, men då inte av den nagelbitande sorten. Den är egentligen mer obehaglig än spännande. Inte för att man inte vet vad som har hänt, det vet man från första början, men nästan allt skorrar falskt. Stämningen fullkomligt osar av onda aningar, man bara känner att detta aldrig kan sluta väl.
Karaktärerna är väldigt få och man får inte veta speciellt mycket om dem. Det mesta antyds bara. Merricat ger mig rysningar, hon är superkuslig. Constance uppmuntrar och sporrar egentligen Merricats underliga beteende. Farbror Julian är det faktiskt bara synd om och kusin Charles är bara irriterande och hemsk. Även i den här boken är huset i sig en egen karaktär och får mänskliga egenskaper. Vilket blir solklart efter att jag läst förordet.
Trots att man känner till Constances och Merricats hemlighet så är det inte dem man ogillar. Det är folket i byn och kusin Charles som drabbas av min avsky. Däremot så är relationen mellan systrarna riktigt ohälsosam och destruktiv. Jag känner mig lite ambivalent om huruvida familjen var snäll mot Merricat eller om de borde ha hanterar allt annorlunda. Eftersom allt blev som det blev så lutar jag åt alternativ två.
För mig är Vi har alltid bott på slottet en oerhört tragisk historia. Jag funderade länge på om den skulle få en fyra i betyg, men den stannar vid snäppet under. Därmed inte sagt att den inte är bra. Det är den och definitivt mycket läsvärd, men den tog aldrig riktigt tag i mig.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 143 306 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Vi har alltid bott på slottet: Boktanken, C.R.M. Nilsson och Enligt Jenny.
tisdag 16 november 2021
Tisdagstrion: Vägar, broar och tunnlar
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Vägar, broar och tunnlar.
Det här blir ju lite svårt... Ska man välja efter omslag? Titel? Handling? Helst vill jag ju ha en av var... och det får jag, även om den sista är en aning långsökt.
1. För mig är i alla fall Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij ett självklart val. Efter att världen i stort sett har gått under så lever de överlevande i Moskva i tunnelbanesystemet. Varje station har blivit en egen stat. En fantastiskt bra bok.
2. Även Silvervägen av Stina Jackson får väl betraktas som klockren. Lelle kör den här vägen, väg 95, typ varje natt och har gjort det ända sedan hans dotter spårlöst försvann när hon väntade på bussen.
3. Liseys berättelse av Stephen King handlar inte om någon fysisk bro, utan en bro mellan världar. Det här är boken som fick mig att inse att King var tillbaka, efter olyckan när han blev påkörd och några års flummande. Och vilken återkomst det var.
Veckans tema: Vägar, broar och tunnlar.
Det här blir ju lite svårt... Ska man välja efter omslag? Titel? Handling? Helst vill jag ju ha en av var... och det får jag, även om den sista är en aning långsökt.
1. För mig är i alla fall Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij ett självklart val. Efter att världen i stort sett har gått under så lever de överlevande i Moskva i tunnelbanesystemet. Varje station har blivit en egen stat. En fantastiskt bra bok.
2. Även Silvervägen av Stina Jackson får väl betraktas som klockren. Lelle kör den här vägen, väg 95, typ varje natt och har gjort det ända sedan hans dotter spårlöst försvann när hon väntade på bussen.
3. Liseys berättelse av Stephen King handlar inte om någon fysisk bro, utan en bro mellan världar. Det här är boken som fick mig att inse att King var tillbaka, efter olyckan när han blev påkörd och några års flummande. Och vilken återkomst det var.
måndag 15 november 2021
Film: Ja-dagen (2021)
Titel: Ja-dagen
Originaltitel: Yes day
Genre: Komedi
Regissör: Miguel Arteta
Manus: Justin Malen, Amy Krouse Rosenthal (bok), Tom Lichtenheld (bok)
Skådespelare: Jennifer Garner, Edgar Ramírez, Jenna Ortega, Julian Lerner, Everly Carganilla
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 86 min
Serie: -
Såg den på Netflix 22 oktober 2021
Handling
Allison och Carlos har tröttnat på att alltid säga nej till sina barn och kollegor, så de bestämmer sig för att ge sina tre barn en ja-dag: Under 24 timmar får barnen bestämma reglerna. Aldrig hade de kunnat ana att det skulle leda till ett hisnande äventyr över hela Los Angeles – och att familjen skulle komma mycket närmare varandra.
