Bok: Bödlarnas profetia av Ricky Strandberg

Författare: Ricky Strandberg
Titel: Bödlarnas profetia
Genre: Skräck
Antal sidor: 206
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 juli 2024




Första meningen: Det mesta av grunden var från sent sextonhundratal och huvudbyggnaden hade uppförts vid mitten av artonhundratalet, men det undanskymda tvåvåningshuset nära längans slut kändes ändå inte alls föråldrat.

Baksidetext
I det gamla men välbevarade 1600-talshuset vid Vita bergen på Södermalm i Stockholm råder stillhet och det har ännu inte blivit mörkt. Men när den ende kvarvarande bofaste tycker sig höra röster i natten, ord från en sedan länge bortglömd profetia, drar sig skuggorna hotfullt närmare.

Husägaren hittas död i ett rum i huset, av vad som uppfattas som naturliga orsaker. Men det tycks samtidigt finnas en koppling till ett snart trehundra år gammalt mord. En väl förborgad hemlighet, ett blodsdåd utfört under 1700-talet, uppdagas nämligen i efterlämnade dokument. Åren runt 1740 lönnmördades flera familjer i staden, och deras kroppar återfanns aldrig.

Arvtagaren, Mikael, samlas med sina närmaste för att ta hand om arvet. De måste nu städa det hus där den döde påträffades sittande på en pinnstol framför en antik spegel i guldram. Och medan de gör det börjar släktens mörka förflutna ta form.

Min kommentar
En bok som har stått ett tag i min hylla är Bödlarnas profetia, som väl tyvärr inte har lockat jättemycket eftersom jag har läst en del negativa recensioner. I slutet av juli så behövde jag en hyfsat kort bok och då föll valet ändå på just den. Ibland blir jag ju nästan mer nyfiken när andra inte gillar.

Genren är väl närmast spökhistoria, av gotisk sort. Om jag har förstått det rätt. Efter att ha försökt mig på gotisk skräck ett antal gånger så har jag nu insett att det är en genre som inte passar mig speciellt bra. Det blir inte heller bättre av att så mycket blir hängande i luften. När boken är slut så vet jag egentligen ingenting. Jag behöver verkligen inte ha alla svar, men jag vill definitivt veta frågan. Det beskriver nog bäst hur det känns efter att ha läst.

Språket passar inte mig alls. En tydlig indikation är att jag ofta måste läsa om meningar för att förstå vad det är som egentligen sägs. Det är osammanhängande, hoppigt och rörigt. Plötsligt kan det dyka upp meningar, ofta ett påstående, som varken har med det innan eller efter att göra. Helt slumpmässigt och gärna något som redan har konstaterats vid flera tillfällen. Det är på tok för tillkrånglat och ordrikt för mig. Det verkar ha varit för tillkrånglat även för författaren, eftersom så många, väldigt viktiga delar totalt har glömts bort.

Speciellt läskigt eller skrämmande upplever jag inte att det är. I början sitter Mikael mest och läser en massa gamla dokument. När det väl hettar till mot slutet så ägnas den mesta tiden åt att beskriva männen i kåporna. Allt som eventuellt hade kunnat vara läskigt försvinner i all övrig text.

Problemen med den här boken är så många att jag faktiskt inte vet var jag ska börja. Eller hur jag ska ta upp det. Är det för mycket med en punktlista? Nej, det är det väl inte? Vem uppskattar inte punktlistor? Det kan ju vara så att jag har missat något, men här är de:

[spoiler] • Vad var egentligen profetian? Det framgick väl inte? Det tjatades om den, men jag fick inte veta vad den var.
• Var det väldigt viktigt att lägenheten som Mikael bodde i var ärvd? Det nämndes jag vet inte hur många gånger.
• Fick Mikael ärva allt efter sin farbror Åke? Fick inte Åkes sambo/fru (oklart vilket) något alls? För att inte tala om Åkes dotter? En dotter som konsekvent genom hela boken (förutom vid två tillfällen, tror jag) omnämndes som "barnet". Otroligt störande. Och obehagligt.
• Vad hade "barnet" för sjukdom? Plötsligt, alldeles i slutet, så nämns denna sjukdom i en bisats.
• Vadå dölja Åkes inblandning? Han var ju död?
• Om Mikael var "skyddad" för att han inte var blodsarvinge, varför råkade då, till exempel, Sigge illa ut?
• Blodsarvinge förresten? Till Åke då? Var det alltså Åke som hade gjort något? Då hade ju 1700-talet inget alls med saken att göra. Då hade ju Mikael varit lika mycket blodsarvinge som Åke. Åke och Mikaels pappa var ju bröder.
• Verkligen skönt, och nödvändigt, att det påpekas att breven från Gustav skrevs innan han dog. När skulle de annars ha varit från?
• Flera försvinnanden och flera allvarliga skador, men polisen verkar inte bry sig nämnvärt.
• Vad är egentligen Silfver- (ja, med bindestrecket där) för märkligt efternamn? [/spoiler]

Det finns så mycket i Bödlarnas profetia som helt enkelt inte går ihop. Och hur underligt är det egentligen att ha en titel på en bok som är något man inte får veta? Det jag tar med mig från den här boken är Mikaels och Rebeckas relation. Den är fint beskriven och hade gärna fått ta mer plats.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 2,28 i genomsnitt (beräknat på 32 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Bödlarnas profetia: Mina skrivna ord, Deckarlogg och Boktanten