Smakebit på søndag: Julmiraklet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Tiden går gräsligt fort nu. Snart är det verkligen jul. Bara en vecka kvar att jobba, sedan hoppas jag på en lång och härlig ledighet och på att jag är frisk som en nötkärna hela tiden. En ny dator står här och väntar på mig, men jag bävar för att börja med att göra den klar. Det brukar vara så otroligt jobbigt, frustrerande och ta lång tid. Dumma Microsoft som tvingar mig att köpa en ny.

Jag har faktiskt redan kommit till den sista planerade julboken, trots att vi bara är i mitten av december. De är ju ganska så snabblästa, kan man säga. Vi får se vad jag väljer att läsa sedan, om det blir fler julfeelgood, julfeelbad eller något helt annat. I alla fall, Caroline Twamley är en ny författare för mig, men hon var med på Feelgoodmässan tidigare i år och jag blev lite nyfiken. Just Julmiraklet börjar åtminstone inte så där jättelockande för mig ...

Min smakebit är från bokens början:

1961
Petter drog ett finger utmed Ingers bara överarm. Så len hennes hud var. Hennes glittrande ögon såg på honom och hon lade djärvt ena benet över hans och drog honom mot sig.
    De låg nakna mitt emot varandra på en filt och ingen av dem försökte skyla sig. I stället lät de sig fascineras av varandras kroppar, olikheterna och likheterna, det hårda mot det mjuka.
    "Du är perfekt", viskade Petter och trots att han tidigare aldrig trott att han skulle yttra några sådana ord kom de alldeles naturligt. För Inger var perfekt. I alla fall i Petters ögon. Hur hade han kunnat missa det under alla dessa år?

Bok: Rester av döden av Jo Callaghan

Författare: Jo Callaghan
Titel: Rester av döden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 349
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Human remains
Översättare: Hanna Williamsson
Serie: Kat & Lock 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 november 2025




Första meningen: I tre månader har han iakttagit kriminalintendent Kat Frank, och inte en enda gång har hon fått syn på honom.

Baksidetext
När en kropp utan huvud och händer påträffas på en gård i Warwickshire får Framtidens polisenhet fallet, och de påbörjar arbetet med att identifiera offret och spåra mördaren. När en andra kropp upptäcks blir fallet ännu mer dramatiskt: oron växer för att det är den ryktbara strypmördaren i Aston som återvänt.

Kriminalintendent Kat Frank anklagas för att många år tidigare ha satt fel man bakom galler i Aston-fallet, och samtidigt börjar AI-hologrammet Lock – världens första AI-polis – gräva efter sanningen. Kat är å sin sida fast besluten att låta det förflutna förbli begravt. När hon blir måltavla för en skugglik figur som söker hämnd slits Lock mellan sina logiska algoritmer och sin partners omdöme, med explosiva konsekvenser.

Samtidigt som insatserna höjs ökar också de interna spänningarna i teamet. När allt ställs på sin spets återstår frågan: hur mycket kan en AI egentligen lära sig – och vad händer när den gör det?

Min kommentar
Ibland är det lite märkligt vilka böcker man (jag) prioriterar att läsa. Merparten av böckerna jag får/köper får vänta i många, många år på att bli lästa. Och så finns det sådana som Rester av döden, som jag läser bara två veckor efter att den kom hem till mig. Olika falla ödets lotter.

Att Jo Callaghan jobbar/har jobbat med AI-forskning är väldigt tydligt i de här böckerna. Dessa tre, som jag hittills har läst, har varit det enda jag råkat på som poängterar både för- och nackdelar med AI. Jag gillar verkligen det. Dessutom lyckas hon göra det utan att föreläsa eller använda pekpinnar. Personligen så tycker jag att det är uppenbart att det finns en del uppgifter som AI inte kommer att kunna utföra (under överskådlig framtid). Det stora problemet är att den tar bara hänsyn till fakta och statistik (och har ingen aning om huruvida inmatade uppgifter är sanna eller falska). Men människor är inte fakta och statistik. Människor är känslor och irrationellt beteende.

Kat börjar bli lite irriterande och hon är inte speciellt kommunikativ. Hon talar om (ger order) vad de andra ska göra, men är inte speciellt intresserad av att höra någon annans åsikt. Av någon anledning så verkar hon också tycka att "tro mig" räcker för att bevisa något. Hur kan hon ha kommit undan med det? Det känns i alla fall som att hennes personliga ... fall får ett avslut här. Det vore jag tacksam för.

Lock ... ja, vad ska jag säga om honom (han vill bli kallad han)? Jag tycker i alla fall inte att han är så himla läraktig. Ett flertal gånger har han nu blivit överbevisad om att statistik inte alltid har rätt, men han fortsätter att stirra sig blind på den och tycker att Kat gör dumma val eftersom hon litar på sin magkänsla. Nu är det ju så att magkänsla är inte något som man bara "känner på sig", utan den baseras på lång erfarenhet. Faktum är att jag nog börjar tycka lite illa om Lock. Det känns konstigt att säga, men han har blivit lite för mänsklig. Han är, i bästa fall, både beräknande och manipulativ. Vilket så klart är direkt farligt.

Även hans skapare, professor Okoneda, trycker på en del knappar som jag går igång på. Hon gör mig fullständigt tokig och inte heller hon verkar vara så smart som det antyds. Hon är totalt oförmögen att förstå att hon gör exakt samma sak som hon anklagar polisväsendet för att göra. Att döma människor efter fördomar om deras hudfärg/kön/samhällsklass/yrke.

Kanske är den här historien lite väl förutsägbar. Det var inte speciellt svårt att gissa hur det hängde ihop. Jag kan dock leva med det, för det är egentligen inte själva gåtan som är det viktiga. Något jag har betydligt svårare att gilla är slutet. Jag kommer aldrig att gilla ett sådant slut. I vissa fall så kan jag ändå förstå och i mer sällsynta fall uppskatta det, men här ... nej.

Rester av döden är minst lika bra som de två tidigare böckerna, men jag är lite rädd för att böckerna tycks vara på väg åt ett håll som jag nog inte tycker om. I vilket fall så förbereder jag mig på en lång väntan på nästa bok. Den verkar vara planerad att släppas, på engelska, i maj nästa år.