Min kommentar
Den här fredagen kändes det som viktigt att välja en film som man inte behövde vara fokuserad för att förstå. Sambon var tvungen att bryta filmtittandet mitt i för att någon obegåvad chef hade lagt in ett sent möte. En komedi verkade lämplig, men det verkar knappt göras sådana längre. Till slut hittade jag Ja-dagen i alla fall.
Det här är en riktig familjefilm och passar kanske bäst för antingen barn eller vuxna (då menar jag runt 40+), inte åldern däremellan. Eventuellt är den roligare om man inte har barn för då kan man se det här med helt objektiva ögon. Jag känner igen många händelser/egenskaper här. Bland både barn och vuxna.
Som koncept så tycker jag att ja-dagen är rent förfärlig. Det är ju betydligt bättre att sprida ut sina ja:n. Eller snarare välja sina nej. De här tre barnen blir helt galna och hittar på de mest underliga saker. Upptåg som på riktigt, i den verkliga världen, hade förstört egendom för väldigt många kronor. Lite förundrad är jag också hur ja-dagen plötsligt handlade om vad föräldrarna skulle göra. Men, men... det är en rolig och lättsam film. Väldigt överdriven och förutsägbar, kanske lite klyschig också, men riktigt underhållande.
Ett vanligt problem, har jag märkt, är att många (alla?) föräldrar, direkt när de blir föräldrar, plötsligt glömmer hur de själva var när de var barn. Det är ett fenomen som jag ofta har funderat på. Varför blir det så? Meningen med att växa upp är ju att man ska göra (egna) misstag och lära av dem. Hur ska man annars klara sig som vuxen? När jag växte upp så hade jag en del kompisar som bara fick höra nej hemma. De var inget kul alls. För när de väl kom ut så hade de inget begrepp alls om någonting och andra (jag) fick alltid ta ansvar för dem också. Det är ungefär det som hänt de tre barnen i filmens familj.
Vad jag tar med mig efter att ha sett Ja-dagen är att jag ska börja försöka säga ja oftare. Vad som är helt klart är i alla fall att det inte är meningen att filmen ska vara realistisk och trovärdig. Se den absolut inte som en sådan film. Se den bara för underhållning. Och kanske lite sensmoral.
På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 24 113 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 20 553 betyg).
Jag ger den 3,5.
Originaltitel: Yes day
Genre: Komedi
Regissör: Miguel Arteta
Manus: Justin Malen, Amy Krouse Rosenthal (bok), Tom Lichtenheld (bok)
Skådespelare: Jennifer Garner, Edgar Ramírez, Jenna Ortega, Julian Lerner, Everly Carganilla
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 86 min
Serie: -
Såg den på Netflix 22 oktober 2021
Handling
Allison och Carlos har tröttnat på att alltid säga nej till sina barn och kollegor, så de bestämmer sig för att ge sina tre barn en ja-dag: Under 24 timmar får barnen bestämma reglerna. Aldrig hade de kunnat ana att det skulle leda till ett hisnande äventyr över hela Los Angeles – och att familjen skulle komma mycket närmare varandra.
Min kommentar
Den här fredagen kändes det som viktigt att välja en film som man inte behövde vara fokuserad för att förstå. Sambon var tvungen att bryta filmtittandet mitt i för att någon obegåvad chef hade lagt in ett sent möte. En komedi verkade lämplig, men det verkar knappt göras sådana längre. Till slut hittade jag Ja-dagen i alla fall.
Det här är en riktig familjefilm och passar kanske bäst för antingen barn eller vuxna (då menar jag runt 40+), inte åldern däremellan. Eventuellt är den roligare om man inte har barn för då kan man se det här med helt objektiva ögon. Jag känner igen många händelser/egenskaper här. Bland både barn och vuxna.
Som koncept så tycker jag att ja-dagen är rent förfärlig. Det är ju betydligt bättre att sprida ut sina ja:n. Eller snarare välja sina nej. De här tre barnen blir helt galna och hittar på de mest underliga saker. Upptåg som på riktigt, i den verkliga världen, hade förstört egendom för väldigt många kronor. Lite förundrad är jag också hur ja-dagen plötsligt handlade om vad föräldrarna skulle göra. Men, men... det är en rolig och lättsam film. Väldigt överdriven och förutsägbar, kanske lite klyschig också, men riktigt underhållande.
