"PS: Jag älskar dig!" av Cecelia Ahern

Genre: Chick-lit
Antal sidor: 445
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: PS I love u!
Översättare: Johanna Svartström
Utmärkelser: -
Serie: -
Förlag: Bazar
Utgivningsår: (första) 2004 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 22 april 2012





Första meningen: Holly höll den blå bomullströjan mot ansiktet och slogs genast av den välbekanta doften.
Sista meningen: Under tiden skulle hon bara leva.

Baksidetext
Somliga väntar ett helt liv på att hitta en själsfrände, men inte Holly och Gerry. De avslutar varandras meningar och inte ens när de bråkar kan de låta bli att skratta. Tillsammans med släkt och vänner lever de lyckliga i Dublin, vardagen flyter på i full fart och världen ligger öppen. Tror de.

Så händer det otänkbara. Ett par månader före Hollys trettioårsdag dör Gerry efter en kort tids sjukdom. Hon förlorar sin bästa vän, mannen hon älskar. För evigt. Han kan aldrig komma tillbaka. Men ändå gör han det...

Ett par månader efter Gerrys död dyker hans sista gåva till Holly upp: Listan. I tio brev, ett för var och en av årets återstående månader, lotsar han Holly genom sorgen och visar henne hur livet trots allt rymmer både tårar och skratt. En hjärtevarm berättelse om att hålla fast, våga släppa taget och lära sig älska igen.

Min kommentar
Jag är riktigt glad att jag inte hade en aning om att Cecelia Ahern är son till Irlands före detta premiärminister eller att hon har en svåger som spelar i Westlife när jag läste den här boken. Inte heller visste jag att hon bara var 21 år när hon skrev den. Jag tror att alla dessa fullständigt ovidkommande detaljer hade kunnat fördunkla mitt sinne. I stället läste jag den helt förutsättningslöst och blev totalt fängslad.

Precis så här kan jag föreställa mig att det är att förlora sin själsfrände och livskamrat. Det må vara klyschigt, men ärligt, finns det något mer klyschigt än att sakna sin älskade? Jag har en kollega som förlorade sin man i vintras, de hade varit gifta i runt 20-25 år, de första månaderna så var hon nästan okontaktbar och såg mest ut som ett spöke. Sedan började det jobbiga, att ta sig tillbaka och våga vara glad och ute bland folk fast man fortfarande sörjer. Att kunna glädja sig åt andras glädje och inte ta det personligt. Visserligen skrev inte hennes man några brev som hon kunde trösta sig med och ta fram när allt blev för svårt, men jag är säker på att hon hade önskat det.

Det blev aldrig sockersött och puttenuttigt, det var tungt, sorgligt och djupt. Men ändå blev jag inte ledsen-ledsen, jag upplevde det mer som att jag fick hopp. Att man ska orka skaffa sig nya minnen, utan partnern. Och jag önskar verkligen att alla som råkar ut för ett sådant här slag skulle ha ett nätverk som Holly hade. Familj och riktiga vänner som oroar sig och bryr sig.

Jag såg filmen också, för många år sedan, och det var knappt jag trodde det var samma berättelse. Visst är ramhistorien likadan, men där slutade faktiskt likheterna. I alla fall vad jag kommer ihåg. Vilken som är bäst, boken eller filmen, kan jag inte svara på eftersom jag älskade båda.

Boktipsets estimerade betyg var 4.5. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om PS: Jag älskar dig!: Malin, Ylva och Bokhora.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.