På Goodreads hade den 4,38 i genomsnitt (beräknat på 1 253 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Rester av döden: Lottens bokblogg, Tofflan och DAST Magazine

Fullbordad utmaning 2025:3

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en tendens att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

I elva år har jag kört min Finish That Series Challenge nu och det verkar inte vara någon som helst risk att serierna tar slut. Faktum är att det är ett oslagbart sätt att (nästan) garantera att det kommer en ny del i en serie att ta med den i min utmaning. Den stora skillnaden jämfört med de första åren, är att nu är det oftast bara enstaka böcker i varje serie som är olästa. Det gör ju att de arton, som verkar vara det optimala antalet, omfattar ganska många serier. I år var det fjorton serier som påverkades.

Böckerna jag läst är
Antonia Scott av Juan Gómez-Jurado
#3. Vit kung

Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen
#10. Sju kvadrat med lås

Ben Cooper & Diane Fry av Stephen Booth
#16. Dödens hemligheter

Ellen Elg av Karin Alfredsson
#6. En rysk gentleman

Gunnar Barbarotti av Håkan Nesser
#9. Ung mans färd mot natt

Hallandssviten av Christoffer Carlsson
#2. Brinn mig en sol
#3. Levande och döda

Herkules av Mons Kallentoft
#9. Amason

Holly Gibney av Stephen King
#3. Holly

Hulda Hermannsdóttir av Ragnar Jónasson
#3. Dimma

Kouplan av Sara Lövestam
#3. Luften är fri
#4. Finns det hjärterum

Malin Fors av Mons Kallentoft
#15. Isgudarna

Motståndstrilogin av Louise Boije af Gennäs
#2. Skendöda
#3. Verkanseld

Nordmark av Thomas Engström & Margit Richert
#2. Armasjärvi

Årstidskvartetten av Anders de la Motte
#3. Vintereld
#4. Våroffer

Resultatet för 2025 blev inte riktigt lika fantastiskt som för 2024. "Bara" drygt 66%, tolv stycken, har fått en fyra eller högre i betyg. Det gör ju att även genomsnittet blir lägre, men 3,80 är fortfarande väldigt högt tycker jag. Och det är så det har legat tidigare år, så tillbaka till det normala alltså.

Det här är definitivt en utmaning som passar mig riktigt bra och jag ska helt klart fortsätta med den. Ända tills alla serier tar slut. Vilka böcker som får vara med nästa år är faktiskt redan bestämt och det blir arton stycken även 2026, men då fördelade på endast elva serier. Jag har äntligen tänkt ta tag i en riktigt gammal surdeg. Och tre av årets återkommer minsann (sa jag inte att den här utmaningen är ett oslagbart sätt att få en ny bok i en serie?!) nästa år 😲

Hett i hyllan #520

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Av en slump så upptäckte jag två riktigt gamla böcker som hade lyckats smita undan Hett i hyllan-inläggen, så nu dyker de upp i helt fel ordning. Men vad ska man göra ...

Detta är den första och den köpte jag i maj 2015.

Egentligen så är det otroligt märkligt att jag fortfarande inte har läst något alls av Kristina Appelqvist. Och kanske också att jag faktiskt har lyckats att bara köpa på mig en enda bok av henne. Minns mig som en ängel är första delen i serien om Helena Waller.

Flera pålitliga bokbloggare har talat sig varma om Kristina Appelqvist och jag har till och med varit och lyssnat på henne på biblioteket. Trots allt detta så har jag alltså inte läst en enda bok av henne. Jag minns att jag tänkte, när jag köpte den här boken, att det var så bra att passa på när den nu är första delen i en serie. Nu har det kommit ytterligare fyra delar. Om jag gillar detta, när den nu blir läst, så har jag många två andra serier att botanisera bland.

Så här står det på baksidan:

På vackra Bjertorps slott möts ett sällskap för att utse den författare som ska tilldelas ett prestigefullt pris. Men inget blir som de tänkt sig. Morgonen därpå hittas en av medlemmarna död under märkliga omständigheter. Plötsligt förbyts den trevliga samvaron i en mardrömslik jakt på en oberäknelig mördare som tycks vara ute efter fler offer.

Litteraturforskaren Helena Waller dras allt längre in i ett kusligt morddrama som tycks ha egendomliga beröringspunkter med Svenska Akademien, en gammal kärlekshistoria, en okänd opera och den danska författarinnan Karen Blixen.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Hjärtlinjer av Brit Bennett

Författare: Brit Bennett
Titel: Hjärtlinjer
Genre: Drama
Antal sidor: 362
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The vanishing half
Översättare: Sofia Nordin Fischer
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2025




Första meningen: Morgonen då en av de försvunna tvillingarna återvände till Mallard sprang Lou LeBon hela vägen till dinern för att meddela nyheten, och än i dag, många år senare, minns alla chocken när den svettige Lou kom instörtande genom glasdörrarna, andfådd, med halslinningen mörk efter ansträngningen.

Baksidetext
Som tonåringar rymmer tvillingsystrarna Desiree och Stella Vignes till New Orleans. Där inser Stella för första gången att hennes hud är så ljus att andra människor kan ta henne för vit. Så snart hon upptäckt kraften i den förklädnaden finns ingen återvändo.

Tjugo år senare lär två unga kvinnor känna varandra i 80-talets Los Angeles. På ytan har de inte mycket gemensamt, men de delar samma rötter.

Min kommentar
Läsningen i oktober gick undan så när november började var jag redan på andra boken i novemberplaneringen; Hjärtlinjer. En bok som jag fick på läsretreaten 2022. Min tanke var då att jag skulle läsa den när den uppskjutna (pre-pandemi) USA-resan blev av. Nu vet jag inte när jag kommer dit så jag tyckte att det var lika bra att bara läsa boken.

Det finns en hel del att fundera över här, den stora springande punkten här tycks vara vilken färg man har på huden och hur det påverkar ens liv. Jag ska inte vara så förmäten att jag säger att jag förstår, för detta är något som jag förmodligen aldrig kan sätta mig in i och förstå. I alla fall inte på riktigt, att leva med det. Är man verkligen svart om ens hud är vit? Och spelar det egentligen någon roll?