Ett vanligt problem, har jag märkt, är att många (alla?) föräldrar, direkt när de blir föräldrar, plötsligt glömmer hur de själva var när de var barn. Det är ett fenomen som jag ofta har funderat på. Varför blir det så? Meningen med att växa upp är ju att man ska göra (egna) misstag och lära av dem. Hur ska man annars klara sig som vuxen? När jag växte upp så hade jag en del kompisar som bara fick höra nej hemma. De var inget kul alls. För när de väl kom ut så hade de inget begrepp alls om någonting och andra (jag) fick alltid ta ansvar för dem också. Det är ungefär det som hänt de tre barnen i filmens familj.
Vad jag tar med mig efter att ha sett Ja-dagen är att jag ska börja försöka säga ja oftare. Vad som är helt klart är i alla fall att det inte är meningen att filmen ska vara realistisk och trovärdig. Se den absolut inte som en sådan film. Se den bara för underhållning. Och kanske lite sensmoral.
På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 24 113 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 20 553 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
söndag 14 november 2021
Smakebit på søndag: Kvinnan som jagade ensam
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
En lugn och skön helg, inget planerat, har det varit. Inget Fars dag-firande. Inget födelsedagskalas för svågerns mellanbarn. Nu träffade vi ju nästan alla förra helgen så det känns ändå ganska okej. Vi börjar nog vänja oss vid det här att bara träffas i små grupper och bara vaccinerade. Men nu väntar vi på att alla föräldrar ska få den tredje sprutan också...
Det blev en liten rockad bland böckerna jag planerar att läsa nu i november, så lite tidigare än tänkt är det dags för tredje i Hatet-trilogin; Kvinnan som jagade ensam av Magnus Jonsson. Det här är en serie som inte riktigt har övertygat mig. Vi får se om sista delen lyckas omvända mig.
Min smakebit är från sida 227:
En lugn och skön helg, inget planerat, har det varit. Inget Fars dag-firande. Inget födelsedagskalas för svågerns mellanbarn. Nu träffade vi ju nästan alla förra helgen så det känns ändå ganska okej. Vi börjar nog vänja oss vid det här att bara träffas i små grupper och bara vaccinerade. Men nu väntar vi på att alla föräldrar ska få den tredje sprutan också...
Det blev en liten rockad bland böckerna jag planerar att läsa nu i november, så lite tidigare än tänkt är det dags för tredje i Hatet-trilogin; Kvinnan som jagade ensam av Magnus Jonsson. Det här är en serie som inte riktigt har övertygat mig. Vi får se om sista delen lyckas omvända mig.
Min smakebit är från sida 227:
Linn lyfte på pärmarna i bokhyllan, drog ut böckerna och tittade under soffbordet. Hon kunde inte se att något saknades. Hade inte Erik hittat plastpåsarna med småskräp i Klaras jackficka, när han avvisiterade henne, hade de kanske aldrig fattat varför hon varit där. Linn letade vidare och kollade i taket efter andra kameror än den hon själv monterat. Men Klara verkade bara ha varit där för att samla in föremål som hon skulle plantera på någon brottsplats, för att sedan kunna skjuta skulden på Linn. Linn lyfte av lampskärmen bredvid soffan och vred på den hängande lampkonsolen över matbordet. Inga mikrofoner.
lördag 13 november 2021
"Du sköna nya värld" av Aldous Huxley
Författare: Aldous Huxley
Titel: Du sköna nya värld
Genre: Science fiction
Antal sidor: 237
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Brave new world
Översättare: Greta Tiselius
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 1932 (min) 2013
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2021
Första meningen: En lång, grå byggnad på endast trettiofyra våningar.
