"Skintown" av Ciarán McMenamin

Författare: Ciarán McMenamin
Titel: Skintown
Genre: Drama
Antal sidor: 265
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Skintown
Översättare: Erik MacQueen
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juli 2020




Första meningen: Jag drömmer om dig.

Baksidetext
Vinny, 18, och bäste vännen Jonty sitter packade som sardiner i baksätet på en liten Vauxhall Nova. I bilen finns också Long Jim och Fat Davy, som normalt skulle kunna hota dem till livet, enkom för att deras föräldrar är katoliker. Men nu är de tillsammans på väg till ett rave, i turistorten Portrush, därför att Vinny och Jonty gått med på att sälja trehundra ecstasytabletter som två äldre protestantiska killar stulit från sina lojalistiska paramilitära knarklangarkompisar. Lyckas de sälja pillren är de lovade en slant tillräcklig för att äntligen fly den gudsförgätna håla de bor i. Skulle något gå snett bör de nog försöka fly i vilket fall.

Min kommentar
Skintown dök upp här som en överraskning för ett bra tag sedan nu. Med tanke på baksidetexten så har den inte verkat vara min typ av bok och därför har den heller inte lockat speciellt mycket. Samtidigt har jag ju blivit nyfiken på den, eftersom den beskrivs som humoristisk. Humor är ju väldigt vanskligt, det finns ju så många sorter, så även det har gjort mig lite tveksam, men nu var det äntligen dags.

Den lilla staden Enniskillen djupt inne i Nordirland, inte speciellt långt från gränsen till Irland, är verkligen ingen trevlig miljö att bo och leva i. I alla fall inte 1994, under det så kallade The Troubles, konflikten i Nordirland, när den här boken utspelar sig. Det är inte svårt att föreställa sig hur speciellt det måste vara att leva med rädslan att en parkerad bil ska explodera när man går förbi eller för att helt enkelt bli skjuten på grund av att man tror på fel saker. Hela boken är full av referenser till saker som blå och orange (som inte betyder ett dugg för mig) och förkortningar på olika... organisationer (som jag heller inte förstår). Den här biten är den bästa delen av boken.

Mitt stora problem med Skintown är det som jag nog måste kalla för drogromantik. Det hela boken går ut på är att hitta droger och bli så hög som möjligt. Det är fylletankar, slagsmål och över en fjärdedel av boken (75 sidor) handlar om en jävla ravefest. Man vet inte riktigt vad som faktiskt händer och vad som bara är hallucinationer. Det är svårt att hänga med i tankarna hos någon som är hög som ett höghus. Det är som ett enda långt delirium. Jag kan inte relatera alls till det här med droger och drogar gör de. Hela tiden. Alla sorter.

Dialogen är svårt att hänga med i och inte bara för att de som pratar är påverkade av ett eller annat. Eller allt. Det framgår sällan vem som säger vad. Om de är två funkar det, men tyvärr är de ofta fler. Humorn, om den finns här, är inte min typ av humor utan av den grabbiga, flåsiga sorten. Jag har personligen aldrig varit en tonårskille så jag kan inte relatera till det heller.

Att läsa Skintown är som att vara den enda nyktra på en fest där alla andra är dyngraka. Alla som varit det vet precis hur irriterande och dryga de där fulla människorna är.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 310 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Skintown: Den läsande kaninen, Boktugg och En trave böcker.