TV-serie: Squid game #3 (2025)

Titel: Squid game
Originaltitel: Ojing-eo geim
Genre: Drama
Skapad av: Hwang Dong-hyuk
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Lee Jung-jae, Jo Yuri, Yim Si-wan, Kang Ae-sim, Park Sung-hoon
Premiär: 2025-06-27
Produktionsland: Sydkorea
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 61 min
Såg den på Netflix juni-juli 2025





Handling
Det misslyckade upproret i slutet av förra säsongen har skakat Seong Gi-hun i grunden. Han har blivit närmast apatisk och svarar inte ens på tilltal. Ju färre deltagarna blir desto fler är det som vill fortsätta spela. Girigheten firar triumfer.

Hwang jun-Ho fortsätter sin envisa jakt på den hemliga ön där spelen äger rum. Han vill finna sin bror och sätta stopp för de makabra spelen. En gång för alla.

Min kommentar
Squid game var ju en serie som jag från början inte ens ville se. Efter att sambon hade övertalat mig så blev jag ett lika stort fan som alla andra. Det var liksom omöjligt att inte fastna i det här spelet. Andra säsongen slutade ju liksom mitt i så när den tredje kom hängde vi på låset.

I den här säsongen ligger inte riktigt lika mycket fokus på spelen, utan även på det som händer på utsidan. Det är inte alls lika intressant, men de scenerna erbjuder en välbehövlig vila från grymheterna i spelet. Vi försökte alltid att se något annat, ljusare och gladare, efter ett avsnitt av Squid game, så att det inte var med sådana bilder på näthinnan som man gick och la sig.

Personligen så är det här med gruppdynamik och hur gränserna hela tiden flyttar sig oerhört intressant. Det är helt omärkligt för de inblandade, men hur tydligt som helst för en som tittar på. Det är skrämmande, otäckt och förtvivlat att se vad människor gör för pengar och för att överleva.

Det här är så grymt att man har svårt att föreställa sig det. Jag kan inte låta bli att fundera lite på hur sjuk en person som kan fantisera ihop/hitta på allt detta egentligen är. Tron på människan sjönk till oanade djup och hoppet om mänskligheten for all världens väg. Spelet i andra avsnittet är så hemskt att jag knappt klarar av att titta och någonstans i mitten av säsongen finns inte en enda av mina favoriter kvar i livet.

VIP-människorna är precis som jag föreställer mig att snuskigt (ny)rika kan vara. Fullständigt blasé, helt utan moral och empati, som lever i en verklighet där andra människor bara är spelpjäser för deras höga nöjes skull. Om ens det.

Slutet har jag lite blandade känslor för. Jag gillar inte valet av vinnare, men inser att det ju faktiskt var enda alternativet i det skedet. Blänkaren om en amerikansk spinoff är rent förfärlig, för att inte tala om hur svårt jag har att tro att man spelar ddakji i USA. Dock så gillar jag antydningen att det aldrig tar slut. Men jag behöver inte se det.

Personligen så tycker jag att Squid game egentligen inte hade behövt mer än en säsong. De andra två tillför noga taget ingenting. Det enda som händer är att allt bara blir svartare och grymmare. Man klarar sig ändå bättre än många andra serier. Man skulle kunna se hela serien som ett statement mot kapitalism, men det är ju inte riktigt sant. Här sätts ju även deltagarnas liv på spel. Då blir det ju en helt annan grej. Tycker jag.


På Trakt.tv har serien 3,85 i genomsnitt (beräknat på 31,4k betyg).
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 687k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Deep cover (2025)

Titel: Deep cover
Originaltitel: Deep cover
Genre: Actionkomedi
Regissör: Tom Kingsley
Manus: Derek Connolly, Colin Trevorrow, Ben Ashenden
Skådespelare: Bryce Dallas Howard, Orlando Bloom, Nick Mohammed, Sean Bean, Paddy Considine
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 19 juni 2025




Handling
Kat är lärare i improvisationskomik, men hon börjar ifrågasätta om hon har missat sin chans att lyckas. När en polis erbjuder henne sitt livs roll rekryterar hon två av sina elever för att infiltrera Londons gangstervärld. genom att utge sig för att vara farliga brottslingar.

Min kommentar
Vi har en oskriven regel om att inte välja filmer som har lägre än 6.0 i betyg på IMDb (även om vi frångår den med berått mod ibland). Vissa typer av filmer har i stort sett alltid lägre betyg, som till exempel actionkomedier. En favoritgenre. När jag då såg att Deep cover hade väldigt mycket högre betyg än så blev jag riktigt glad. Det är väldigt sällsynt. Den fick bli en av helgens två filmer.

Onekligen är det så att detta är en riktigt kul idé, som borde kunna bli hur rolig som helst. Tyvärr så är filmen lite ojämn. En del scener var riktigt kul. En del var lite för hysteriska. Vilket väl egentligen är ganska trovärdigt, om man nu skulle hamna i någon av de här situationerna. Sambon tyckte den var roligare än vad jag tyckte, den passade nog hans humor mer.

Huvudfokus har ju då trion med "improvisationskomikerna". En mycket udda trio är det. Marlon (Orlando Bloom) är den jobbiga karaktären. Den som helt enkelt struntar i vad andra säger åt honom. Den seriösa (metod)skådespelaren som så klart vet bäst. Mig irriterar han mest, men han gör det bra. Hugh (Nick Mohammed) är irriterande på ett helt annat sätt. Han är egentligen mest pinsam. Kat (Bryce Dallas Howard) är limmet som håller ihop dessa två bitar som inte alls passar. Och bäst av dem allihop.

Alla här gör sina roller riktigt bra. Den viktiga trion har en väldigt bra kemi och tajming. Nick Mohammed spelar samma typ av karaktär som jag sett honom spela tidigare. Det vore verkligen trist om han fastnade i det facket. Bryce Dallas Howard har jag tydligen sett i ganska många filmer, men jag kände inte igen henne. Orlando Bloom ... ja, han är ju Orlando Bloom. Men detta är nog den första komedin jag har sett honom i.

Deep cover är inte riktigt min humor hela vägen, men den var kul ändå. Framför allt så försöker den inte vara något som den inte är. Kanske får jag se om den, ensam. Jag tror att jag missade en del, eftersom jag ibland fick byta fokus. Sambon älskar att prata om annat när vi tittar på film. Det gör inte jag.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 16 641 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Skendöda

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Eftersom det fortfarande är väldigt långt till vår semester så försöker vi göra lite dagsutflykter på helgerna och igår hade turen kommit till Malmö, och ett besök på en favoritrestaurang. Och glassbar. Det passade väldigt bra igår för det skulle vara två grader svalare i Malmö än i Lund 😁

Boken jag läser nu, Skendöda av Louise Boije af Gennäs, är andra delen i Motståndstrilogin. Många är det som har läst dessa böcker och nästan lika många har varit alldeles översvallande. Själv känner jag mig precis lika tudelad nu som jag gjorde när jag läste första delen. Men spännande är det.