Baksidetext
I en avlägsen framtid, där tideräkningen utgår från Henry Ford, skapas barnen på mer eller mindre artificiell väg och anpassas under fosterstadiet på kemisk väg till sin plats i kastsamhället. Persontyperna Alfa och Beta har till uppgift att sköta de höga och mellanhöga positionerna i samhället, medan Gamma, Delta och Epsilon ska vara arbetare utan förmåga att tänka själva. Denna uppdelning förstärks genom den indoktrinering och propaganda som genomsyrar hela samhället, även medborgarnas sömn. Huvudpersonerna är Bernard Marx, Helmholtz Watson och vilden som är modersfödd till skillnad från de två förstnämnda. Vilden och hans mor Linda tas in i civilisationen av Bernard.
För att hålla människorna på plats och medgörliga tilldelas de dagligen en ranson av den ultimata drogen soma, uppkallad efter den rituella drycken soma.
Min kommentar
Jag har alltid tyckt att science fiction är en av de bästa genrer som finns och när jag var yngre så slukade jag allt som kom i min väg. Av någon, för mig okänd, anledning så minns jag inte att jag någonsin hörde talas om Du sköna nya värld, vilket så här i efterhand verkar närmast omöjligt. Det existerar tydligen en diskussion om vilken av denna och 1984 som är mest trolig/hemsk/bäst och vad annat man kan tänkas jämföra. Nu är i alla fall även denna klassiker läst, så nu skulle jag kunna jämföra om jag vill.
Boken börjar med ett förord av Göran Rosenberg och det får mig nästan att reagera mer än resten av boken. Jag vet inte när det är skrivet, men jag kan inte låta bli att undra vilken värld Göran Rosenberg lever i. Vad tycks, till exempel, om den här meningen: Den totalitära staten är inte längre skräckinjagande eftersom den inte längre verkar möjlig. För övrigt finns det mycket att säga om den här framtidsvisionen. Det mesta är nog redan sagt ändå, men några tankar har jag ju.
Man kastas rätt in i historien, via en rundvandring i anstalten för kläckning och fostran. Här finns inga långrandiga (och inga andra heller, faktiskt) förklaringar av vare sig maskiner eller uttryck. Det här gör mig ganska irriterad och då speciellt vissa ord, som exempelvis pneumatisk. Jag vet vad det betyder i "vår" värld, men när en person är pneumatisk, hur i all världen är den då? Det är lite rörigt, men det mesta ger sig ändå till slut.
Något annat som gör det rörigare än det borde vara är att inte citationstecken används för dialog. Mitt i någons prat så kommer det väldigt ofta tankar och/eller författarens kommentar. Det gör att det blir väldigt svårt att veta vad som är vad.
Detta är ju en satir och tonen är väldigt raljerande. Ibland blir det nästan övertydligt. Med tanke på att boken gavs ut 1932 så är den förvånansvärt aktuell och fräsch. Mycket av det som Huxley beskriver är verklighet nu, 80 år senare. Allt "dåligt" är avskaffat; krig, sjukdom, åldrande, svält, övrigt lidande. Men till vilket pris? Folket hålls neddrogade och fogliga. Känslor är oanständigt (alla känslor, inte bara de "dåliga"). Det som är gratis vill man inte att folk ska syssla med. Som att vara ute i naturen, bara för att njuta av den. Även människan är underordnad "marknaden" och tillverkas baserat på tillgång och efterfrågan.
Rent generellt så är det omöjligt att kombinera frihet, lycka och stabilitet/trygghet. Ju mer man har av det ena desto mindre har man av det andra. Det är väldigt tydligt här, där friheten är noll och intet. Men hur vet man egentligen om man är lycklig, när man aldrig har varit olycklig?
Tydligen översattes boken så tidigt som 1932 och det verkar inte ha gjorts någon som helst omarbetning. Tyvärr så är översättningen riktigt dålig och jag önskar så att det hade gjorts en nyöversättning. Den hade förhoppningsvis fått rätt på alla dessa av kommatecken separerade bisatser. Jag höll på att bli knäpp av den onaturliga rytmen. Dessutom så känns det som att det finns en del stavfel och andra korrekturfel här. Fortfarande, efter snart 80 år.
Du sköna nya värld börjar bra och slutar bra. Mittendelen är en aning seg, men jag skyller det på översättningen. Jag tycker nog att detta är en mer skrämmande framtidsvision än 1984. Egentligen är framtidsvision fel uttryck för det mesta är redan här. Yta är allt. Alla vill vara lyckliga hela tiden. Lycklig blir man när man konsumerar. Om man eventuellt skulle vara olycklig så tar men en tablett. Alla ska vara så lika som möjligt. Åldrande är något fult och icke önskvärt. Kritiskt tänkande är i stort sett avskaffat. Ja, det finns många likheter...
