Veckoutmaning: Nederländerna

Veckans utmaning på Kulturkollo: Nederländerna.

Vad du tänker på när du tänker på Nederländerna?
Det första jag tänker på är nog förmodligen fotboll och hur otroligt kul det var när fotbolls-EM gick i Göteborg (1992 tror jag) och alla dessa orange kuliganer sprang runt på stan.

Det andra är säkert ost, nästan alla ostar som jag gillar kommer därifrån. Andraplatsen kan vara delad med tulpaner. Sedan kommer nog cannabis.

Faktum är att jag precis just nu är i Nederländerna (vilken slump!) och igår var vi i Amsterdam. Jag visste ju alltså att cannabis är lagligt här och lätt att få tag i, men jag hade ingen aning om riktigt hur illa det var. Om man säger så. De har cannabis i allt (om man vill); kaffe, choklad, kakor, klubbor, glass, energidrycker... och så vidare. För mig personligen kändes det väldigt konstigt att se och sanningen är att vi var lite oroliga för att köpa ät- och drickbara saker eftersom vi inte var säkra på om de var "rena".

I morgon ska vi åka och titta på blommor i Keukenhof och då lär vi få se fler av den här varan. Den här blomsterprakten hittade vi i Amsterdam, närmare bestämt Begijnhof.

Top Ten Tuesday: Böcker som får dig att skratta (eller i alla fall fnissa)

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Ten Books That Will Make You Laugh (or at least chuckle).

Roliga böcker är inte riktigt vad jag brukar läsa, men det händer. Här är några av dem.

1. En man som heter Ove av Fredrik Backman, men man gråter nästan lika mycket som man skrattar.

2. Vattenmelonen av Marian Keyes, men det kan funka med nästan vilken som av henne.

3. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon orsakar kanske inga gapskratt, men åtminstone fniss.

4. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är så rolig att jag skrattade mest hela tiden. OBS! Gäller endast första boken.

5. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole är så otroligt rolig, men det är en väldigt speciell humor som kanske inte passar alla.

6. Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper är lite skrattblandad gråt, men mest skratt.

7. God jul av Jonas Karlsson, igenkänningsfaktorn är stor.

8. Demonologi för nybörjare av Caroline L. Jensen är hejdlöst rolig, lite otippat kanske.

9. Böckerna om A-gruppen av Arne Dahl dryper av ironi.

10. Passageraren av Steffen Jacobsen har massor av härlig humor. Varför har inte resten av hans böcker översatts till svenska?

Film: Dark places

Titel: Dark places
Originaltitel: Dark places
Genre: Thriller
Regissör: Gilles Paquet-Brenner
Manus: Gilles Paquet-Brenner, Gillian Flynn (bok)
Skådespelare: Charlize Theron, Nicholas Hoult, Christina Hendricks, Corey Stoll, Andrea Roth
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: UK | Frankrike | USA
Längd: 108 min
Serie: -
Såg den på DVD 1 april 2016





Handling
Libby Day är den enda överlevande efter ett inbrott där hon blev vittne till mordet på sin mamma och sina systrar. Nu lever Libby med vetskapen om att hennes vittnesmål som sjuåring ledde till att hennes egen bror dömdes till livstids fängelse för det fasansfulla brottet. När en grupp true crime-entusiaster hittar Libby tjugofem år senare övertalar de henne att gå igenom händelseförloppet en gång till, och plötsligt dyker nya minnesbilder upp inom henne. Libby börjar ifrågasätta sin egen roll som huvudvittne och bestämmer sig för att ta reda på sanningen om sitt förflutna.

Min kommentar
När filmen Gone girl kom så hörde jag talas om den i veckor, både före och efter premiären. När filmen Dark places kom hörde jag ingenting. Jag upptäckte den mer eller mindre av en slump. För mig är det lite konstigt, eftersom jag av alla böcker jag läst av Gillian Flynn tyckt bäst om Mörka platser.

