"Horn" av Joe Hill

Genre: Skräck
Antal sidor: 428
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Horns
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2014






Första meningen: På kvällen söp Ignatius Martin Perrish och gjorde hemska saker.

Baksidetext
Ignatius "Ig" Perrish vaknar upp en morgon med en fruktansvärd baksmälla. Vad han gjort kvällen innan minns han inte riktigt. Vill han heller inte minnas. Det senaste året har han levt i en skärseld av saknad och sorg efter att hans älskade Merrin hittats våldtagen och mördad. Ig är den som figurerat som huvudmisstänkt i mordutredningen, men har släppts i brist på bevis.

Omgivningen i det lilla samhället Gideon i New Hampshire har emellertid redan dömt honom. När han ser sig själv i spegeln den där morgonen dagen efter tror han att hans omtöcknade sinne spelar honom ett spratt, att han ser i syne: i pannan har två horn börjat växa fram. Förskräckt tar han sig ut i vardagsrummet där han möter sin flickvän. Hon tar ingen notis om hornen, men börjar uppföra sig underligt, säga saker hon normalt inte gör - alldeles för uppriktigt. Och på samma sätt uppträder nu alla som Ig "stöter på" med sina horn. De säger sitt hjärtas mening - och den avslöjar ofta de mest överraskande fula och smärtsamma saker. Denna djävulska gåva att få folk att förvandlas till sanningssägare matchar hornen, kan man säga. Man förstår snart vartåt berättelsen leder - mot den slutliga uppgörelsen mellan Ig och det monster som är flickvännens mördare. En kamp där utgången är mycket oviss.

Min kommentar
Utan minsta tvekan var jag säker på att det här var en skräckbok. Hur skulle det kunna vara något annat? Trodde jag.

Jag har ingen aning om hur jag egentligen borde kategorisera denna, men skräck är det inte. Trots djävulslik demon. Och det vansinnigt läskiga omslaget. Kanske en thriller med övernaturligt inslag? Men är det då inte, per definition, skräck? Jaja, petitesser. Det här är bra, alldeles oavsett vad det är. Men vänta dig ingen renodlad skräck.

Vi höll på att bli ovänner bara en bit in i boken, när det plötsligt, mitt i ett kapitel utan minsta förvarning, hoppades tillbaka i tiden. Jag hade ingen aning om vad det var som hände där, men plötsligt var jag i en annan tid. Möjligtvis störde jag mig på det andra gången det hände också, men sedan märkte jag det inte ens. Förmodligen vande jag mig.

Igs underliga förmåga, att få folk att säga vad de egentligen tänker, måste vara en av de mest otäcka superkrafter jag läst om. Den skulle jag verkligen inte vilja ha. Speciellt inte om jag var så illa omtyckt som Ig är, men det vet man ju inte... Det blir i alla fall ganska lustigt, på ett sorgligt sätt, när alla plötsligt börjar säga vad de tänker.

Boven, som jag naturligtvis inte vill avslöja, är en riktigt otäck typ. Att h*n kunnat dölja vem h*n är i så många år är väl något man förknippar med psykopater. Det är väl därför alla säger om grannen att "h*n var ju så snäll och trevlig" när det uppdagas att den är en mördare eller har haft sin dotter och barn/barnbarn instängda i källaren i flera år. Efter att ha läst den här boken så inser jag att det är väldigt viktigt att vara extremt tydlig när man har med psykopater att göra, det får inte finnas minsta tvivel om vad man menar. Men jag är osäker på om ens det hjälper...

När jag började läsa tyckte jag att det kändes lite jobbigt, det var liten stil och det var väldigt tätskrivet, men här kan man verkligen tala om att sidorna bara flög förbi. Det var väldigt spännande och det var svårt att lägga ifrån sig boken. Jag ville ju veta vad som hänt. Vilket jag listade ut ganska snart, eftersom jag tyckte att någon uppförde sig lite väl underligt. Men man kan ju inte vara helt säker och vad som egentligen hände visste jag ju inte heller. Vissa scener är väldigt visuella och riktigt äckliga, en del bilder är svåra att bli av med. En del saker kanske känns lite för mycket och eventuellt lite smålöjligt, men på något sätt så tror jag att det är meningen. Det här är ett gediget arbete och hela historien knyts ihop på ett väldigt bra sätt. Förutom två saker. [spoiler]Om inte Lee räddade Ig i vattnet, varför var Lee då genomblöt? Vart hade egentligen ormarna tagit vägen när Lee hittade Ig i gjuteriet?[/spoiler] Dessutom var det ett ganska oväntat slut på det hela.

Joe Hill är precis som sin far en fena på att beskriva och berätta om det svåra och spännande med att växa upp. Och att ta helt vardagliga saker och göra dem otäcka. Nu ska jag bara lura sambon att se filmen också.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 (beräknat på 89 betyg).
På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 40092 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Horn: PocketBlogg, Vår bokvärld och Bokblomma.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.