"Vinterstaden" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Vetrarborgin
Översättare: Ylva Hellerud
Utmärkelser: -
Serie: Erlendur Sveinsson 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (första) 2005 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 29 april 2012





Första meningen: De kunde gissa på ett ungefär hur gammal han var men hade svårare för att avgöra från vilken del av världen han kom.
Sista meningen: De låste dörrarna, stängde fönstren, drog för gardinerna och hoppades att köldens tid snart skulle vara över.

Baksidetext
En kall januarikväll kallas polisen till en betongförort i Reykjavik där ett lik hittats mellan höghusen. En mörkhyad, tioårig pojke ligger där framstupa i en blodpöl, fastfrusen i isen. Pojken har stuckits i magen med något vasst föremål och lämnats att dö i den kalla vinternatten. Ett fruktansvärt brott verkar ha begåtts.

När Erlendur kommer till platsen är pojkens äldre halvbror Niran försvunnen, och man tror att han har med mordet att göra.

Erlendur & Co börjar utredningen, bland annat vid den skola där båda bröderna var elever. Det visar sig att en av lärarna är känd för att vara en aggressiv rasist, och misstankar riktas även mot honom. Det har förekommit en del knarkhandel i området, inte långt från den plats där Elías hittades. Man tror att det kan finnas kopplingar till langning och jagar rätt på en knarkare som bor i området och tidigare gripits för misshandel. Han visar sig ha alibi, men kommer med halvkvädna visor om en pedofil som synts till i området.

Polisen börjar utreda fallet och ut ur mörkret och snöyran stiger så småningom en bild av händelser som är ännu dystrare än en vinternatt vid polcirkeln.

Min kommentar
Det här är den femte delen om den isländske polisen Erlendur och i mitt tycke den klart sämsta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som felades, men jag blev aldrig engagerad och jag brydde mig aldrig på riktigt.

För det mesta kändes det som att jag satt på skolbänken och föreläsningen, som handlade om invandrarproblemen på Island, bara höll på och höll på. Hela tiden fick jag pekpinnar och skrevs på näsan hur allting var och fungerade. Det var mer som en lärobok om främlingsfientlighet än en deckare. Naturligtvis är det så att invandrare märks i ett land som har bara lite drygt 300 000 invånare och nog kan jag tro på att islänningar är väldigt måna om att bevara sin historia, men jag tror att problematiken är densamma i alla länder. Mer eller mindre.

Erlendurs besatthet av sin brors död börjar också kännas lite tjatig nu. Kan han inte bara ta tag i det eller släppa det? Fast nog verkar det som att det inte bara handlar om ett vanligt försvinnande, här ser det ut att finnas mer än vad vi hittills fått veta. Förhållandet med den frånskilda kvinnan verkar också lite underligt. När träffas de egentligen? Och relationen till barnen känns också seg och krystad. Nu vill jag gå vidare.

Nej, jag vet inte vad som hände med den här boken, det var mer som att Indriðason ville berätta en politisk historia och byggde ett deckarramverk utanpå. Ett ramverk som inte alls blev speciellt bra. För första gången (?) fanns det heller inga kopplingar långt bak i tiden. Kanske var det det jag saknade. Eller så var boken helt enkelt inte lika bra som jag är van vid.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vinterstaden: Boktoka, Hyllan och Snowflakes in rain.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.