Bok: Försvunnen av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Försvunnen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold Case 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 april 2022




Första meningen: Orkanen Rut dundrade in mot den skånska kusten.

Baksidetext
En 19-årig kvinna försvinner en sommarnatt på Österlen. Fallet blir aldrig uppklarat. Sexton år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Till en början famlar polisen i mörkret, men ett DNA-spår gör att man kan dra kopplingar till det gamla försvinnandet.

Tess Hjalmarsson, kriminalinspektör och chef för Skånes cold case-grupp, tar sig an fallet. Hon brinner för att utreda gamla fall och att slutligen kunna ge anhöriga svar på vad som egentligen hände.

Parallellt kämpar Tess med sitt ganska misslyckade privatliv och en barnlängtan som ser ut att gå i kras efter att flickvännen har lämnat henne.

Min kommentar
Jag har nog alltid gillat att läsa böcker som utspelar sig i bekanta miljöer (där jag bor eller vistas tillfälligt) så när Försvunnen (utspelar sig i Malmö och på Österlen) släpptes i början av 2019 blev jag genast sugen. Några veckor efter släppet så lottades boken ut (tillsammans med ytterligare två böcker som utspelar sig i Skåne) Och jag vann. Sedan rönte den ju samma öde som så många andra böcker som flyttar hem till mig. Den står oläst i hyllan. När vi för ett tag sedan åkte på en hotellweekend i Trelleborg så tyckte jag att det var nära nog och den fick åka med mig.

Jag känner mig nog lite grinig när jag klagar på att början av boken är väldigt detaljerad. Det känns som att författaren försöker få in så mycket det bara går och då gärna mycket ovidkommande och ointressant. Här är det två olika fall, som plötsligt får en koppling. Men hör de verkligen ihop? Jag tycker det här är riktigt snyggt gjort. Även om jag gissade rätt förövare ganska tidigt. Helt säker var jag dock inte förrän mot slutet.

Miljön är då Malmö samt Österlen och även om jag inte är jättehemma på något av ställena så känner jag igen mig. Det är bra beskrivet och detaljerna är på en angenäm nivå. Lite kul är det att ångloket som går där på somrarna nämns. Det har jag varit sugen på att åka, länge. Någon gång blir det säkert av.

Karaktärerna är ganska många, men det blir aldrig rörigt. En del förekommer bara en kort liten stund. Tess, huvudpersonen kan man väl säga, verkar vara en bra polis. Sitt privatliv är hon betydligt sämre på. Där är hon irriterande svag, men högst verklig. Hennes kollega Marie var jag inte så glad i från början. Hon hade ett beteende som fick alla taggar att åka ut. Allt eftersom så förändrades det och jag både gillar och uppskattar att författaren lyckades omvända mig. Så till den milda grad att hon nästan var en favorit mot slutet. Det är en väldigt bra idé att göra Tess och Marie så olika att det ibland gnisslar i maskineriet. Det blir mer dynamiskt och så blir de ett väldigt bra radarpar. Några av karaktärerna i polishuset verkar vara planterade för efterföljande delar, man får inte veta något alls om dem.

Största fokuset ligger på polisarbetet. Det uppskattas, mycket. Jag föredrar att grotta ner mig i förhör och analys framför att matas med privata problem. Vilket det ju så klart blir också, konstigt vore det ju annars. Privatlivet hänger ju liksom med hela tiden och Tess relationsproblem är svåra att undvika. De hålls dock på en bra nivå. Det blir också en del fokus på de offer som finns i fallet, hur anhöriga och anklagade drabbas. Tyvärr så kommer också den där tröttsamma och uttjatade personliga inblandningen, med den tillhörande faran för eget liv. Jag önskar så att det slutade vara standard i deckare.

Ett par reflektioner blir det och det är intressant att skjutningarna i Malmö slätas över som inte så vanligt och bara i begränsade områden, alltså inte så farligt för "vanligt" folk. Fyra år senare kan man väl säga att den inställningen inte gick så bra med den logiken. Vissa händelser tycker jag att man inte får någon förklaring på, som det här med vem som egentligen läcker uppgifter. En annan sak jag funderade på, eller... jag ställer mig ytterst frågande och fullständigt oförstående till att Kim Larsen skulle räknas som en märklig musiksmak 2002. Det här är då en högst personlig reflektion.

Försvunnen är inspirerad av fallet med Helena Andersson, som försvann i Mariestad 1992. Det är alltså ingen "fallstudie" eller så kallad gissningslek. Vilket jag nog trodde, men det gör inget alls att jag trodde fel. Det här är en väldigt bra debut och jag kommer helt klart att läsa vidare i serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 1 135 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Försvunnen: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.