"Pianostämmaren" av Stefan Tegenfalk

Författare: Stefan Tegenfalk
Titel: Pianostämmaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 4
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 december 2018




Första meningen: Som vanligt var de tre.

Baksidetext
En sextonårig flicka hittas död nära vattnet i Bromma, en närförort till Stockholm. Det rör sig om ett brutalt mord där gärningsmannen skickligt har dolt spåren efter sig. Alla utom ett - som han vill att polisen ska hitta.

Snart kastas Jonna de Brugge och de andra i Walter Gröhns grupp vid Stockholms länskriminalpolis in i jakten på en mördare som inte bara är osynlig, utan som också verkar sakna motiv. I takt med att utredningen fortskrider och poliserna tränger djupare in i den värld flickan levde i, framträder allt fler återvändsgränder. Jakten på mördaren förvandlas snart till en mardröm för Walter och hans grupp. Är allt bara en dimma av lögner? Vem talar sanning och vem går att lita på?

Min kommentar
Jag kan väl egentligen inte påstå att jag har sett fram emot att läsa Pianostämmaren, det har tagit emot. De böcker jag läst innan har visserligen inte varit dåliga, men det är mycket som har stört mig i dem. Den här fjärde boken om Walter Gröhn och Jonna de Brugge hör egentligen inte till de tidigare tre, den handlar om ett helt annat fall (tack och lov), men det är så klart alltid bäst att läsa i rätt ordning. Pianostämmaren är annorlunda jämfört med trilogin, framför allt så är den mycket bättre.

I början av boken så känner jag mig väldigt förvirrad. Det blev rörigt i mitt huvud av det här "29 dagar tidigare" och nedräkningen därifrån, dock var det bara på grund av att jag tänkte fel. När jag till slut fattade vad det faktiskt stod så gick det röriga över. Det här greppet är ju ganska vanligt i film. Jag gillar det inte bättre i en bok. Det blev väldigt uppenbart vad det var meningen att man skulle tro, så det gjorde jag ju så klart inte.

Karaktärerna är så väldigt många för många. I varenda bok är det nya åklagare, nya tekniker, nya rättsmedicinare. Känns det som i alla fall. Det gör tyvärr att jag aldrig egentligen lär känna någon av dem. Inte heller Walter eller Jonna. Walter har plötsligt blivit väldigt underlig, bara konstigare och konstigare. Han gör mig oerhört irriterad och han är typ den sämsta ledare jag kan tänka mig. Jag vet inte om det är meningen att han ska framstå så, men det är så jag tolkar honom på grund av vad han säger och gör. Journalisten Jörgen Blads lilla inhopp här känns bara krystat och konstigt. Jonna... ja, vad ska man säga om henne? Hon är väl den som verkar mest normal, men jösses, vad jag är less på poliser som alltid försätter sig själva i livsfara. Det händer ju i parti och minut i svenska deckare.

En annan huvudperson, som man måste nämna, är Linnea. Jag blir så otroligt ledsen/arg för hennes skull. Ingen ska behöva växa upp så där. Hennes föräldrar borde faktiskt inte få ha barn. De är varken statusprylar eller någon rättighet. Det är inte speciellt vanligt med deckare som berör, men den här gör det.

Själva utredningen känns trovärdig, den är lagom rörig och de famlar väldigt mycket i mörker. Det är dock lite trist att veta mer än polisen, allt blir så uppenbart då. Som till exempel vem som är mördaren, det var väldigt tydligt [spoiler]även om det inte var helt solklart vem denna var, om man säger så[/spoiler].

Jag har förstått det som att det är/var meningen att det skulle komma fler, så kallade, fristående delar i den här serien. Nu har det gått drygt sex år sedan Pianostämmaren släpptes och det har fortfarande inte kommit någon ny. Det är synd om Stefan Tegenfalk har slutat skriva, nu när han verkligen kom igång.

Avdelningen för olika funderingar:
Det finns väldigt mycket att fundera på när det gäller den här serien/boken. Vad heter egentligen Pihlblad i förnamn? Han är den enda som inte verkar ha något. Varför har Jonnas far skyddad identitet? Det hade man ju hoppats få veta i nästa bok. Detsamma gäller hur det ska gå för Jonna och Peter. För att inte tala om Walter och Ella. Och hur kan man inte veta vad en stämgaffel är?

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,8 (beräknat på 149 betyg).
På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 99 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Pianostämmaren: Annikas litteratur- och kulturblogg, Fru E:s böcker och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.