Antal sidor: 453
Originalspråk: Ryska
Originaltitel: Метро 2033
Översättare: Ola Wallin
Serie: Metro 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 augusti 2014
Första meningen: "Vad var det? Artiom, gå och se efter!"
Baksidetext
Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.
En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.
Min kommentar
I min ungdom var jag väldigt svag för gamla ryska klassiker. Vad det var som klickade med mig vet jag inte, men minsann, det är fortfarande likadant.
Boken börjar lite småsegt, det är väldigt mycket som ska etableras i början; karaktärer, miljö, tunnelbanestationer och inte minst vad det egentligen är som hänt. Och varför. Det är inte tråkigt, men lite segt. Det som jag kännetecknar som rysk litteratur är högst närvarande. Det är många och långa filosofiska monologer, det är mörkt och febrigt, nästan som i en feber(mar)dröm. Det är härligt att se att allt är sig likt.
Artioms vandring (som man kan följa på kartan längst bak i boken) tar oss med på en resa genom en liten minivärld, där alla möjliga och omöjliga ideologier och -ismer finns representerade. Mänskligheten är sig precis lik och har inte ändrats ett enda dugg, kärnvapenkrig eller ej. Artiom möter hela tiden nya människor som hjälper honom vidare, vilket nästan får mig att känna det som att jag befinner mig i ett spel där man hela tiden går vidare till nästa nivå. Förutsatt att man gjort rätt saker. På vägen får vi en inblick i vad människor är beredda att göra för att överleva och det är rätt så intressant att fundera över. Man kan säga att inte alla personer Artiom möter visar mänskligheten från sin bästa sida. Miljön är så otroligt deprimerande och beskrivs så väl att jag är väldigt glad att jag läste boken mitt i högsommaren. Det är tillräckligt klaustrofobiskt att föreställa sig de där mörka, läskiga tunnlarna när det är ljust och soligt ute.
Slutet är lite märkligt och jag kan nog tycka att det blev lite väl mycket där, men jag gillar att det är lite öppet. En del saker får jag inte riktigt ihop. Jag är ingen biolog och har ingen som helst aning om vilka eventuella effekter radioaktivitet kan ha på djur och människor, eller hur lång tid det skulle ta för mutationer att uppträda, men visst borde det väl i alla fall ta minst en generation för mindre förändringar? Och betydligt längre tid för större?
En positiv sak är i alla fall att det inte finns några som helst åsikter eller pekpinnar i boken. Allt bara beskrivs (inte speciellt) kort och koncist. Jag får dra vilka slutsatser jag vill.
Det är väldigt svårt att sätta ett betyg och den kunde fått ett högre om det inte vore för alla monologer, men det är ju samtidigt det som gör den rysk. Jag kommer förmodligen inte att läsa Metro 2034, men när Metro 2033 kommer som film, då ska jag se den. Jag är bergsäker på att den blir lysande.
Boktipsets estimerade betyg var 4,1. På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt. Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig | Fantasirik | |
Rolig | Klurig | |
Trovärdig | Förutsägbar | |
Osannolik | Välskriven | |
Romantisk | Dåligt språk | |
Sorglig | För lång | |
Spännande | För kort |
Andra som bloggat om Metro 2033: Lotten, PocketBlogg och Bokfetischist.
Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.
Det tror jag var den största skillnaden vi haft i omdöme ;-)
SvaraRaderaJag vet inte vad det är med de där ryssarna, men jag är väldigt svag för dem :)
Radera