På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 1 580 440 betyg).
Jag ger den 3,5.
Andra som bloggat om Du sköna nya värld: I bokhyllan, The book pond och literatur connoisseur.
Titel: Du sköna nya värld
Genre: Science fiction
Antal sidor: 237
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Brave new world
Översättare: Greta Tiselius
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 1932 (min) 2013
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2021
Första meningen: En lång, grå byggnad på endast trettiofyra våningar.
Baksidetext
I en avlägsen framtid, där tideräkningen utgår från Henry Ford, skapas barnen på mer eller mindre artificiell väg och anpassas under fosterstadiet på kemisk väg till sin plats i kastsamhället. Persontyperna Alfa och Beta har till uppgift att sköta de höga och mellanhöga positionerna i samhället, medan Gamma, Delta och Epsilon ska vara arbetare utan förmåga att tänka själva. Denna uppdelning förstärks genom den indoktrinering och propaganda som genomsyrar hela samhället, även medborgarnas sömn. Huvudpersonerna är Bernard Marx, Helmholtz Watson och vilden som är modersfödd till skillnad från de två förstnämnda. Vilden och hans mor Linda tas in i civilisationen av Bernard.
För att hålla människorna på plats och medgörliga tilldelas de dagligen en ranson av den ultimata drogen soma, uppkallad efter den rituella drycken soma.
Min kommentar
Jag har alltid tyckt att science fiction är en av de bästa genrer som finns och när jag var yngre så slukade jag allt som kom i min väg. Av någon, för mig okänd, anledning så minns jag inte att jag någonsin hörde talas om Du sköna nya värld, vilket så här i efterhand verkar närmast omöjligt. Det existerar tydligen en diskussion om vilken av denna och 1984 som är mest trolig/hemsk/bäst och vad annat man kan tänkas jämföra. Nu är i alla fall även denna klassiker läst, så nu skulle jag kunna jämföra om jag vill.
Boken börjar med ett förord av Göran Rosenberg och det får mig nästan att reagera mer än resten av boken. Jag vet inte när det är skrivet, men jag kan inte låta bli att undra vilken värld Göran Rosenberg lever i. Vad tycks, till exempel, om den här meningen: Den totalitära staten är inte längre skräckinjagande eftersom den inte längre verkar möjlig. För övrigt finns det mycket att säga om den här framtidsvisionen. Det mesta är nog redan sagt ändå, men några tankar har jag ju.
Man kastas rätt in i historien, via en rundvandring i anstalten för kläckning och fostran. Här finns inga långrandiga (och inga andra heller, faktiskt) förklaringar av vare sig maskiner eller uttryck. Det här gör mig ganska irriterad och då speciellt vissa ord, som exempelvis pneumatisk. Jag vet vad det betyder i "vår" värld, men när en person är pneumatisk, hur i all världen är den då? Det är lite rörigt, men det mesta ger sig ändå till slut.
Något annat som gör det rörigare än det borde vara är att inte citationstecken används för dialog. Mitt i någons prat så kommer det väldigt ofta tankar och/eller författarens kommentar. Det gör att det blir väldigt svårt att veta vad som är vad.
Detta är ju en satir och tonen är väldigt raljerande. Ibland blir det nästan övertydligt. Med tanke på att boken gavs ut 1932 så är den förvånansvärt aktuell och fräsch. Mycket av det som Huxley beskriver är verklighet nu, 80 år senare. Allt "dåligt" är avskaffat; krig, sjukdom, åldrande, svält, övrigt lidande. Men till vilket pris? Folket hålls neddrogade och fogliga. Känslor är oanständigt (alla känslor, inte bara de "dåliga"). Det som är gratis vill man inte att folk ska syssla med. Som att vara ute i naturen, bara för att njuta av den. Även människan är underordnad "marknaden" och tillverkas baserat på tillgång och efterfrågan.
Rent generellt så är det omöjligt att kombinera frihet, lycka och stabilitet/trygghet. Ju mer man har av det ena desto mindre har man av det andra. Det är väldigt tydligt här, där friheten är noll och intet. Men hur vet man egentligen om man är lycklig, när man aldrig har varit olycklig?