För mig var boken jobbig att läsa. Jag älskar kronologi och den här boken är nästan motsatsen till det. Den består av olika delar, som till namn har olika årtal. Då man får förmoda att den ska utspela sig. En stor del av texten var dock tillbakablickar till vad som hänt långt tidigare. Detta plus perspektivbyten, som kunde ske lite hur som helst kändes det som, gjorde att det ibland var svårt att veta vilken "hon" som avsågs. Boken handlar ju om fyra olika kvinnor, som alla är berättare vid något tillfälle.

Boken belyser viktiga saker, som identitet. Vem är man, förutom färgen på ens hud? Om det inte syns på hudfärgen att man är svart och man inte berättar det för någon, då är det ju inget som märks. Ingen behandlar dig annorlunda. Vilket ju betyder att det inte är någon skillnad på människor, baserat enbart på hudfärg. Och en annan viktig frågeställning i boken: Om man inte vet att man är svart, är man det då ändå?

Hela den där fiktiva byn Mallard är som en by i en skräckfilm. Den påminner lite om samhället i The Stepford wives. På ytan är allt perfekt, men inget är som det verkar. De svarta i byn, som är så ljusa i skinnet att det inte syns, visar rasism mot de med mörkare hud.

Första meningen i boken förtjänar ett eget omnämnande, tycker jag. Det är i särklass den längsta första mening jag läst sedan jag började ha med den i inläggen. Det var i oktober 2011. Eventuellt är den längst, någonsin (kanske måste kolla upp Jack av Ulf Lundell).

Berättelsen i Hjärtlinjer är både bra och berörande. men sättet berättelsen presenters på passar inte mig speciellt bra. Det var en märklig bok. Medan jag läste den så tyckte jag att den var bra. När jag inte läste den så lockade den inte ett dugg. Jag inser ju att jag är hyfsat ensam om att inte tokhylla den här boken så om du inte har problem med kronologi, eller snarare bristen på den, så läs den för all del. Det är den värd.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,12 i genomsnitt (beräknat på 844 633 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hjärtlinjer: Bokstunder, Bokdivisionen och Bokbesatt

Tisdagstrion: Svenska Akademien

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Svenska Akademien

Associera fritt. Det är vad uppmanas vi att göra den här veckan. Jag kan förstå det för det här temat känns ... svårt. Minst sagt. Jag gör det enkelt för mig och väljer böcker som refererar till Svenska Akademien. Oavsett om det bara är för att sätta en tidsstämpel (alltså referenser till bråket som var där för några år sedan).

1. Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist har jag faktiskt inte läst än, men enligt handlingen så har det kusliga morddramat egendomliga beröringspunkter med Svenska Akademien.

2. Skendöda av Louise Boije af Gennäs använder sig av det ovan nämnda bråket för att (förmodligen) öka trovärdigheten genom att nämna aktuella händelser.

3. Kallbrand av Cilla och Rolf Börjlind använder sig av aktuella händelser för att få fram samhällskritik. Svenska Akademien var en av dem.

TV-serie: Foundation #3 (2025)

Titel: Foundation
Originaltitel: Foundation
Genre: Science fiction
Skapad av: Josh Friedman, David S Goyer
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Lou Llobell, Laura Birn, Pilou Asbœck, Synnøve Karlsen, Cody Fern
Premiär: 2025-07-11
Produktionsland: Irland, USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 49 min
Såg den på Apple TV+ 25 november - 4 december 2025




Handling
Tre sekler har passerat sedan förra säsongen och nu konfronteras både Stiftelsen och Imperiet med den skrämmande nya skurken Mulan, en psykisk krigsherre med förmågan att manipulera sina fienders sinnen. Gaal Dornick och Hari Seldon väcker sig själva för att förbereda sig för att möta detta hot, medan Imperiet kämpar med interna splittringar och en oförutsedd kris.

Min kommentar
I somras släpptes den tredje säsongen av Foundation, men just då kände jag att det helt enkelt inte var lämplig att se just då. Den här serien kräver en hel del av sin tittare och är inget alls för en trött hjärna. Till slut tyckte jag att det fick bära eller brista, jag ville inte vänta längre, och började titta.

Det är oerhört svårt att se en så här komplicerad berättelse som TV-serie, med långa uppehåll mellan säsongerna. Det är så många olika trådar och skeenden, så otroligt mycket politik att inte ens en recap hjälper, men så fantastiskt bra ändå. För varje avsnitt blir det bara bättre och bättre, ju mer man kommer in i den här världen. Och precis när man har kommit in i det (igen), så är säsongen slut.

Intressant nog så får det som händer mig att ändra åsikt om många, och då speciellt de tre kejsarna. Många verkar få andra agendor, kan man säga. Det blir nästan en rockad. Mer tänker jag inte berätta om själva handlingen, men jag vill bara nämna att serien är så otroligt snygg. I övrigt så lämna man med hur många frågor som helst, mycket är ovisst och hängande i luften.

Eftersom det är runt 40 år sedan jag läste böckerna så är eventuella ändringar inget problem för mig, jag har dock förstått att de är många. Egentligen så är det bara en enda sak jag minns och slutet på den här säsongen ger mig exakt samma känsla som jag fick när jag läste just detta. Fantastiskt!

Tredje säsongen av Foundation måste vara den mest händelserika säsongen hittills. Eller så var det helt enkelt bara rätt tid att se den. Nu är problemet bara hur i hela friden jag ska komma ihåg allt som hände bara i sista avsnittet tills fjärde säsongen? Jag har i alla fall gjort mig ett cheat-sheet som jag kan läsa igenom när det är dags.


På Trakt.tv har serien 3,9 i genomsnitt (beräknat på 8,2k betyg).
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 122k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Weapons (2025)

Titel: Weapons
Originaltitel: Weapons
Genre: Skräck
Regissör: Zach Cregger
Manus: Zach Cregger
Skådespelare: Julia Garner, Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Amy Madigan, Benedict Wong
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på HBO max 14 november 2025





Handling
Klockan 02:17 på en onsdagsmorgon vaknade 17 barn i sina sängar, gick ner för trappan, öppnade ytterdörren, och sprang ut i natten. De kom inte tillbaka.

