Bok: Carpe fucking diem av Sofie Weidemann

Författare: Sofie Weidemann
Titel: Carpe fucking diem
Genre: Drama
Antal sidor: 300
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 21 februari 2022




Första meningen: Att hinna leva och ändå andas.

Baksidetext
I Hannas telefonbok finns mängder med namn, men när hennes liv plötsligt ställs på ända har hon ändå ingen att ringa. Inte ens Peter, hennes filmstjärna till pojkvän som säger sig älska henne över allt annat, finns där för henne. Hon kastar sin mobil i en gatubrunn och flyr på ren impuls till Los Angeles. Där återförenas hon med sin barndomsvän Gabriel - utan att berätta varför hon lämnat allt bakom sig. Gabriel drömmer om att bli musikalartist, men efter tio år i Hollywood bor han ovanpå ett garage och jobbar som poolskötare åt patologen Henry som är folkskygg och udda - och den vackraste man Hanna någonsin har sett.

Min kommentar
Nu var det ett tag sedan jag hängde på Feelgood-Kollektivets månadsläsning, men titeln på februaris bok var omöjlig att motstå. Carpe fucking diem. Man måste bara älska den titeln. Det var egentligen det enda jag visste om den när jag började läsa. Och att det förmodligen borde vara en feelgood, med tanke på gruppens namn.

Jag skulle nog säga att detta är så långt ifrån feelgood som man kan komma, nästan. Den får mig absolut inte att må bra. Inte heller skulle jag kalla den för mysig, som jag har sett den bli beskriven någonstans. Då har man nog missat vad den handlar om, tänker jag. Detta är en djupt tragisk historia.

Det är svårt att ha några åsikter om Hannas agerande, man kan nog omöjligt föreställa sig situationen utan att ha varit där själv. Det känns som att det är fullt möjligt att reagera så och jag tycker inte att det är ett dugg konstigt. Då är jag mer osäker på hennes så kallade vänner. De verkar inte bry sig nämnvärt om sin kompis som svimmar och får märkliga anfall stup i kvarten. Och den där Peter-människan... Hanna borde ha lämnat honom för längesedan.

Tonen som genomsyrar hela boken är mycket vemodig. Faktum är att den passar mig ganska bra. Jag är oerhört imponerad över att man kan vältra sig så i ett olyckligt öde utan att säga rent ut exakt vad det är. Om det var meningen att läsaren skulle sväva i ovisshet så tycker jag dock inte att det fungerade. Det var tvärtom nästan övertydligt. Därför drar jag slutsatsen att det var Hanna som inte ville sätta ord på det. Kanske blev det för verkligt då.

Jag tycker det här handlar om vad som är viktigt i livet. Något som de flesta av oss säkert har tagit oss en funderare på de senaste två åren. Är det yta, pengar och framgång? Eller är det kanske de nära relationerna som är det viktigaste?

När jag hade kommit en bit in i boken så insåg jag att slutet på den här historien skulle vara oerhört viktigt för mig. För vad mitt helhetsintryck skulle bli. Som jag ser det så fanns det två vägval, i det stora hela. Tyvärr så valde författaren fel alternativ, enligt mig. Jag tycker inte att det passade in överhuvudtaget. Med ett annat slut så hade nog Carpe fucking diem kunnat kämpa sig upp till en fyra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,19 i genomsnitt (beräknat på 31 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Carpe fucking diem: Jag kan inte hitta någon.