Efter att ha sett filmen så förstår jag, till viss del, varför den inte hajpats på samma sätt. Redan efter en relativt kort stund så tappar jag intresset, eller faktum är att det egentligen aldrig väcks. En stor del i detta har alla mörka scener. Alltså inte mörk som i dyster, utan mörk som på natten. Väldigt ofta såg jag absolut ingenting. När det gäller film så är ju inte det speciellt bra.

En annan stor orsak till att filmen aldrig griper tag i mig är Libby, eller Charlize Therons sätt att spela henne. Ja, faktiskt Charlize Theron själv. Hon ser alldeles för bra ut för att spela Libby. I min värld var Libby betydligt mer på dekis och mycket mer självömkande. Och man blir inte white trash bara för att man sätter på sig en keps, pratar lite mörkt och mystiskt och går slängigt.

Karaktärerna är inte alls lika starka som i boken, man kommer inte nära dem, vilket gör att deras val blir helt oförståeliga. Jag tycker inte heller att någon av dem spelar speciellt bra, eventuellt med undantag för de som spelar Ben, både som ung och äldre. Annars är det mest överspel som gäller. Trots det så blir alltihop lite som mellanmjölk.

I boken var dåtidstråden den som engagerade mig mest, i filmen känns det som att fokus ligger på nutid och jag upplever det lite som att det saknas en hel del bakgrund. Hoppen mellan då och nu är dessutom väldigt otydliga och det blir rörigt. Jag vet inte om jag hade fattat allt om jag inte hade läst boken. Eller så kanske jag hade fattat mer. Men jag tror inte sambon var helt med på noterna här.

Filmen är inte på något sätt lika mörk och mystisk som boken. Det räcker liksom inte att filma i mörker och att prata med en krystat mystisk röst för att en film ska bli mörk.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 275 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 24 246 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

En smakebit på søndag: Vem var Alice?

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag ska jag sitta på en buss i några timmar, vilket jag hoppas betyder mycket lästid. Om jag nu inte bestämmer mig för att titta ut genom fönstret i stället. Vi får se. Boken jag läser nu är Vem var Alice? av T.R. Richmond (som tydligen är en pseudonym för en känd brittisk journalist, vilken vet jag inte). Den är lite annorlunda uppbyggd, i grund och botten handlar den om ett mord på en ung kvinna och en av hennes professorers efterforskningar för att lösa mordet. Boken består alltså av den information han hittar i/på hennes dagbok, brev, bloggar, sms, mejl, tweets och artiklar.

Min smakebit kommer från sida 20 i e-boken och den här biten är ett utdrag ur Alice dagbok, som snart ska flytta hemifrån för att gå på universitet.

     "Det kommer att gå hur bra som helst, raring", sa mamma som om hon hade läst mina tankar. "Det kommer att gå så bra."
     Det här, tänkte jag där jag satt vid köksbordet, är kanske hemlängtan – ljudet från diskmaskinen, lukten av furugolvet, knäppningarna från varmvattenberedaren – kanske är det här det som jag kommer att komma ihåg, som jag kommer att sakna. Mr Woof kom fram och lade huvudet i mitt knä. Det är som om han vet att jag ska ge mig av.
     "Hur får det dig att känna dig, när du dricker?" frågade mamma.
     Jag var på vippen att säga "hemsk", men så kom jag ihåg kvällen innan. The Peppers spelade och en av killarna dansade på ett bord och jag hade tagit en stor klunk bål, känt smaken av ananas och plötsligt hade det slagit mig hur underbart det skulle vara om livet kunde förbli exakt så här för alltid. "Antar att det får mig att må lite bättre", sa jag. "Inte som mig, inte som Alice."
     "Raring", sa hon. "Det är en illusion. Så som du känner dig när du är full på gin är inte verkligt."

