Bok: Slutet på sommaren av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: Slutet på sommaren
Genre: Thriller
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2024




Första meningen: Kaninungen tryckte i det höga gräset.

Baksidetext
En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Det enda spåret efter honom är en sko i de höga majsfälten.

Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder.

Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande.

Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.

Min kommentar
I september 2016 var jag på Bokmässan, jag hade nämligen turen att vinna ett seminariekort så jag gick på alla som det överhuvudtaget var möjligt att klämma in. Ett av dem var med Anders de la Motte. Jag hade ju läst hans [geim]-trilogi och gillat riktigt mycket. Slutet på sommaren hade precis släppts så jag passade på att köpa och få den signerad. Under åren som gått har jag läst två av hans andra böcker (och köpt på mig många, många fler) och nu har då äntligen turen kommit till den.

Om man inte läser deckare så är inte det alls någon anledning att hoppa över den här boken, den är egentligen inte så mycket en sådan. Mer ett familjedrama, kryddat med hemligheter. Jag tycker inte den är lika klyschig som storstadsdeckarna brukar vara, här finns mer värme och eftertänksamhet. Framför allt så befolkas den av, till synes, vanliga människor. Det är relationer/släktskap som är viktigast. Är blod tjockare än vatten? Är det rätt att man ska göra precis vad som helst för att skydda familjen? Även om helt oskyldiga drabbas?

Stämningen i boken är fantastisk, jag gillar att det liksom nästan darrar av illavarslande hot. Man vet att den är på väg, men man vet inte när. Eller vem. Eller hur. När Vera återvänder till hembyn blir det som en odyssé genom samhället. Den är helt magnifik. Kanske är det för att jag känner igen mig så mycket, jag är ju själv uppväxt i ett litet samhälle. Som jag lämnade.

Dåtid och nutid varvas samt även något slags kärleksbrev, från okänd till okänd. I början är det nästan vartannat kapitel, men det tunnas ut senare. Jag förstod ganska snabbt vem som var inblandad, men långtifrån hela vidden av det. Förfärliga människor. Hur kan man leva med detta? Med sådana vänner behöver man inga fiender. Ovanligt nog så är det en riktigt sympatisk polis som har hand om fallet i dåtid.

Tempot är långsamt, men det ökar lite allteftersom. Här finns ingen action alls och jag gillar att det inte är (så mycket) våld och/eller blod. Det behövs inte för en en bra berättelse. I stället är det en berörande historia med många bottnar. Jag tycker det är lite läskigt att en barndom kan te sig (relativt) ljus och problemfri, för barnet. Men när man som vuxen tittar tillbaka så betyder saker något helt annat. Jag var tvungen att fundera på min egen barndom, men den känns fortfarande trygg och bra.

Vera är väl att betrakta som huvudperson och hon känns inte direkt stabil. Om det beror på det som hände i hennes barndom eller ej låter jag vara osagt. Hon har i alla fall en hel del personlighetsdrag som inte är sunda. Jag har lite svårt att tycka om henne, hon betraktar sig själv som lite för mycket offer för det, men jag försöker förstå henne och känner empati. Och det är inte illa.

En kul grej, som jag kände igen mig mycket i, är polisen Månssons reflektion över skånskan, hur det var att flytta från östgötaslätten. Som att han plötsligt hette Månnsenn i stället för Måånsson och att kalla lunch för middag. Precis så var det för mig också. Men mitt mellanrost byter jag aldrig ut mot Skånerost.

Slutet på sommaren är kanske mer som en psykologisk thriller, om man absolut måste ha en spänningsgenre. Den är inte hårdkokt, som hans tidigare böcker, utan påminner mer om Christoffer Carlssons landsbygdsböcker. Man får en vemodig känsla och en olycksbådande stämning.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 654 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Slutet på sommaren: Bokstunder, Håkans hylla och Fru E:s böcker