Min smakebit är sida 238:

Jag var så stressad efter Mickes besök i tvättstugan att jag bodde hos Johan varenda kväll den kommande veckan. Simåns hade funnit sig helt tillrätta hos honom och det började nästan kännas lite samboaktigt. Men inombords var jag inte helt bekväm. Jag hade ingen lust att bli sambo med Johan. Jag var inte kär i honom, även om jag tyckte väldigt mycket om honom. Vi hade helt enkelt inte någon framtid tillsammans. Och det betydde väl, på något sätt, att jag utnyttjade honom?

Bok: Dödens klackar av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Dödens klackar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 431
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold Case 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 juni 2025




Första meningen: Regnmolnen hänger tunga på natthimlen och Mia tänker att det är märkligt mörkt och höstlikt ute för att vara maj.

Baksidetext
David Landström är på väg mot sitt stora genombrott som dragqueen när han blir brutalt mördad i sitt hus på Sandhammaren. Tolv år senare är Österlenmordet fortfarande ouppklarat.

När en journalist som granskar fallet blir skjuten bestämmer sig Tess Hjalmarsson, chef för Skånes Cold Case-grupp, för att det är dags att utreda mordet på nytt. Tess och hennes sidekick Marie Erling befinner sig snart mitt i en dramatisk utredning med en gärningsman som verkar fullständigt hänsynslös.

Till sin stora förvåning ärver Tess samtidigt ett stort hus i Stockholm, och inser förskräckt att sambon Sandra kanske vill lämna Österlen för huvudstaden.

Min kommentar
Ibland går läsningen så snabbt att jag plötsligt sitter med massor av månad kvar när alla planerade böcker är utlästa. Juni har, hittills, varit nästan extrem med det. Eftersom jag är ganska dålig på att läsa nya böcker så tänkte jag att det kanske vore bra att plocka en av dem jag köpt i år. Då kom jag osökt att tänka på Dödens klackar, femte delen i serien Cold Case.

I den här boken har det skett ett mord vid Strandhammaren, en av Sveriges vackraste stränder. Mer kontrast än så blir det inte. Miljön i de här böckerna är inget annat än fantastisk. Det känns alltid extra bra när jag känner igen mig och kan se det framför mig. Som, till exempel, Strandhammaren och det skumma området bakom Malmö C. Extra bra blir det när man får tips på restauranger, så det fick helt enkelt planeras in en tur till Tomelilla och Tinas lille Danmark. Den gjorde vi förra helgen och det besöket avlöpte väldigt väl.

Som vanligt, eftersom det ju faktiskt är ett kallt fall, så finns det två tidstrådar här. En 2012 med allt som leder fram till mordet på David och en 2024, som är "nu". Maj 2024 i Malmö så är det oerhört svårt att missa Eurovision och allt pådrag som det drog med sig och det blir en extra krydda när man själv var i stan vid ett par tillfällen då och upplevde allt ståhej. Bland annat busskyltarna som visade Douze points i stället för Ej i trafik. Precis som det nämns i boken (jag tyckte det var jättekul, men karaktären Marie var inget fan).

Jag vet inte hur det är med dig, men jag vet inte speciellt mycket om den här världen, drag-världen. Hår dras man in i den, både på gott och ont. Skildringen av den här världen känns trovärdig, med både bra och mindre bra sidor.

Fokus ligger på utredningen, men lite privatliv blir det ju. På en lagom nivå. Det är ju svårt att helt separera jobb och fritid, det finns ju liksom inga vattentäta skott där emellan. Ibland rinner det ena över i det andra. Något som inte brukar vara ett problem i dessa böcker är att polisen inte gör ett bra jobb. Detta är den första boken hittills där jag reagerar på att polisen inte ställer rätt frågor. Eller specifikt en fråga. Det var den första som dök upp i mitt huvud, men alla missar att ställa den. Lite märkligt, med tanke på de ibland ganska långsökta andra frågorna de ställer. En rejäl blunder, om du frågar mig.

En av de bättre sakerna med dessa böcker är att huvudpersonen Tess är en helt vanlig person. Det är hon fortfarande och det känns tryggt att läsa om människor som inte gör de mest underliga och ologiska saker, bara för att handlingen kräver det. Den dynamiska duon är återförenad här, Marie är tillbaka. Hon har lugnat sig lite, men hon är fortfarande Tess motsats. Lite Carsten blir det också, men bara väldigt lite. De övriga, som var med i CC-gruppen tidigare, lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag hoppas att jag får träffa både Adam och Rafaela igen. En som jag dock inte behöver träffa igen är Ola Makkonen. Om det inte är så att han vid det tillfället får en rejäl uppsträckning av någon chef. då kan jag tänka mig det.

Dödens klackar är precis som de andra böckerna i serien välskriven och spännande. Den enda nackdelen med att ha läst den är att jag nu får vänta väldigt länge på nästa bok. Kommer det ens en nästa bok? Det hoppas jag verkligen för jag är inte klar med Tess och de andra.

Avdelningen för olika funderingar:
Var blev egentligen den där BOPS-bilen av när Tess och Marie var vid fyren? Den nämndes flera gånger, till och med samma dag på samma tur, men plötsligt så var den inte med. [spoiler]Varför i hela friden är det ingen som ens kommer på tanken att fråga om vem som är Filips pappa? Det var det första jag tänkte på. Och visst borde väl Filip ärva Ester nu? Han är ju en släkting, om David var en släkting.[/spoiler]

På Goodreads hade den 3,41 i genomsnitt (beräknat på 76 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dödens klackar: Tofflan, DAST Magazine och Deckarlogg

Mid-year book freak out-tag

Det som saknades var en tagg. Då menar jag en enkel och okomplicerad, som inte kräver alltför mycket engagemang och tankemöda. Då hittade jag denna, som jag tydligen har gjort en gång, 2017. Då kanske det kan vara dags igen. Den kan man ju göra varje år.

1. Bästa boken du har läst så långt under 2025?
Detta har jag ju redan berättat, i ett annat inlägg. Hipp hipp hurra av Malin Stehn är en av endast två böcker som har fått högre än 4 i betyg så här långt i år.

2. Bästa uppföljaren du har läst så långt under 2025?
Uppföljare. Hur ska jag tolka detta? Eftersom det är jag som bestämmer så betyder uppföljare en bok som är en del i en serie. Då blir det Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Som för övrigt är den andra boken som har fått högre än 4 i betyg i år.

3. En nyutgiven bok som du ännu inte läst men som du gärna vill läsa?
Nyutgiven får betyda i år, för att göra det enkelt. Det är fortfarande väldigt många, men jag får nog säga Musan av Mats Strandberg. Kanske kan det bli av i skräcktober.

