"Jag lät dig gå" av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Jag lät dig gå
Genre: Thriller
Antal sidor: 421
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I let you go
Översättare: Mia Gahne
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 april 2016




Första meningen: Vinden får de våta hårslingorna att fastna i hennes ansikte och hon kisar för att slippa regnstänk i ögonen.

Baksidetext
Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt släpper taget om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick. Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders värsta mardröm.

För Jenna är det omöjligt att fortsätta leva i hemstaden Bristol - hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet.

Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat? Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande.

Min kommentar
Den här boken är ganska ny, men ändå känns det som om att alla har läst den. Tokhyllad har den varit också och jag blir alltid lite skeptisk då och vet inte om jag ska eller inte ska läsa. Nu har även jag gett mig på den i alla fall. Jag tror det är bra att jag blir lite misstrogen, det får mig att sänka förväntningarna. Annars är det lätt hänt att en bok liksom blir sönderhypad.

I första delen (det finns två) berättas historien i två trådar; polisen och "jag", som får vartannat kapitel. Vem "jag" är får vi inte veta, knappt ens så mycket som hennes namn. Det är stora tidshopp mellan gångerna vi återkommer till en tråd, men på ett väldigt smidigt och naturligt sätt får vi veta när vi befinner oss. Personligen hade jag ändå föredragit om det hade angetts i en kapitelrubrik, det hade underlättat när man bläddrar tillbaka för att kolla upp saker och ting.

Efter drygt 150 sidor så har det fortfarande egentligen inte hänt någonting. Förutom själva olyckan då. Är det tråkigt och långsamt då? Nej, inte för en sekund blir jag uttråkad. Hela berättelsen osar av en ödesmättad stämning och det vibrerar av hemligheter. Precis så här ska en psykologisk thriller vara. En liten bonus, för mig som bara älskar allitteration, och jag vet inte om den bara finns i översättningen, men på sida 163 så blir jag alldeles lyrisk. Bara kolla: [...] de vildsinta vågorna vräker sitt vita skum [...]. Miljöbeskrivningarna är för övrigt fantastiska och jag blir väldigt sugen på att åka till Wales.

I slutet av första delen så kommer då den där twisten som alla pratat om. Jag blev inte speciellt förvånad av den (och inte heller av nästa, för det kommer flera). Allt tydde på detta [spoiler]"hon" i prologen vs "jag" i resten, olika efternamn, Jennas skrämda beteende, att bilen gasade...[/spoiler], men jag kunde inte riktigt få ihop alla detaljer. Jag måste säga att detta var extremt bra skött och när alla bitar faller på plats så blir det nästan som en aha-upplevelse.

I andra delen dyker det upp ännu ett "jag", en riktigt slemmig karl som man inte skulle vilja ta i med tång. Den här delen av historien är så otroligt gripande och upprörande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Vid något tillfälle blir det väldigt rörigt med två "jag", men för det mesta var det inget problem med att hålla isär dem.

Karaktärsbeskrivningarna är riktigt bra och det känns faktiskt som att jag känner dem allihop. Däremot är inte alla lätta att tycka om, som till exempel polisen Stevens, som är en riktig mansgris. Han vill låta sin fru "slippa" jobba, bara för att han är så snäll och offrar sig. Usch! Hela sidohistorien med Stevens, hans son och det lilla embryot till otrohet känns onödig. För historien behövs den inte alls, det här är en så bra berättelse och den klarar sig utmärkt utan krystade kärlekshistorier.

Jag lät dig gå är tydligen Clare Mackintoshs debut och om hon skriver så här i sin första bok så undrar jag lite hur bra hon kan bli. Boken har jämförts med Gone girl och Kvinnan på tåget, men Jag lät dig gå är bättre. Mycket bättre.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 51 betyg).
På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 10 642 betyg).
Jag ger den 4,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jag lät dig gå: Johannas deckarhörna, boktok73 och Bloggbohemen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.