Genre: KriminalromanAntal sidor: 354
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 3
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 maj 2015
Första meningen: Astrid Edman backade upp sin Pater Noster-snipa mot Bremsegårdsvikens brygga och lät entusiasterna från Botaniska föreningen i Göteborg kliva iland på Klöverön.
Baksidetext
Porto Francos väktare är den våldsamma berättelsen om Marstrands tid som frihamn. Tiden är sent 1700-tal; kapare, smugglare och mördare härjar ostört.
En ung kvinna stiger iland i Marstrands hamn en septemberdag 1793. Håret är kapat under mössan, hennes bröst är lindade och byxorna hänger löst på den gängliga kroppen. Runt omkring myllrar det av liv; sjömän på skeppen, handlare, brottslingar som fått amnesti i frihamnen. Hennes enda hopp står till att de ska ta henne för en man, att hon ska hitta arbete och någonstans att bo.
Att hon inte ska tvingas åka tillbaka.
220 år senare görs ett gruvligt fynd på Klöverön. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och kriminalinspektör Karin Adler kopplas in. Men att identifiera de två döda visar sig vara lättare sagt än gjort. Det enda man kan säga med säkerhet är att de har legat i mossen länge. Väldigt länge.
Trådarna leder Karin Adler långt tillbaka i Marstrands historia, och sakta men säkert nystas en osannolik historia upp.
Min kommentar
Av någon anledning, som jag inte alls förstår, så blir Ann Rosmans böcker stående olästa i hyllan. Något som inte alls speglar vad jag tycker om böckerna. Det var två år sedan jag läste förra delen...
Jag har inga som helst problem med att komma in i boken, trots att det var så längesedan jag läste Själakistan. Detta beror nog mest på att Karin Adler med kollegor knappt är med i boken. Sammanlagt är det nog inte mer än 50 sidor som handlar om dem. Ungefär två tredjedelar av boken handlar om vad som hände för 200 år sedan vilket är bra, för det är faktiskt Agnes historia som mest griper tag i mig. Det finns också en nutidshistoria, som inte innefattar polisen, och den knyter naturligtvis tillbaka till Agnes tid.
Detta är ingen deckare med historiska inslag, det är en historisk roman med mord. Jag kan överhuvudtaget inte förmå mig att kalla det en deckare, eftersom det inte finns tillstymmelse till utredning med. Lösningen på vilka som ligger i mossen får vi på ett helt annat sätt, genom vanliga människors berättelser.
Nu när jag klargjort detta så vill jag bara säga att den här boken är otroligt spännande. Ann Rosman kan verkligen det där med att berätta en historia. Hon levandegör det gamla på ett sådant sätt att jag känner lukter, ser människor och känner känslor. Det här är en intressant bit svensk historia, som jag inte hade en aning om. Och då är jag uppvuxen så nära Marstrand att vi ofta var där på skolresor. Antingen så har ingen lärare alls nämnt det här med Porto Franco-avtalet eller så tyckte jag inte det var intressant då.
En bit in i boken så börjar jag fundera på om detta är ett verkligt fall och svaren på vad som är sant eller ej kommer i slutet av boken. Det är något jag gillar med de här böckerna, att jag inte behöver fundera på vad jag ska tro på.
Det här är ett fantastiskt sätt att lära sig om en ganska hemsk tid i vår historia. Det är intressant att få veta hur de levde, vad de åt och vad de drack. Något jag inte blir sugen på att prova är den engelska sjömansdrycken, som bestod av sirap, öl, ägg och brännvin.
Jag gillar verkligen den här boken, men jag saknar samtidigt Karin och hennes kollegor. Till och med Folke. Jag skulle vilja läsa mer om dem. Samtidigt tycker jag att det är synd att boken klassas som deckare, eftersom det ju finns en hel del människor som kategoriskt vägrar att läsa den genren. De har ingen aning om vad de missar.
Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 324 betyg).
På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 102 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
| Tråkig | Fantasirik | |
| Rolig | Klurig | |
| Trovärdig | Förutsägbar | |
| Osannolik | Välskriven | |
| Romantisk | Dåligt språk | |
| Sorglig | För lång | |
| Spännande | För kort |
Andra som bloggat om Porto Francos väktare: med näsan i en bok, En bok om dagen och Lingonhjärta.
Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.
Låter som en roman för mig, om jag bara håller i huvudet att det inte är en vanlig deckare med polisutredning och allt. Jag har inte läst något av Rosman men nu blev jag riktigt sugen.
SvaraRaderaJag brukar bli irriterad om en deckare inte är en deckare, men i Ann Rosmans böcker blir det nästan tvärtom :)
RaderaÅh, hennes böcker är SÅ BRA! Hoppas hon kommer med något nytt snart för jag har läst alla böcker hittills :)
SvaraRaderaJag fattar inte hur hon gör, men jag bryt mig inte ett dugg om deckargåtan i hennes böcker :)
RaderaDet är som historieberättare Rosman har sin styrka som författare. Det märks att hon lägger ner mycket tid på resarch. Ofta bygger det på en verklighetsbaserad story. Hos mig blir hennes böcker lästa ganska snabbt. Skånska hälsningar från Bosse Bokälskare
SvaraRaderaHon är helt enkelt grym och för min del skulle hon helt kunna plocka bort deckargåtan i nutid :)
RaderaHar bara läst en bok av Rosman. Minns att jag tyckte den var rätt bra, men ändå har det aldrig blivit av att jag läst några fler delar. Det är nog de historiska inslagen som avskräcker. Historiska romaner är ingen favoritgenre.
SvaraRaderaGillar man inte historiska romaner så är det nog kört, för det är egentligen precis vad de är. De bara låtsas vara deckare.
RaderaJag tycker det är lite synd att hon envisas med att knyta ihop det till nutid och poliser, tycker bättre om de historiska delarna i böckerna och tror att de mycket väl skulle klara av att stå på egna ben. Ibland blir kopplingentill nutid dessutom så väldigt långsökt (lyssnade på alla fem böckerna i ett svep och kommer inte helt ihåg vilka som kändes krystade och vilka som funkade för mig).
SvaraRaderaJa, det är synd att hon inte skriver rent historiska romaner, jag hade i alla fall läst dem. Men det kanske är svårt att slå igenom och göra sig ett namn. Kerstin Ekman skrev ju tydligen också deckare från början. Det är ju lite mer lättillgängligt.
Radera