4. Det mest efterlängtade boksläppet för andra halvan av 2025?
I augusti släpps en bok av Stephen King, Rygga inte undan. Den är fjärde delen i serien om favoritkaraktären Holly. Och så släpper Mattias Edvardsson nästa bok i Brottsplats Söderslätt, Vykort från en mördare. Två böcker av två favoritförfattare.

5. Största besvikelsen under 2025?
Besvikelse är nog en underdrift i det här fallet. Hela trilogin Operation Garbo av Harry Winter kvalar in här. Det kunde ha varit så bra böcker, men sättet de är skrivna på är så trist, torrt och tråkigt. Det kan vara så att det bara är människor med militärbakgrund som uppskattar dem.

6. Största överraskningen?
Denna är svår. Det står mellan Etthundra mil av Jojo Moyes och Mellan raderna av Johanna Schreiber. Det får bli båda.

7. Ny favoritförfattare (antingen debut eller ny för dig)?
Det får nog bli typ samma svar som förra frågan; Jojo Moyes och Johanna Schreiber.

8. Nyaste förälskelsen i en karaktär?
Nej, det har nog inte varit någon karaktär som jag fallit för. Inte som jag kan komma ihåg.

9. Nyaste favoritkaraktären?
Det får kanske bli hela familjen Thomas i Etthundra mil av Jojo Moyes.

10. En bok som fick dig att gråta?
Nu läser jag ju mest böcker i spänningsgenren och det är väldigt sällan som de gör så att man gråter. Men det är generellt sällan som en bok berör mig så mycket.

11. En bok som gjorde dig glad?
Det är nog ungefär samma svar här som på förra frågan.

12. Den vackraste boken du köpt/fått i år?
Tråkig är jag. Eller känner jag mig när jag svarar Ingen på även den här frågan.

13. Vilken bok känner du att du måste ha läst innan året är slut?
Av böcker som jag köpt/fått i år så är det nog faktiskt Musan av Mats Strandberg.

Hett i hyllan #518

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den näst sista julklappen och även den nästsista för hela 2023.

Stina Jacksons böcker villhöver jag och Förinta världen ikväll var ett måste.

Jag har läst två av hennes tidigare böcker, som har varit väldigt bra. Både miljö och stämning var mycket speciell. Den här boken kan kanske vara lite annorlunda, då miljön delvis(?) flyttats till andra sidan Atlanten. I övrigt så låter det nästan som en variant av Silvervägen. Det behöver ju inte vara något dåligt, men det är ju inte bra om det är för likt. Det är faktiskt snart fem år sedan jag läste hennes förra bok så kanske kommer denna att dyka upp i en utmaning snart.

Så här står det på baksidan:

I Skellefteå vaknar Ewa och öppnar rastlöst apparna. På andra sidan jorden i västra USA vandrar hennes hjärta, dottern Matilda, dit fötterna tar henne. Dagarna kommer och går, kickarna och relationerna avlöser varandra. Äventyret väntar i nästa möte, i nästa flaska vin, och bakom sig har hon lämnat det trygga livet hemma i Västerbotten. Lämnat Ewa. När Matilda slutar svara i telefon driver den nya ensamheten Ewa ut i sommarnatten, där hon blir en annan, någon som vågar.

I skuggan av Klippiga bergen börjar Tyler ännu ett skift på det nedgångna motell som blivit hans värld. Varje kväll är densamma, tills han möter henne – Matilda. Tillsammans ger de sig ut på vägarna, mot Los Angeles, drömmarnas stad. Det blir en resa som ekar hela vägen över Atlanten och till den bleka svenska sommaren där Ewa befinner sig.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Mirakelkammaren av Angie Kim

Författare: Angie Kim
Titel: Mirakelkammaren
Genre: Thriller
Antal sidor: 399
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Miracle Creek
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 juni 2025




Första meningen: Min man bad mig att ljuga.

Baksidetext
I en småstad i Virginia driver de koreanska immigranterna Young och Pak Yoo företaget Mirakelkammaren, vars patienter får medicinsk syrgasbehandling i en tryckkammare som alternativ terapi för olika åkommor. När kammaren exploderar och dödar två personer skakas samhället i grunden.

Vem eller vad orsakade explosionen? Den påföljande, dramatiska mordrättegången avslöjar en väv av hemligheter: förbjudna möten och farliga missförstånd, intensiv rivalitet och dolda lojaliteter. En gripande, andlöst spännande och överraskande roman där inget är som det först verkar.

Min kommentar
När Mirakelkammaren en dag ramlade in i brevlådan som en överraskning från förlaget så visste jag inte alls vad det var för typ av bok. Jag verkade helt ha missat den när jag någon månad tidigare gått igenom intressanta boksläpp. Av någon oklar anledning så har inte boken lockat mig, men jag har för mig att jag såg en del negativt om den. Nu, när jag hade läst ut alla planerade böcker och skulle hitta något, så kände jag att det kunde vara dags.

Det framgick ganska snabbt att detta inte alls var den historia jag hade väntat mig, den är mer ett rättegångsdrama än en thriller. Parallellt med rättegången så får vi följa de inblandade utanför domstolen i "nutid" och även i dåtid, före explosionen. Allt som leder fram till den. Väldigt många parametrar måste vara "rätt" för att det skulle gå som det gick. Var för sig hade de inte gjort så stor skada.

Man får följa sex olika POVs, som kanske kan tyckas många, men det är väldigt tydligt markerat i kapitelnamnen vem det är som berättar. Det är intressant att få var och ens historia och ibland samma sak berättad ur olika perspektiv. Det är inte alltid så att två personer uppfattar samma sak på samma sätt. Ofta ser/hör man bara det man vill höra/se.

Detta är en komplex historia med komplexa karaktärer. Ingen är ond. Ingen är god. Alla är bara människor, som försöker hantera verkligheten på sitt eget sätt. De gör inte alltid bra val, men man kan nog säga att alla har goda intentioner. Som tyvärr ibland går väldigt fel. Alla går omkring och förutsätter och antar (och ljuger). Faktum är att allt som händer hade kunnat undvikas om de bara hade slutat med det.

Ljugandet alltså, det tas till helt orimliga nivåer och vissa av dem förstår jag inte ens. Små vita lögner kan få förödande konsekvenser. För att inte tala om stora lögner. Problemet med en liten lögn är ju att den ofta måste döljas av en större, som måste döljas med en ännu större. Och så vidare.

