Bok: Nödrop av Grethe Bøe

Författare: Grethe Bøe
Titel: Nödrop
Genre: Thriller
Antal sidor: 287
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Mayday
Översättare: Cajsa Mitchell
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 januari 2022




Första meningen: Tystnaden vibrerade över öknen av tätt packad is.

Baksidetext
När relationen mellan Ryssland och Nato nått sin absoluta fryspunkt genomför Nato sin största övning någonsin i Finnmark. Ett F-16-plan med Nato-piloterna Ylva Nordahl och John Evans ombord hamnar i en konfrontation med ett ryskt flygplan och blir nedskjutet.

Incidenten utlöser en storpolitisk kris, där både Ryssland och Nato tolkar händelsen som ett angrepp. Det enda som kan förhindra en fullskalig konflikt är att Ylva och John lyckas ta sig tillbaka till Norge för att avslöja vad som egentligen hände.

Det blir en kamp mot tiden där både Rysslands president, Natos generalsekreterare och militärindustrin vässar knivarna. Jagad över den ogästvänliga arktiska tundran inser Ylva att vare sig medpiloten John Evans eller de andra människor hon förlitat sig på är vad de utgett sig för att vara.

Min kommentar
Nödrop dök upp som en överraskning, men jag hade lagt märke till den innan. Förra året kallades den för årets norska thrillersuccé. Egentligen räcker det för mig, norskt och jag brukar passa bra ihop. Dessutom lockar ju miljön, jag menar långt upp i norr, kallt och ödsligt. Vad skulle kunna gå fel?

Boken börjar med en prolog. Sedan hoppar vi tillbaka i tiden för att få reda på hur vi hamnade i den situation som prologen beskriver. Jag tycker det här är väldigt märkligt, att man kallar något, som egentligen inte har hänt än, för prolog. Nåväl, det här är ju ett beprövat och fungerande grepp i film. Tyvärr så funkar det inte alls lika bra i bokform. Tycker jag.

Miljön är ju i sanning lockande och den är väl det som är bäst i den här boken. Den är väldigt bra beskriven och jag kan nästan känna kylan och ödsligheten. Att man är totalt utlämnad till naturen.

Karaktärerna är inte många, men jag får ingen känsla för dem. Vilket i sin tur gör att jag inte bryr mig om hur det går för dem. Ylva får nog betraktas som huvudperson och hon är minsann inte bara pilot. Hon verkar även vara MMA-expert och läkare/kirurg. Berättartekniskt så får vi veta allt genom den allvetande berättaren. Vi byter POV hela tiden, inklusive inre tankar, ibland mening för mening. Ofta i kombination med utdragna och flummiga tankar. Det gör det hela lite rörigt, men det största problemet är att jag inte kommer nära någon.

I början är det så många tillbakablickar och det här är ju något som jag inte brukar gilla speciellt mycket. Det är dock inte mitt största problem med den här boken, utan det är att det berättas för mig hur och vad jag ska känna. Inget i texten får mig dock att känna det, eftersom känslorna bara beskrivs. De känns inte. Jag upplever det som att författaren har försökt för mycket, försökt få ihop en vacker text, nästan lite pretentiöst, men det blir mest svamligt och lite högtravande.

Det märks tydligt att författaren är regissör, eller i alla fall håller på med film. Allt är väldigt filmiskt beskrivet och det är nästan så att man kan se de olika scenerna framför sig. Faktum är att detta nog hade funkat mycket bättre som film. Det är en förutsägbar historia som vecklar ut sig, det var uppenbart vad det handlade om, men det förstör inte något egentligen.

Kanske är det lite otur för den här boken att jag precis har läst en annan på exakt samma tema, men jag tror inte att det spelade någon avgörande roll. Men vad hände med Igor? Varför ingen epilog om honom? Och jag tänker inte ens börja gå in på hur lätt det var att hacka ryssarnas system.

I grund och botten så är Nödrop en spännande (och väldigt aktuell) historia och jag förstår att andra kan gilla den, men utförandet passar inte mig jättebra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,72 i genomsnitt (beräknat på 99 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Nödrop: Jag kan inte hitta någon.