Klassens lärare blir snabbt anklagad av anhöriga för att hemlighålla något, men hon försäkrar att hon vet precis lika lite som alla andra.

Min kommentar
I november passar det bra med skräck, tycker jag. Då är det ingen sol som lyser in på TV:n och förstör stämningen. När jag la märke till Weapons så visste jag inte vad det var för typ av film, men av någon anledning så ratade jag den. Sedan hörde jag mer och mer om den och tyckte att jag kanske får ge den en chans. Den blev fredagsfilmen.

Uppbyggnadsfasen här är väldigt lång och det är väl egentligen den, den första timmen, som är bäst. Då vet man egentligen ingenting. Sedan avslöjas allt och filmen byter karaktär. Då blir den mer eller mindre som många andra filmer i genren. Dock inte riktigt lika utflippad, eller så beror det på sättet den berättas. I början undrade jag nästan om det verkligen var en skräckfilm. Det var det.

Vi får följa fem karaktärer, som berättar en i taget. Jag gillar det, historierna krokar i varandra på ett riktigt bra sätt. Skådespelarna är generellt väldigt bra, till och med barnen, och de har en bra kemi. De är trovärdiga, kort sagt. Kul att se Julia Garner, det var ett tag sedan. Även här ser hon ledsen ut hela tiden. Och allvarlig talat, den där mostern hade skrämt skiten ur mig i verkligheten (också).

Logiken brister i vissa avseenden. Det är en del saker som jag undrar över, somligt förklaras. På sätt och vis, men inte tillräckligt tillfredsställande. Å andra sidan så hör ju inte logik direkt till tema och genre.

Framför allt så är det kul att se en skräckfilm som är otäck utan att använda sig av billiga trick. Faktum är att det är kusligt att sitta och vänta på jump scares och så kommer de inte. Läskigare än när de faktiskt kommer. Ganska ofta så används tystnad för att förstärka otäcka scener, i stället för "spännande" musik. Det funkar så bra. Även den svarta humorn fungerar överraskande bra.

Weapons är en väldigt obehaglig, annorlunda och kreativ skräckfilm. Det är en ganska oblodig historia, tack och lov inget splatter. Man får själv föreställa sig det av bilderna man ser. Vilket ju faktiskt är mycket läskigare.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 2 030 347 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 239k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Jul på Katthotellet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Ännu en vecka har gått och här är nog mer höst än vinter. Det är mörkt, regnigt och blåsigt, med en temperatur på så där 5-6 plusgrader. November har liksom bara fortsatt. I fredags var vi och åt julbord på Grand här i Lund. Vi har aldrig ätit det där förut, eftersom deras priser känns som fantasipriser, men nu hittade vi en snålsittning som var 200 kronor billigare 🙂 Det var inte något överflöd av mat, men det som fanns där var väldigt vällagat och gott. Sillen var dock en besvikelse, eller snarare antalet att välja på.

Just nu är det bara julböcker som gäller (vi får se hur länge jag mäktar med det) och jag har kommit till Jul på Katthotellet av Jessika Devert. Tredje och kanske sista delen om Katthotellet och människorna på Räkholmen. Lite småmysigt är det allt, men jag undrar jag om det någonsin har varit en så kall och vit december i de trakterna som det är i boken.

Min smakebit är från sida 494-495 i e-boken:

Jonna satte en pepparkaksdeg och medan kaffekokaren puttrade plockade Esmin fram frukost. När degen var klar lade hon den på bänken för att vila. Senare skulle den formas till grisar och granar.
    "Andra advent redan, gud vad fort det går", sa Jonna och tog fram Ipren ur skåpet bredvid kylen. "Vill du ha en tablett?"
    "Nej, jag är okej. Bara lite trött", sa Esmin och såg på snölandskapet utanför fönstret. "Skönt att det är söndag."
    Jonna tog fram ett glas och hällde upp vatten, sedan svalde hon huvudvärkstabletten och blundade. Hon tänkte på alla tankar som kommit upp under gårdagen. Om att hon kanske ville ha barn men att hon inte hade en aning om Esmin ville det. Eller om att bli sambo, det visste hon heller ingenting om. När hon kände Esmins händer runt sin midja lutade hon sig mot honom och lade bakhuvudet mot hans axel.

Just nu - december

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på avstämningskollen hos Kulturkollo.

Just nu ...

läser jag Jul på Katthotellet av Jessika Devert, som är tredje (och sista?) delen om Katthotellet. Japp, 2025 blir året då jag går all in på julböcker. Tror jag. Det är i alla fall bara sådana som är inplanerade, men jag tror att risken för att tröttna på ljust och glatt är överhängande.

lyssnar jag på tystnad. Så skönt.

tittar jag på alldeles för mycket, känns det som. Trots att några program är avslutade för säsongen så blir det en del ... Hela Sverige bakar, Allt för Sverige, Robinson, Förrädarna, Bäst i test, På spåret, Idol (final i kväll!) ... ja, det är de jag kommer på nu. Vad gäller serier så är läget något besvärligt. Det har kommit nya säsonger av så många som vi följer (och massor av helt nya, intressanta), men eftersom det är så mycket annat som vi vill titta på så har vi en liten paus.

njuter jag av att alla adventsgrejor har kommit upp och det lyser så fint.

längtar jag efter julledigheten, som plötsligt börjar kännas hyfsat nära. Nu hoppas jag bara att det blir en bra och riktig ledighet. Inga sjukdomar eller annat som bara tar kraft.

