"Offer utan ansikte" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Offer utan ansikte
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 590
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 januari 2019




Första meningen: Kråkan landade på hans nakna mage och pressade in sina vassa klor i skinnet.

Baksidetext
En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat.

Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.

Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.

Min kommentar
Jag är ju en sucker för svenska deckarserier. Trots det så finns det en hel del serier som ungefär alla andra har läst och pratar vitt och brett om. En av de serierna är den här om Fabian Risk. Jag har nästan fått hål i huvudet av allt prat om den. Nu har jag äntligen tagit tag i det här och ja, nu förstår jag. Allt.

Bara det faktum att boken utspelar sig i Helsingborg borde ju ha gjort att jag redan hade läst den. Att läsa om miljöer jag känner igen är mysigt (om man nu kan använda det ordet i detta sammanhang). Jag kan inte påstå att jag är expert på Helsingborg, men jag har varit där tillräckligt många gånger för att få tydliga bilder.

Det finns en ohygglig mängd karaktärer här, känns det som, men ungefär hälften av dem dör så det blir ju inte speciellt många kvar. Jag har egentligen aldrig svårt att hålla isär dem allihop, det är bara Tuvesson som jag har problem att komma ihåg vem hon är. Alla andra är väldigt tydliga vad gäller personlighet och drivkraft. Fabian Risk själv gillar jag inte alls. Han är så otroligt osympatisk och han må vara en duktig polis, men han är en pest att jobba ihop med. Jag suckar lite också när Fabian visar sig vara en av de där vanliga poliserna i svenska deckare som lyssnar på musik. Irene Lilja gillar jag inte heller, hennes "Har inte du en blå bil?" och liknande kommentarer gör mig vansinnig. Den danska polisen Dunja hoppas jag få träffa igen.

Många berättarröster är det också och det hade nog inte behövts för historien. Då hade dessutom boken kunnat kortas ner en del, den är nämligen alldeles för lång. Inte lång lika med tråkig, men lång lika med alldeles för utförlig. Tempot är det inget fel på. Trots tjockleken och pocketutgåva så är det snabbläst. Mest för att det är ohyggligt spännande. Ohyggliga är också sätten som folk mördas på. Det är otroligt raffinerat och jag kan inte låta bli att undra vilken typ av hjärna som har konstruerat detta. Det är rått och brutalt. Jag har förstått att många har stört sig på att det är mycket danska i dialogerna. Att läsa danska är inget problem för mig, men det som störde mig var att danskarna aldrig pratade danska med varandra. Bara med svenskarna. Något annat som irriterade mig rejält var alla ? efter meningar som Jag vet inte. Det är ingen fråga.

Själva motivet till allt som händer känns lite så där. Jag har svårt att köpa en del av grundhistorien, men eftersom resten är så bra så väljer jag att bortse från det. Att vara avundsjuk på en som mobbas och misshandlas känns märkligt, men visst, motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Att inte framkalla några känslor alls hos någon måste vara förfärligt. Även om jag har svårt att tro att någon kan vara bortglömd av precis hela världen.

Den här första delen lovar gott och jag ska självklart fortsätta läsa. Även om jag egentligen inte gillar när en huvudperson överskuggar mordgåtan, när brottet har koppling till polisen som ska lösa det. För att inte tala om hur less jag är på poliser som alltid hamnar i livsfara. Jag har förstått det som att nästa del handlar om det som bara nämns i förbifarten i Offer utan ansikte; det som hände i Stockholm som gjorde att Fabian flyttade hem till Helsingborg. Det ska bli intressant. Frågan är om inte den här serien måste smita före i läskön.

Avdelningen för olika funderingar:
Tar det inte en faslig tid för polisen att komma fram till att [spoiler]Claes och Rune är samma person[/spoiler]? Och hur är man egentligen funtad när man lämnar sin 14-årige(?) son ensam hemma för att fly ifrån förhållandet, när den andra föräldern ligger på sjukhus? Speciellt med tanke på att de var nyinflyttade och inte kände någon i grannskapet som kunde kolla till honom. Det gjorde mig fantastiskt irriterad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 3 014 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Offer utan ansikte: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Malinbooknerd.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.