Många problemområden behandlas och det brukar passa mig väldigt dåligt. Jag gillar inte när en historia sticker iväg åt alla håll. Förvånande nog så funkar det här och förmodligen så är det tack vare att det faktiskt inte behövs speciellt många personer för att få med allt. Men främst funkar det nog för att jag inte upplever det som att det viftas med pekpinnar eller trycks på förutsägbara knappar. Allt liksom bara skildras som det är och så får man känna och tänka på egen hand. Jag blir så ledsen av att läsa de olika personernas egna tankar om saker och ting.

Mirakelkammaren är en mycket sorglig och tragisk historia, som faktiskt är ganska berörande. Den visade sig vara en riktig pärla som oväntat dolde sig i min egen hylla. Angie Kim har skrivit fler böcker, men ingen annan verkar ha blivit översatt. Det är ju trist.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 75 218 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Mirakelkammaren: Mina skrivna ord, En långsamläsares boktankar och Tofflan (engelsk utgåva)

Böcker på rad

Nu när jag inte har någon återkommande Tisdagstrion, över sommaren i alla fall, så tänkte jag att jag får väl ordna några egna listor att ta till. Jag har samlat på mig några teman, åtminstone så de räcker i några veckor. Fem känns som ett lämpligt antal för det här.

Veckans lista handlar om serier, som jag verkar ha något slags beroende av. Otaliga är de serier jag följer och det är helt omöjligt att hänga med i utgivningstakten. Jag tror att jag skulle kunna hitta på nästan hur många teman som helst som har med detta att göra, men den här listan gäller nästa bok i serien.

Någon riktig rangordning är det nog inte den här veckan. Jag skulle vilja läsa alla på en gång.

1. Skugga över Slagtjärn av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
2. En liten droppe blod av Christoffer Carlsson
3. Lögner av Kim Faber & Janni Pedersen
4. Blodsband av Jo Nesbø
5. Generation noll av Stefan Ahnhem

Kanske blir någon av dem faktiskt läst i år, annars är planen att de får vara med i Finish That Series 2026.

TV-serie: The Tourist #1 (2022)

Titel: The Tourist
Originaltitel: The Tourist
Genre: Thriller
Skapad av: Harry Williams, Jack Williams
TV-bolag: BBC One
Skådespelare: Jamie Dornan, Danielle Macdonald, Shalom Brune-Franklin, Ólafur Darri Ólafsson, Damon Herriman
Premiär: 2022-03-03
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 58 min
Såg den på Max juni 2025




Handling
Skadad, vid liv, men har ingen aning om vem han är. När en irländsk man vaknar upp i den australiska vildmarken utan minne måste han använda de få ledtrådar han har för att upptäcka sin identitet innan hans förflutna kommer ikapp honom.

Min kommentar
Egentligen så kommer jag inte ihåg på vilka grunder som The Tourist hamnade på listan, men den har legat där väldigt länge. Eftersom vi verkar vara inne i en period där allt vi ser kommer från/utspelar sig i Australien så tänkte jag att vi väl lika gärna kunde riva av den här också.

En bit in i första avsnittet sa jag att den påminde lite om filmen Memento (en favorit). Lite längre in i serien, kanske under andra avsnittet, hade jag ändrat mig. Det här var Quentin Tarantino-känsla (en annan favorit). Det är brutalt, svart, surrealistiskt och roligt.

Upplägget är ganska komplicerat, men inte särskilt krångligt. Man får av självklara skäl inte särskilt mycket information från början. Mannen utan minne vet ju heller ingenting. Allt eftersom får vi veta saker, samtidigt som mannen utan minne upptäcker dem. Det är ett spännande koncept och de håller i alla fall mig intresserad och nyfiken i stort sett hela tiden. Alla oväntade och överraskande vändningar gör ju sitt till också. Den spirande romansen känns lite onödig, men den hålls på en bra och angenäm nivå.

Tyvärr så kommer det en rejäl djupdykning i näst sista avsnittet. Det är av den där totalt utflippade sorten som jag avskyr av hela mitt hjärta. Det enda positiva med det är att vi här får det mesta av bakgrunden. Även om jag inte gillar hur vi får den så vet jag faktiskt inte hur man annars skulle ha löst det.

Jamie Dornan, mannen utan minne, har jag tydligen sett i ett fåtal filmer. Han gör sin roll riktigt bra här. Ett plus också för hans charmiga accent. Danielle Macdonald, Helen, har jag sett i betydligt fler roller. Hon är också fantastisk. Detsamma gäller islänningen Ólafur Darri Ólafsson, Billy, en inte lika sympatisk figur, men han gör den bra.

The Tourist har redan en andra säsong. Jag förstår inte alls hur man kan gå vidare i den här historien och om jag ska döma efter alla kommentarer så kunde man inte det heller. Många som sett den rekommenderar att man inte gör det. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag att strunta i de rekommendationerna. Så småningom. Speciellt efter att jag fick klart för mig att andra säsongen utspelar sig på Irland.


På Trakt.tv har serien 3,45 i genomsnitt (beräknat på 1,3k betyg).
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 33k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The Assessment (2024)

Titel: The Assessment
Originaltitel: The Assessment
Genre: Science fiction
Regissör: Fleur Fortune
Manus: Nell Garfath Cox, Dave Thomas, John Donnelly
Skådespelare: Elizabeth Olsen, Himesh Patel, Alicia Vikander, Minnie Driver, Nicholas Pinnock
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Tyskland, Storbritannien, USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 13 juni 2025




Handling
I en värld drabbad av klimatförändringar har en privilegierad klick människor optimerat livet i ett utopiskt samhälle. Inte ens att skaffa barn lämnas åt slumpen. För att få förmånen att få barn måste man först granskas av en person som utvärderar paret i sju dagar för att avgöra om de är lämpliga som föräldrar.

Min kommentar
Filmen som fick skjutas upp förra veckan, The Assessment, fick i stället bli den här veckans film. Jag hade inte någon egentlig koll på vad det skulle vara för typ av film, utan den valdes endast på skådespelare. Och lite betyg på filmsajterna.

Det är onekligen en intressant idé som den här filmen tar upp, men för mig faller den på det ologiska att låta en vuxen spela ett barn. Som dessutom verkar byta ålder när det passar henne. Ibland är hon, omkring, tre. I nästa minut kan hon vara, typ, tonåring. Jag vågar nog påstå att det är omöjligt för någon att hänga med i de svängarna.

Alicia Vikander har varit en favorit i många år nu, men jag tycker att hon börjar bli sämre på att välja rätt filmer. Hon är i alla fall otroligt bra här, som en person som drabbas av samma sjuka som så många andra med för mycket makt. De få skådespelarna gör det fantastiskt bra. Jag tror på dem allihop.

Förmodligen så är detta en väldigt snygg film, men tyvärr är det omöjligt att se, eftersom det är mörkt nästan hela tiden. Jag avskyr den typen av film. Det är en mycket obehaglig historia och den gjorde mig obekväm. Vilket säkert var meningen. Kanske är det ingen dum idé att behöva genomgå en bedömning innan man får skaffa barn. Dock inte just på det här sättet.

