Bok: Så du vill ha det mörkare av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Så du vill ha det mörkare
Genre: Skräck
Antal sidor: 635
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: You like it darker
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juli 2024




Baksidetext
Danny Coughlin plågas av en mardröm så verklig att den snarare liknar ett varsel: en utsvulten hund som biter och drar i ett illa nedgrävt kvinnolik. När Danny kör till den övergivna bensinmacken han sett i sina syner upptäcker han till sin fasa att drömmen blivit verklighet. Hur ska han kunna förklara fyndet för polisen utan att själv bli misstänkt för mord? ”Danny Coughlins onda dröm” är en av tolv mästerliga nya noveller av Stephen King, som inte väjer för mörkret i människan. Bland dem finns också ”Skallerormar” – en uppföljare till Kingklassikern ”Cujo”. Som King själv skriver till sina läsare i bokens efterord: “Så ni vill ha det mörkare? Bra. Det vill jag också.”

Min kommentar
Förmodligen är det ingen, som följer mig, som har missat att Stephen King är min husgud och har varit så i fyrtio år. Då kan man kanske förstå min nästan omåttliga glädje när det plingade till i min telefon och där var ett DM från förlaget, som undrade om jag ville ha hans senaste novellsamling, Så du vill ha det mörkare, som recensionsexemplar. Självklart tackade jag ja och jag började läsa den så fort jag hade läst klart de böcker jag redan hade planerat in för juli.

Samlingen innehåller tolv noveller, varav fem är tidigare outgivna (jag har inte läst någon av dem tidigare, så för mig var de nya allihop). Den längsta av dem är nära 200 sidor och den kortaste bara tio. Stephen Kings novellsamlingar kan ju vara mycket ojämna och ja, jag blev lite förvånad (och ännu gladare) när det började så otroligt bra. De första fyra novellerna fick allihop en fyra i betyg. Sedan kom den lilla dippen, men den varade inte speciellt länge.

Ett genomgående tema är det här med att åldras, döden och vad som händer sedan. Det finns nästan ett litet filosofiskt anslag i många (alla?) av novellerna. Väldigt många handlar också om hjälplöshet, av så skilda slag som maktmissbruk och våldsamma brottslingar. I dessa noveller finns inte många (finns det något?) monster. Förutom människan. Precis som det ju är i verkligheten. Många av dem innehåller visserligen ett litet uns av övernaturligt element, men det är liksom inte det som är är det viktiga. Det viktiga är de karaktärer som befolkar historierna. Och det är ju detta som King är allra bästa på, att beskriva vanliga människor. Fast i väldigt ovanliga situationer. Ingen (och jag menar verkligen ingen) kan med så få beskrivningar få fram en så tydlig karaktär. Där ingår då även samhället, ofta en småstad.

De bästa novellerna är de som inte är så explicita, de som liksom bara slutar i en antydning eller ett tänk-om. Hela sju av novellerna fick en fyra i betyg och inlägget skulle bli alltför långt om jag skrev om dem allihop. De sju är i alla fall Två talangfulla jävlar, Det femte steget, Knäppa Willie, Danny Coughlins onda dröm, Röd skärm, Turbulensexperten och Svararen.

Danny Coughlins onda dröm förtjänar ett eget omnämnande. Den är den längsta novellen i samlingen och det var nog den enda som faktiskt gav mig kalla kårar och för mig var den läskigast av alla. Maktlösheten och hopplösheten som Danny Coughlin måste känna är nästan fysisk och den osar ut från sidorna så att jag själv kände den. Just maktmissbruk skrämmer mig mycket. Även Röd skärm, den kortaste novellen, vill jag nämna speciellt. Även den är riktigt läskig, trots att man ju förstår precis vad som ska hända. Den skulle passa väldigt bra som film, tror jag.

En novell fick 4,5 och det var Skallerormar. Den som är ett slags uppföljare till Cujo. Den handlar dock inte om rabiessmittade hundar. Uppföljningen är att huvudpersonen är pappan, Vic Trenton, från Cujo. Många år senare. Man kan säga att den handlar om det allra värsta som kan hända och vilka effekter det kan få. Den är extremt obehaglig, helt enkelt en King i högform. Till och med slutet har han fått till. Jag har sett att det finns en diskussion om huruvida novellen skulle kunna ha vem som helst som huvudkaraktär eller om det var tvunget att vara pappan från Cujo. Jag sällar mig till sidan som säger att det måste vara det.

Jag vill också slå ett slag för översättaren, John-Henri Holmberg. Han har översatt nästan alla böcker av King sedan 1997 (ett fåtal inemellan är översatta av andra). 28 av de totalt 75 översatta böcker jag har i hyllan är översatta av honom. Förmodligen så är det därför som översättningarna är så bra. Det torde vara omöjligt att inte få den rätta känslan efter så många böcker.

Så du vill ha det mörkare är en av de jämnaste novellsamlingar jag har läst av Stephen King. Det är i alla fall ovanligt många som tilltalar mig. Kanske beror det på att det här är mer lågmäld, krypande och obehaglig skräck än pang på rödbetan. Jag får ofta frågan hur jag kan tycka så mycket om skräck och nu har jag Kings egna ord att ta till som svar. I efterordet skriver han: Skräckberättelser kan bäst uppskattas av dem som är godhjärtade och empatiska.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,34 i genomsnitt (beräknat på 24 014 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Så du vill ha det mörkare: Följeslagarna