"Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist

Genre: Skräck
Antal sidor: 414
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: -
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (första) 2004 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 13 januari 2012

Första meningen: Blackeberg.
Sista meningen: Men det är väl annorlunda när man är ung.

Baksidetext
Naturligtvis finns det inga vampyrer i Blackeberg. Bara en massa vanliga människor som stretar med sina vanliga liv. Eller...?

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten nordväst om Stockholm. Människorna strömmar på och av tunnelbanan, i källarförråden sniffar tonåringar lim och på kinakrogen hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om en rysk u-båt som gått på grund i Karlskrona.

I ett av hyreshusen sitter tolvårige Oskar och läser skräcknoveller. Han drömmer om att bli en hämnare. Att äntligen slippa gå till skolan och förnedras av sina plågoandar.

En dag har en pojke mördats på ett chockerande brutalt sätt i närbelägna Vällingby. Precis samtidigt har Oskar fantiserat om att döda mobbaren Jonny och han får ett ögonblick för sig att han har makt att få oerhörda saker att hända.

Livet i Blackeberg ska snart förändras, människor dras in i en okänd och ond virvel. Men för Oskars del sker något viktigare. Han möter den första kärleken – en nyinflyttad flicka som heter Eli. Men det är något egendomligt med henne.

Min kommentar
Jag har i åratal hävdat att vampyrer inte är min grej. Trots att jag blivit överbevisad ett flertal gånger bara sedan jag började bokblogga (älskade ju till exempel Salem's Lot), så har jag med en dåres envishet fortsatt att hålla fast vid min åsikt. Och nu har jag alltså läst Låt den rätte komma in, den svenska vampyrboken nummer ett.

Det första som slår mig är den fantastiska tidsanda som byggs upp. Igenkänningsfaktorn är hög med Dallas och Notknäckarna på TV och blandat smågodis som man köpte för fyra kronor i kiosken. Jag blev fullkomligt nostalgisk. Det kändes lite som om man hade satt sig i en tidsmaskin och åkt tillbaka 30 år. Nu växte jag visserligen inte upp i en betonggrå förort, men känslan var där.

En otroligt grå vardag målas upp, där de vuxna är upptagna av sitt och barnen mer eller mindre får klara sig själva. Ingen som curlar här inte, snarare tvärtom. Ingen ser, ingen hör, ingen bryr sig. Alkoholisterna, som läser Dostojevskij, sitter och dricker på kinakrogen och ingen bryr sig om dem heller. Här är det egentligen inte vampyrerna som skrämmer mig. Det värsta och som verkligen är otäckt på riktigt är mobbarna, de som ser men inget gör och vad mobbning kan göra med en människa.

Vissa saker förstår jag inte alls och det kan ju bero på att jag inte är så jätteinsatt i det här med vampyrer. Varför blev inte Tommy smittad när Eli drack blod från hans arm? Att blanda blod med Oskar var ju tydligen farligt och att bli biten överallt annars. Varför blev Håkan en "annorlunda" vampyr? Han kunde komma in oinbjuden och fungerade inte alls på samma sätt som Eli. En annan liten detalj som jag hakade upp mig på var att Eli, vid ett tillfälle, hade på sig en klänning, men ändå tydligen hade en bakficka att lägga saker i. Nåja, bagateller i det stora hela kanske, men det är sådant som stör mig.

Karaktärerna i boken är många. Många. Och de har dessutom liknande namn, flera av dem. Larry, Lacke, Jocke, Jonny, Tommy, Tomas. Det gör att det är lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Personerna känns flerdimensionella och allt annat än stereotypa. Ingen är helt igenom god eller helt igenom ond. Till och med Oskar, offret, har en del tendenser som jag inte alls gillar. När Oskar börjar ge tillbaka så är egentligen skillnaden mellan förövare och offer hårfin. Men jag bryr mig om allihop och undrar hur det ska gå för dem, de blir på sätt och vis mina vänner.

Trots att det är många sidor och texten är extremt liten så flyter läsningen på. Det finns ett driv i berättelsen som gör att jag vill vidare, måste vidare. Hur ska det gå och hur ska det sluta? Jag ska erkänna att det mot slutet blev lite väl mycket och för många groteska detaljer (gillar inte det i filmer heller, det blir på något sätt bara... töntigt). Bråket i källaren, till exempel, gick över gränsen med råge. Sedan blev det lite segt samtidigt som händelserna eskalerade lite för snabbt. Slutet var kanske lite väl abrupt, men lite lagom mystiskt.

Jag gillade verkligen den här boken, trots vampyrer, och när jag läste om Oskar så kände jag mig lika övergiven och ensam som han. Lika glad när han äntligen hittade en kompis, Eli. Och lika chockad och förvirrad när kompisen visade sig vara vampyr. Det här är en komplex historia, men ändå lätt att ta till sig. Dock blir det ett poängs avdrag för sluttampen och de konstigheter som jag beskrivit ovan och inte förstod mig på.

Jag kommer att fortsätta hävda att vampyrer inte är min grej. Trots allt. Det var inte vamyprerna som gjorde denna historia bra och intressant. Men nu vet jag vad som händer om de kommer in oinbjudna.

Boktipset estimerade betyg var 4.8, jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Låt den rätte komma in: Eli läser och skriver, Dagens bok och Ett glas juice.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.