"Ondvinter" av Anders Björkelid

Genre: Fantasy
Antal sidor: 282
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Berättelsen om Blodet 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 1 februari 2012

Första meningen: Vi var ute på jakt när det hände.
Sista meningen: Ja, så kommer kajorna in.

Baksidetext
Tvillingarna Sunia och Wulf har vuxit upp med sin far i en liten fredlig bondby. Men så en dag förändras allt i ett slag. En märklig kyla sprider sig över trakten, stora vargspår syns i snön runt boningshusen och ryktet går att galgmän synts i skogarna.

Kylan tränger sig in överallt, även i människors hjärta och sinnen. Ondvintern har kommit och ingen kan veta säkert vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld...

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna vad den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far, om sin härkomst och sitt mörka arv. Till slut tvingas de fly för sina liv. De träffar den gåtfulla Bergsfrun och plötsligt ställs de inför en helt ny verklighet ...

Min kommentar
Det här är något så ovanligt som svensk fantasy och hyfsat bra är det också, men jag kan förstå varför det kategoriseras som en ungdomsbok. Den är inte riktigt skriven för vuxna, därmed inte sagt att vuxna inte kan/ska läsa den. Jag blev i alla fall underhållen.

Boken börjar i vi-perspektiv, något jag tror att jag faktiskt aldrig stött på tidigare. Jag vet att många andra bokbloggare stört sig på det, men jag tyckte det var riktigt passande. De var ju vi. Vågat är det också att strunta i konventioner och hur det ska vara för att helt enkelt göra på sitt eget sätt. Bara för att saker och ting alltid gjorts på ett visst sätt, så måste man inte fortsätta göra samma.

Här hittar man inga fantastiska trollkarlar som kastar brinnande klot och besvärjelser omkring sig, egentligen finns det inte speciellt mycket uppseendeväckande effekter. Det är lågmält och finstämt. Miljöbeskrivningarna är precis lagom, jag hinner få en uppfattning om hur saker och ting ser ut, men blir inte uttråkad. Lite störde jag mig på alla upprepningar, femtioelfte gången jag läste att Sunia och Wulf hade ett speciellt band så skrek jag inombords: JAG VET!

Det är lite intressant att det från början är Sunia (flickan) som jagar och slåss medan Wulf (pojken) väver och syltar. I alla fall tills Traditionen och Rytmen dyker upp. Då blir det precis som vanligt, pojkar slåss och flickor lagar mat. Förhoppningsvis antyder slutet att Traditionen kanske inte är så viktig ändå.

Passande nog kom vinterns första köldknäpp medan jag läste den här boken och om man bara är lite paranoid så kan man ju tro att det är ondvintern som kommit...

Det ska tydligen bli fyra delar i den här serien, tre finns nu utgivna. Del två, Eldbärare, finns inte som pocket än, men när den släpps så kommer jag nog att läsa den också.

Det här är vinterns bok hos Beas bokhylla och diskuterades där 12 februari.

Boktipset estimerade betyg var 3.7, jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Ondvinter: Matildas läshörna, Amelies boktips och Piruett.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.