"STHLM: inferno" av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: STHLM: inferno
Genre: Thriller
Antal sidor: 333
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: NOCC 1
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 april 2016




Första meningen: Vibrationen mot låret fick Joshua att tänka på en instängd skalbagge.

Baksidetext
En natt vid ett ökenläger mottar den unge ibn Muhammad al-Qasimi en profetia. Klanens klenod, bärnstenshästen Hoshaba, måste återförenas med sin tvilling Baz, annars går klanens rike under. Tidsfristen är en kamels livstid.

Trettio år senare påträffas en professor i marinarkeologi mördad i ett rum på Stockholms universitet. Dådet följs av en rad sprängattentat som lamslår stora delar av Södermalm. En liten grupp människor blir instängda på restaurang Gondolen medan klockan tickar mot katastrofen.

Norma och Joshua, från den hemliga brottsbekämpande organisationen NOCC - National Organized Crime Command, dras av personliga skäl in i en livsfarlig jakt på en okänd fiende. Människor som står dem nära riskerar att dö.

Men vad har en arabisk bärnstenshäst med ett brinnande inferno i Stockholm att göra och vad sker under ytan på ett stormigt Östersjön?

Min kommentar
Jag har länge varit nyfiken på Varg Gyllanders böcker om Ulf Holtz och Pia Levin, men har än så länge bara lyckats köpa på mig ett antal av dem. När han påbörjade en ny serie, om den hemliga organisationen NOCC, så blev nyfikenheten för stor.

Jag tror nog att man kan säga att vi kommer på kant med varandra direkt från start. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin läst en bok med så många adjektiv, bland annat får jag veta färgen på vartenda j-la klädesplagg. Fullständigt ointressant. Annars är detta nya radarpar, Norma och Joshua, lite annorlunda än vanligt, de är till exempel båda i 50-årsåldern, men tyvärr så är Joshua ännu en medelålders man som unga kvinnor faller som furor för. Jag har så svårt att förstå det. Norma känns lite som om hon ska vara något slags version av Modesty Blaise och det funkar väl sådär, hon är i alla fall en intressant typ.

Det är en förfärlig massa människor redan från start och även ganska många trådar, men det blir ändå inte riktigt krångligt att hålla reda på dem. Mina tankar går till TV-serien 24, hoppandet mellan olika människor i olika trådar är lika frekvent här. En gammal bekanting dyker upp, Conny Sjöberg från Carin Gerhardsens Hammarbyserie gästspelar och jag kan inte annat än tycka att det är ett kul grepp.

De andra karaktärerna, förutom radarparet alltså, är helt osannolikt naiva och beter sig inte alltid helt trovärdigt. [spoiler]Gina, som fått "order" från Joshua att inte berätta för någon att de haft kontakt, berättar alltihop för en komplett främling. Nadja ger sitt halsband till Gina, trots att de inte känner varandra och att det inte finns en enda anledning för henne att göra det. Nadja, som bara några timmar tidigare fått en glasskärva i låret och var nära att förblöda, inser att hon inte har tid att sova en liten stund för att ladda batterierna, i stället ägnar hon sig åt bergsklättring.[/spoiler]

För mig, som inte är speciellt bevandrad i Stockholmsmiljö, är nog skådeplatsen en nackdel. Till att börja med. Gondolen och Katarinahissen är tydligen väldigt kända landmärken, men de säger mig absolut ingenting. Förrän jag googlar fram lite bilder. Då tappar jag nästan andan. Vilken fantastisk och gastkramande plats att förlägga en sådan här händelse till. Hoppas bara att ingen blir inspirerad.

Språket är actionspäckat, men tyvärr är det mycket upprepningar. Speciellt gäller detta olika fraser som återkommer hela tiden. Historien drivs framåt av väldigt korta händelserika kapitel. Många får sätta livet till; av de sjutton som nämns vid namn dör tio. Jag kan ha missat någon också. Korrekturläsningen är dålig, vissa meningar går knappt att tyda.

Slutet känns lite som ett manus till en actionfilm (egentligen är känslan densamma genom hela boken, men särskilt slutet) och det kommer inte som någon större överraskning när jag läser en intervju med Varg Gyllander där han säger att han skrivit boken med tanke på att det ska bli en TV-serie. Jag vet inte om detta är ett smart drag om man vill ha läsare, men kanske funkar det bättre för andra.

Kommer jag att läsa nästa del när den ges ut? Förmodligen. Jag gissar att STHLM: inferno, trots att den inte är en "riktig" debut, ändå ska betraktas som en sådan eftersom Varg Gyllander bytt genre och (tydligen) sätt att skriva. Dessutom verkar nästa del handla om virus...

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,37 (beräknat på 16 betyg).
På Goodreads hade den 3,50 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om STHLM: inferno: Boklysten, Erikas bokprat och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.