Titel: Den fallande detektiven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 420
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Leo Junker 2
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 februari 2022
Första meningen: Det var den vintern då stormen rasade.
Baksidetext
Stockholm, natten till Lucia. I en gränd ligger sociologen Thomas Markus Heber död. Leo Junker är tillbaka på våldsroteln och utreder fallet tillsammans med Gabriel Birck.
I Hebers forskningsanteckningar finns tecken som tyder på ett kommande politiskt attentat, men vem är det som ska utsättas? Och vem är den skyldige? När det otänkbara inträffar rasar ett kraftigt snöoväder, och mitt i stormen befinner sig Gabriel och Leo, som inte inser att de rör sig rakt mot gärningsmannen.
Hagsätra, femton år tidigare. På en fest träffas två unga män som råkar ha likadana tröjor. Det är så det börjar.
Min kommentar
För 3,5 år sedan läste jag första delen i den här serien och jag vill inte säga att jag blev besviken, men den levde inte alls upp till mina förväntningar. Alltså har det inte lockat jättemycket att läsa vidare. Böcker som redan står här i hyllan. Då finns det ju bara en sak att göra och det är att ta med den i min Finish That Series-utmaning. När jag i början av februari skulle till Varberg på läsretreat så tyckte jag att Den fallande detektiven kunde passa. Författaren är ju i alla fall (nästan) från trakten.
När jag började läsa så insåg jag att jag inte minns något alls från första boken. Absolut ingenting. Tyvärr verkar det som att man förutsätts ha händelserna där i färskt minne för det dyker upp en hel del referenser. Utan förklaring. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte minns så vet jag ju inte. Det är ingen bra start för en bok.
En annan sak som inte heller är en positiv sak är att det dyker upp en hel drös med människor. Jag får inte veta vilka de är eller varför de är med, ingen som helst presentation. Inte heller någon markering för de kapitel där POV byts. Det gör att jag upplever det hela som rörigt. Det mesta ger sig dock, efter ett tag. Däremot så kommer det massor av tillbakablickar och för att göra det än värre så är det tillbakablickar i tillbakablickarna. Suck.
Karaktärerna är inga enkla, som i okomplicerade, personer. De känns nyanserade, med både bra och dåliga sidor. Som vanligt folk oftast är. Däremot så känner jag mig ganska less på poliser med drog- och/eller relationsproblem. Nu är ju detta en bok som har några år på nacken och kanske var jag inte så less på detta när boken var ny. Inte heller verkligheten förenklas, den är precis lika komplicerad som den faktiskt är. Inte svart eller vitt, utan mer grått.
Politik i böcker är inte någon favorit för mig och det blir lite för mycket av den varan, men det är ju kanske svårt att undvika i den här historien. Anledningen till att jag inte är så förtjust i det är att jag tycker att man ofta blir skriven på näsan vad man ska tycka och tänka. Så är det inte här, inte överhuvudtaget. Båda sidor framställs på ett inte alltför smickrande sätt. Ingen har mer rätt än någon annan.
Jag blir egentligen aldrig riktigt intresserad eller nyfiken på vare sig karaktärer eller händelser. Miljöbeskrivningarna gör ingenting för mig, jag känner inte alls till Stockholm. Stämningen, Christoffer Carlssons paradnummer, sätts dock på ett väldigt effektivt sätt.
Tempot är oerhört långsamt och det förväntar jag mig nog i en bok av Christoffer Carlsson. Detta är ju ändå den tredje boken av honom som jag läser och jag utgår nu ifrån att han skriver mer dallrande spänning än nagelbitande. Dock kan det gå lite väl långa perioder utan att det händer något alls, där det bara pratas. Och tänks. Jag ska inte kalla detta för förutsägbart, men det är inte heller särskilt ovisst.
I Den fallande detektiven är det mer fokus på bakgrund (och då speciellt höger- och vänsterextremisternas) än på själva brottet. Det är en mycket trovärdig berättelse om hur lätt det är att halka in på fel spår och hur snabbt det eskalerar.
På Goodreads hade den 3,27 i genomsnitt (beräknat på 359 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Den fallande detektiven: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Fru E:s böcker
Intressant att vi tycker lite olika här :-) Vet inte vad jag hade tyckt om jag läst den nu. Hans två senaste är i alla fall ännu bättre...
SvaraRaderaJa, jag förstår det inte själv. Det kan vara så att det beror på Leo Junker själv, jag är inte speciellt förtjust i honom.
Radera