Smakebit på søndag: Större än störst

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Första semesterveckan är slut. Det känns som att jag skulle kunna vara ledig länge. Väldigt länge. Så kommer det ju inte att bli, men jag hoppas verkligen att två veckor till räcker.

Jag hade planerat att ge ett smakprov ur boken Större än störst av Andreas Roman i dag. Det kommer jag att göra, trots att jag faktiskt läste ut den igår. Den var på tok för bra för att sluta läsa. Så kan det gå. För den som har läst annat av Roman så kan jag berätta att detta inte är skräck. Väldigt långt ifrån till och med. Detta är en riktigt vacker och vemodig berättelse om vänskap, att växa upp och drömmar. Och det tycker jag inte bara för att den handlar om spelutvecklare.

Min smakebit är från sida 32, där vänskapen mellan de udda figurerna Elliot och Calvin startar:

    Han hade också en anteckningsbok. Han verkade knappt lägga märke till mig och när han stirrat klart på skärmen gick han alltid rakt över gatan och in på en lunchrestaurang Där satt han resten av dagen i ett av båsen och jobbade med papper och penna, En lång kvinna rörde sig runt honom då och då, lika vilt gestikulerande som om hon kämpade mot en orkan. De verkade skratta mycket ihop.
    Han återvände hela tiden till affären. Till en början var jag på min vakt. Jag tänkte att han var väl som de andra ungarna i trakten. I bästa fall ointresserad. I värsta fall en skitstövel.
    Samtidigt såg han så lugn ut. Hans nyfikenhet på omgivningen fick mig att tro att han faktiskt var från en annan plats. Dessutom hängde han hela tiden runt Atarin med penna och block i högsta hugg, precis som jag, så oavsett vad jag tyckte om saken så delade vi ett intresse. Efter ett tag lärde vi känna varandra, så där som man gör när man inte pratar med någon men råkar befinna sig på samma plats tillräckligt länge för att det helt enkelt bara måste växa fram någonting ur det.
    En dag sa jag:
    "Hej."