Tydligen översattes boken så tidigt som 1932 och det verkar inte ha gjorts någon som helst omarbetning. Tyvärr så är översättningen riktigt dålig och jag önskar så att det hade gjorts en nyöversättning. Den hade förhoppningsvis fått rätt på alla dessa av kommatecken separerade bisatser. Jag höll på att bli knäpp av den onaturliga rytmen. Dessutom så känns det som att det finns en del stavfel och andra korrekturfel här. Fortfarande, efter snart 80 år.
Du sköna nya värld börjar bra och slutar bra. Mittendelen är en aning seg, men jag skyller det på översättningen. Jag tycker nog att detta är en mer skrämmande framtidsvision än 1984. Egentligen är framtidsvision fel uttryck för det mesta är redan här. Yta är allt. Alla vill vara lyckliga hela tiden. Lycklig blir man när man konsumerar. Om man eventuellt skulle vara olycklig så tar men en tablett. Alla ska vara så lika som möjligt. Åldrande är något fult och icke önskvärt. Kritiskt tänkande är i stort sett avskaffat. Ja, det finns många likheter...
På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 1 580 440 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Du sköna nya värld: I bokhyllan, The book pond och literatur connoisseur.
fredag 12 november 2021
Bokpost!
Plötsligt händer det! Eller vad är det reklamen säger...
En jobbig dag så plingade det till i telefonen. Det var ett DM. Från Albert Bonniers Förlag. De undrade om jag möjligtvis var intresserad av Väktarna av John Grisham som recensionsexemplar. Det här var ju överhuvudtaget inte någon svår fråga. I alla fall inte för mig, som har läst Grisham sedan Firman släpptes. Typ. Nåväl, den dök upp här och den är läst. Tack till Albert Bonniers Förlag!
Vi får ju bara post varannan dag numer och nästa gång det var dags så ringde postmannen på och lämnade över ett större brev (som inte var till mig) och även en avi (som var till mig). Det var bara att vandra iväg till posten för att hämta det. Jag trodde mig vara ganska säker på vilken bok (ja, jag var säker på att det bar en bok) som väntade på mig och det var mycket riktigt M W Cravens Regissören. Tredje delen om Washington Poe och Tilly Bradshaw. En mycket efterlängtad bok, som snart ska läsas. Tack till Modernista!
En jobbig dag så plingade det till i telefonen. Det var ett DM. Från Albert Bonniers Förlag. De undrade om jag möjligtvis var intresserad av Väktarna av John Grisham som recensionsexemplar. Det här var ju överhuvudtaget inte någon svår fråga. I alla fall inte för mig, som har läst Grisham sedan Firman släpptes. Typ. Nåväl, den dök upp här och den är läst. Tack till Albert Bonniers Förlag!
Vi får ju bara post varannan dag numer och nästa gång det var dags så ringde postmannen på och lämnade över ett större brev (som inte var till mig) och även en avi (som var till mig). Det var bara att vandra iväg till posten för att hämta det. Jag trodde mig vara ganska säker på vilken bok (ja, jag var säker på att det bar en bok) som väntade på mig och det var mycket riktigt M W Cravens Regissören. Tredje delen om Washington Poe och Tilly Bradshaw. En mycket efterlängtad bok, som snart ska läsas. Tack till Modernista!
torsdag 11 november 2021
Hett i hyllan #326
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Nu har vi kommit till den näst sista av olästa böcker inköpta på Black Friday, i december 2017.
Den siste pilgrimen av Gard Sveen är en norsk deckare, vilket betyder att jag automatiskt blir nyfiken.
Detta är första delen i serien om kriminalinspektör Tommy Bergmann, fyra till verkar ha släppts. Dock inte på svenska. Av någon anledning så är denna den enda som har översatts. Jaha. Det var ju bra att veta... Lite märkligt ändå, för 2016 hade Lotta Olsson på DN med den i en lista över årets bästa deckare. Man skulle kunna tro att hon var rätt ensam om det, med tanke på att resten inte har översatts, men den har faktiskt väldigt bra omdömen på Goodreads. Jag blev väldigt sugen på att läsa den. Ända tills jag insåg att det inte finns fler på svenska.