Månadsbokslut november 2025

Antal lästa böcker i november: 6

73. Hjärtlinjer av Brit Bennett
74. Rester av döden av Jo Callaghan
75. Andnöd av Amy McCulloch
76. Dödens hemligheter av Stephen Booth
77. Den som fruktar snön av H S Palladino
78. Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes

Sidor
Totalt lästa	2370
Genomsnitt/dag	79
Genomsnitt/bok	395

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	0
300	-	399:	5
400	-	499:	0
500	-	599:	1
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	0
3,5:	5
4:	1
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,58

Serier
Ingående i serie:		3
Påbörjade serier:		0
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		3

Genre
Drama:		1
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		2
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		1	(12/12)
Finish That Series:		1	(17/18)
Hyllvärmare:		5	(47/39)
Tre på tre:		0	(3/3)
Vi möts igen:		0	(6/6)

Författare
Olika författare:		6
Ej läst tidigare:		3

Kvinnor:		5
Män:		1
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		0
Inbunden/Kartonnage:		4
Ljudbok:		0
Pocket:		2

Språk
Originalspråk (svenska):		0
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		6
Streamingtjänst:		0

Recensionsexemplar:

3

In/ut
Antal nykomna böcker:		3
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Rester av döden av Jo Callaghan
Månadens överraskning: Hjärtlinjer av Brit Bennett
Månadens besvikelse: Dödens hemligheter av Stephen Booth
Månadens roligaste: Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
November blev en riktig besvikelse, både vad gäller kvantitet och kvalitet, men vad annat kan man vänta sig av årets värsta månad (men nu är den slut). Ett tapp på drygt 800 sidor, jämfört med oktober och ett betygssnitt på usla 3,58. Ofta går ju de här sakerna hand i hand, antal lästa böcker och betygssnitt, och ja, det går ju snabbare att läsa en riktigt bra bok än en mellanmjölksbok.

Bara tre av böckerna (Booth, Callaghan, Palladino) ingår i olika serier. Endast en (Palladino) är första delen i sin serie. Samtliga(!) är den senaste utgivna/översatta. En av dem (Booth) är med i min Finish That Series Challenge och en (Bennett) är en Boktolva. Det betyder att alla Boktolvor nu är lästa och att den enda utmaning jag har kvar är min avsluta serier-utmaning (med en enda bok).

Fem av böckerna var hyllvärmare och den utmaningen, att läsa 10% av samtliga hyllvärmare, klarade jag ju redan förra månaden så det ser väldigt bra ut på hyllvärmarfronten. Tre recensionsexemplar blev lästa och alla böcker var från min egen hylla.

Inga böcker skänktes bort, men tre nya flyttade in. En vinst i en tävling och två som jag köpte själv. Nettoresultat blir +3.

Om månadens bästa: Det var visserligen inte speciellt hårt motstånd, men Rester av döden var bra.
Om månadens överraskning: Hjärtlinjer är en sådan där konstig bok som jag både gillar och inte gillar.
Om månadens besvikelse: Dödens hemligheter är mer turistbroschyr än deckare.
Om månadens roligaste: Oväntat besök på Star Street var helt klart rolig, men även mycket tragisk.
Om månadens mysigaste: Inget mys alls.
Om månadens otäckaste: Jag skulle inte kalla någon av dem för otäck.

Mera nytt

Jag hade lite pengar kvar på ett presentkort och när Akademibokhandeln hade 20% på allt så passade jag på. Det är ju omöjligt att motstå.

Två böcker som jag har gått och suktat efter ett tag nu är Dödens pris av Cara Hunter och Sot av Sara Strömberg. Båda två är delar, sjätte respektive fjärde, i riktigt bra serier. Problemet nu, när jag bara köper böcker som jag verkligen, verkligen vill ha, är att jag vill läsa samtliga. Omedelbart. Men det går ju inte. Det bästa jag kan hoppas på är väl att de inte ska bli hyllvärmare ...

Bok: Isgudarna av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Isgudarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 15
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 oktober 2025




Första meningen: Malin stirrar in i flaskorna bakom bartendern på Hamlet.

Baksidetext
Det är bitande vinter i Linköping. Människor hukar under höjda räntor och skenade priser och våldet ligger nära ytan. Så hittas en framgångsrik livsmedelshandlare brutalt mördad i ett exklusivt sommarstugeområde. Malin Fors och kollegorna på våldsroteln tar sig an fallet. Har handlaren fallit offer för en familjefejd eller är det aktivister som mördat honom för politiska poäng? Finns mordgåtans svar någon helt annanstans? Malin kastas djupt in i en värld där pengar och begär inte vet några gränser samtidigt som det sker stora förändringar i hennes liv. Dottern Tove har flyttat hem och öppnat ett härbärge, och Malins kärleksrelation krackelerar. Allteftersom utredningen går framåt dras snaran åt om staden, dess invånare och om Malin själv.

Min kommentar
Inte många serier klarar att fortsätta längre än tio delar och jag kan kanske tycka att både författare och jag borde bli bättre på att avsluta i tid. Serien om den alkoholiserade polisen Malin Fors har gått på tomgång i några böcker nu, men av olika anledningar så är jag usel på att avsluta innan det är slut. Jag trodde faktiskt att förra boken kanske var den sista, eftersom Isgudarna, den femtonde delen, lät vänta på sig i 2,5 år.

Mitt allra största problem med den här boken (och även de två innan denna) är att Kallentofts åsikter/agenda inte bara lyser igenom nu. De tar över hela boken. Hans avsky mot rika har nu gått över till ilska och ren missunnsamhet. Något av det mest osympatiska jag vet i en person. Jag är onekligen ganska less på att få det nedskyfflat i halsen i bok efter bok.

Det mesta är annars samma likadant. Alla går och grunnar på (ältar) sitt. Alla hatar rika. Alla rika är samvetslösa svin. Och Malin tänker på sprit och sex. Och lite Tove också.

Malin är, helt ärligt, en ganska tråkig karaktär. I betydelsen att jag vet exakt vad hon ska tänka och göra. Inga överraskningar här. Hon verkar vara helt oförmögen till lycka. Kallentoft påminner lite om mig när jag spelade Sims och jag blev less på dem. Då blev jag alltid elak och började plåga mina simmar. Bara för att jag kunde. Vilket ju inte heller var speciellt kul så jag slutade spela det. Kanske borde även den här serien få ett slut. Snart.

Utöver att spy sin galla över rika så är det förvisso inte speciellt mycket utrymme kvar för själva historien. En lite mer nyanserad (och trovärdig) bild hade eventuellt fått mig att tycka bättre om boken. Ibland bränner det till men det är alldeles för sällan och för kort.

Tyvärr så är det väldigt många stavfel/saknade ord/felaktiga ord i texten och det ger ett, minst sagt, slarvigt intryck.

Isgudarna är en ganska tunn bok, både bokstavligt och bildligt, och mycket snabbläst. Det känns lite som att både Kallentoft och jag upprepar oss, det är samma sak i/om varenda bok. Om jag hade varit bättre på att göra slut med serier jag följer så skulle denna stå ganska högt upp på listan.

