lördag 13 mars 2021

"Tango för vilsna själar" av Lucy Dillon

Författare: Lucy Dillon
Titel: Tango för vilsna själar
Genre: Feelgood
Antal sidor: 510
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The ballroom class
Översättare: Ann Björkhem
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 februari 2021




Första meningen: Angelica Andrews, vinnare av Brittiska öppna mästerskapet i tiodans 1974 och 1976-78, samt brittisk mästare 1977 och finalist i europamästerskapet i tiodans flera gånger än hon kunde minnas, var inte van att handskas med rostiga nycklar och lås.

Baksidetext
När den före detta proffsdansaren Angelica återvänder till Longhampton för att städa ur sin mammas hus, bestämmer hon sig för att starta en danskurs på orten. Dit kommer Katie och Ross som försöker rädda sitt äktenskap, där de inte längre vet vem som för vem. Lauren som drömmer om ett sagobröllop och den perfekta brudvalsen medan hennes blivande make Chris mest vill ha det hela överstökat. Och så Laurens föräldrar. De vill ju inte göra bort sig på festen, men mamma Bridget bär på en gnagande hemlighet som skulle kunna vända uppochned på deras lyckliga liv tillsammans.

Under Angelicas ledning lär sig paren steg för steg mer om sig själva och det som är viktigt i livet, och i tangons och salsans virvlar inser de att man aldrig kan dölja något för sin danspartner...

Min kommentar
Efter att jag hade läst min första Lucy Dillon så gjorde jag ett massinköp av alla andra som dittills hade blivit utgivna. Detta var 2016. Nästan exakt fem år senare så är det äntligen dags för nästa. Tango för vilsna själar är hennes debut, men den gavs ut som fjärde bok i Sverige, tror jag. Om jag får välja så föredrar jag att läsa böcker i den ordning författaren har skrivit dem, för förhoppningsvis utvecklas de och då kan det bli lite fel när man liksom hoppar tillbaka i utvecklingen. Lite som det faktiskt blev här.

Precis som förra boken jag läste så utspelar sig denna i den fiktiva byn Longhampton. Det verkar vara en väldigt mysig liten stad, mer kanske och om jag hade kunnat så skulle jag gärna ha besökt den. Det blir inte speciellt mycket miljöbeskrivningar, vilket ju passar mig bra, utan här handlar det mer om det inre landskapet.

Karaktärerna är inte många och de är väldigt olika varandra. Ytligt sett så har de inte ett dugg gemensamt. Jag är lite besviken på att Angelica inte har en större roll än vad hon har. Det känns lite som att hon har en biroll i sin egen historia, men det är hon som är katalysatorn. Eller limmet. Katie är nog den som jag har lättast att relatera till, i alla fall vad gäller vissa personlighetsdrag. Hon är lite provocerande i det att hon i stället för att vara glad för att hon har en man, Ross, som tar hand om barnen blir avundsjuk för att han har "stulit" dem. Ross, i sin tur, verkar tro att han bara är barnvakt och ägnar hela dagarna åt dem och inte en minut åt att hålla ordning i hemmet. Lauren, som ska gifta sig med Chris, är en personlighet som jag inte alls kan relatera till. Det är inget annat än fruktansvärt att en vuxen människa inte har något som helst begrepp om pengar. Hur kan man ens begära/gå med på att ens föräldrar, varav den ena är pensionär och den andra är lärare, ska betala ens sagobröllop? Hur bortskämd och självupptagen får man egentligen vara? Chris, som Lauren då ska gifta sig med, verkar bara finnas i bakgrunden. Han får aldrig någon riktig struktur eller innehåll.

Jag har förståelse för karaktärerna och deras agerande. Förutom för Lauren och hennes drömbröllop då. Det är ju faktiskt inte bröllopet som avgör hur lycklig man är/blir. För de flesta verkar det komma som en överraskning att alla andra inte är så lyckliga som de verkar, utåt sett. Allihop vill de ha det som de tror att någon annan har. De har många fel och brister, ibland tänker/gör de fel, men jag kan oftast förstå dem. Var för sig är de trovärdiga allihop, men när alla förekommer i samma historia så blir det på gränsen till för mycket.

För att vara en feelgood så är det egentligen mest elände i den här boken. Åtminstone när karaktärerna är en och en. När de är tillsammans så osar det värme, vänskap, gemenskap och stöttning. Det är väldigt mycket dans och prat om dans, men det gör mig absolut ingenting. Jag älskar dans och har inte alls svårt att tro att det kan funka som terapi.

Slutet på Tango för vilsna själar är väldigt förutsägbart och tillrättalagt, men det lyckas ändå beröra mig. Och lyckliga slut är bland det bästa som finns, när det är det jag förväntar mig. Nu hoppas jag bara att det inte ska dröja ytterligare fem år innan jag läser nästa Lucy Dillon.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 1 488 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Tango för vilsna själar: Johannas deckarhörna, Fru E:s böcker och Feelgood romaner.

6 kommentarer:

  1. gillar Dillon, tror jag har boken.... loppisfynd

    SvaraRadera
  2. Jag gillar Dillon, men flera jag inte läst. Som du skriver så är de ibland lite mörka för att vara feelgood.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ett helt gäng av hennes böcker i hyllan, men bara två är lästa än så länge. Det var inte mycket feelgood i denna, men den fick mig ändå att må bra. Underligt.

      Radera
  3. Jag var tvungen att kolla hur jag låg till med Lucy Dillon och tydligen betade jag av tre av hennes 2013 och sen dess har det inte blivit mer. Men just den här har jag inte läst. Då och då känner jag ett litet sug efter mer men ännu har jag inte gjort något åt det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är ju tydligen hennes första och det är inte utan att det märks. Tycker inte alls att den var lika bra som den förra jag läste, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Kanske dags att fortsätta läsa på den "serien" i stället.

      Radera