Spännande nyheter

Det händer inte så ofta numer, vilket gör mig både ledsen och glad, men det är ju desto roligare när det kommer en bok.

Redan för två månader sedan så hörde författaren till Felet med Eden, E.P. Uggla, av sig och undrade om jag var intresserad av att läsa den. Med den handlingen hon beskrev så fanns det bara ett svar, ett ja. Så här lyder första meningen i förlagets beskrivning: Första delen i en gastkramande dystopi om världen efter en dödlig pandemi. Hur skulle man inte kunna lockas av det?! Faktum är att den redan är läst. Tack till Emmelie och Bonnier Carlsen!

Det som tydligen har blivit en antologiserie fortsätter med Rymdskräck (sjätte delen) och Övergivna platser (sjunde delen). 13 svarta sagor om... har visat sig vara rena guldkornen. Jag har visserligen bara läst tre av så här långt, men jag kommer helt klart att fortsätta. Just dessa platser, rymden och övergivna, är dessutom två av mina favoriter så det kan bli hur bra som helst. Även dessa fick jag äran att vara med och sponsra på Kickstarter. Tack Swedish Zombie för att ni fortsätter ge ut de här antologierna, men finns det några platser/företeelser kvar nu?

Hett i hyllan #339

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så kommer synderna från bokrean 2018.

Det hemliga brödraskapet från Wien av Ingar Johnsrud lät väldigt intressant. Då.

I dag hade jag nog inte köpt den här boken, men nu står den ju redan i hyllan och den låter inte så oäven. Trots allt. Sekter och teknik, två av mina trigger-ord, faktiskt. De andra bitarna... kanske inte så mycket. Jag känner mig rätt less på allt om islam och rasbiologi just nu. En serie är det tydligen också och detta är åtminstone första delen, i Beiertrilogin. Det ser ut som att samtliga delar redan har släppts.

Så här står det på baksidan:

En kristen sekt i Norge blir brutalt överfallen på sin gård. I attentatet omkommer många, medan några medlemmar tycks oförklarligt försvunna. När polisen kommer till brottsplatsen hittar man på gården dessutom ett högteknologiskt laboratorium. Allt pekar på att en islamistisk grupp ligger bakom massmordet, men poliserna Kafa Iqbal och Fredrik Beier kommer en större konspiration på spåren, bestående av en grupp rasbiologiska forskare som möttes på 1930-talet i Wien.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Kamelklubben" av David Baldacci

Författare: David Baldacci
Titel: Kamelklubben
Genre: Thriller
Antal sidor: 507
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The camel club
Översättare: David Nessle
Serie: Kamelklubben 1
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 januari 2022




Första meningen: Chevroleten flög fram över vägen höljd av mörkret på Virginias landsbygd.

Baksidetext
I utkanten av Washington DC huserar Kamelklubben. Den består av fyra udda och illa medfarna medlemmar, och är helt utan makt. Deras mål är att ta reda på "sanningen" om vad som händer i landet.

Den brokiga församlingen leds av en man med ett dunkelt förflutet som kallar sig Oliver Stone. Klubben ägnar dag och natt åt att granska fantasifulla konspirationsteorier, nyheter och myndigheternas förehavanden för att försöka finna sanningen och ställa USA:s ledare till svars inför folket. Men inte i sina vildaste mardrömmarkan Stone föreställa sig den konspiration som Kamelklubben är på väg att avslöja...

Efter att ha bevittnat ett mord slungas klubben huvudstupa in i en intrig som sträcker sig ända in i Vita Huset, full av oväntade vändningar, högt spel och globala förvecklingar. Klubben slår sig ihop med Alex Ford, en veteran inom Secret Service, som motvilligt blir en av aktörerna i en av de mest rysliga incidenter som någonsin utspelat sig på amerikansk mark. Händelsen kan mycket väl leda till den slutgiltiga urladdningen mellan två skilda världar, och det enda som står i vägen för katastrofen är fem oväntade hjältar.