På Goodreads hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 168 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Isgudarna: Tofflan, Read with Amila och DAST Magazine

Tisdagstrion: Berg

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Berg

Det här temat var faktiskt klurigare än vad jag tänkte från början. Jag hittade visserligen fler än tre, men de krävde en del letande.

1. Himmelsdalen av Marie Hermanson utspelar sig visserligen i en dal, men för att en dal ska finnas så måste det ju finnas berg. Här är det de höga bergen i Schweiz. Där finns en plats för människor med psykiska åkommor. Daniel kommer dit för att besöka sin tvillingbror Max. Finns även som TV-serie.

2. Med bergens andetag av Therese Widenfjord utspelar sig i Appalacherna, dit fotografen Nick återvänder när hans far blir sjuk. Där finns även Ellie, en hemlös äldre kvinna.

3. Andnöd av Amy McCulloch utspelar sig i Himalaya, där ett gäng ska bestiga världens åttonde högsta berg.

TV-serie: Färjan #1 (2025)

Titel: Färjan
Originaltitel: Färjan
Genre: Skräck
Skapad av: Jonas Alexander Arnby
Manus: Chris Andrews, Malin Lagerlöf, Mats Strandberg (bok)
TV-bolag: SVT
Skådespelare: Björn Bengtsson, Jessica Grabowsky, Christopher Wagelin, Arvin Kananian, Marika Lagercrantz
Premiär: 2025-11-26
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på SVT Play 12 november - 29 november 2025

Handling
I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Min kommentar
För nästan exakt nio år sedan läste jag Färjan, en bok som trots temat (vampyrer, som jag ofta säger att jag innerligt avskyr, men som nog inte verkar vara helt sant) var en fullpoängare för mig. Något som verkligen inte händer speciellt ofta. Att jag skulle se TV-serien var ju självklart, men det var med en viss oro.

I TV-serien är det mer fokus på våld och blod än på karaktärer och relationer. Visst var det mycket våld även i boken, men där var människorna det viktigaste. Serien har bara ett stänk kvar av det stora persongalleriet och de många mänskliga röster som gjorde romanen till en sociologisk skräckskildring. Karaktärer som Marisol, Arvid och ett flertal andra "vanliga människor" har antingen helt försvunnit eller reducerats till antydningar.

Nu var det ju väldigt längesedan jag läste boken så jag minns inte allt, men mitt intryck var att det var massor som ändrats. Karaktärerna, som var så tydliga i boken, är kanske inte direkt otydliga här, men jag får inte riktigt grepp om många av dem. Jag känner knappt vare sig empati eller sympati. Inte heller särskilt stort intresse. De karaktärer som får lite mer djup blir automatiskt mina favoriter. Till exempel Marianne, som är så vanlig och ohysterisk. Även Göran är lätt att tycka om. Och så klart Calle och Vincent. Resten har jag inga åsikter (eller känslor) om.

Våldet är mycket mer visuellt i serien, vilket kanske inte är så konstigt. Det är ju ändå ett visuellt medium, men här tar det över. Tyvärr så är det inte det visuella våldet som är läskigt för mig. Min egen fantasi kan sätta ihop betydligt värre saker, om jag bara får förutsättningarna.

Något jag funderar på är varför man tydligen har ändrat på vampyrreglerna, de som har varit standard sedan Bram Stoker. Bland annat så tål vampyrerna i Färjan solljus och de reflekteras i speglar. Detta verkar vara medvetet gjort, inte ett misstag. Och jag undrar så klart varför.

Färjan som TV-serie gjorde mig faktiskt väldigt besviken. Jag förstår ju att det är två olika verk, men jag tycker att ändringarna som har gjorts är till det sämre. Det är ju visserligen trevligt när flera favoritkaraktärer klarar sig i serien, vilket de inte gjorde i boken, men samtidigt så vill jag ju inte ha ett "lyckligt" slut när jag tittar på skräck.


På Trakt.tv har serien 3,0 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
På IMDb har serien 6,1 i genomsnitt (beräknat på 730 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The lost bus (2025)

Titel: The lost bus
Originaltitel: The lost bus
Genre: Drama
Regissör: Paul Greengrass
Manus: Brad Ingelsby, Paul Greengrass, Lizzie Johnson (bok)
Skådespelare: Matthew McConaughey, America Ferrera, Yul Vazquez, Ashlie Atkinson, Levi McConaughey
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 8 november 2025



Handling
Under den stora skogsbranden i Paradise, Kalifornien 2018, den dödligaste i delstatens historia, är 22 grundskolebarn strandsatta på sin skola eftersom deras familjer inte kan hämta dem på grund av evakueringsorder. Nu måste en skolbusschaufför försöka köra barnen och en lärare i säkerhet medan skogsbranden rasar runt omkring dem.

Min kommentar
En film som jag kanske egentligen inte hade prioriterat, eller ens lagt till på vår lista, var The lost bus. Sedan upptäckte jag att den är verklighetsbaserad och handlar om en enorm skogsbrand. För mig är det oerhört svårt att motstå det även om det brukar medföra ångest och andra inte så bra känslor.

Precis som vanligt så undrar jag ju hur mycket som egentligen är sant i en verklighetsbaserad historia. Det visar sig faktiskt vara det mesta. I stort sett allt är sant, men ibland är det lite mer spännande än vad det faktiskt var. Då kan man ju undra hur spännande det kan bli att titta på en man som kör en buss. Hyfsat spännande, visar det sig.

Jag är ganska förvånad (och lite besviken) över att en film om en storbrand aldrig lyckas få mig att känna ångest och lite halvt panik. Det brukar, i sanningens namn, inte behövas speciellt mycket för det. Eld skrämmer mig. Mycket. Jag har ingen aning om vad som saknas. Eller så är det något som är för mycket i stället.