Slutet vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Både Virginias och Aaryans är väldigt bra och passande. Mias tror jag mig förstå vad det vill säga, men jag tycker inte att det är ett egentligt slut. Passande är det dock.

The assessment är alldeles för konstig, på fel sätt, för mig. I alla fall emellanåt. Väldigt mycket antyds bara och så många frågor får aldrig något svar. Det är visserligen okej, men i kombination med resten så blir det inte bra. Jag är mycket tveksam till om jag hade velat leva i den världen. I evighet.


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 46 287 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Tystnaden

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Det har varit en ganska lugn vecka, det märks att många har semester. Vädret är fortfarande vad jag kallar för en typisk svensk sommar, lite halvkallt och regnigt, men igår trotsade vi skurarna och stack iväg på utflykt. Till Tomelilla, av alla ställen. Jag ville prova en restaurang som jag läste om i den senaste boken av Tina Frennstedt. En "dansk" restaurang. Med fläskesteg och äpplekaka.

I fredags läste jag ut tegelstenen Himlakroppar, det tog tolv dagar. Den var så tung (bokstavligt alltså) att jag fick problem med både nacke och rygg under läsningen. Jag är glad att jag har läst den, men jag gör inte om det. Däremot så får den som har läst den gärna höra av sig, för det är en del som jag inte alls förstår. Nåväl, boken jag läser nu, Tystnaden av Dean Koontz, har bara lite drygt 400 sidor så det är en liten tunnis, i jämförelse. Detta är första delen om agenten Jane Hawk och det är ingen skräck. I egentlig mening.

Min smakebit är sida 164:

Den nionde hade varit en trettiosjuårig universitetsprofessor och uppskattad poet som kastat sig framför ett tunnelbanetåg.
    Jane läste: "'Frigörelsen från handling och lidande, frigörelsen från inre och yttre tvång.'"
    Moshe Steinitz stirrade ut i natten genom fönstret ovanför diskbänken och sa: "Det låter som poesi."
    "Det är det, men inte hans egen. Jag kollade upp det. Det är från 'Burnt Norton' av T.S. Eliot."
    Hon hade en till. Den tionde döda var den ojämförligt yngsta, en tjugotvåårig doktorand, så begåvad att hon börjat i college vid fjorton års ålder, klarat av sin kandidatexamen vid sexton, sin magisterexamen i astrofysik vid arton och arbetade på en doktorsavhandling i kosmologi. Hon hade tänt eld på sig själv.
    Jane läste: "'Jag måste bort. Jag måste bort. Jag är inte rädd. Är jag inte rädd? Hjälp mig, någon.'"

Bok: Kedjan av Adrian McKinty

Författare: Adrian McKinty
Titel: Kedjan
Genre: Thriller
Antal sidor: 395
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Chain
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn, Gösta Svenn
Serie: -
Förlag: Mondial förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juni 2025




Första meningen: Hon sitter på busshållplatsen och kollar sina gillamarkeringar på Instagram.

Baksidetext
Det är en morgon som vilken som helst. Rachel Klein har just lämnat sin dotter Kylie vid busshållplatsen när ett samtal från dolt nummer förändrar allt. En kvinnoröst meddelar att Kylie är kidnappad och om Rachel någonsin vill återse dottern måste hon betala en lösensumma -- och hon måste kidnappa ett annat barn.

Den som ringer är själv en mamma vars son blivit bortförd, och gör Rachel inte exakt som hon säger kommer både pojken och Kylie att dö. Rachel är nu en del av KEDJAN, en skoningslös turordning där någon tjänar pengar på att göra föräldrar till förövare. Reglerna är enkla: hitta pengarna, hitta ditt offer och begå sedan en handling du aldrig trodde dig kapabel till för bara 24 timmar sedan.

Hjärnorna bakom KEDJAN vet om att föräldrar är beredda att göra vad som helst för sina barn. De vet däremot inte att de snart kommer stå öga mot öga med Rachel. Ska det bli hon som lyckas bryta KEDJAN?

Min kommentar
För ganska många år sedan nu så läste jag Adrian McKintys böcker om Sean Duffy och jag tyckte om dem väldigt mycket. Av någon, för mig, okänd och obegriplig anledning så har inte resten av serien översatts. Däremot så har två av hans fristående böcker släppts på svenska. Den ena av dem är Kedjan, som jag tog med i min Vi möts igen-utmaning i år. Den är något helt annat än Sean Duffy-böckerna.

När jag skulle skriva ihop det här inlägget så hittade jag en del intressant information, om både författare och bok. Tydligen så hade han precis gett upp författardrömmarna (han fick bra recensioner, men sålde väldigt lite), när en en amerikansk litterär agent. Agenten övertalade Adrian McKinty att skriva en amerikansk historia. Det här är resultatet.

Rachel är nog ett praktexempel på vad en mamma kan göra för att rädda sitt barn. Jag tycker att hon reagerar och agerar trovärdigt. Under rätt (eller fel då) omständigheter så kan vi alla bli inbrottstjuvar, kidnappare och mördare. Däremot så är hennes övervakartendenser, om än förståeliga, otäcka. De skrämmer mig nästan lika mycket som brottet. Att det alltid är fel att förhandla med terrorister, som de skyldiga väl måste betraktas som, är ju lätt att tycka när man inte är påverkad själv.

Det blir en aning repetitivt ett tag i mitten. Där tappar det fart och lite av mitt intresse. Det är dock bara tillfälligt, för sedan brakar det loss på riktigt. Lite kul är det att en matematiker tycker, av olika skäl, att alla böcker borde avslutas med det sjuttiosjunde kapitlet. Så klart var jag tvungen att kolla och jodå, den här boken gör det. Min reflektion, när boken är slut, är att man verkligen får hoppas att både polisen och FBI har (mer) rigorösa tester för att sålla bort psykopater. Men okej, det vete katten. Verkligheten visar väl något annat, kanske.

Jag har nog svårt att se att det här skulle funka i verkligheten, men det är förmodligen främst för att jag inte vill att det ska göra det. Detta är en så fruktansvärt ryslig och hemsk idé. Det känns omöjligt att skydda sig emot det och det skrämmer mig ofantligt mycket. Trovärdigheten dras ner lite av att den missar lite i logiken ibland. Som, till exempel, hur Hoggs kunde godkännas av Kedjan. När det gällde Rachels val så la de ju sig i allt.

Boken består av två delar och den första är rejält spännande. Den andra halvan, hämnddelen, är inte alls lika nervkittlande. Här känns det konstruerat och krystat. Det är nästan som att andra delen är skriven av en annan person. Slutet blir lite väl mycket. Av allt. Hollywoodaktigt. Kanske blir det så när man skriver något som ska passa den amerikanska marknaden. Jag tycker den tappar all trovärdighet där.

