"Lewismannen" av Peter May

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 304
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Lewis man
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Isle of Lewis 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 24 mars 2015






Första meningen: På denna stormpiskade ö, tre timmar från Skottlands nordvästra kust, får den lilla jord som finns ge människorna både föda och värme.

Baksidetext
I en vindpinad torvmosse på Isle of Lewis påträffas liket efter en ung man. Av den patologiska undersökningen framgår att mannen blivit knivmördad och att han troligen legat i mossen sedan slutet av femtiotalet. I övrigt har polisen bara en ledtråd: DNA-analysen visar att offret på något vis är släkt med Tormod Macdonald, en åldrad lantbrukare från ön. Men Tormod har alltid hävdat att han är enda barnet och ingen har någonsin hört talas om några släktingar. Numera lider han av svår demens och har små möjligheter att själv bringa klarhet i situationen eller att försvara sig mot de misstankar som riktas mot honom.

Tormod är också far till Marsaili, den före detta poliskommissarien Fin Macleods första stora kärlek. Fin, som återvänt till ön för att restaurera sina föräldrars torp, inleder nu en privat undersökning. Han ser det som sin plikt att hjälpa den kvinna han aldrig slutat älska, men är samtidigt medveten om de bråddjup som plötsligt kan öppna sig när man börjar vända på stenar i det förflutna.

Min kommentar
Det här var en väldigt jobbig bok att börja läsa, eftersom jag tyckte så väldigt mycket om den första, Svarthuset. Förväntningarna var skyhöga och jag märkte att jag, när jag började läsa, satt och väntade på att den skulle drabba mig på samma sätt. Det är inte lätt det där med förväntningar.

Jag blev inte besviken. Det är väldigt konstigt med de här böckerna, egentligen borde jag inte alls gilla dem. I normala fall avskyr jag miljöbeskrivningar och det speciella språk som oftast går hand i hand med dem. Jag vet inte hur karln lyckas, men här funkar både miljö och språk. Allting blir en helhet, det passar ihop och på något sätt känns det som att komma hem. Jag undrar bara lite över på hur många sätt man kan beskriva havet och vinden utan att bli tjatig.

Det var ju ett tag sedan jag läste Svarthuset och ibland blir jag sittande och försöker komma ihåg detaljerna från den, det funkar sådär men det mesta kommer tillbaka till mig när jag fortsätter att läsa. Jag tycker referenserna till vad som hände i första boken sköts på ett bra sätt och jag känner aldrig att jag blir behandlad som en idiot som måste få allt berättat för sig en gång till.

Även i den här boken sker berättandet i två olika trådar; en dåtid och en nutid. Tillbakablickarna sker i form av en senil mans, Marsailis far, tankar. Jag vet inte om det är trovärdigt att någon som är senil tänker så, men det är oerhört gripande och faktiskt blir Tormod min favorit. De här återblickarna är ju naturligtvis ledtrådar till vad det är som hänt och de pytsas ut i lagom stora portioner. Det tar inte speciellt lång tid innan jag förstår och på det viset ligger man lite före Fin, men det gör absolut ingenting. Jag gillar det här berättarsättet, när det görs så bra som här.

Jag gillar de små intressanta faktabitarna som man får på vägen, som att de tröjor som stickades på ön Eriskay var unika för varje familj. Inte vet jag om allt som skrivs är sant, men jag köper de där bitarna rakt av.

Det enda jag möjligtvis skulle kunna ha invändningar mot är slutet, som blir lite för mycket Hollywood för mig. Som om Peter May tyckte att han måste lägga in något som var maffigt och fräckt, men det passar egentligen inte alls ihop med resten av boken.

Jag gillar att det är "riktigt" polisarbete som till slut ger lösningen, här handlar det inte om tur eller slump, utan den ena ledtråden leder till den andra. Detta är en bok med väldigt få karaktärer, men de som finns där blir människor av kött och blod, den är dessutom ganska tunn, bara 300 sidor, men den är sprängfylld av handling, spänning och en fantastisk miljö.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 (beräknat på 46 betyg).
På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 4 795 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lewismannen: Lotten (engelska upplagan), Johannas deckarhörna och Zellys bokblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.