Mitt allra största irritationsmoment, som tar fokus från hela filmen, är min förundran hur man kan reagera så när en halvvuxen son, 15 år, kräks lite och har lite feber. Jag frågade faktiskt ChatGPT om detta (så stor var min bestörtning) och just detta verkar vara påhittat (att sonen var sjuk alltså). Reaktionen ska vara tillagd för att vi ska få en emotionell koppling till den oroliga pappan och tycka att han är en riktig hjälte som bryr sig så mycket om sin son. ChatGPT påstår att detta är en beprövad amerikansk berättartradition. Jag vet inte om ChatGPT har rätt, men det skulle förklara en hel del. I många filmer. För mig får det bara motsatt effekt.

Jag inser nu att det inte blir så mycket om filmen i sig, men så stort fokus hade faktiskt ovanstående. I mitt huvud i alla fall. Filmen är väldigt lång och lite väl utdragen, dock utan att bli tråkig. Själv hade jag nog velat ha lite mindre överdrifter och lite mer verklighet.

The lost bus är både spännande och otäck, när man får se vad som händer runt omkring, med alla brandmän, brandbilar och mycket eld. Mestadels får vi dock titta på en svettig och stelt stirrande McConaughey. Vilket inte alltid är så illa det heller.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 50 050 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 33k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: En rysk gentleman

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Jaha, då var det alltså första advent. Synd att det inte var förra helgen, då när vi hade snö och det var kallt. Nu har det på något sätt gått tillbaka till höst. Regnigt, blåsigt och 7-8 grader varmt. Mörkt och trist blir det. Men nu lyser alla julprylar upp 🙂

Jag har tjuvstartat på decembers läsning, tänkte det var lika bra. En rysk gentleman av Karin Alfredsson är den efterlängtade sjätte delen i serien om läkaren Ellen Elg, som åker runt i världen och hjälper utsatta kvinnor. Tio år gick det mellan släppen av femte och sjätte delen. Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket om Ellens liv, men det går nog bra.

Min smakebit är från sida 155:

Äntligen hade Ellen fått tid att sätta sig med Marias dator igen.
    Nisse hade förstås vuxit ur Lucialinnet som han skulle stalledränga i under skolans Luciatåg i morgon, och Hopes linne kunde Ellen inte hitta, hur hon än letade. Nisse kommer att få nöja sig med att vara tomte. Ett par röda långkalsonger, en ut-och-in-vänd röd collegetröja så att Starwarstrycket inte syntes och alltihop fullbordat med en röd toppluva.

Bok: Krypskytten av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Krypskytten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 400
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The final vow
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 7
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 oktober 2025




Första meningen: Du ser inte mannen i kamouflagedräkten.

Baksidetext
Under ett bröllop i skotska Gretna Green blir den nyblivna bruden skjuten till döds bara sekunder efter att hon fått sin ring på fingret. Det är ett brutalt och blodigt mord som närmast liknar en avrättning, och hon är varken det första eller sista offret. Dödssiffran är redan uppe i sjutton personer och folk är livrädda för att gå ut, eftersom ingen vet var Krypskytten kommer att slå till nästa gång. Det enda man vet med säkerhet är att han kommer att göra det.

Washington Poe kallas in och återförenas med Tilly Bradshaw, eftersom polisledningen vet att de är det enda teamet som kan spåra mördaren. Men hur stoppar man en ostoppbar lönnmördare? En prickskytt som aldrig missar sitt mål, aldrig gör misstag - och som har hela landet som sin privata jaktmark? Poe inser snart att ingen går säker, inte ens de som står honom närmast ...

Min kommentar
Den dag, för drygt fem år sedan, som första delen i den här serien dök upp så var det en lyckodag. Vilket jag ju inte visste just då, men efter att ha läst den och ytterligare fem böcker så är det uppenbart att det var så. Krypskytten, sjunde delen, ramlade ner i postfacket och bara några dagar senare så började jag läsa den.

Jag är osäker på om det har varit så i de tidigare böckerna (jag tror att jag har reagerat en gång i alla fall), men här gillar jag inte alls hur historien avslutas. Först får man liksom veta resultatet, sedan ägnas runt sextio sidor åt att berätta i detalj hur det gick till. Något som jag nog kan tycka är ganska uppenbart. Innan man får den långa förklaringen. Fram till dess så är boken lika bra som de tidigare.

Craven har en osviklig vana att välja teman som är så mörka som de bara kan bli. Just detta tema är, i mina ögon, ganska otäckt. Det kan liksom drabba vem som helst och det går inte att skydda sig. Möjligtvis så kan jag inte förstå hur en renodlad psykopat/narcissist har lyckats passera det nålsöga som h*n ju måste ha gjort.

För mig är det nog så att det inte spelar någon som helst roll hur mycket Tilly är med så tycker jag ändå att det är för lite. Hon är i särklass den bästa karaktären här. Emellertid så hade hon nog inte varit så bra om hon inte hade haft Poe vid sin sida. De två har en osannolikt härlig kemi. Ja, det har faktiskt alla i gruppen. En ny karaktär dyker upp, morbror Bertie. Han är ett kul nytt inslag bland de som är filterlösa. Hoppas han blir ett stående inslag.

En av de bra sakerna med de här böckerna, tycker jag, är att det är så skönt med folk som pratar med sina kollegor som man faktiskt gör. I alla fall där jag har jobbat i mitt liv. Ja, förutom Tilly då. Hon är helt filterlös.

Vissa saker förstår jag inte alls varför de är gjorda som de är. Som, till exempel, att Tilly inte berättar för Poe vad hon hittade om livvakten. Det fanns väl ändå inget som hindrade att Poe fick veta det. Förutom att då hade ju även läsaren vetat och då hade en överraskning gått förlorad. Om sådana billiga trick (för det är just vad det är) tycker jag inte. En bra författare ska inte behöva ta till sådana.

För mig är det lite oklart om författaren verkligen tror att någon låter sig luras av upplägget i Krypskytten. Det gör väl ändå ingen, förutom kanske någon stackars ny läsare, som inte har läst de tidigare böckerna. Men så gör väl ingen. Åtminstone borde ingen göra så. Och nu väntar jag på åttonde boken. Enligt uppgift så kommer den, på engelska, i augusti nästa år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,64 i genomsnitt (beräknat på 2 598 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Krypskytten: Tofflan och Fiktiviteter

Kommande böcker december 2025

Numer är jag beredd på att det inte brukar släppas så många nya intressanta böcker i december, men i år blev det minimalt. Kan man nog säga. En enda bok.

