"Vägen mot Bålberget" av Therése Söderlind

Författare: Therése Söderlind
Titel: Vägen mot Bålberget
Genre: Drama
Antal sidor: 590
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 november 2018




Första meningen: Längst nere i hagen bakom fähuset, efter att det blivit mjölkdags och det trampats färdigt och den dammiga dynglukten lagt sig medan flugorna och råmandena flyttat in i lagårn, där händer det att en gubbe sitter och balanserar på en trebent mjölkpall med benen brett isär.

Baksidetext
En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar henne ens som vuxen.

Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.

Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Men gränsen mellan lek och allvar suddas ut när en äldre pojke dyker upp och berättar om en annan värld och om de krafter och väsen som befolkar den. Plötsligt finner sig Olof indragen i en fruktansvärd rättsprocess där ingen bemödar sig om att skilja mellan fantasi och verklighet.

Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.

Min kommentar
Våren 2013 läste jag Therése Söderlinds debutroman, Norrlands svårmod, som jag verkligen gillade. Alltså köpte jag så klart denna, hennes andra roman. Tyvärr köpte jag den i pocket och tyvärr så är den ganska tjock. Detta har gjort att boken har fått stå oläst längre än vad den förtjänar. Det är inte någon lätt bok att läsa och det är inte heller helt enkelt att skriva om den.

Jag vill inte gå så långt som att påstå att boken är skriven på dialekt, hade den varit det så skulle jag förmodligen inte ha förstått speciellt mycket, men det blir lite svårläst för mig. En hel del ord (varav många var ogooglingsbara) och ordföljden var dialektala. Nu gav ju det samtidigt mycket färg till berättelsen och oftast kunde jag av sammanhanget gissa vad olika saker betydde, men en liten ordlista hade underlättat.

Berättelsen är uppdelad i fyra delar; en från 1674-1675, en från 1740, en från 1975 och en från 2011. Det är ett gediget arbete och alla karaktärer har sina egna röster. För min del så är det Veronicas berättelse som berör mest, förmodligen eftersom jag är/var i hennes ålder och där finns mycket att relatera till. Även om jag själv aldrig varit speciellt intresserad av att gå tillbaka i min egen historia. Den blir ganska otäck bara en generation bakåt och det räcker för mig. Det som händer i de två tidiga trådarna är så hemskt och bara elände, samtidigt som det känns väldigt främmande, att det inte lyckas beröra mig riktigt. Det känns lite tröstlöst att efter nära 600 sidor komma fram till att även om vi har det bättre nu så är livet i stort sett likadant.

Det här är, som sig bör, en förfärlig historia och det är en tid som det är svårt att vara stolt över. Hur i hela friden kunde detta hände? Frågar man sig. Men masspsykos och hatdrev är ju inte speciellt främmande nu på 2000-talet heller. Så klart finns det en del som stör min läsning, som det här att det hela tiden antyds att något avgörande ska berättas, men det händer liksom aldrig. Och alla dessa utvikningar, som i historien är ointressanta, men som ändå sätter tonen. Kanske missade jag något väsentligt också, för jag tycker inte att historierna går ihop riktigt. Vad var det för tygstycke? Varför var det så viktigt? Vem var egentligen Anton? Hur kom Olof fram till att han hade fel? Jag känner mig lite hängande mitt ute i ingenting.

Att sätta betyg på Vägen mot Bålberget är svårt och du förstår kanske hur bra den faktiskt är med tanke på mina klagomål och vilket betyg den slutligen får. Det är en väldigt levande berättelse och det känns verkligen som att jag springer i skogen med Segrid, sitter i källarhålan med Malin och söker mina rötter med Veronica. Jag kommer nog att fundera både en och två gånger på denna och jag önskar att jag hade haft en bokcirkel eller liknande att diskutera med. Frågan är om boken hade varit lika bra om jag hade fått alla svar.

Jag kan nog dra slutsatsen att Therése Söderlind har ett väldigt speciellt sätt att skriva, det är långsamt och väldigt suggestivt. Det passar mig. Hoppas hon skriver på något just nu.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 182 betyg).
På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 207 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Vägen mot Bålberget: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Bokblomma.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.