"Den kalla elden" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 288
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Furðustrandir
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 9
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 augusti 2015






Första meningen: Han fryser inte längre.

Baksidetext
Erlendur befinner sig i sitt barndomshem vid Islands östra fjordar när det förflutna hinner ikapp honom. Händelser som han själv har varit med om och olösta fall.

För flera decennier sedan hände det hemska saker när en stor grupp brittiska soldater gick vilse i bergen. En storm tog dem med överraskning. Några av soldaterna lyckades efter stora svårigheter ta sig tillbaka till staden, medan andra försvann.

Samma kväll, i samma område, försvann en ung kvinna spårlöst. Hennes öde väcker Erlendurs nyfikenhet. Desperat söker han svaren på de två fallen, oavsett hur smärtsam utgången blir.

Min kommentar
Vissa serier har en förmåga att nästan gömma sig i bokhyllan och denna om Erlendur har gjort ett bra jobb med det. Jag gillar verkligen de här böckerna, men det var ändå nästan ett och ett halvt år sedan jag läste förra delen.

I Den kalla elden är det äntligen Erlendur som är i fokus igen och faktiskt så utspelar sig ingen del av boken i Reykjavik. Erlendur åkte ju till de östra delarna i Frostnätter (del 6) och det som händer i den här boken sker ungefär samtidigt som Elínborg och Sigurður Óli löser fallen i Mörka strömmar och Svart himmel. Faktum är att denna slutar där Mörka strömmar slutar, med Erlendurs övergivna bil.

Tempot är om möjligt ännu långsammare i denna än i de tidigare och det händer inte speciellt mycket, rent actionmässigt. Det som sker växer fram väldigt långsamt och försiktigt. Nu gör det absolut ingenting, för som vanligt när jag läser Indriðason så får miljön och människorna som befolkar den också mig att sakta ner. Jag andas långsammare och hetsar inte genom läsningen. Det känns avkopplande på något sätt. Trots hemskheterna som berättas.

Det är en otroligt sorglig historia som sakta vecklar ut sig. Eller egentligen två. Det handlar om svartsjuka, hämnd och mörkret som finns inom alla(?) människor. Och sorgen över att förlora någon. Den här boken är betydligt mörkare och dystrare än de tidigare, till och med naturen, som faktiskt kan betraktas som en självständig karaktär, gör sitt bästa för att förmedla det tungsinta.

Äntligen får vi också veta mer om vad som hände när Erlendurs lillebror försvann, den röda tråden som gått genom alla böcker. Jag blir rent ledsen när jag läser och jag förstår varför Erlendur varit som besatt av detta. Faktiskt får jag nog erkänna att jag, som kanske inte varit så förtjust i Erlendurs personlighet, plötsligt börjar tycka rätt bra om honom.

Jag tycker Den kalla elden är en av de bättre i serien och med tanke på slutet så undrar jag ju lite vad efterföljande böcker egentligen ska handla om.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,68 (beräknat på 156 betyg).
På Goodreads hade den 3,86 i genomsnitt (beräknat på 1 835 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den kalla elden: Annika, Bokstunder och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.