Smakebit på søndag: Bläckdöd

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Eftersom jag läste så många böcker i mars så passar det ju alldeles utmärkt att nu ge sig på en rejäl tegelsten, som kommer ta en evighet att ta sig igenom. Det har blivit dags för sista delen i trilogin om Bläckvärlden; Bläckdöd. Det ska onekligen bli spännande att se hur allt slutar, men vägen dit är faktiskt på tok för lång. Cornelia Funkes redaktör borde ha satt ner foten. Ordentligt.

Min smakebit är från sida 128.

Elinor hade läst många, oändligt många berättelser, där huvudpersonen med tiden blev sjuk för att hon var olycklig. Hon hade alltid tyckt att den idén var väldigt romantisk, men bara ett påhitt i böckernas värld. Alla dessa borttynande hjältar och hjältinnor, som plötsligt lämnade livet, bara för att de var olyckligt kära eller trånade efter något annat som de hade förlorat! Elinor hade alltid tagit del av deras lidande med största nöje, som man som läsare alltid gör. Det var ju ändå precis det som man sökte i böckerna, stora, aldrig upplevda känslor, plågor som man kunde lämna bakom sig genom att slå ihop boken om den blev för hemsk. Död och fördärv kändes så härligt äkta, om någon kunde frambesvärja de rätta orden och man kunde avnjuta det efter behov och utan fara lämna kvar den på bokens sidor.