Så här står det på baksidan:
Nu har vi kommit till den näst sista av olästa böcker inköpta på Black Friday, i december 2017.
Den siste pilgrimen av Gard Sveen är en norsk deckare, vilket betyder att jag automatiskt blir nyfiken.
Detta är första delen i serien om kriminalinspektör Tommy Bergmann, fyra till verkar ha släppts. Dock inte på svenska. Av någon anledning så är denna den enda som har översatts. Jaha. Det var ju bra att veta... Lite märkligt ändå, för 2016 hade Lotta Olsson på DN med den i en lista över årets bästa deckare. Man skulle kunna tro att hon var rätt ensam om det, med tanke på att resten inte har översatts, men den har faktiskt väldigt bra omdömen på Goodreads. Jag blev väldigt sugen på att läsa den. Ända tills jag insåg att det inte finns fler på svenska.
Så här står det på baksidan:
Den unga motståndskvinnan Agnes Gerner utkämpar en hård strid. Utåt sett är hon en hängiven nazistsympatisör som är förlovad med en framstående affärsman, men i själva verket är hon del av ett underjordiskt nätverk som gör allt för att vinna kriget mot tyskarna. Den man hon egentligen älskar - som går under täcknamnet Pilgrimen - är någon hon bara kan hoppas på att få leva med om nazisterna besegras. Om hon lyckas överleva...Många år senare hittas benresterna från tre kroppar i skogen - två vuxna kvinnors och ett barns. Trots sin chefs uppmaning att inte lägga ner någon extra tid på det gamla fallet kan kriminalinspektör Tommy Bergmann inte låta bli att gräva djupare, särskilt inte eftersom han gör kopplingar till ett mer aktuellt mord. Och i takt med att han kommer en djup hemlighet på spåren blir det tydligt att allt är tillåtet i krig och att den som låter bli att älska är den som avgår med segern.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
onsdag 10 november 2021
"Tsarens dotter" av Gill Paul
Författare: Gill Paul
Titel: Tsarens dotter
Genre: Drama
Antal sidor: 406
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret wife
Översättare: Annika Sundberg
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 oktober 2021
Första meningen: Det hade gått tjugonio timmar sedan Kitty Fisher lämnade sin man, och under den tiden hade hon rest 5 975 kilometer.
Baksidetext
1914. Tsarens rike håller på att gå under och familjen Romanovs framtid blir alltmer osäker. Storhertiginnan Tatiana är hemligt förälskad i officeren Dmitri och de drömmer om en gemensam framtid. När familjen fängslas och flyttas långt ut i Sibirien sätter Dmitri en våghalsig plan i verket för att rädda sin älskade.
2016. Kitty Fisher lämnar hals-över-huvud London när hon upptäcker att hennes man är otrogen. Hon åker till den lilla stuga i USA som hon nyligen ärvt efter sin gammelfarfar som hon aldrig kände. Där, på stranden, hittar hon ett halssmycke som kommer att leda henne till en djupt begraven familjehemlighet.
Min kommentar
Tsarens dotter kom som en överraskning från förlaget och har stått och blängt på mig från hyllan i flera år nu. Jag läste mängder av historiska romaner i min ungdom, men de har delvis tappat sin lockelse genom åren. Just den här boken gav mig dessutom vibbar av att vara en romance (många är de som faktiskt kallar den det, har jag sett nu i efterhand). Det som, till slut, vägde över för dess fördel är det ryska. Det har alltid lockat och passat mig väldigt bra. I år åkte boken upp på min Boktolva.
Jag börjar i slutet, vid författarens efterord, som är mycket intressant. Det visar sig att mycket av det som jag utgick från var helt hittepå är sant. En hel del av det andra skulle kunna vara det.
Boken börjar intressant och bra, sedan blir det mest samma sak hela tiden. Varenda sida fylls med hur Dmitrij suktar efter Tatjana och det blir för utdraget för mig. De här karaktärerna är så fullständigt känslostyrda och jag kan inte påstå att någon av dem agerar på ett förnuftigt sätt. Jag har väldigt svårt att relatera till den sortens människa, men i det här fallet så kan jag åtminstone föreställa mig det. Andra halvan så händer det något igen. När jag slipper den himlastormande kärleken så suger boken tag i mig på riktigt. Jag kan knappt lägga ifrån mig boken.
