"Förtvivlan" av Vladimir Nabokov

Författare: Vladimir Nabokov
Titel: Förtvivlan
Genre: Thriller
Antal sidor: 179
Originalspråk: Ryska
Originaltitel: Отчаяние
Översättare: Aris Fioretos
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1934 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 september 2017




Första meningen: Om jag inte vore helt säker på min förmåga att skriva och min underbara talang att uttrycka tankar med största elegans och livlighet...

Baksidetext
Hermann, en misslyckad affärsman som hellre skulle vilja vara författare, råkar under en skogspromenad på sin dubbelgångare. Han finner att de liknar varandra som "två droppar blod". Äcklad, fascinerad, så småningom besatt av sin "tvilling", får Hermann idén om det perfekta brottet.

Min kommentar
Ända sedan tidigt 80-tal så verkar jag ha något slags band till de gamla ryssarna. Jag tror det är något i deras språk som tilltalar mig, det är ofta lite mörkt och vemodigt. Vladimir Nabokov hade jag nog inte ens hört talas om när den här boken dök upp i mitt flöde, men vem är jag att motstå en (inte så) gammal ryss.

Det är inte lätt att tycka om huvudpersonen, Hermann. Han är osympatisk, arrogant, har noll självinsikt (ingen ödmjukhet att tala om) och tror sig vara förmer och smartare än samtliga som vandrar på denna jord. Vilket gör att han är extremt nedlåtande mot alla andra. Första meningen i boken är väldigt talande. Han är helt enkelt en fullblodsnarcissist. Efter att ha läst in mig lite på Nabokov så verkar han ha ett och annat gemensamt med Hermann.

Hermann är författaren som skriver boken vi precis läser och det är ingen hejd på vad han spottar ur sig. Vissa saker är på inget sätt relevanta för historien, utan är bara där för att Hermann precis kom att tänka på det. Han har inga spärrar alls. Han ägnar sig dessutom åt att ha en dialog med läsaren, som är mer en monolog. Hermann är urtypen för den opålitliga berättaren.

Språket är lite omständligt, vilket stämmer perfekt med Hermanns personlighet. Det känns lite pretentiöst, nästan som en show-off. Därför förvånar det mig när han visar sig vara rolig, humor hör inte alls ihop med den här personlighetstypen. Här finns en hel del underfundigheter. Förmodligen har han ingen som helst aning om att han är rolig, men jag fnissar vid flera tillfällen. Vilket är en aning jobbigt när man åker buss med andra människor.

Förtvivlan har en hel del likheter med Dostojevskijs Brott och straff, men Hermann är Raskolnikovs raka motsats. Dostojevskij nämns för övrigt ett flertal gånger och jag får känslan att Nabokov skrev den här boken för att håna honom.

Trots att Hermann anser sig vara smartare än alla andra så är det inte svårt alls att gissa vart allt ska ta vägen. Slutet är väldigt motsägelsefullt, vilket ju stämmer med en opålitlig berättare. Först verkar allt ha gått precis som det ska, för att på nästa uppslag ha gått precis tvärtom.

Nabokov kommer kanske inte att höra till mina favoritryssar, men jag tror att jag vill läsa hans mest kända roman också; Lolita.

Boktipset hade inget estimerat betyg, inga betyg var satta.
På Goodreads hade den 3,92 i genomsnitt (beräknat på 5 923 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Förtvivlan: bernur.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.