lördag 31 augusti 2013

"Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami

Genre: Drama
Antal sidor: 740
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Nejimaki-dori kuronikuru (ねじまき鳥クロニクル)
Översättare: Eiko Duke, Yukiko Duke
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1995 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 augusti 2013





Första meningen: Jag stod i köket och kokade spaghetti när det ringde.

Baksidetext
Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru.

Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget.

Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.

Min kommentar
Den här boken har stått länge och samlat damm i min bokhylla, mest för att jag helt enkelt varit lite rädd för att börja läsa den. Så många har sagt att den är både märklig och svår och de båda i kombination klarar jag bara inte. Dessbättre hade de fel. Den är bara märklig.

Egentligen blev jag inspirerad av Bokmoster att äntligen ta tag i den här tegelstenen när jag läste om hennes läsning tillsammans med radions bokcirkel. Så jag gjorde helt enkelt likadant. Jag vet inte om bokcirkeln gjorde att jag förstod saker som jag kanske annars inte förstått, men den gjorde definitivt att jag såg vissa saker i ett annat ljus. Det var oerhört intressant att höra de här människorna sätta ord på saker som det undermedvetna redan förstått eller saker som jag helt missat.

Först och främst, huvudpersonen Toru Okada. Vilken otroligt underlig person. Han verkar ha en väldigt märklig egenskap som får okända människor, speciellt kvinnor, att berätta allt för honom. Inklusive intima saker som tarmtömningar och mensvärk. Konversationerna blir helt absurda. En annan lite konstig aspekt är att vi inte alls får veta hur han ser ut och jag får heller ingen bild i huvudet (förutom en snabb glimt av Mr Magoo) och han känns mycket äldre än de 30 som han sägs vara. Toru Okada är fullständigt håglös och menlös, han har inga önskningar och ingen självbevarelsedrift. Hur mycket som än händer honom så reagerar han knappt. Han bara åker med och låter allt hända honom. Lite som man måste göra för att läsa den här boken.

Halvvägs är boken på väg mot ett riktigt högt betyg, men sedan händer något. Eller kanske tvärtom. I alla fall så blir det väldigt segt och allt bara står och stampar, historien drivs inte längre framåt utan mer åt sidan. Det känns lite som ett gummiband som sträcks och sträcks. I det oändliga. En hel del av sidospåren känns som att de bara är med för att påvisa grymheterna som begicks under andra kinesisk-japanska kriget där vi bland annat får oss till livs en osedvanligt grym och grotesk tortyrscen.

Hela boken är full av symbolik och eftersom den japanska kulturen är ganska olik vår här i väst så är det ibland väldigt svårt att tolka allt som sägs och händer. Jag hade behövt hjälp av Den Store Symboltolkaren Robert Langdon här. Generellt kan jag säga att jag ändå tyckte väldigt mycket om det jag läste, det var märkligt men ändå väldigt lättläst. Och minsann, var han inte rolig också, Murakami. Det enda som egentligen krävdes var att man glömde allt som har med logik att göra. Något som gjorde mig glad var också att trots att boken är tjock så är inte persongalleriet som en liten stad.

Slutet är en mindre antiklimax och inga frågor får några svar. Ett annat slut vore otänkbart. Kommer jag att läsa mer Haruki Murakami? Ja, sannerligen, det tror jag nog.

Boktipsets estimerade betyg var 4.6. Jag ger den 4.0.


Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Fågeln som vrider upp världen: Bokfetischist, Boktoka och Matildas läshörna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

10 kommentarer:

  1. Det var en i vår bokcirkel (där vi läste Sputnikälskling) som sa att Murakami ofta börjar på ett sätt och sen går boken i en helt annan riktning, och blir mystisk. Det låter ju som om det är samma sak här. Den var också lättläst, men för underlig tyckte jag;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan nog stämma, andra hälften blev nästan för mycket även för mig. I alla fall var den farligt nära gränsen :)

      Radera
  2. Jag har läst några andra böcker av Murakami och tyckt mycket om dem. Kafka på stranden är ju något av ett mästerverk t ex. Trots det ligger första delen av hans trilogi 19Q4 i att läsa-högen och samlar damm sedan ett år tillbaka. Jag kan liksom inte förmå mig att läsa den. Tror att det beror på att jag tycker det här med trilogi är jobbigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar ju serier, men just 1Q84 får nog vänta tills jag läst något annat av honom.

      Radera
  3. Vad kul att du känner för att läsa mer Haruki Murakami! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där Kafka på stranden ligger bra till just nu :)

      Radera
  4. Det här var boken som gjorde att jag upptäckte Murakami som nu har blivit en av mina favoriter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han är väldigt speciell, men han var rolig att läsa :)

      Radera
  5. Jag älskar Murakami, men han är speciell... Just den här tror jag är en av hans "knepigaste" just för att den är lite lång och seg på mitten. Han har också en underbar novellsamling, "Elefanten som försvann" tror jag den heter på svenska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Novellsamling låter ju intressant, den ska jag kolla upp. Tack för tipset!

      Radera