"VIP-rummet" av Jens Lapidus

Författare: Jens Lapidus
Titel: VIP-rummet
Genre: Thriller
Antal sidor: 461
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Teddy & Emelie 1
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 oktober 2020




Första meningen: Tystnaden som uppstod när Cecilia stängde av motorn kändes en kort stund som ett slags lugn.

Baksidetext
Teddy har bestämt sig: han är färdig med brott efter åtta år på anstalt. Men han har inte en krona på fickan, Arbetsförmedlingen är ett skämt och han sover på sin syrras soffa. Läget blir akut när en indrivare hör av sig och kräver pengar.

Emelie är påläggskalv på advokatfirman Leijon, en boutiquebyrå i Londonklass. Men en framgångsrik karriär känns avlägsen och extremt svåruppnåelig.

Så ger en av byråns delägare henne ett oväntat uppdrag. Ett uppdrag som hon inser att hon varken kan eller får tacka nej till. Tillsammans med Teddy ska hon ta reda på vad som har hänt den försvunne Philip Schale: investerare och jättestekare med en meritförteckning som blir märkligare ju djupare de gräver.

Emelie vill upp och Teddy vill bli av med sina skulder. Hon har valts för att hon är kompetent och plikttrogen, han har valts för att ... ja, varför? Uppdragsgivaren vet något om Teddy som ingen annan känner till.

Och kidnapparnas tålamod rinner undan som sand i ett timglas.

Min kommentar
Det var nu ganska många år sedan jag läste den tredje och sista delen i Lapidus trilogi Stockholm noir och första delen i den här serien om Teddy och Emelie har stått i hyllan ännu längre. Jag vet inte vad det är som har gjort att det har tagit emot att plocka upp den, men tagit emot har det gjort. Till slut la jag till VIP-rummet i min utmaning Vi möts igen, där jag återknyter bekantskapen med "bortglömda" författare.

Jag får problem direkt. Början är extremt rörig, med massor av trådar och folk (nej, egentligen är det inte så många karaktärer, men det kändes så), som till synes inte hänger ihop på något sätt. Det gör de ju så klart, tänker jag, men inte där och då. Den här typen av start gillar jag inte alls, det påminner om det jag kallar för MTV-klipp (för den som är gammal nog att komma ihåg) och de är högst irriterande.

Språket var ju väldigt speciellt i den förra serien och även om det inte är riktigt lika mycket slang i den här boken, men det är fortfarande annorlunda. Det tar lite tid att vänja sig, men efter ett tag tänker jag inte på det längre. Jag tycker det är väldigt bra gjort med de olika rösterna, det är stor skillnad på vem som pratar. Oftast.

Karaktärerna är förhållandevis (och förvånande) få. De är hyfsat lätta att hålla isär. Förutom att det är osannolikt många namn som börjar på C. Speciellt kvinnonamn alternativt överklassnamn. Jag kan inte alltid skilja dem åt och det gäller specifikt för mor och dotter Schale. Teddy är den ena huvudpersonen och han är inte den vanliga brottslingen. Han framställs inte som imbecill, han kan uttrycka sig väl och han, hör och häpna, läser böcker. Han vill så gärna hålla sig på rätt sida lagen, men det är inte så lätt när alla gamla gangsterkompisar gör sig påminda. Den andra huvudpersonen är Emelie. Om henne får man inte veta speciellt mycket. Bara att hon typ jobbar dygnet runt. Den något spända relationen mellan Teddy och Emelie är fascinerande. Jag tror att det är bra att fösa ihop människor som är så olika, då kompletterar de varandra i stället för att vara samma likadana.

Det som är intressant här är att det inte är så stor skillnad mellan överklassen och gangstrarna. Båda anser sig stå över lagen. Den som på riktigt är dum i huvudet här är pappa Schale. Eller egentligen gäller det hela familjen. De ser verkligen ner på "vanligt" folk och tycker på allvar att de är bättre. Dessvärre tror jag att det ligger ganska mycket sanning i detta.

Jag förmodar att tråden med Teddys brott kommer att vara den röda tråden genom den här serien, den är den enda som inte knyts ihop. Egentligen är jag inte så förtjust i trådar som sträcker sig genom flera böcker. Mest för att jag har så lätt för att glömma detaljer.

VIP-rummet är både spännande och klurig, men lite för utdragen. Det ska bli intressant att läsa de andra delarna. Jag hoppas verkligen att inte Teddy och Emelie får ihop det, det skulle vara så uppfriskande om en man och en kvinna kunde jobba ihop utan att få en kärleksrelation.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 1 185 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Kungariket: Kulturbloggen, Booze'n'Books och Tankar från en samlares hjärna.