Kedjan är en riktig bladvändare och temat är en fascinerande idé, ren ondska kan man nog säga. Under läsningen tänkte jag många gånger att det skulle passa perfekt som film och filmrättigheterna är faktiskt sålda och status är pre-production. Nåväl, kanske boken egentligen inte är värd en fyra, som helhet, men det är vad den får. Den höll mig ändå i ett järngrepp i mer än halva boken.

På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 146 326 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kedjan: Deckare med mera (engelska utgåvan)

Nya fina böcker

När jag fyllde år för ett tag sedan så fick jag nya presentkort att spendera i en bokhandel. Jag vilade inte på hanen.

Redan helgen efter min födelsedag besökte jag Akademibokhandeln, det hade ju släppts två nya böcker sedan dess. Två stycken som jag bara villhövde. Skugga över Slagtjärn av Cilla och Rolf Börjlind är den nionde delen i serien om Rönning och Stilton. I den här serien är jag faktiskt i fas och har bara denna nya kvar att läsa. Annat är det med serien Mord under solen av Anders och Anette de la Motte. Intrig i Amalfi är andra delen, men jag har inte läst den första än.

Hett i hyllan #517

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Fyra av böckerna jag fick i julklapp 2023 är fortfarande olästa, detta är den andra.

Förra veckans författare är en stor favorit och det gäller även denna veckas; John Ajvide Lindqvist. Sommaren 1985 var självklar på önskelistan.

Även John Ajvide Lindqvist är autobuy-böcker. Jag brukar inte ens bry mig om att läsa vad de handlar om. Även han är osannolikt produktiv och bara sprutar ur sig böcker. Även dessa försöker jag läsa i den ordning de har getts ut. De har en del gemensamt alltså och det gäller också det här med att berätta en bra historia. Däremot så skiljer sig typen av historier ganska mycket. Oftast. Det kommer nog att dröja innan jag läser denna. Det är tre bara av den här författaren före i kön.

Så här står det på baksidan:

På Särsö i Roslagens skärgård finns ett kompisgäng – fyra killar och tre tjejer som hängt ihop så länge de kan minnas. Sommaren 1985 har alla utom en fyllt fjorton år och relationerna börjar förändras. För att visa sig tuffa inför tjejerna gör killarna en båtutflykt till den svårtillgängliga ön Svärtan. På en undangömd strand finner de något otroligt: en sjöjungfru. Inte Disneyvarianten utan en rätt otäck havsvarelse med mänskliga drag. Den är fastknuten och döende eftersom den inte kan ta sig ner till vattnet. Killarna beslutar sig för att ta med varelsen hem, där de gömmer den i ett vattenfyllt badkar i en sjöbod. Men snart visar det sig att sjöjungfrun har förmågor som verkar splittrande på gänget. Vad är den egentligen kapabel till och varför var den fastknuten?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Etthundra mil av Jojo Moyes

Författare: Jojo Moyes
Titel: Etthundra mil
Genre: Feelgood
Antal sidor: 384
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one plus one
Översättare: Emö Malmberg
Serie: -
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2025




Första meningen: Ed Nicholls drack kaffe med Ronan inne på utvecklingsavdelningen när Sidney kom in i rummet.

Baksidetext
Jess Thomas liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.

IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal - kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det - kommer deras problem att vara över?

Min kommentar
Många är de som läst och gillat Jojo Moyes, men själv har jag bara sett (och gillat) två filmer som baseras på hennes böcker. Trots att jag vann Etthundra mil i en utlottning för så länge sedan som, nästan, tio år. Till slut kändes det nästan löjligt att inte ha läst något av henne, så jag tog med boken i min Boktolva i år.

Feelgood är en svår genre att få till, åtminstone om den ska passa mig. Det krävs en del svärta för att det ska bli bra. Det finns det här. Alldeles lagom mycket och alldeles lagom svart. Det hjälper ju så klart till att man vet att allt kommer att lösa sig, något annat är inte möjligt i den här genren. En så otroligt söt historia, som på något sätt känns fullt rimlig.

Lite orolig blev jag allt i början, jag hade jättesvårt att komma in i den. Det kändes som att jag kastades rätt in i mitten av en historia. Utan att jag märkte det hade jag sedan plötsligt fallit som en fura. De här personerna, och det som händer (med) dem är helt omöjligt att inte sugas in i. Oväntat nog, för mig.

Den människotyp som Jess är brukar annars göra mig omåttligt irriterad. De där positiva, som bara ser möjligheter, aldrig problem. Skillnaden, tror jag, är att Jess erkänner problemen. Accepterar dem och försöker göra något åt dem. Hon gör kanske inte alltid rätt saker och det går inte alltid bra, men hon gör verkligen sitt bästa. Hon har dock några sidor som inte alls tilltalar mig (men som Moyes ändå får mig att inte bry mig om, så mycket). Hon har en liten översittartendens, eller hon tycker sig vara en bättre människa än rika. Bara av den anledningen att hon är fattig. Som att rika inte har jobbat hårt för att bli just rika (inte alla, jag vet, men några). Hon verkade inte heller vara rädd om andras grejer, på ett lite respektlöst sätt. Bara för att man har gott om pengar så vill man kanske inte att någon ska slänga upp sina smutsiga skor och fötter på instrumentbrädan i ens bil. Det hade inte jag heller uppskattat. Men jag gillar henne mer än jag ogillar henne. Mest för att hon aldrig förlorar sin stolthet.

Dottern Tanzie är underbar och jag kan lätt relatera till mitt tioåriga jag. Minus mattesnillet då. Styvsonen Nicky är så otroligt gullig och jag blir så förbannad när andra människor tycker sig ha rätt att ha åsikter om hur någon annan är. Det har de inte. Jag bara älskar hur Jess och barnen pratar med varandra. Så pratar man bara med människor som man är väldigt nära. Och tycker om.

Nästan mest av allt tycker jag att det är så skönt och befriande att läsa en bok där inte alla män är svin (här är det väl bara två som kan kvala in, tror jag). Inte heller är alla rika svin, tvärtom. Det känns riktigt, riktigt bra.

Etthundra mil är rolig, sorglig och berörande. I lika delar. Faktum är att feelgood knappt kan bli bättre än det här. Den lever verkligen upp till sin genre. Den får mig att må riktigt bra. Lite som en roadmovie, i bokform, kombinerad med en romantisk komedi. Ja. Den här filmen vill jag se.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 187 418 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Ung mans färd mot natt: Lottens bokblogg, Carolina läser och C.R.M. Nilsson

Böcker på rad

Nu när jag inte har någon återkommande Tisdagstrion, över sommaren i alla fall, så tänkte jag att jag får väl ordna några egna listor att ta till. Jag har samlat på mig några teman, åtminstone så de räcker i några veckor. Fem känns som ett lämpligt antal för det här.