Min kommentar
David Baldacci... Jag läste min första bok av honom för nästan 20 år sedan. Eftersom jag inte gillade den så har jag känt mig lite tveksam till att läsa något mer, men många gillar ju hans böcker så jag köpte Kamelklubben för tio år sedan. Nästan alla är ju värda en andra chans. Det har dröjt ända till nu innan jag orkat ta tag i den där väldigt tjocka pocketboken.

Det som jag störde mig på i den första boken jag läste finns det inte jättemycket kvar av, men ibland lyser en unken kvinnosyn igenom. Som när en vakt beskrivs som "kvinnan med de stora höfterna". Är det väsentligt? Det är enda gången hon förekommer i hela boken. Och jag blir bara outsägligt trött på att läsa om hur starka, smarta och i övrigt fantastiska dessa män är. Kan det vara så att jag helt enkelt har ledsnat på att läsa om macho-män?

Mitt största problem är nog ändå att författaren verkar känna sig tvungen att förklara precis allt för mig. Speciellt vill han förklara islam och muslimer, vilket oftast bara blir larvigt och lite nedlåtande. Eventuellt funkar detta bättre för en amerikan. Det är nu inte endast islam och muslimer som avhandlas, ibland känns det lite som att sitta på en föreläsning. Det finns också långa replikskiften där två personer berättar självklarheter för varandra. Otroligt krystat.

Första halvan är seg och långsam, i andra halvan tar det hus i helsicke. Mot slutet så händer det lite väl otroliga saker. Det spretar åt alla håll och kanter. Rent generellt så blir det här rörigt för mig, som inte alls har koll på alla dessa treställiga myndigheter i USA. Men jag får i alla fall veta att det är härifrån det bevingade uttrycket "Why can't people just sit and read books and be nice to each other" kommer. Det var ju lite speciellt att upptäcka och jag håller med.

Karaktärerna är egentligen inte så många, men det känns som att det myllrar av dem. Många nämns bara i förbigående, utan någon som helst påverkan på historien. Två av huvudpersonerna, Oliver Stone och Alex Ford, har jag riktigt svårt att hålla isär. De låter precis likadant. Tyvärr känns samtliga karaktärer som skuggfigurer, som att jag bara får konturerna, utan innehåll. Nu är ju detta första delen i en serie så det kanske rättar till sig i senare böcker, men för mig är detta ett problem i den här boken. Jag bryr mig egentligen inte om dem alls, eftersom jag helt saknar känslan för dem.

Det finns en kärna här som är riktigt bra, tyvärr är den utbroderad så till den milda grad att jag knappt orkar läsa. Historien i sig känns dessvärre inte särskilt osannolik. Inte från någon sida. Fanatiker, konspirationsteoretiker och hjärntvättade finns i alla läger.

Kamelklubben är väldigt ojämn. Ibland är det spännande, genomtänkt och väl insatt. I nästa stund blir det naivt och lite tramsigt. Förutom den extremt (över)tydliga politiska ståndpunkten vet jag inte vad han vill ha sagt. Om jag kommer att läsa fler delar? Jag vet inte. Inte som det känns just nu.

På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 86 493 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kamelklubben: Books on my mind och Flygarens bokblogg.

Tisdagstrion: A, B, C (en boktitel eller författare på varje bokstav)

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: A, B, C (en boktitel eller författare på varje bokstav).

Jag tror att jag gör det här krångligare än vad det egentligen behöver vara. Så jag bara kör på så får vi se var det slutar.

1. ABC-morden av Agatha Christie är ju den självklara här. Den passar på alla sätt; titel, förnamn, efternamn.

2. Förmodligen har jag en grej med ubåtar för Ubåt av Lothar-Günther Buchheim är en helt fantastisk bok och film. Som jag aldrig någonsin kommer att glömma slutet på.

3. Christine av Stephen King får bli mitt C. Jag har förmodligen en grej med bilar också för jag tycker den här är bland det läskigaste jag har läst.