Bok: Sanningen om fallet Harry Quebert av Joël Dicker

Författare: Joël Dicker
Titel: Sanningen om fallet Harry Quebert
Genre: Thriller
Antal sidor: 706
Originalspråk: Franska
Originaltitel: La verité sur l'affaire Harry Quebert
Översättare: Marianne Tufvesson
Serie: Marcus Goldman 1
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2024




Första meningen: - Polisens larmcentral, vad gäller saken?

Baksidetext
New Hampshire, sommaren 1975. En ung kvinna vid namn Nola Kellergan försvinner under oklara omständigheter och hennes förmultnade kropp återfinns inte förrän 2008, trettiotre år senare, när den påträffas nergrävd i den berömde författaren Harry Queberts trädgård. Bredvid Nolas kvarlevor hittar poliserna dessutom en kopia av manuskriptet till Queberts berömda genombrottsroman Roten till det onda. Quebert fängslas och anklagas för mordet, men till hans hjälp kommer hans före detta elev, författaren Marcus Goldman, som också är denna romans berättare och egentliga huvudperson. Tillsammans med polischefen i den lilla staden inleder Marcus en utredning som kommer att bli mer komplicerad än vad någon av de inblandade någonsin hade kunnat föreställa sig. Dessutom börjar han skriva en roman om fallet, en roman som redan innan den publicerats verkar vara på väg att bli en bestseller av sällan skådad kaliber. Romanen bär titeln Sanningen om fallet Harry Quebert.

Min kommentar
Det här verkar vara året, åtminstone hittills, då jag läser mängder av gamla surdegar. Sanningen om fallet Harry Quebert har jag varit sugen på ända sedan den var något av en snackis när den kom. 2014. På bokrean 2016 köpte jag den då, äntligen, och sedan har den blivit stående i hyllan. För något år sedan kom TV-serien också och den ville jag ju se. Efter att jag läst boken. Tyvärr så verkar jag ha dröjt för länge, för den har hunnit både komma och gå.

Boken är, mer eller mindre, tre historier i en. Här får man berättelsen om två mäns vedermödor med att skriva böcker, en äldre mans kärleksaffär med en tonårig flicka och en flickas mystiska försvinnande. Författaren kastar in en hel del annat också, men dessa är de tre huvudtrådarna. Kanske är de många olika historierna anledningen till att detta är en väldigt tjock bok. Något som inte hade varit nödvändigt.

Jag börjar med att, väldigt kort, avhandla kvinnorna i boken, så jag får det gjort. De är nämligen ett kapitel för sig och i sanning rent förfärliga människor. Detta är extra sant för Marcus mamma. De samtal han har med henne tillför absolut noll och intet. Bara irritation. Även Tamara Quinn, Jennys mamma, är hemsk. Om detta är exempel på kvinnor som författaren har träffat i sitt hittills unga liv så tycker jag synd om honom. Männen ligger nog inte långt efter, men de är inte fullt lika hysteriska. Dock är de drama queens allihop. Både kvinnor och män.

Dialogen är egentligen även den förfärlig, oftast. Vem pratar så där?! Ibland fick jag flashbacks till TV-serier/filmer från 50-talet. Nu i efterhand så funderar jag på om det var för att skapa lite humor, men i så fall misslyckas det kapitalt. Det blir bara konstigt.

Det hoppas en hel del mellan olika tidstrådar, men inte ens det blir besvärligt. Dock undrar jag över vem som egentligen berättar i tillbakablickarna. Är det någons minnen eller det som faktiskt hände? Med tanke på hur historien utvecklar sig så hade det varit mycket viktigt att veta.

Här finns så många twister att jag faktiskt inte orkar räkna dem. Då är det extra skönt när min magkänsla var delvis rätt (att få helt rätt torde vara omöjligt). Ändå känns det inte som att det är för mycket av det goda och det är verkligen bra gjort.

Boken avslutas med en epilog, som jag tänkte vara så fräck att jag citerar här. Precis den känslan har jag när jag slår ihop boken.

- För att veta om en bok är bra, Marcus, kan man inte bara bedöma dess sista ord, utan den samlade effekten av alla de föregående orden. Cirka en halv sekund efter att man avslutat boken, efter att man läst det sista ordet, ska läsaren känna sig uppfylld av en mäktig känsla, för ett ögonblick ska man bara tänka på det man just har läst, se på omslaget och le med ett uns sorg eftersom man kommer att sakna alla personerna i boken. En bra bok, Marcus, är en bok som man beklagar att man har läst ut.

Sanningen om fallet Harry Quebert är en mycket annorlunda bok, på ett bra sätt, och en mycket positiv överraskning. Tydligen är den första delen i en trilogi. Jag tycker att det är mycket tråkigt att de efterföljande delarna inte har översatts. Att genrebestämma den är en fasa och jag blir inte klok på vad det är, men jag bestämde mig för att kalla den för thriller. Och du förstår exakt hur bra den är när den får en fyra. Trots allt jag retar mig på.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,18 i genomsnitt (beräknat på 167 695 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sanningen om fallet Harry Quebert: Bokstunder, Vargnatts bokhylla och Stories from the city, stories from the sea