Eftersom det är en britt som har skrivit boken så slipper man alla dessa extra efternamn som ryssar hade/har. Det underlättar att de heter samma hela tiden. Vissa saker känns förvånansvärt aktuella. Som det här med att den rika, naiva eliten inte har koll på verkligheten. Där har det inte förändrats så mycket.
Det är en mycket mörk och mycket tragisk historia som spelas upp på sidorna. Det känns lite otäckt att läsa om deras kärlek och framtidsplaner när man har facit. Eller har man det? Och alltså, det här med att döma andra utan att ha hela historien... varför gör folk det?
Jag tycker om Tsarens dotter överraskande mycket. Andra halvan är en solklar fyra. Kanske borde jag återvända till historiska romaner.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,18 i genomsnitt (beräknat på 42 337 betyg).
Jag ger den 3,5.
Andra som bloggat om Tsarens dotter: Johannas deckarhörna, Bokmalen.nu och och dagarna går.
Titel: Tsarens dotter
Genre: Drama
Antal sidor: 406
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret wife
Översättare: Annika Sundberg
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 oktober 2021
Första meningen: Det hade gått tjugonio timmar sedan Kitty Fisher lämnade sin man, och under den tiden hade hon rest 5 975 kilometer.
Baksidetext
1914. Tsarens rike håller på att gå under och familjen Romanovs framtid blir alltmer osäker. Storhertiginnan Tatiana är hemligt förälskad i officeren Dmitri och de drömmer om en gemensam framtid. När familjen fängslas och flyttas långt ut i Sibirien sätter Dmitri en våghalsig plan i verket för att rädda sin älskade.
2016. Kitty Fisher lämnar hals-över-huvud London när hon upptäcker att hennes man är otrogen. Hon åker till den lilla stuga i USA som hon nyligen ärvt efter sin gammelfarfar som hon aldrig kände. Där, på stranden, hittar hon ett halssmycke som kommer att leda henne till en djupt begraven familjehemlighet.
Min kommentar
Tsarens dotter kom som en överraskning från förlaget och har stått och blängt på mig från hyllan i flera år nu. Jag läste mängder av historiska romaner i min ungdom, men de har delvis tappat sin lockelse genom åren. Just den här boken gav mig dessutom vibbar av att vara en romance (många är de som faktiskt kallar den det, har jag sett nu i efterhand). Det som, till slut, vägde över för dess fördel är det ryska. Det har alltid lockat och passat mig väldigt bra. I år åkte boken upp på min Boktolva.
Jag börjar i slutet, vid författarens efterord, som är mycket intressant. Det visar sig att mycket av det som jag utgick från var helt hittepå är sant. En hel del av det andra skulle kunna vara det.
Boken börjar intressant och bra, sedan blir det mest samma sak hela tiden. Varenda sida fylls med hur Dmitrij suktar efter Tatjana och det blir för utdraget för mig. De här karaktärerna är så fullständigt känslostyrda och jag kan inte påstå att någon av dem agerar på ett förnuftigt sätt. Jag har väldigt svårt att relatera till den sortens människa, men i det här fallet så kan jag åtminstone föreställa mig det. Andra halvan så händer det något igen. När jag slipper den himlastormande kärleken så suger boken tag i mig på riktigt. Jag kan knappt lägga ifrån mig boken.
Eftersom det är en britt som har skrivit boken så slipper man alla dessa extra efternamn som ryssar hade/har. Det underlättar att de heter samma hela tiden. Vissa saker känns förvånansvärt aktuella. Som det här med att den rika, naiva eliten inte har koll på verkligheten. Där har det inte förändrats så mycket.
Det är en mycket mörk och mycket tragisk historia som spelas upp på sidorna. Det känns lite otäckt att läsa om deras kärlek och framtidsplaner när man har facit. Eller har man det? Och alltså, det här med att döma andra utan att ha hela historien... varför gör folk det?
Jag tycker om Tsarens dotter överraskande mycket. Andra halvan är en solklar fyra. Kanske borde jag återvända till historiska romaner.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,18 i genomsnitt (beräknat på 42 337 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Tsarens dotter: Johannas deckarhörna, Bokmalen.nu och och dagarna går.