Den här veckan får det bli en lista över böcker som jag hemskt gärna vill läsa, men inte äger och som ligger i min bokhylla på Storytel.

Den här listan var lite svår att rangordna, till och med att bara välja fem är nästan omöjligt. Tydligen så har jag 65 böcker i den bokhyllan ... Rangordningen har dock inget alls att göra med i vilken ordning jag kommer att läsa dem.

1. Trekropparsproblemet av Cixin Liu
2. Tredje dagboken gillt av Jessika Devert
3. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
4. De döda och de levande av Anders Nilsson
5. Vårt liv är inte vårt av Orest Lastow

Lite gott och blandat blev det, men hela tre böcker som väl måste kallas för science fiction. Det är här de är alltså 🤔

TV-serie: Parenthood #1 (2010)

Titel: Parenthood
Originaltitel: Parenthood
Genre: Drama
Skapad av: Jason Katims
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Lauren Graham, Peter Krause, Dax Shepard, Erika Christensen, Monica Potter
Premiär: 2010-03-02
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix juni 2025





Handling
Familjen Braverman. Fyra syskon, i olika skeden av föräldraskap. En är förvirrad. En är förnuftig. En är upptagen. Och en kämpar på. Plus de två som startade allt.

Min kommentar
En serie som jag verkar ha missat totalt är Parenthood. Den är gammal, från 2010, (allt är relativt, du vet) och tydligen gick den på TV3 när det begav sig. Tack vare enligtO, som skrev om den för ett tag sedan, så hamnade den på min lista och nu har jag sett första säsongen. I raketfart.

Att hänga med den här storfamiljen är både härligt och skrämmande. Själv växte jag upp med föräldrar och två syskon. Fem stycken. Det var allt som fanns. Här är de ... ja, jag har inte orkat räkna, men de är många. Och de låter. Hela tiden. En del av mig är lite avundsjuk och skulle så gärna ha velat ha en sådan här storfamilj. En annan del av mig får panik bara av att tänka tanken.

Det här med syskon är ju speciellt, det är typ den längsta relation man har i sitt liv. De här fyra är så fina mot varandra, även om tonläget ibland är väldigt högt. Som det ju kan vara mellan syskon. De är så olika varandra och de har alla både bra och dåliga sidor, vilket gör det trovärdigt.

Lauren Graham spelar i stort sett samma roll som i Gilmore Girls; en impulsiv, förvirrad och virrig ensamstående mamma. Mikrostyrningsföräldrarna Adam och Kristina gör mig nästan tokig. De gör typ allt fel. Haddie är femton år och behöver också lite privatliv. De måste väl ändå lita på att de har gjort ett bra jobb med uppfostran och att hon har blivit en bra person. Det är verkligen inte konstigt att hon gör uppror när de behandlar henne som de gör. Och självaste patriarken, gamla pappa Braverman borde få en rejäl uppsträckning. Sådana mansgrisar har varit omoderna i många år.

Alla, även barnen, gör sina roller helt perfekt. Jag tror på dem allihop. Någon riktig favorit har inte utkristalliserat sig, men Drew och Crosby ligger nog bäst till. De känns inte så dramatiska och använder inte så stora gester som resten av familjen. Det är lugnare att umgås med dem.

I Parenthood finns någon/något att relatera till för alla, tror jag. Det ska bli spännande att följa dem och se om de lär sig något. Fem säsonger till finns det, så där har jag att göra ett tag, men jag får nog vila lite mellan för det är utmattande att vara en del av den här familjen.


På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 1,7k betyg).
På IMDb har serien 8,3 i genomsnitt (beräknat på 42k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The Accountant² (2025)

Titel: The Accountant²
Originaltitel: The Accountant²
Genre: Thriller
Regissör: Gavin O'Connor
Manus: Bill Dubuque
Skådespelare: Ben Affleck, Jon Bernthal, Cynthia Addai-Robinson, Allison Robertson, Daniella Pineda
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 134 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 5 juni 2025





Handling
När en gammal bekant mördas känner sig Christian Wolff tvingad att att lösa fallet. Wolff inser att mer extrema åtgärder är nödvändiga och rekryterar sin främmande och mycket dödliga bror, Brax, för att hjälpa till. Tillsammans med Marybeth Medina avslöjar de en dödlig konspiration och blir måltavlor för ett hänsynslöst nätverk av mördare som inte skyr någonting för att hålla sina hemligheter begravda.

Min kommentar
Helgens film fick bli redan på torsdagen och jag hade varit så duktig att jag redan valt ut en. Men. När jag gick till streamingtjänsten så hoppade en filmposter rätt ut och slog mig i ansiktet. Nog för att jag hade läst att The Accountant 2 var på gång, på bio, men tydligen så hade den redan hittat till Prime Video. Det fick så klart bli ett snabbt byte.

Lite överraskad blev jag när jag insåg att vi såg den första filmen för åtta år sedan. Det känns inte alls så längesedan. Min vana trogen så hade jag ändå glömt en del, även om jag kom ihåg det stora hela. Min stora behållning här är de udda och kantiga karaktärerna. De är så lätta att relatera till. För mig.

Det är inte bara action, slagsmål och explosioner här. Mycket fokus ligger på den komplicerade syskonrelationen mellan Chris och Braxton. Den är bland det bästa (och finaste) i filmen. Så olika, men ändå så lika. Det visar sig att de har en hel del de kan lära av varandra (vem kunde ana det⸮). De har en fantastisk kemi och ett fantastiskt samspel. Inte minst i actionscenerna.

Personligen så har jag alltid gillat Ben Affleck och förstår inte alls de klagomål andra har. Men inte ens hans största kritiker kan ju påstå att han är dålig här. Den här rollen är som klippt och skuren för honom. Det finns flera kick-ass karaktärer, som jag är så svag för. Och humor. Den passar mig perfekt och jag skrattar högt flera gånger.

När filmen är slut så tycker jag att en tråd inte får någon förklaring, eller så missar jag den i allt som händer. Med tanke på hur allt hängde ihop så ställer jag mig lite undrande till första scenen. [spoiler]Gav alltså Ray King den här kvinnan uppdraget att hitta sig själv? Och var medveten om det?[/spoiler]

Eftersom The Accountant 2 är den andra filmen så är den inte lika överraskande som den första, man är ju liksom beredd nu. Men det här är fortfarande väldigt bra. Den är, så klart, lite för lång, men det blir aldrig tråkigt. Det gäller bara att inte fundera för mycket över moral och etik. Då kan man få för sig att det är massor av problem med den här filmen. Nu undrar jag när trean kommer. Jag kan i alla fall se många fler i denna serie.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 75 404 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 30k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Himlakroppar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

En märklig vecka har det varit, vädermässigt. I onsdags hade vi 34 grader, dagen efter var det typ 15. De senaste dagarna har det regnat och blåst nästan konstant. Tur ändå att man inte måste gå ut.

