"Vi, de drunknade" av Carsten Jensen

Genre: Drama
Antal sidor: 710
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Vi, de druknede
Översättare: Leo Andersson
Utmärkelser: P2 Romanprisen 2007
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (första) 2006 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 15 februari 2012

Första meningen: Laurids Madsen hade varit i himlen, men kom ned igen tack vare sina stövlar.
Sista meningen: Men ikväll dansade vi med de drunknade, och de var vi.

Baksidetext
Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.

Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Min kommentar
Det här är en berättelse som sträcker sig över nästan 100 år, tre krig och tre generationer fartyg. Det här är en berättelse om kärleken till havet.

Staden Marstal är berättaren, vilket gör att vi ser och vet allt som händer och sker. Vi får följa männen när de är ute på haven, kvinnorna i en stad som är nästan helt utan män och barnen när de växer upp. Alla söner längtar ut till havs och hela deras barndom går ut på att förbereda sig för sjömannens liv. Mest genom att vänja sig vid att bli pryglad. Märkligt nog får vi inte följa så många döttrar, inte någon faktiskt.

De första 250 sidorna slukar jag, det är en fantastisk upplevelse att följa Alberts letande efter sin far. En resa som går över i stort sett hela jordklotet. Med segelfartyg. När Albert blir landkrabba och vi håller oss på land ett bra tag, sjunker tempot och det blir lite segt. Det är många karaktärer som dyker upp, försvinner och dyker upp igen.

När vi sedan återigen beger oss ut till havs och följer Knud Eriks äventyr genom andra världskriget tar det fart igen. Här är det månadslånga strapatser genom Atlantstormar till Newfoundland eller över det iskalla havet till Murmansk, sjömän som sliter och sover i kläder som är dyngsura av saltvatten, utan möjlighet att tvätta av sig eller överhuvudtaget torka och skepp som blir helt nedisade och fastnar i packis. Vi får känna de samvetskval som drabbar sjömännen när de låter fåtalet dö för att rädda många. Vi får läsa om svek, kamratskap, kärlek och genom brev till Knud Erik från hans mor, Klara, får vi veta vad som händer med staden, när hon i missriktad välvilja vill få bort sjöfararstämpeln från Marstal.

De sista 150 sidorna är enastående och cirkeln sluts. Alltså, underbar början, lite långsammare i mitten och ett alldeles, alldeles fantastiskt slut. Hela tiden genomsyrad av kärleken till det grymma och obevekliga havet. Finns det semesterresor till Marstal?

Den här boken representerade Danmark som februari månads bok i den nordiska utmaningen.

Boktipsets estimerade betyg var 5.0, jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vi, de drunknade: paperback lover, Fabulerat och Bokmalen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.