"De förjagade" av Mikael Strömberg

Författare: Mikael Strömberg
Titel: De förjagade
Genre: Skräck
Antal sidor: 303
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 november 2017




Första meningen: Olov sitter hopkrupen.

Baksidetext
I december 1917 skickas en grupp handplockade svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland.

Åtta män far genom ett isande kallt snölandskap. De är alla utvalda - men vet själva inte om det ännu. När de kommer fram till platsen upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. Det är tomt och de finner spår som visar tecken på strid. Mörkret och kylan omsluter dem dygnet runt och fruktan inför det okända stegras minut för minut.

Min kommentar
Egentligen var jag tveksam till om jag ville läsa den här boken. Jag har tidigare läst två böcker av Mikael Strömberg och de var helt OK, men inte direkt något jag blev skrämd av. Kanske har jag läst för mycket skräck i mina dagar, det krävs en del för att få mig att kika över axeln. När det började dyka upp positiva recensioner av De förjagade så funderade jag på om jag kanske ville läsa ändå. I samma veva hörde författaren av sig och frågade om jag ville ha boken och då tyckte jag att det måste vara ett tecken.

Själva miljön här kan man nästan kalla för en egen karaktär. Det är ödsligt. Kallt. Svinkallt faktiskt. Och mörkt. En perfekt bakgrund för skräck, kan man tycka. Än värre blir det när vår oktett kommer fram till lägret, som är övergivet. Med ganska tydliga tecken på strid. Tyvärr så förtas det här mysteriet lite, eftersom boken börjar med vad som händer i lägret innan vår grupp kommer dit. Jag gillar miljön och det är nästan så att jag börjar frysa där jag ligger i soffan.

Språket är väldigt korthugget och väldigt filmiskt. Faktum är att det ibland känns som att jag läser ett manus, här finns massor av sådant som jag skulle vilja kalla för scendirektiv. Det förklaras hela tiden hur saker görs och sägs, till exempel talar jäktad i hennes öra, han kommenderar, han/hon är kort, Wickman osäker. Det är helt enkelt en förfärlig massa tell och inte så mycket show.

Karaktärerna är inte många, av förklarliga skäl, men de är några fler än åtta kan jag väl avslöja. Trots att de är så få så kommer jag inte nära någon av dem, de känns lite som streckgubbar och är ganska endimensionella. Den som är klok är klok, den som är god är god och den som är ond är ond. Just den aspekten kan jag i och för sig köpa, jag inbillar mig att människor inte var så komplicerade 1917. Det som stör mig är att det förklaras för mig hur de känner, men jag KÄNNER aldrig att de känner det. Det finns bara en kvinnlig karaktär med och jag förstår nog egentligen inte hennes roll, om hon är med bara för att det ska finnas en kvinna med.

Det lunkar på ganska stillsamt ändå, men mot slutet hettar det till lite och då upphör även alla de detaljerade beskrivningarna av allt. Jag blir också intresserad av hur det ska gå för dem. Vilka som eventuellt ska klara sig. Och hur. En sak jag inte kan låta bli att fundera på är varför Klefbäck, som trodde sig veta vad uppdraget gick ut på, hela tiden vägrade att öppna lådorna.

Idén är onekligen väldigt bra och historien har ett bra anslag, men själva förklaringen förtar en hel del för mig. Jag hade nog föredragit en annan upplösning.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 9 betyg).
På Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De förjagade: Boklysten, Tentakelmonster och Saras bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.