Tinna av Satu Rämö
Genre: Kriminalroman
Serie: Hildur (5)
Antal sidor: 360
Utgivningsdatum: 2025-12-29
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
I en avlägsen dal på den isländska landsbygden hittas en kropp söndersliten av korpar. En detalj får brottsutredaren Hildur att misstänka mord - och med hjälp av sin moster Tinna väcks minnet av ett gammalt fall till liv. Spåren leder bakåt, till en gärningsman Hildur en gång mött, och till hennes egen familjs allra sista hemlighet.

Samtidigt kallas Jakob hem till Finland för att bistå i ett fall med kopplingar till Island. Någon från det förflutna har återvänt, och Jakob måste stänga en dörr han hållit öppen alltför länge.

Jag har blivit nyfiken på den här serien, efter att en pålitlig bloggare har läst och gillat.

Nyss - Nu - Nästa v48

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Tanken är att detta ska få fungera som ställföreträdare för Hett i hyllan, som alltså har tagit paus till årsskiftet. Vi får väl se om det är befogat och rimligt att köra detta en gång i veckan, så mycket kanske jag inte läser, men vi kör på tills motsatsen blir bevisad.

Nyss: Den som fruktar snön av H S Palladino var väl ungefär som jag hade trott, men kanske av andra anledningar. Jag brukar vara svag för opålitliga berättare, men de ska vara det på rätt sätt och inte bara för att jag inte får veta något alls om dem.

Nu: Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes har stått i hyllan i nästan tretton år. Det har tagit emot att läsa den, kanske främst för att jag har hört lite olika åsikter om den. I kombination med väldigt många sidor så blir det inte direkt något som lockar. Den är snart utläst och det var inte alls så illa som jag hade hört.

Nästa: En rysk gentleman av Karin Alfredsson är sjätte delen i serien om läkaren Ellen Elg, som har rest runt i världen och hjälpt utsatta kvinnor. Tio år tog det mellan släppen av femte och sjätte delen. Nästan tolv år mellan läsningen av dem.

Bok: Solsken och parmesan av Christoffer Holst

Författare: Christoffer Holst
Titel: Solsken och parmesan
Genre: Feelgood
Antal sidor: 325
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kärlek på italienska 1
Förlag: Lovereads
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2025




Första meningen: De ska träffas på en liten trevlig bistro i Gamla stan som heter Pastis, där det billigaste glaset Chablis kostar lika mycket som ett års sjukförsäkring i Gambia.

Baksidetext
Rasmus är en avdankad dansbandsstjärna som tillbringar dagarna på sin systers soffa och har svårt att komma över sitt ex. Hilda älskar matlagning mer än något annat, men jobbet som kock på en förskola ger inte direkt utlopp för hennes drömmar. Särskilt inte när hon gått och blivit KK med sin chef ...

För att komma ut i världen har båda två bokat in sig på en matlagningsresa till Toscana. Men på Arlanda får de ett oväntat besked: hotellet i Italien har brunnit ner och istället ska kursen hållas på ett pensionat i Öregrund, en liten stad vid Roslagens kust. Väl där kommer kursdeltagarna allt närmare varandra, och känslor blommar upp. Men alla bär de på hemligheter, som när som helst riskerar att avslöjas under den värmande sommarsolen ...

Min kommentar
Efter att ha läst ganska många mörka historier så kände jag att det kunde behövas något ljust och glatt, innan jag gav mig på nästa bok i kön. Jag letade ett tag, ända tills jag kom till H. Då blev jag som en sådan där hund, en pointer, som stannar och står blickstilla när den hittar bytet. Det blev Solsken och parmesan, som jag väl är sist på bollen att läsa.

Ända sedan jag läste min allra första Christoffer Holst så har han varit en favorit, någon man verkligen kan lite på om man vill ha en bok som får en att må bra. Den här boken är inget undantag. Här finns mycket mat och vin, precis som det brukar i hans böcker, och hungrig blev jag. Dansbandsmusik kommer jag dock aldrig att bli sugen att lyssna på. Den tiden är över sedan många decennier.

Detta är en fin liten historia om vanliga människor som försöker navigera genom livet. Helst utan att gå på grund. Men om man gör det så är det viktigt att man inte fastnar där, i ett liv som man inte trivs i. Här finns det karaktärer som jag verkligen kan känna med och jag på riktigt älskar syskonrelationen mellan Rasmus och Carina. Den är så fint beskriven och i den kan jag känna igen mig. Jag älskar tonen mellan dem och mellan Rasmus och Hilda, ja, mellan alla faktiskt. Dialogen känns verkligen som att de pratar med varandra. En bonus är Rasmus systerdotter, en fantastisk unge som får mig att skratta.

Man får flera olika POV, ibland på samma sak. Det är alltid intressant hur olika man kan uppfatta en situation. Precis som Rasmus så hade jag blivit mycket irriterad (förbannad) på någon som, utan att fråga mig, erbjuder mina ... tjänster. Så gör man ju inte och absolut inte framför alla andra.

Om jag skulle till Toscana och hamnade i Öregrund så hade jag blivit våldsamt besviken. Jag tänker att även de som följde med dit borde ha fått pengar tillbaka. Dessutom är det svårt (omöjligt) att hitta italienska råvaror i Sverige. Det spelar liksom ingen roll hur fina, exempelvis, tomater man hittar på ICA. De smakar inte i närheten av de italienska.

Solsken och parmesan är precis vad doktorn ordinerade och den följer mallen för en rom-com. Jag hade för övrigt gärna sett den som film. Den är charmig, mysig, rolig och det blir många fniss. Den har i stort sett allt en feelgood kan och ska ha. Eventuellt saknar jag ännu en nypa svärta, eller kanske en annan sorts svärta, för jag blir inte riktigt berörd. Boken är otroligt snabbläst och jag råkade läsa ut den på ett dygn. Det gick bara inte att låta bli den. Recept på maten de lagar hade varit kul, men hur är det nu ... har en riktig italienare grädde i maten?

På Goodreads hade den 3,40 i genomsnitt (beräknat på 880 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Solsken och parmesan: Lottens bokblogg, Bokstunder och enligt O