En smakebit på søndag: Kvinnan på tåget

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag vet inte hur långt jag har kommit i Kvinnan på tåget av Paula Hawkins, men det blir inte speciellt mycket läst i helgen. Återigen är jag och hälsar på min familj (eller kanske snarare på väg hem igen). Den här gången är det min svägerska som fyllt år. Vi har det körigt i april-maj; tolv födelsedagar på åtta veckor. Dessvärre är min egen näst sist av dem och alla är urless på tårta och kalas i slutet av maj. Men så kan det bli när släkter slås ihop och det är ju ändå kul att träffas ibland. Om det bara kunde ha varit lite mer utspritt över året :)

Min smakebit kommer från början av boken.

Fredagen den 5 juli 2013
Morgon
Det ligger en hög med kläder vid sidan om rälsen. Ljusblått tyg – kanske en skjorta – hoptrasslat med något smutsigt vitt. Det är förmodligen skräp, en del av ett lass som dumpats uppe i den lilla snåriga skogen bortanför järnvägsvallen. Det kan ha lämnats kvar av teknikerna som arbetar med den här delen av rälsen, de är här allt som oftast. Eller så kan det vara något annat. Mamma brukade säga att jag har livlig fantasi; det sa Tom också. Men jag kan inte hjälpa det, när jag får syn på de där bortslängda trasorna, en smutsig t-shirt eller en ensam sko, är det enda jag kan tänka på den andra skon och fötterna som passade i dem.
     Tåget rycker till och skrapar och gnisslar sig tillbaka i rörelse igen, den lilla klädhögen försvinner utom synhåll och vi rullar vidare mot London i rask joggingtakt. Någon i sätet bakom mig suckar uppgivet och irriterat; 8.04-tåget från Ashbury till London kan pröva tålamodet hos den mest härdade pendlare. Resan ska ta femtiofyra minuter, men det gör den sällan: den här delen av rälsen är urgammal, nedsliten, ansatt av signalproblem och eviga reparationsarbeten.
     Tåget kryper fram; det skakar förbi magasinsbyggnader och vattentorn, broar och skjul, förbi blygsamma viktorians­ka hus vars fyrkantiga ryggar är vända mot spåret.
     Med huvudet lutat mot vagnsfönstret ser jag de där husen rulla förbi likt en sekvens ur en film. Jag ser dem som andra inte ser dem; inte ens deras ägare ser dem förmodligen ur det här perspektivet. Två gånger om dagen erbjuds jag, för bara ett ögonblick, en inblick i andra liv. Det är något trösterikt med åsynen av främlingar, trygga i sina hem.
     Någons telefon ringer, en orimligt glad upptempolåt. Personen tar tid på sig att svara, det plingar om och om igen omkring mig. Jag lägger märke till hur mina medresenärer skruvar på sig i stolarna, prasslar med tidningarna, knappar på sina datorer. Tåget rycker till och vajar runt en krök, slår av på takten då det närmar sig rött ljus. Jag försöker att inte titta upp, jag försöker läsa tidningen som någon gav mig på väg till stationen, men orden blir suddiga framför ögonen, inget fångar mitt intresse. Jag kan fortfarande se den där lilla högen med kläder som låg övergiven vid rälskanten framför mig.