Titel: Irrbloss
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 309
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The lantern men
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 12
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 februari 2022
Första meningen: Hon har gått länge.
Baksidetext
Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.
Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.
Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?
Min kommentar
När jag hade läst klart februariplaneringen plus en bok så var det dags att välja något nytt, som helst inte skulle ta så lång tid att läsa ut. Eftersom jag visste vilken bok som skulle bli den första i mars så kände jag att jag behövde något lättsmält och ett säkert kort. Jag funderade länge och väl, men till slut slog det mig att jag ju hade ett par olästa om Ruth Galloway. De böckerna är ju rena lyckopillret. Eller vad man ska säga. Alltså fick det bli tolfte delen, Irrbloss.
Direkt när jag började läsa så kände jag att pulsen blev långsammare (jodå, trots att det är en så kallad deckare) och axlarna återvände till sin rätta plats. Att läsa de här böckerna är som att komma hem efter en lång resa. Det är välbekant och tryggt. Här finns mystik, folklore och seriemördare. Allt började precis lika bra som det brukar.
Det verkar ha gått ungefär två år sedan Ruth flyttade ifrån sina älskade saltängar till Cambridge. Stackars Frank, som hon bor med, tycker jag bara oerhört synd om. Det kan inte vara kul att leva med någon som hela tiden drömmer om någon annan. Och det är nog här som de problem jag har med boken ligger.
Ruths sarkastiska/ironiska jag försvinner mer och mer, ju längre in i boken jag kommer. Runt mitten av boken känns det som en dipp, då har hon förändrats helt. Hon har blivit en ältande, trånande person. Det blir ganska tjatigt med hennes ältande om Harry. Hon är traggig, som man säger på ren skånska (de har en del bra ord här). För mig är det här inte Ruth. Hon har alltid varit så... rättskaffens (för det mesta). Kanske är det så att Ruth börjar bli gammal, men man behöver ju inte byta personlighet för det. Jag önskar bara att det här ältandet ska sluta och att samtliga bara går vidare. Hur det görs, att de blir tillsammans eller glömmer varandra, bryr jag mig mindre om. Bara ältandet får ett slut.
Ett tag känns det som att jag läser en polisrapport, för det är massor av bakgrund för både förövare och offer. Brukar det verkligen vara det? Deckargåtan hör inte till de bättre i genren, men det är faktiskt inte därför man läser de här böckerna. Även den här gången blir Ruth personligt inblandad och jag blir inte mindre less på det för varje gång det händer. Brottet i sig känns lite... osannolikt? Det är det enda jag tänker säga om det.
I Irrbloss är det inte bara Ruth som saknar saltängarna, det gör jag också. Och jag saknar arkeologin. Och Flint. Detta är inte en av de bättre i serien och man kan kanske tycka att betyget är slentrianmässigt satt, men för mig räcker det långt att jag får hänga med Ruth och gänget en stund.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 11 499 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
| Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
| Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
| Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
| Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
| Mysig | Rå | Sorglig | ||
| Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
| Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Irrbloss: Bokstunder, malins bokblogg och En bok om dagen
Jag håller med om att det här inte var en av de bästa. Men att människorna gör att det ändå är värt det. Och som sagt, dessa slut känns så totalt onödiga och konstiga. Hade en vanlig människa varit med om alla saker hon varit så hade de lidit av svår PTSD gissningsvis och knappt vågat sig utanför dörren.
SvaraRaderaJag förstår inte riktigt varför författare verkar tro att det är nödvändigt att göra sina karaktärer personligt inblandade och utsätta dem för livsfara. I varenda bok. Precis som du säger så borde de efter ett tag inte ha vågat ta klivet utanför dörren. Hoppas det här är något de slutar med. Snart.
Radera