Tisdagsutmaning: Passion

Veckans utmaning på Kulturkollo: Passion.

Veckans utmaning är enkel – jag vill helt enkelt att du berättar om din passion vara vad den vara må (bakning, böcker, film, gummistövlar, fallskärmshoppning, bokmärken, knappsamling, skrivmaskiner…). Det behöver naturligtvis inte vara en pågående passion utan kanske något du ägnade all din tid åt som tioåring eller något du tror att du kommer snöa in på som pensionär.

Jag vet egentligen inte vad jag ska svara på detta. Nästan allt jag gör snöar jag in på och blir väl då, per definition, en passion. En del överlever bara ett kort tag medan andra håller i sig i decennier. En del försvinner ett kort tag, men kommer tillbaka med förnyad styrka. Det korta och enkla svaret hade givetvis varit böcker, men det är ju liksom självklart.

Kanske blir det lättare om jag tar det från början, så ursäkta på förhand, men nu babblar jag igen.

Jag upptäckte nog ganska tidigt i mitt liv att om jag inte skulle bli uttråkad av något så var jag tvungen att göra detta något till 100% och med fullt fokus. På det viset blir faktiskt det mesta ganska kul. Man skulle kunna säga att resten är historia, men då blir det ju inget babbel.

Min allra första passion var nog faktiskt ishockey och den har följt med i nästan hela mitt liv. Just nu skulle jag nog vilja kalla det för ett vanligt, sunt intresse, men ända upp i 30-årsåldern var jag fullständigt insnöad. När jag var mindre var väggarna i mitt rum tapetserade med bilder och egenhändigt gjorda teckningar. På rasterna i gymnasiet, satt jag och gjorde egen statistik över målskyttar, utvisningar och plus-/minusstatistik. På torsdags- och söndagskvällar var jag som fastlimmad vid radion och referaten från matcherna som spelades då. Jag missade inga matcher när det var stora turneringar, inte ens Canada Cup. Jag gick upp mitt i natten och tittade. Om det var en match som började klockan 2 (ja, på natten) så sov jag före och efter (förhoppningsvis). Om den började klockan 4 så åkte jag alltid direkt till jobbet när matchen var slut. Även om jag inte är en riktigt lika stor nörd nu så missar jag fortfarande inga stora internationella turneringar och jag ikläder mig alltid min matchtröja (ja, en riktig, inköpt för 500 kronor under junior-VM i Malmö) när jag tittar. En av mina stora drömmar är att någon gång få åka till Canada och titta på en NHL-match. Tack och lov så delar sambon det här intresset. Även om han inte har någon matchtröja.

Jag tror jag hoppar över några decennier här och i stället berättar vad jag tänkte göra när jag blir pensionär. Det började egentligen för så där tio år sedan, när jag av en händelse hittade ett MMORTS-spel (Massive Multiplayer Online Real-Time Strategy) vid namn Travian. Det var något av det roligaste jag har spelat, men tyvärr så gick det inte så bra att kombinera med ett jobb. Medan man sov kunde man nämligen bli utplånad av sina fiender. Och hur kul är det att vakna till det. Eller gå och lägga sig när det blinkar ett varningsmeddelande att någon är på väg att anfalla. Sambon började också spela (vi är i mångt och mycket samma personlighet) och det slutade med att vi satt uppe för länge och sedan gick upp tidigare för att inte missa så mycket. Jag bestämde mig för att det här inte fungerade så jag avslutade den spelomgången genom att skicka iväg alla mina soldater i ett anfall, logga ut och sedan inte logga in igen. Spelsuget blev dock för stort och något år senare intalade sambon och jag oss att man ju inte behöver bli en av storspelarna, kanske kunde man spela lite mer oseriöst? Så vi provade igen. Och historien upprepade sig. Och vi slutade igen. Då bestämde jag mig för att när jag blir pensionär då, då ska jag spela Travian igen. Det här var 7,5 år sedan nu. Ibland går jag och kollar att spelet faktiskt finns kvar, men jag har inte börjat någon ny spelrunda.