"Jag lät dig gå" av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Jag lät dig gå
Genre: Thriller
Antal sidor: 421
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I let you go
Översättare: Mia Gahne
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 april 2016




Första meningen: Vinden får de våta hårslingorna att fastna i hennes ansikte och hon kisar för att slippa regnstänk i ögonen.

Baksidetext
Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt släpper taget om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick. Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders värsta mardröm.

För Jenna är det omöjligt att fortsätta leva i hemstaden Bristol - hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet.

Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat? Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande.

Min kommentar
Den här boken är ganska ny, men ändå känns det som om att alla har läst den. Tokhyllad har den varit också och jag blir alltid lite skeptisk då och vet inte om jag ska eller inte ska läsa. Nu har även jag gett mig på den i alla fall. Jag tror det är bra att jag blir lite misstrogen, det får mig att sänka förväntningarna. Annars är det lätt hänt att en bok liksom blir sönderhypad.

I första delen (det finns två) berättas historien i två trådar; polisen och "jag", som får vartannat kapitel. Vem "jag" är får vi inte veta, knappt ens så mycket som hennes namn. Det är stora tidshopp mellan gångerna vi återkommer till en tråd, men på ett väldigt smidigt och naturligt sätt får vi veta när vi befinner oss. Personligen hade jag ändå föredragit om det hade angetts i en kapitelrubrik, det hade underlättat när man bläddrar tillbaka för att kolla upp saker och ting.

Efter drygt 150 sidor så har det fortfarande egentligen inte hänt någonting. Förutom själva olyckan då. Är det tråkigt och långsamt då? Nej, inte för en sekund blir jag uttråkad. Hela berättelsen osar av en ödesmättad stämning och det vibrerar av hemligheter. Precis så här ska en psykologisk thriller vara. En liten bonus, för mig som bara älskar allitteration, och jag vet inte om den bara finns i översättningen, men på sida 163 så blir jag alldeles lyrisk. Bara kolla: [...] de vildsinta vågorna vräker sitt vita skum [...]. Miljöbeskrivningarna är för övrigt fantastiska och jag blir väldigt sugen på att åka till Wales.

I slutet av första delen så kommer då den där twisten som alla pratat om. Jag blev inte speciellt förvånad av den (och inte heller av nästa, för det kommer flera). Allt tydde på detta [spoiler]"hon" i prologen vs "jag" i resten, olika efternamn, Jennas skrämda beteende, att bilen gasade...[/spoiler], men jag kunde inte riktigt få ihop alla detaljer. Jag måste säga att detta var extremt bra skött och när alla bitar faller på plats så blir det nästan som en aha-upplevelse.

I andra delen dyker det upp ännu ett "jag", en riktigt slemmig karl som man inte skulle vilja ta i med tång. Den här delen av historien är så otroligt gripande och upprörande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Vid något tillfälle blir det väldigt rörigt med två "jag", men för det mesta var det inget problem med att hålla isär dem.

Karaktärsbeskrivningarna är riktigt bra och det känns faktiskt som att jag känner dem allihop. Däremot är inte alla lätta att tycka om, som till exempel polisen Stevens, som är en riktig mansgris. Han vill låta sin fru "slippa" jobba, bara för att han är så snäll och offrar sig. Usch! Hela sidohistorien med Stevens, hans son och det lilla embryot till otrohet känns onödig. För historien behövs den inte alls, det här är en så bra berättelse och den klarar sig utmärkt utan krystade kärlekshistorier.

Jag lät dig gå är tydligen Clare Mackintoshs debut och om hon skriver så här i sin första bok så undrar jag lite hur bra hon kan bli. Boken har jämförts med Gone girl och Kvinnan på tåget, men Jag lät dig gå är bättre. Mycket bättre.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 51 betyg).
På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 10 642 betyg).
Jag ger den 4,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jag lät dig gå: Johannas deckarhörna, boktok73 och Bloggbohemen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.