Det har blivit dags för den där tegelstenen nu. Himlakroppar av Eleanor Catton, med sina 1112 sidor, är en av de tjockaste böcker jag någonsin har läst. Jag gissar att det kommer att ta mig runt två veckor. Lyckligtvis så är den inte dålig, utan ganska intressant och faktiskt lite smårolig. Den är bara väldigt ordrik. Det jobbigaste med den är att den är så oerhört tung och att den inte är ett dugg lämplig att ha med i ryggsäcken när man pendlar. Tyvärr finns den inte som e-bok så jag kan inte byta till läsplatta. Det är därför jag läser den nu i juli, när det nästan är tomt på jobbet och jag inte behöver åka dit så ofta.

Min smakebit är sida 477:

Det blev tyst i rökrummet på Crown Hotel - en tystnad som för en kort stund tycktes få alla männen att hålla andan och som hejdade röken som steg upp från piporna, cigaretterna, cigarillerna och cigarrerna.
    Det var efter midnatt. Mörkret hade mjukat upp rummets hörn, och de ljuskäglor som kastades av fotogenlamporna och som tidigare verkat svaga och kyliga tycktes nu vara starka och värmande. Lördagskvällens ljud hördes från gatan - ett dragspel, avlägsna rop, då och då ett skrik, klappret från hovar. Det hade slutat regna men molnen hade ännu inte skingrats och månskäran syntes bara som en svag ljusfläck genom de låga molnen.
    "Så är det", sa Thomas Balfour. "Så är det. Det var dit vi hade kommit."

Just nu - juli

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag ... Himlakroppar av Eleanor Catton och det kommer jag nog att göra ett tag. Den har 1112 sidor. Och den finns inte som e-bok så jag planerar att jobba hemma tills den är utläst 😁 Nej, men någon pendlingsbok är den inte. Får se vad jag kan hitta på där.

... ser jag på ... en väldig massa serier och annat. Jag vet inte hur det har blivit så, men det är väldigt mycket Australien just nu. Det är Australian Survivor (typ, Robinson, fast mycket bättre), Master Chef Australien - Dessertmästarna, The Tourist (australisk serie) och Alone Australien. Och så har jag börjat titta på de sista avsnitten i Greys anatomys 21:a säsong. Dessutom är det ju fotbolls-EM också.

... lyssnar jag på ... ja, det är faktiskt fortfarande den där koltrasten som bråkar. Nu har han börjat hoppa ner och sprätta ut jorden ur krukorna också.

... njuter jag av ... ingenting? Det låter kanske lite tråkigt, men så är det nog dessvärre. Inte ens vädret är ju bra liksom.

... längtar jag efter ... att gurkorna och tomaterna på balkongen ska mogna. Där är massor på gång i alla fall.

Månadsbokslut juni 2025

Antal lästa böcker i juni 2025: 8

35. Ung mans färd mot natt av Håkan Nesser
36. Etthundra mil av Jojo Moyes
37. Kedjan av Adrian McKinty
38. Mirakelkammaren av Angie Kim
39. Dödens klackar av Tina Frennstedt
40. Falska vänner av Jane Harper
41. Akrobaten av Anders Sundkvist
42. Andra sommaren på Katthotellet av Jessika Devert

Sidor
Totalt lästa	2906
Genomsnitt/dag	96
Genomsnitt/bok	363

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	1
300	-	399:	6
400	-	499:	1
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	0
3,5:	2
4:	6
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,87

Serier
Ingående i serie:		5
Påbörjade serier:		0
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		2

Genre
Drama:		0
Fantasy:		0
Feelgood:		2
Humor:		0
Kriminalroman:		4
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		1	(7/12)
Finish That Series:		1	(10/18)
Hyllvärmare:		5	(27/39)
Tre på tre:		0	(3/3)
Vi möts igen:		1	(3/6)

Författare
Olika författare:		8
Ej läst tidigare:		2

Kvinnor:		5
Män:		3
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		1
Inbunden/Kartonnage:		5
Ljudbok:		0
Pocket:		2

Språk
Originalspråk (svenska):		4
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		7
Streamingtjänst:		1

Recensionsexemplar:

2

In/ut
Antal nykomna böcker:		0
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Falska vänner av Jane Harper
Månadens överraskning: Etthundra mil av Jojo Moyes
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: Etthundra mil av Jojo Moyes
Månadens mysigaste: Andra sommaren på Katthotellet av Jessika Devert
Månadens otäckaste: Kedjan av Adrian McKinty

Kommentar:
Så många bra böcker jag läste i juni! Läsflowet var nästan osannolikt. Både antal böcker, antal sidor och betyg stack iväg. Sidantalet närmade sig det gamla normala och betygssnittet blev fantastiska 3,87.

Fem av böckerna (Devert, Frennstedt, Harper, Nesser, Sundkvist) ingår i olika serier. Endast en av dem (Nesser) ingår i min Finish That Series-utmaning. Ingen av dem är första delen i sin respektive serie, men två av dem (Frennstedt, Nesser) är den senaste i sin. När det gäller Nesser så är det sant bara i några veckor till. En av böckerna (Moyes) är en Boktolva och en (McKinty) är en Vi möts igen. Utmaningarna går riktigt bra och jag ligger i fas eller före i samtliga.

Fem av böckerna var hyllvärmare och alla fem har faktiskt varit med i Hett i hyllan. Målet att läsa 10% av mina hyllvärmare under året börjar faktiskt närma sig, trots att bara halva året har gått. Där ligger jag drygt två månader före. Läsningen av recensionsexemplar går inte riktigt lika bra, men två blev lästa i juni. Sju av de lästa böckerna kom från min egen hylla och en läste jag på min streamingtjänst.

Inga böcker flyttade in och inga böcker flyttade heller ut. Det var helt stiltje på den fronten. Nettoresultat ±0 alltså.

Om månadens bästa: Det var ganska jämnt mellan sex av böckerna, som alla fick 4 i betyg, men Falska vänner vann med en noslängd.
Om månadens överraskning: Många positiva överraskningar var det också, men att jag skulle tycka så mycket om Etthundra mil hade jag inte alls förväntat mig.
Om månadens besvikelse: Det säger sig självt att det inte fanns några besvikelser, med det betygssnittet.
Om månadens roligaste: Jag minns kanske inte några skratt, men Etthundra mil var kul.
Om månadens mysigaste: En ö i Bohuslän på sommaren är mysig, per definition, så Andra sommaren på Katthotellet vinner här.
Om månadens otäckaste: Det som händer i Kedjan är otäckt på riktigt, eftersom det inte går att skydda sig mot det.